Amerikana (Don DeLillo)

Läste just en Under Strecket om att Don DeLillo är en av de handfull amerikanska författare som jänkarna tycker bör få Nobelpriset, men att välja ut en skulle diskvalificera de övriga i generationen (bland annat Roth och Oates). Jag inser alltmer att jag missat DeLillo. När jag läser den sprillans nya Amerikana och ser fantastiskt underhållande pastischer på Bret Easton Ellis och amerikansk sjuttiotalsmansbekännelselitteratur i de inledande kapitlen visar det sig att Amerikana är DeLillos debutroman från 1971. Detta är snarare samtidssatir än stilövningar alltså. En icke daterad form av samtidssatir skall tilläggas. Kontorspolitik, mediecynism och pseudokultur är av samma natur nu som då vad det verkar.

Kanske är Amerikana också ett försök på Den Stora Amerikanska Romanen (den ambitionen har väl i alla fall dött ut?) då berättarjaget David Bell lämnar New York för en resa i det egentliga Amerika. Och i sig själv - ja ni vet. Om ni tycker detta låter banalt och eventuellt konstruerat kan jag lugna er med att DeLillo är förbannat rolig. Långa passager utgörs av drastisk tragikomisk dialog där folk pratar förbi varandra som vi ju gör. Man skulle lätt kunna tweeta en one-liner per dag i ett år från Amerikana slog det mig. DeLillo förutsåg 140-teckensamhället.

Sjuttiotalsmansbekännelselitteratur till slut. Jag har haft en liten käpphäst som jag mansplainat för kvinnorna i min närhet. Om man läser Roth eller Updike från sextio/sjuttiotal (mansplainar Gästbloggaren) får man en mycket sannare bild av män än om man läser till exempel Franzen idag. Sedan brukar jag vara på väg ut på det rättshaveristiska minfält där undertryckt manlighet diskuteras och någonstans där brukar dottern himla med ögonen och retoriskt fråga om det kanske inte är så att könsrollerna faktiskt ändrats sedan sjuttiotalet och inte bara undertryckts. Och hon har ju rätt - Amerikana är i det avseendet en blick in i det förgångna, när allt det andra känns aktuellt. Men jag tror ändå att brutal ärlighet är det som håller i längden, medan en tio år gammal teoretiserande Franzen redan är föråldrad. Så. Nu fick jag ur mig det också (och ni slapp ett helt inlägg i ämnet).

/Gästbloggare M