Året är 1963 och Hekla är en vacker ung kvinna som längtar efter att skriva. Döpt som hon är efter en vulkan så önskar hon inget heller än att hennes innersta eld skall få ta form i texter som får sprida sig över jorden. Hon lämnar sin far, fårbonden som varje dag noterar dagens väder i en anteckningsbok, och tar sin skrivmaskin med till Reykjavik. Hon får bo hon sin vän, Jón John som har en symaskin i sin garderob. Han drömmer om att få designa kläder och träffa en man att älska, hon drömmer om att få sina texter publicerade, han måste gå till sjöss för att fånga val och hon måste försörja sig som servitris. Varför tackar hon inte bara ja till erbjudandet om att få bli fröken Island? Med hennes utseende så är det en säker väg till utlandet, till berömmelsen. Hekla vill annat, hon vill mer men det är inte enkelt att ta sig fram som kvinnlig författare.
Audur Ava Ólafsdóttir har med sin härliga roman skrivit en bedrägligt lättläst berättelse om Hekla som hoppas och tror på ett annat liv än att vara mor eller fru. Hon önskar sig något annat än väninnan Íseys liv, det där barnen och familjen är det viktigaste. Ólafsdóttirs styrka är att skriva mycket lättillgängligt om stora och viktiga frågor och hon gör det med humor och stuns i berättandet. Jag kan inget annat än fnissa åt Heklas poetpojkvän som mest sitter på café och som blir helt kastrerad när han inser att Hekla skriver och att hon redan blivit publicerad. Jag är också mycket förtjust i faderns korta betraktelser över väder och vind och hans fascination för vulkaner. Det är inte ofta jag tycker att en bok borde varit lite längre, men det tänker jag här. Jag hade velat veta lite mer, jag hade velat lära känna många av karaktärerna lite bättre. På lördagen på mässan ska Audur samtala med Elin Olofsson och Dörte Hansen under rubriken När gammalt möter nytt. Helt säkert skall jag lyssna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!