tredje samtalet avhördes i skulpturparken

Med ett danskt rostbiffssmörrebröd, ett mandelwienerbröd och en stor kaffe sitter jag på gräset under ett partytält och lyssnar till samtalet mellan Nicole Krauss och poeten Naja Marie Aidt. De lever båda i Brooklyn, några gator från varandra men har tidigare inte mötts. Aidt är en grönlandskfödd dansk poet som snart ska ge ut sin första roman, Krauss är amerikansk judisk novelist som en gång drömde om att bli poet men skrämdes av perfektionen i poesin. Vad skulle då de prata om? 

Jo, bland annat diskuterar de om det faktiskt finns något sådant som den perfekta dikten, eller ens den perfekta strofen. Nicole menar att i arbetet med längre texter så finns där ett mått av upptäcksfärd, man  är osäker på vart berättelsen ska ta vägen och där finns utrymme för imperfektion. Det gör romanskrivandet befriande medan Naja menar att det sparsmakade i dikten skapar frihet. Där finns ett större tolkningsutrymme för läsaren och texten får ett friare liv. Båda är överens om att det är fantastiskt att skrivandet skapar möjligheter att bli  en annan person, större än den men är själv och att det gäller att välja sina personer med omsorg. En roman kan ta år att skriva och om man inte är särdeles förtjust i sina karaktärer kan det bli mycket jobbigt. De berättar också att deras eget läsande drastiskt förändrats sedan de själva blev författare - från ett ohämmat slukande till ett mer sparsmakat dissekerande av texter och glädjen över att hitta en text som är riktigt bra. 

Naja Marie Aidt har jag inte läst men Nicole Krauss skriver de mest fantastiska romaner. Lycko dem som har Kärlekens historia och Det stora huset kvar att läsa, jag har lånat dem som biblioteksböcker och skulle vilja äga dem på engelska. Det blev inga signerade exemplar den här gången för Nicole Krauss är det närmaste en litterär rockstar man kan komma, hoppas på fler gånger!