tisdag 11 oktober 2016

glöm mig - Alex Schulman skriver om sin mor

Glöm mig av Alex Schulman är en sån där roman som jag nästan hoppar över bara för att den är skriven av en mediapersonlighet som jag är allmänt trött på. Men så trillade positiva recensioner in, boken kom som nyhet på Storytel och jag var allmänt hängig och behövde en kort bok.

Vilken tur!

Tänk om jag hade missat den här ömsinta och mycket vackra skildringen av kärleken till en mor. En kärlek som är komplicerad in i det sista, en kärlek som är villkorad och där den vuxne mannen hela livet längtar tillbaka till den stunden då han var ett litet barn som blev buren av sin mor. Någonstans på vägen utvecklar modern en grav alkoholism och den underförstådda  överenskommelsen i familjen är att det nämns inte. Det talas inte om trots att modern gång på gång sviker både sig själv och sin familj. Inte förrän den vuxne Alex ser hur mönstret upprepar sig, men nu i relationen med sina barnbarn, kan han börja frigöra sig från de starka band som han har till sin mamma och se hur hennes sjukdom påverkat hela familjen. 

Nu är det speciellt det där när man läser autofiktion och hela familjen mer eller mindre är känd för många svenskar, det blir liksom svårt när man läser att inte se personerna framför sig. Jag har svårt att frigöra mig från mediebilderna och jag undrar om Alex Schulman också haft svårt att verkligen kunna skildra allt? Det känns som en verkligt ärlig uppgörelse med modern och han har hela tiden sig själv, Alex, i centrum. Bröderna, fadern, andra släktingar och hustrun Amanda finns i periferin. Troligen det enda sättet han kunde skriva det här på men ibland saknar jag andra perspektiv än Alexs själv. Andras tankar om vad som skedde, andras inpass. Nu ska jag inte vara onödigt kritisk, jag fullkomligt älskade den här romanen. Sorglig, rolig och mycket, mycket läsvärd. 

Oavsett om man vuxit upp i ett harmoniskt hem eller i ett där de vuxnas ständiga humörsvängningar styrde vardagen så är det här en roman som går rakt in i hjärtat!  

3 kommentarer:

  1. Så sorgligt. Jag har ingen egen erfarenhet av alkoholism och blir alltid så illa berörd av hur familjer trasas sönder av spriten. Har tänkt som du, att jag inte alls är intresserad av boken bara för att den är skriven av just Alex Schulman, men han KAN uppenbarligen skriva.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, han kan verkligen det. man behöver komma förbi mediabilden och bara lyssna på texten så är det fantastiskt. Jag tror att många kan känna igen sig i den här boken, om man vuxit upp med föräldrar med psykisk ohälsa eller med en fysisk sjukdom eller ett beroende.

      Radera
  2. Jag läste Skynda att älska, Schulmanns bok om relationen till pappan. Den överraskade verkligen med sin finstämdhet. Boken om mamma är säkert också läsvärd, men ... Nu har ha skrivit om frun, pappan, mamman. Vad kommer näst. Bror? Ett av barnen? Det är här mitt intresse faller.

    SvaraRadera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!