väldigt sällan fin - ensam mitt emellan två kulturer

Det är ett otroligt vackert omslag som möter mig när jag först packar upp Sami Saids debutroman Väldigt sällan fin. Jag ser pojken i silhuett som sitter i en ruta och andra människor som tittar mot honom, han möter inte betraktarnas ögon och ornamenten i det inrutade gör mig införstådd med att det handlar om en muslimsk miljö. Sverige närmare bestämt, och den unge mannen heter Noha, eller egentligen Noh men den svenska damen i flyktingmottagningen tyckte att det var lika bra att skriva dit ett a så att namnet skulle bli lättare för svenskar att säga. Nohas föräldrar flydde från Eritrea och han  växer upp i Göteborg. Han uppfostras in i den eritreanska kulturen och islam och muslimska värderingar är en självklarhet.  

Mina föräldrar brukade berätta om farfar när vi misskötte oss. Det var jämt samma historia. Den om hur han motsatte sig vår flykt till Sverige. Era barn kommer gå förlorade, sa han. Det är oundvikligt. (...) Han hade rätt.

När romanen börjar lämnar Noha sin barndom bakom och tar tåget till Linköping och studier på universitet och sakta, sakta börjar de tydliga ramarna, gränserna mot omvärlden att lösas upp. Trots att han försöker att undvika kontakt med andra studenter så dyker en vän, Fredrik, upp som just konverterat till Islam. Han är så intresserad av religionen och som de flesta nyfrälsta går han helt upp i hur man ska vara en god muslim. Och så möter han Anna, tjejen som inte slutar prata, målar tavlor och gillar just honom. Det blir förvirrande, skrämmande och lockande.

Den lilla värld som var jag har expanderat, och den bara fortsätter och fortsätter.

Sami Said beskriver den unge mannen som ser världen på sitt eget sätt, mötet med en främmande kultur, andra värderingar och förändringen inuti Noha på ett lågmält och ofta mycket humoristiskt sätt. Hans formuleringar och bildspråk kan kännas främmande emellanåt och det förstärker känslan av att Noha är en alldeles unik person, han är främmande för studentmiljön och i den svenska kulturen. Han har levt ett annat liv. Orden är noggrant valda, de förmedlar känslan av förundran och nyfikenhet samtidigt som han förhåller sig skeptisk, Noha försöker hålla fast vid sina kända rutiner men det okända blir allt mindre skrämmande. Det långsamma och lågmälda berättandet om en ung man som prövar nya tankespår är fängslande. Fnissframkallande kommentarer, ifrågasättande av rådande normer över vad som är svenskt, diskussion om religioners makt och kraft, en omvälvande resa inombords och dessutom en resa till släkten i Eritrea där allt ställs på ända gör den här boken  till spännande läsning.

Sami Said är själv Eritrean, uppvuxen i Sverige och det gör att berättelsen om Noha får en autentisk nerv. Han ger en bild av hur det kan vara att komma som främling, att kunna språket är inte det enda som behövs för att känna att man hör till i ett samhälle och mötet med Fredrik och Anna förändrar hela hans värld. Han låter mig få en unik inblick i något som är för mig främmande och det är fascinerande. Unikt.

I mitt huvud har Paul Simons låt snurrat under hela läsningen, kanske för att jag nyligen såg en dokumentär om skivan Graceland, hur som helst helt ur det blå, eller kanske inte ändå: The boy in the bubble.

Edit: DN och SvD recenserar. Dessutom har SvD ett fint porträtt av Sami Said. Boken finns också på e-lib så att den kan lånas på bibblan!