När berättelsen startar har farfadern nyligen gått bort och farmor övertalats att flytta till ett hem. Sonsonen arbetar som nattportier på ett hotell och drömmer om att skriva en roman, han är inget vidare på att leva livet och vet inte riktigt vad han ska skriva om. Han börjar helt enkelt skriva en bok om en ung man som skriver en bok och som hämtar stoffet från sin familjehistoria. De människorna vi möter i romanen berättar dessutom sina minnen, glimtar från svunna tider. En roman om en ung man som minns människor som minns alltså. Kan låta förvirrat men som läsare hänger man med i svängarna, Foenkinos lotsar oss rätt med hjälp av Patricks liv och varje nytt kapitel tar avstamp i en händelse i hans liv. Så länge farmodern finns med i bilden så tycker jag mycket om den här romanen men sedan tycker jag att den tappar styrfart, tyvärr blir det ju avslutningen som man tänker på först när man ska skriva om en bok och den var svag. Det är ju inte Patrick som är intressant, hans egna minnen är bleka och oengagerande.
De kapitel som verkligen stannar kvar i minnet är de som handlar om åldrandet, och det beskrivs med en sådan ömhet och humor att man bara smälter. Sonsonen, som inte ännu hittat någon styrsel på livet och farmodern som inte riktigt känner sig färdiglevd har ett ömsesidigt utbyte av varandra som är härligt beskrivet. Självklart leder en sån här roman till att man börjar tänka på sina egna äldre släktingar och på vilket sätt man tagit vara på deras minnen, det är lätt att inse när man läser en sådan här historia att det finns mängder med berättelser att ta vara på, samla ihop och minnas.
Jag hade en liknande känsla för den här boken. Gillade den men ändå ogillade jag en del saker. En nyfiken fråga, hur skötte dem uppläsningen av fotnoterna som finns i boken? :)
SvaraRaderaJag visste inte ens att det var fotnoter, det framgick inte i läsningen. I Nathalie av samma författare så var det ju ett gäng fotnoter, var det likadant i den här alltså?
RaderaJa precis, jag tyckte de var onödiga. Kändes som att de lika gärna kunde ha ingått i texten. Jag hakade också upp mig på vissa av "minnena".
RaderaFramförallt tyckte jag att berättelsen blev ointressant när den skulle bli en kärlekshistoria. Slutat med farmoderns död och byggt ut farmodern och farfaderns minnen mer. T ex om kriget osv. Det hade jag gillat.
RaderaJa, jag blev jättesnopen när farmorn dog när det kändes som att berättelsen var så fokuserad kring henne, så jag håller helt med.
Radera