45 Morbus Addison av Linda Skugge är ett uppslagsverk över personen Linda Skugges liv som det är just nu. Hon är 45 och är drabbad av en obotlig sjukdom som hon inte får vård för och hon är förbannad. Rasande. På att inte bli trodd, på att inte få adekvat vård, på att bli ekonomiskt utblottad, på att vara så trött att hon inte kan laga mat till sina barn, på att försöka leva med en obotlig sjukdom. I korta texter berättar hon om livet som det är när läkarna säger att hon är 100 % frisk och hon själv inser att hon snart kommer att dö. Hon rasar i vikt, hon har stora problem med sin mage, hon har synrubbningar, yrsel, ångest och en förlamande trötthet och hon är 100 % frisk. Ingen sjukpenning, ingen behandling och det är i skildrandet av sjukdomen och kontakten med sjukvården som jag blir verkligt fångad av de här texterna. Jag är mindre intresserad av hennes offentliga person, hennes bakgrund som musikskribent och huruvida hon är rättvist/orättvist behandlad i yrkeslivet eller inte. Det är livet med en kronisk sjukdom som är riktigt intressant för mig, jag har många omkring mig som kämpar med uppgiften att få till ett värdigt och gott liv trots allt.
Likt en blogg skriver Skugge sina inlägg i debatten och hon tar egna erfarenheter som utgångspunkt. Det blir personligt och privat, hon väjer inte för att exponera sin sjukdom och visa upp allt det jobbiga som den för med sig. Det är bra. Det måste skrivas om. Med den erfarenhet som jag har från det senaste halvåret så vet jag att de allra flesta inte vill tänka på all ångest, all skit, allt piss, alla spyor, allt blod, slem och svett som kommer med svåra sjukdomar. Det är liksom snyggare att berätta om hur man gör yoga, målar akvarell eller åker skidor i gnistrande nysnö. Skildringar av sjukdomars jävlighet kallar Skugge sick-lit och i den genren är det här en rasande bra bok!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!