man kan ju ändra sig...

Pansarhjärta är en term som används vid snöskred, när man hamnar under snön trycks ens lungor samman och då finns där syre i blodet som räcker fyra minuter, i en så pressad situation hamnar också Harry Hole. Han måste snabbt besluta sig för om han vill leva vidare. Dessutom inser han att för att fånga en massmördare måste han tänka sig in i hur det kan vara att nära ett så glödande hat. Han letar efter någon "som inte lät andra känslor komma fram. En med pansarhjärta.".

Jag läser inte så ofta deckare för jag tycker att de för det mesta är så hårt mallade. Interna stridigheter inom polisen,  enstöring, alkoholiserad, problem med samarbete i allmänhet och chefer i synnerhet, manlig kriminalkommisarie som dessutom attraherar unga vackra kvinnor, så brukar de se ut hjältarna i deckarna och jag inser att Jo Nesbös Pansarhjärtat börjar precis så. Dessutom inleds boken med beskrivningen av ett mycket otäckt mord.

Jag tog mig en funderare på om det är värt att lägga tid på att läsa klart, tjock är den ju boken. Nu är jag glad att jag läste klart för jag gillade det. Jag tänker inte skriva allt för mycket om handlingen eftersom jag inte vill förstöra läsningen för andra men jag blev positivt överraskad av Nesbös förmåga att hålla sig från de allra mest förutsägbara klyschorna, personerna i boken blir faktiskt mer än bara platta pappbilder och  det är en riktigt finurlig intrig som inte löses upp förän precis i slutet. Det här är en deckare som underhåller mig, ger mig tankar om livet och döden och som är förfärligt äcklig i sina tortyrscener. Jag kunde inte läsa på kvällen, det var för otäckt...

Tack påsktuppen för att du kom med en påskekrim till mig. Säkert blir det fler Nesböböcker lästa här under sommaren som kommer, men jag ska nog ta och börja från början. Lite mysko blir det att komma in i en serie med bok nummer åtta. Fladdermusmannen nästa!