Dreamteam inleder Stockholm Literature

En av Frankrikes viktigaste samtida författarskap möter en av Sveriges superstjärnor. Så kan man inleda en litteraturfestival. Dessvärre är mitt foto urkasst men kanske kan ni ändå urskilja Jonas Hassen Khemiri och Marie NDiaye, och deras samtal kom att handla om generationer och om hundar. Marie berättar att hon har känt skrivandet som ett öde som hon nästan inte kunnat undgå, hon valde att inte vidareutbilda sig eftersom ett yrke kanske skulle erbjuda en annan väg än författandet. Att välja något annat skulle nästan vara ett förräderi. Hon berättar att hon som barn var mycket tystlåten och var närmast mutant. När hon sedan lärde sig skriva så hade hon så många ord som ville ut, skrivandet blev hennes kanal. 

Khemiri frågar om hur hon fick idén till Ladivine och det är där som vi först får höra talas om hunden. Hon fick en bild av en mystisk hund, i sagan är det ju vanligt med en mänsklig varelse i ett djurs gestalt.  Senare i samtalet återkommer de till hundens roll i romanen och hon valde en hund eftersom det är en lägre stående varelse än människan, utan mänskliga krav. kanske, resonerar hon, vore ett liv som hund inte så dumt. I centrum för boken står ett antal kvinnor och Marie berättar att hon medvetet ville hålla beskrivningen av de äldsta kvinnan vag, man kan inte veta och det är inte heller viktigt att veta allt om hennes bakgrund. Marie har valt namnen på kvinnorna noga och ett exempel är Malinka som väljer ett typiskt franskt namn för förnamnet signalerar både identitet och en historia bakåt i tiden. Själv har Marie NDiaye funderat mycket på sitt egna namn och känner en slags frihet i att man faktiskt kan byta namn, i vissa kulturer byter man namn utifrån sina olika åldrar. Varför bära ett namn hela livet som någon annan valt?