Så löd motiveringen från den norska nobelkommittén i förra veckan och
Den sista flickan: berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten av Nadia Murad flyttades fram på min läslista. Tillsammans med Denis Mukwege har hon satt ljuset på hur oerhört grymt och systematiskt IS och andra grupper använder våldtäkter för att förnedra och besudla fiendens kvinnor och flickor. Nadia Murad berättar naket och rakt fram hur det var att leva som sexslav i en IS-officers hus. Hon växte upp i en liten fattig by i Irak och hon är kurdisktalande vilket gör hennes familj till en minoritetsgrupp i landet men utöver det så är hon också yazidier, en statslös folkgrupp med egen religion och kultur. Hon berättar osentimentalt om hur IS invaderar hennes by och hur hennes stora familj nästan utplånas. Nadia är då 21 år gammal och går fortfarande i skola för att utbilda sig, drömmen är att bli lärare eller öppna en hårsalong. Hon själv blir ifångatagen och utsätts för brutala övergrepp, med mod och list så lyckas hon fly och de människor hon möter hjälper henne att ta sig ut ur landet. Väl i Turkiet kommer hon i kontakt med en hjälporganisation och hon hittar ett kall i att berätta om sina upplevelser.
Murad väver skickligt in både personliga reflektioner och en hel del fakta om sin religion och kultur i biografin och som vanligt så börjar jag googla. Jag inser att jag vet väldigt lite om den här folkgruppen och när jag nu lyssnat klart så känns det bra att veta lite mer. Nobelkommittén har med sitt val inte bara lyft upp kvinnor och flickors utsatthet i krig utan också minoritetsgruppers utsatthet gentemot majoritetssamhället. Mycket intressant bok och mycket bra att allt ljus sätts på de orimliga grymheter som helt värnlösa människor utsätts för i religionens namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!