Elise är studenten som rotlöst flyttar runt i andrahandslägenheter, skriver lite halvhjärtat på en uppsats och mest av allt längtar efter närhet och ett par sömntabletter så att hon kan vila tungt och drömlöst. Livet som inte levts om det inte syns på social medier, sökandet efter kickar, dejtandet på Tinder är tröttsamt. Vem vet om det kanske finns något/någon bättre bakom nästa profil? FOMO (Fear of Missing Out) är liksom riktningen för hela hennes liv. Helst av allt skulle hon vilja träffa en medelålders man. De är som hästar ungefär. Har ingen ångest, äter, sover och berättar anekdoter och det verkar så lugnt och skönt.
Så träffar hon då Viktor. Han är välutbildad, stadig, välklädd och tycker om kultur och allt det där som hon alltid har önskat. Nu ska hon väl kunna bli lycksalig? Sa jag tråkig? Hur som. Livet i tvåsamheten blir kanske inte som Elise önskat och snart upptäcker hon sprickorna i Viktors tak när de har sex. Jakten börjar om, det rastlösa bekräftelsesökande är genomgående i den här romanen och kanske hade den träffat mig rakt på om jag inte hade känt mig aningen för gammal, aningen för avtrubbad och aningen för välordnad för att kunna identifiera mig. Elise i romanen är liksom aldrig fullt och fast där hon är och det är nog symptomatiskt för många av oss i en tid av bloggande, facebookande och instagrammande. Också för en 50-åring.
På måndag vet vi om Just nu är jag här vinner den skönlitterära klassen. Jag tror att Johannes Anyuru är ganska ohotad men vem vet? Juryn har förvånat mig förut.
Den här boken verkar påminna om en del andra debuter de senaste åren. Det där lite uppgivna, håglösa och rotlösa. Jag tilltalas inte så mycket av det hur välskrivet det än är, tyvärr.
SvaraRaderaJa, precis. Lollo är ett annat exempel på en roman som många tyckte mycket om men som jag inte riktigt kunde ta till mitt hjärta.
Radera