Huvudpersonen heter Doris, hon är 96 år gammal och lever alldeles ensam i Stockholm. Hemtjänsten tittar till henne och hon har skypekontakt med sin systerdotterdotter Jenny i San Fransisco men annars är Doris ensam. I den röda adressboken som hon haft sedan 1928 är nästa alla namnen överstrukna, en efter en har de dött och nu har Doris bara sina minnen kvar. Hon bestämmer sig för att skriva ned dem, brev och fotografier från ett långt och spännande liv har Doris kvar men minnena är snart förlorade.
Så börjar hon då skriva på sin laptop, en text för varje person som finns i boken och man får som läsare följa Doris på hennes livsresa. Det är spännande att få följa en person genom 1900-talet ända fram till nutid och ska jag anmärka något så är det kanske att det blir lite kort. Det finns trådar och händelser som Lundberg kunde använt ännu mer, miljöerna kunde varit tydligare tecknade och människorna blir ofta bara någon som sveper förbi. För mig personligen så skulle min mormor varit jämnårig med Doris om hon hade levat och då jag har dokumenterat en hel del fotografier och annat så vet jag med säkerhet att där finns mycket att berätta. Samhället är ett annat nu än 1918 och möjligheterna för kvinnor är andra nu än för 100 år sedan.
Charmigt och lättsmält, så sammanfattar jag den här romanen med sitt vackra omslag. Säkert kommer jag att lämna den vidare till någon som behöver en stunds verklighetsflykt. Det är en perfekt bok att slå sig ned fram för brasan med!
Spännande att den här syns i alla flöden nu. Är det en nyutgåva? Jag läste den för ganska länge sedan. Tyckte mycket den.
SvaraRaderaJa, den är reviderad och kom i lådan igår.
RaderaDen vill jag läsa 😁 Kusin Maria
SvaraRadera