Slakthus 5 (Kurt Vonnegut)

”Listen: Billy Pilgrim has come unstuck in time”. Det kunde varit den perfekta inledningen, men berättelsen har redan smugit igång med ett förstakapitel som är en prolog som avslöjat början och slut och varför inte eftersom alla ögonblick alltid har funnits, finns och kommer att finnas. Endast människor, fastnade i tidsflödet som vi är, klarar bara av att betrakta ett ögonblick i taget och lider av missuppfattningen att ett visst ögonblick skulle kunna vara strukturerat på ett annat sätt än det har varit, är och alltid kommer att vara. "So it goes".

Slaughterhouse-Five (Slakthus 5) handlar om bombningen av Dresden i slutet av andra världskriget - en terrorbombning av ett helt civilt mål med fler döda än vid atombombningarna i Japan. Billy Pilgrim, den ömkligaste icke-hjälte någon krigsskildring begåvats med, har precis anlänt i en fångtransport till staden när den utplånas av eldstormen och 130 000 människor dör. Det hela berättas i Vonneguts typiskt lakoniska stil, med nattsvart humor och en människosyn som lyckas vara både pessimistisk och ömsint samtidigt. Och som antyddes ovan är tidsbegreppet upplöst och ett ögonblick inte mer anmärkningsvärt än något annat, inte ens ett ögonblick då 130 000 människor dör, ett tröstande faktum som den överlevande Billy lär sig av utomjordingar då Vonnegut sin vana trogen kryddar med kioskscience-fiction.

Slakthus 5 är en av mina absoluta favoritböcker. Jag tycker om den på det där oreserverade sättet som man bara kan tycka om saker man upptäckte under tonåren. Kurt Vonnegut var väldigt hypad på sjuttio- och åttiotalen, med all rätt. Läses han nuförtiden av andra än vi som läser om gamla favoriter? Hoppas det för det här är en fruktansvärt stark antikrigsbok i en bedrägligt lättviktig skepnad där inte bara Billy utan alla är icke-hjältar. Vonnegut, däremot, var, är och kommer alltid att vara en hjälte. ”So it goes”.