det här är inte jag

Det är dagen innan jobbstart och det blir trögare och trögare för varje år som går att kicka igång jobbet efter sommaren. Jag som brukade längta till mitt arbete, använda stor del av min fritid till att fundera över lösningar på problem, roliga och kreativa teman, fortbilda mig med facklitteratur och köpa allehanda böcker och småsaker som skulle passa in i läsårets kommande arbete. Nu känns det inte lika viktigt längre. Jag kommer att åka dit, förvisso, förhoppningsvis också göra ett OK arbete men allt mer sällan det lilla extra och det är så trist. Det är känslan av att aldrig räcka till som hunnit  fatt, Eva F Dahlgren beskriver det så bra i sin dokumentärroman Det här är inte jag:

Hur jag än bar mig åt stod jag ändå på minus. Det blev aldrig färdigt. Det var aldrig tillräckligt. (...) Nu gör jag ingenting. Avvaktar. Väntar. Vad väntar jag på?

Hon resonerar i sin roman om hur människan är påverkad av den tid hon lever i och jämförelserna med förra sekelskiftet är spännande. Hon jämför sina symptom med Strindbergs i Inferno och hänvisar till Thomas Manns Bergtagen där han menar att "Varje individ är sjuk i sin tid" "Människan lever inte bara sitt personliga liv som individ utan medvetet eller omedvetet också sin tidsålders och sina samtidas.". Hur är det egentligen är det själva tidsandan som skapar den nutida människans stress? Jag vet att jag har många kollegor runt mig som tampas med samma frågor och när terminen börjar igen så känns det för många som ett evighetshjul som hela tiden snurrar lite, lite för fort. Finns där någon lösning?

Att stötta och hjälpa varandra, att ha lagom ambitionsnivå och hantera den dagliga verksamheten med kreativitet och gott humör kräver pigga hjärnor. I Eva F Dahlgrens bok beskriver hon så vardagsnära och gripande hur det känns när hjärnstressen slår till. Koncentration och minne påverkas, konstant trötthet, värk i kroppen, ljudkänslighet, sociala kontakter känns oöverstigligt jobbiga, familjen och ekonomin blir bortprioriterat och det som gör Felicia allra mest ledsen är att hon inte längre är nyfiken. Hon, som är medecinjournalist, är inte längre intresserad av att vet någonting. Bara ha det tyst och lugnt med neddragna persienner. Om det här inte är jag, vem är jag då? Det frågar sig Felicia och det är säkert en fråga som många kan ställa sig och inte är det en lätt resa att ta reda på svaret. Bara att konstatera att Det här är inte jag är så skrämmande att det är enklast att låta bli. Bli vid din läst.

Tack till Gittan på Min bokblogg som skrev om den lilla läsvärda pocketboken som jag ska lämna i byteshyllan på jobbet.