I ett gammalt tvärsäkert inlägg påstod jag att jag endast läst tre roliga böcker, men halvvägs genom Pulp var jag beredd att ändra mig. Detta är en parodi (pastisch står det i baksidestexten) på hårdkokta deckare. För att fortsätta använda äggtermer så är gulan kokt grön. Kvinnorna är kurvigare och fatalare, hjälten är hårdare och mer desillusionerad och omgivningen mer fientligt inställd och mer depraverad än vad ett destillat av de samlade verken av Dashiell Hammet, Raymond Chandler och Mickey Spillane ens skulle vara i närheten av. Släng dit lite invaderande rymdvarelser och Döden personifierad och ni förstår att tempot är halsbrytande. Dessutom fantastiskt rolig dialog med en hjälte, Nícky Belane, slagfärdig som en Groucho Marx på dåligt humör.
Belane, naturligtvis en hårt drickande privatdetektiv med trassligt privatliv, överhopas plötsligt av fall och lyckas trots ett något taffligt och inte alltför hängivet spaningsarbete lösa dem ett och ett. Under resans gång glider tonen alltmer över i allvar, eller i alla fall tragikomik. Man förstår att Belane skall dö och när han allt eftersom summerar läget förstår man också att han levt och kommer att dö utan mening och att detsamma gäller mänskligheten i övrigt (de ovan nämnda rymdvarelserna avbryter bl a invasionsförsöket då de tycker att vår planet inte är värd att kolonisera). Det är djupt pessimistiskt, men samtidigt kan man inte helt ge upp hoppet om en art vars dödssjuka poeter summerar sina liv i form av deckarpastischer. Väldigt, väldigt bra och jag skall omgående läsa mer av Bukowski som jag skamligt nog måste erkänna inte läst alls tidigare.
I should have been a great philosopher, I would have told them how foolish we were, standing around sucking air in and out of our lungs.
/Gästbloggare M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!