En av de augustprisnominerade romanerna var som av en händelse vår bokklubbs utvalda bok i oktober. I går träffades vi alltså på stadsbiblioteket för att prata om Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård. Först hade vi lyssnat på Geir Gulliksen och kanske därför så gled samtalet in på Karl-Ove Knausgård som likt Gulliksen använt en hel del självbiografiskt stoff i sina romaner och i bada fallen har människor runt om dem faktiskt tagit illa upp. Det är intressant att fråga sig om man kan skriva vad som helst och vara skyddad av att det är fiktion.
Nog om detta, dags för Välkommen till Amerika. Som alltid i vår bokcirkel bokbubblarna så hade vi väldigt skilda åsikter. Några tyckte mycket om och ville ge betyget fem av fem möjliga, andra tyckte att berättelsen var allt för tunn, flummig och stod och trampade vatten och ville bara ge betyget två. Man ville veta mer om familjen, vilka andra vuxna hade barnen att vända sig till, hur var livet utanför hemmets bubbla? Vi som var positiva tycket att det var skickligt att med bara några meningar skapa en hel miljö där man fick en tydlig bild, exemplet var med broderns sunkiga rum som man kunde känna lukten från.
Det var också lite spännande att läsa när inte allt berättades och det kändes lite som att bläddra igenom ett fotoalbum och få glimtar av familjens liv och det däremellan fick man fantisera ihop själv. Mettas liknelse med att man sitter på ett tåg och bara uppfattar delar av ett samtal gör hela situationen både spännande och förbjuden. Den lilla flickan hade ju stor makt över familjen med sin tystnad men man led också med henne eftersom hon målat in sig i ett hörn med sitt tigande och inte visste hur hon skulle kunna ta sig ur det. Livet som mutant blev ju extremt ensamt och vi kunde relatera till den där åldern då man är mitt emellan barn och tonåring. Hon bar också på en stor känsla av skuld, hon hade bett Gud om att pappa skulle dö, och så dog han. Var det hennes fel? Den sortens skuld är inte lätt att bära för någon, särskilt inte ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!