några rader till Svartåns finaste krokodil

Några rader till Svartåns finaste krokodil tänkte jag mist skulle vara en perfekt roman att skriva om i Kulturkollos temavecka om dagdrömmar, längtan och annat fluff. Men nej. Det här är nästan en helt motsatt roman, den är visserligen skriven med lätt hand och innehåller en hel del ganska drastisk humor men det är mörkt. Svart till ock med, åtminstone till en början. Nick är journalisten på lokaltidningen i Örebro som gå omkring på redaktionen och sprider livsleda omkring sig. Hans enda sätt att prata med sin fru är via FB och dottern har helt tröttnat på hans misogyna livshållning. Äldsta dottern har rest till andra sida jorden för att komma hemifrån och snart förstår man att det som hela familjen sörjer, var och en på sitt sätt, är sonen Benjis död i en drunkningsolycka.

När en ny praktikant dyker upp med tindrande ögon direkt från journalisthögskolan så får Nick en idé, han vill försöka skildra det andra Örebro. Han övertygar sin chef, som heter Lena och kallas för krokodilen eftersom hon har ett vackert smajl och för att Lena rimmar på Jena, att tillsammans med praktikanten få göra ett riktigt reportage inifrån förorten. Samtidigt vill Nick driva sitt egna projekt och intervjua alla som var inblandade i olyckan, eller kom i kontakt med, hans döde son. Så drar då historien igång och med hjälp av Håkan Hellström, en kampsportande kille från Vivalla och en rad möten med människor som stod Benji nära vägar han närma sig den där smärtsamma dagen. Kanske vågar han till och med satsa på Svartåns finaste krokodil?