Jag ska egentligen inte prata om det här av Sara Beischer är en fristående fortsättning på Jag ska egentligen inte jobba här som blev mycket omtalad för några år sedan för sin infrånskildring av äldrevården. I Beischers nya roman får vi fortsätta följa Moa, vårdbiträdet som drömmer om att bli skådis och som helst av allt vill gör en film med sig själv i huvudrollen. I brist på film så skriver hon en bok, som blir antagen. 23 år gammal skriver hon på ett kontrakt, boken kommer ut och snart är hon talesperson och "röstenfrångolvet" i diverse äldrevårdssammanhang. Arbetskamraterna på äldreboendet känner sig uthängda, hon blir den nya arbetarförfattaren och själv fattar hon ganska lite. Hon är ju bara en vanlig tjej från Varberg som vuxit upp med tältsemestrar, gått estetisk linje och skrivit en bok. Typ. Bokmässan, som är grymt roligt beskriven, blir hennes första möte med promotion och de gratis drinkarna och möjligheten att träffa Martina Haag gör henne helt snurrig. Beischer själv har helt klart varit på Park fram till stängning och kanske har hon sett unga naiva författare bli raggade på precis som Moa ...Hur som, jag ska egentligen inte alls skriva mer om handlingen utan bara rekommendera Sara Beischers böcker om Moa. De är helt enkelt mycket bra romaner. Samtiden skildras på ett både roligt och allvarligt sätt och jag kan tänka mig att de flesta kan känna igen sig oavsett vilken ålder man har när man läser. Moas upplevelser på äldreboendet och respekten för brukarna är så fint beskriven, hennes vilsenhet när livet förändras skapar igenkänning och hennes återkommande passager om döden berör. Skildringen över hur Moa vakar över en döende vårdtagare är för mig personligen mycket nära och känns ända in i kroppen.
Rekommenderar att man läser böckerna i ordning, så får man lära känna Moa ordentligt. En helt vanlig tjej som råkat hamna i äldrevården. Och som gör sin röst hörd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!