I sin senaste novellsamling För mycket lycka möter jag en författarinna som i sitt skrivande möter ålderdomen. Hon skriver sina noveller på ett vitalt och piggt sätt med olika berättargrepp och novellerna slingrar sig fram med hjälp av tidsförskjutningar och stora språng i berättelserna. Det är alltså inte stilen eller språket som gör att novellsamlingen känns åldrande utan valet av innehåll. I alla novellerna möter vi människor som berättar om sitt liv och hur de kommer fram till hur olika händelser har påverkat deras fortsatta liv. Några av huvudpersonerna är i slutet av sitt liv, andra är i mitten men novellerna summerar och sammanfattar livsödena, så som jag kan tänka mig att man gör när den utmätta tiden börjar gå mot slutet. Novellerna innehåller också ofta döden: en död bror, ett förfärligt mord, en dödsjuk man och den åldrade kvinnan som ligger för döden. I somras läste jag Nära hem vars noveller utspelade sig mer i barndom och ungdom och på många sätt kändes hoppfullare. I För mycket lycka är tonen sorgligare och mer uppgiven, en mycket passande läsning så här på höstkanten när naturen lägger sig till vila och de mörka kvällarna lämpar sig för eftertanke och reflektion. Munro finns med på listan över eventuella nobelpristagare, hon vore ett utmärkt val!
- en novellvåg i bokbloggarhavet -
Jag har aldrig läst något av henne så jag håller tummarna för att jag lottas fram. Inte för att jag brukar ha tur i sådant, men nu ska vi snart få läsa andra bra(hoppas jag) noveller.
SvaraRaderaMia
Viist ska vi läsa andra bra noveller också. Hittills är det få tävlanden så då är chansen stor :-)
RaderaJag har aldrig riktigt fastnat för Munro. Men jag kanske ska göra ett nytt försök?
SvaraRaderaDet tycker jag absolut! Jag läser hennes senaste nu och den är också bra. De är lågmälda berättelser om kvinnor och de är tidlösa, mycket fina!
Radera