tidens larm (Julian Barnes)

Sjostakovitj stannade hela sitt liv i Sovjetunionen till skillnad från sin idol Stravinskij. Om jag har förstått kringsnacket rätt innebar detta att Sjostakovitj i väst betraktades som en medlöpare till regimen. Julian Barnes vill i Tidens larm problematisera detta synsätt, eller snarare fördjupa i något som blir en studie i hur människor förhåller sig till och förändras i ett totalitärt samhälle. Det görs i romanform som gränsar till en lång essä. Sjostakovitj familjeliv och något av hans konstnärskap redovisas, men det är i hans (och hans konsts) förhållande till den repressiva omgivningen som Barnes går på djupet.

Tre episoder i Sjostakovitj liv utgör grundstommen i boken. Först när den (även i Sovjetunionen) under två år hyllade operan Lady Macbeth från Mtsensk vid premiären på Bolsjoj plötsligt blir bannlyst av Stalin själv (via Pravda), sedan när han medverkar i en sovjetisk kulturdelegations resa till USA och slutligen efter Stalins död då han övertalas att gå med i Kommunistpartiet. Det är 12 år mellan varje episod (eller tre skottårsperioder; skottår är olycksår enligt Sjostakovitj) och berättargreppet tydliggör nedbrytningen av en person under extremt tryck. Från överhängande risk att bli avrättad till hårt hållen aktör i en fars till desillusionerad ofrivillig "medlöpare" till en, som Barnes uttrycker det, makt som blivit vegetarian. En post-Stalinistisk tyranni som till ytan är mindre farlig men istället outhärdligt nedbrytande i sin småsinta byråkratiska ihärdighet. Barnes låter den åldrade Sjostakovitj våndas över hur hans eftergivenhet mot makten kommer att påverka hans konstnärliga eftermäle och drar med Tidens larm sitt strå till stacken för ett positivt sådant.

Den här romanen skall inte läsas som en biografi och författaren är i efterordet väldigt tydlig med att peka ut ett fåtal huvudsakliga källor. Istället är den en skickligt genomförd fallstudie, utan att bli för klinisk. Som läsare hyser man empati för Sjostakovitj omöjliga sits. Den tidiga skildringen av dödsskräck efter Stalins bannbulla gör att man sedan förstår de gradvisa eftergifterna. Barnes pekar på de brasklappar som Sjostakoitj lämnar efter sig i sina verk och i sina uttalanden och återkommer till ironin som enda vapen mot det totalitära förtrycket. I sammanfattning är en ryss, eller blir åtminstone med tilltagande ålder, pessimist, medan en sovjetmedborgare förväntades vara optimist. Mot pessimism är ironi det enda sättet att förhålla sig, men den får inte tillåtas slå över i sarkasm. Denna livsvisdom tar jag med mig, samt känslan av att ha läst en jättesmart och fin liten bok, vars svenska upplaga dessutom är enormt snyggt förpackad i grov papp (danskt band heter det väl). Tror jag låter den ligga kvar i rockfickan för att kunna fingra lite på den som påminnelse över att inte låta den livsluftsgivande ironin slå över i själsdödande sarkasm.

/Gästbloggare M