lördag 26 november 2011

Best of Schlager - när den svenska rockjournalistiken föddes

1980 i skarven mellan punk och vad nu åttiotalet var - syntpop, axelvaddar och posörer kanske - startades tidningen Schlager av några ur den då avsomnade svenska musikrörelsen (aka proggen). Tidningen var modellerad på de engelska NME och Melody Maker (kvällstidningsformat och, tror jag, sk gonzojournalistik). Jag var 15 och prenumerant nästan från början till den partiella döden i form av samgåendet/namnbytet till Slitz som väl senare blev en soft herrtidning. Schlager satte agendan för allt jag lyssnade på under denna period - det frodades en viss dogmatik och elitism i att lyssna på "rätt" musik med helst "rätt" budskap också (proggränderna hade inte gått ur de äldre skribenterna som gärna sökte och lyfte fram samhällsengagemang hos artister de gillade).

Trettio år senare och jag öppnar Best of Schlager som Anna köpte i present till Gästbloggarn på Bokmässan. Första artikeln följer Ebba Grön och Dag Vag på turné i Norrland och är skriven av en av mina favoriter, Håkan Lahger, och det känns som att se en journalfilm från krigsåren. Språket, naiviteten, skribentens barnsliga förtjusning i att umgås med artisterna och... ja - allt, allt, allt andas en svunnen tid. Det är inte särskilt bra kan tilläggas. Det skall bli värre dessutom när en annan av mina dåtida favoritskribenter, Bengt Eriksson, träffar tjejerna i Slitz i en ockuperad Londonlägenhet och skriver faderligt, balanserande på gubbsjukegränsen, överseende om de obstinata tonåringarna. Eriksson tycker dessutom att detta är en av hans bästa texter.

I de tidiga texterna är man helt enkelt överväldigad av hur stor plats skribenterna tar, att de skriver med ett fejkat fanzineinspirerat språk och att det friskt jagas politiska vinklar (i en tredelad Abbaspecial får Benny, Stickan och Frida artigt värja sig mot anklagelser om kommersialism och det känns enormt länge sedan nu trots att Gästbloggarn hade exakt samma inställning till "musik som görs för att sälja och inte för din mentala hälsa" för att citera Ebba Grön). Så småningom bättrar det sig och intervjuerna blir mer drivna utan att tappa i personlighet och underrubriken stämmer - visst var Schlager födelsen av den svenska rockjournalistiken och jag är den evigt tacksam för dess musikaliska guidning.

En roande tidsmarkör som avslutning: En Thomas di Leva på väg att skivdebutera får inte bara klä skott för att han inte vill ta ställning politiskt utan även för att han väljer att vara soloartist istället för att vara med i en grupp. Trettio år är trots allt trettio år...

/Gästbloggare M

2 kommentarer:

  1. Nänä, det finns inget "gubbsjukt" överhuvudtaget i den texten; däremot kände jag mig verkligen som en farsa.

    SvaraRadera
  2. Gästbloggare M26 november 2011 17:30

    Eriksson: Ok, får tro dig på ditt ord men det var värt det övertrampet att få besök av en, som sagt, favoritskribent från ungdomen.

    Mvh

    SvaraRadera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!