Adam, Ulrika och Stella är en helt vanlig familj. Adam är pappa och präst, Ulrika är mamma och jurist och Stella är bara Stella. 19 år gammal jobbar hon på HM för att spara pengar till den där asienresan och så hamnar hon i häkte anklagad för mord på en äldre man. Berättelsen börjar med pappa Adams bild av vad som hänt. Sedan följer Stellas kapitel och boken avslutas med mamma Ulrikas del. De olika perspektiven ger var och en ledtrådar till det som kan vara sanningen och genomgående så handlar det om hur tystnad och önskan om en sprickfri fasad, önskan om vanlighet och behov av kontroll kan spränga en familj inifrån.
Vad gör man som förälder för att skydda sitt barn? Vad gör man som partner för att hålla familjen samman och hur kan man leva vidare med vetskapen om att sanning och lögn blandats samman? Det får vi inte veta i den här romanen men det är den tanken som envist hänger fast hos mig efter att jag läst klart.
Det är också en skildring av vänskap mellan de två flickorna Stella och Amina, lojalitet och kärlek sätts på prov när de båda blir intresserade av den snygge och världsvane Chris. Plötsligt är de inte längre barn och livet är inte längre bara handbollsmatcher, skola och festa. Det brottet tycker jag Edvardsson skildrar mycket trovärdigt och över huvudtaget så känns de unga kvinnornas röster igen. Som handbollsmorsa till en dotter där hälften av laget så småningom läste till läkare i Lund så känner jag igen det där med prestationer som förväntas överallt. Också på fritiden. Är man då en personlighet som Stella så kan trycket från medelklasslivet bli otroligt svårt att hantera och där någonstans blir den här romanen riktigt bra.
Lättläst, spännande och mycket trovärdig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!