Apathy for the Devil (Nick Kent)

När jag var tolv-tretton började jag läsa musiktidningar. Först på biblioteket en gammal proggrelik vid namn Musikens Makt och sedan som prenumerant på Schlager som startats av delar av MM-redaktionen när det var uppenbart att det var nya tider musikaliskt och även politiskt i slutet av sjuttiotalet. Schlager i sitt ursprungliga trycksvärtefläckande kvällstidningsformat var direkt modellerad på de brittiska musiktidningarna, varav New Musical Express var den största och coolaste. Journalistiken var av det medvetet subjektiva slaget och skribenterna tog stor plats inte bara i recensioner utan också i intervjuer.

Nick Kent, en av de mer legendariska brittiska förebilderna från New Musical Express, har skrivit en självbiografi över sjuttiotalet som är alldeles lysande bra. Rockbiografier är rent generellt oftast oerhört underhållande. Man behöver inte alls gilla musiken för att uppskatta t ex "White Line Fever" om Lemmy Kilmister eller "The Dirt" om Motley Crue, det räcker att fascineras av hedonistisk livsstil driven till sin extrem. Nick Kents "Apathy for the Devil" är något mer dock. Dels är det en intelligent betraktelse över framför allt första halvan av sjuttiotalet musikaliskt, dels är det förstahandsskildringar av möten med samma epoks stora (Stones, Led Zeppelin, David Bowie, Iggy Pop, Sex Pistols). Sedan är det en självutlämnande skildring av Kents eget liv och här handlar det om en man som levde mitt i den kultur han skrev om och det gällde även dess baksida med tungt drogmissbruk.

För att sammanfatta den personliga delen av historien så får vi möta en tonårig oskuldsfull Nick Kent som hellre skriver i alternativa musiktidningar än studerar när NME i närmast dödsryckningar behöver rockskribenter för att ändra image från daterad listpoptidning. Bitarna faller snabbt på plats och redan efter något år når Kent, enligt eget tycke, sin yrkesmässiga höjdpunkt. Efter ytterligare några år och en olycklig kärleksaffär med Chrissie Hynde börjar han gradvis falla isär med allt tyngre heroinmissbruk för att vid decenniets slut leva som hemlös. I en prolog får vi sedan ett lyckligt slut. Nick Kent skriver om detta, sin journalistik, artisterna och musiken på det drivna och personliga sätt som jag antar gjorde honom till den frontfigur han var.

text: Gästbloggare M