måndag 28 februari 2011

25 år

Idag är det 25 år sedan Sverige skakades i grunden. Det otänkbara hade hänt att vår statsminister mördades på öppen gata. Alla som var någorlunda vuxna då minns säkert var de var och vad de gjorde just den morgonen, 1 mars 1986, när nyheten spreds genom världen.

Det var en lördagsmorgon, jag arbetade som aupair i Bowdon utanför Manchester och jag var, som de flesta lördagar, i centrum för att hjälpa till med inköp. Familjen jag arbetade för var ortodoxa judar och de befattade sig inte med pengar på sabbaten men eftersom barnen var lediga från skolan och affärerna öppna så skulle ärenden göras. Aupairen bar alltså pengarna och fick plötsligt syn på löpsedlar utanför WH Smith. Swedish Primeminister murdered. Jag köpte genast tidningen och stod sedan och läste mitt på gågatan. Gick tillbaka till tidningskiosken och köpte alla morgontidningar som fanns, utan att fråga. Mrs Simons stirrade på mig som om jag blivit galen för i familjen spenderades inte en extra penny i onödan...

Nu preskriberas brottet och det är ännu olöst. Det känns olustigt att mordet är ouppklarat och spekulationerna i tidningarna har blossat upp igen. Det var verkligen en händelse som skakade Sverige och som, i retrospektiv, var slutet på en era inom socialdemokratin. 25 år senare påverkar händelsen landet fortfarande och lagom till årsdagen kommer flera böcker ut. SvD har en bra och aktuell lista. Ingen av dem hamnar hemma hos mig men de är säkert intressant läsning!

3 kommentarer:

  1. jag har träffat Palme en gång, gav ett flygblad till honom. Jag har aldrig röstat på honom, men grät ändå..

    SvaraRadera
  2. Så likt mina egna upplevelser!! Jag var också au-pair, hos en judisk familj, fast i London. Var på liten pubrunda på kvällen för att fira att grannens au-pair, en danska, fyllt 20. När jag kom hem slog jag på radion och fick nyheten där mitt i natten och trodde först jag hört fel. Senare fick jag veta att utlandet fick höra det mitt i natten, de som var i Sverige först på morgonen.
    Någon vecka senare var Margaret Thatcher och jag (och så några hundra andra) på minneshögtid i Westminster Abbey. Kommer ihåg att hon var enormt spacklad av make-up i ansiktet.

    SvaraRadera
  3. Det är en dag man inte glömmer i första taget, jag är nästan glad att jag inte var i Sverige under våren 1986 utan upplevde allt lite på distans.

    SvaraRadera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!