i morgon fyller jag tjugo

Grattis! Du har läsningen av en fantastisk bok framför dig!

Jag däremot har redan läst och känner redan en saknad. Ni vet att ibland läser man en bok som man bara inte kan lägga ned, en bok som underhåller, undervisar och utvecklar tankevärlden. Språket flyter, berättarjagets naiva charm strålar från sidorna och nyfikenheten på världen smittar av sig.

Så är det med Alain Mabanckous Imorgon fyller jag tjugo. Det här är en uppväxtskildring från sjuttiotalets Kongo, jag som läser får möta Michel som lever med mamma Pauline, pappa Roger, extramamma Martine som är Roger fru nummer ett och en stor storfamilj runt om honom. Han är ensambarn och har på så sätt ett lite annorlunda liv jämfört med sina vänner och släktingar, han har stora förväntningar på sig och tid för tankar. 

Han berättar för mig om sitt vardagsliv med skola, kärlek, vänskap och storögt återger han det han ser runt om sig. Pappa Roger arbetar på ett hotell och genom honom kommer pojken i kontakt med världen och politiken i världen och sällan har jag läst så roliga texter och analyser om världsläget. Särskilt häcklar Mabanckou det kommunistiska styre som råder i Kongo för tiden i boken och pojkens morbror blir fnissobjektet. Morbrodern är god kommunist med Marx på väggen och ger pojken spadar och krattor varje födelsedag så att han ska kunna bli en god arbetare; själv arbetar han med att sälja bilar, äter gott, har el, rinnande vatten och AC och har dessutom lurat till sig hela släktens arv. Det är ju bara besvärligt för kvinnor att äga saker, det är också besvärligt att ordna val i ett land. Tänk om människorna röstar på fel kandidat. Och hur ska det gå för Shahen av Iran?

Det här är en fin berättelse med de stora världshändelserna blandat i det lilla vardagliga, om en tioårig pojke som lever, tänker och febrilt letar efter nyckeln till lyckan. Bland soporna, i avskrädet finner han till slut två stycken nycklar, han väljer att spara båda för vem vet vilken som passar?

När jag springer kan jag höra de båda nycklarna klirra mot varandra i fickan på mina shorts. Ljudet gör mig lätt om hjärtat. Jag känner mig fri, jag får lust att skratta högt igen, väldigt högt, som nyss. Men om jag skrattar kan folk tro att jag är en liten dåre. För hur skulle de kunna veta att jag är glad för att i fickan har jag min mammas lycka, och min pappas lycka, och också min egen lycka?

Jag har tidigare läst de tre romaner av Mabanckou som kommit på svenska (Slut på Kritan, Ett piggsvins memoarer och Black Bazar) och det här är min absoluta favorit. Har man inte läst honom tidigare så är Imorgon fyller jag tjugo en bra ingång i hans författarskap, den är uppdelad i korta bilder som närmast kan liknas vid och kan läsas som enstaka noveller. Är man nyfiken på vem han är så kommer han till Sverige i april. Tionde kan man bl a lyssna till honom på Internationell Författarscen och jag hoppas att han också kommer till babel för en pratstund. Det skulle jag gilla!

PS. Weyler bjuder på ett kapitel. Provläs här!