Så, nu kan vi ge oss in på en reflektion om vad som skiljer Call Girl av Mikael Marcimain från de svenska thrillers en äldre generation regissörer stått för: Clearasil och Läkerol. Där Persbrandt och hans gelikar förr (nåja) fick sina utbrott som den värste Unge Werther (nu vet jag inte om Unge Werther egentligen fick några utbrott men han led väl diverse samvetskval och tyckte det var jobbigt att världen var ond... tror jag) och med Dramaaatenröst skrek så att gomseglet fladdrade (nu skall ni associera till Läkerol) så undviker unge Marcimain slikt överspel eftersom han troligen aldrig satt sin fot på teater utan bara vuxit upp med film. Problemet är att han dessutom är uppvuxen och kanske till och med fostrad i en reklamfilmsbransch med estetik som ledstjärna. Vad gör man då när man skall skildra sjuttiotalet? Brandgula 142:or - check. Kenta och Stoffe-frissor - check. Kobratelefoner - check. Fet hy - check. Öh, vänta nu - att Marcimain förknippar fet hy (och nu skall ni tänka på Clearasil) är inte en funktion av dåtidens dåliga personlig hygien utan av att Marcimain försökt återskapa en bildvärld från en tid när man hade sämre filter på kamerorna och eventuellt en mer avslappnad syn på make-up i tevesofforna. Är det verkligen ok att slå i dagens ungar att vi såg ut som ett Före-foto när vi växte upp bara för att Marcimain vill ha coolt retrodokumentärt bildspråk?
 |
| Före |
 |
| Efter |
/Gästbloggare M
PS: När jag googlar Marcimain ser jag att han bara är fem år yngre än jag vilket tyvärr knappast kan betraktas som ungt, men resonemanget är för bra för att skrota endast på grund av att det är felaktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!