både svenskar och finnar utanför mitt fönster

På uppvärmningsarenan utanför mitt fönster joggar både blågula och blåvita atleter. En av årets sporthöjdpunkter närmar sig!

bokmässenedräkning: Pelle Sandstrak

I Mr Tourettes fotspårlördag 29 sep kl. 12:00 - 12:20

Pelle Sandstrak har Tourettes syndrom. Numera kan han bemästra detta, men ibland uppstår mycket oväntade situationer. Pelle Sandstrak är en oförglömlig föreläsare som lockar till både skratt och eftertanke. Här berättar han om sina många resor och möten i Tourettes fotspår.

Pelle Sandstrak reser gärna i de mest avlägsna delarna av världen och han söker ständigt utmaningar. Han lever med Mr Tourette vid sin sida och det ställer till det för honom ibland men det skapar också härliga möten. Mina tankar om Pelle Sandstraks bok Mr Tourette on tour kan man läsa här.

- bokmässenedräkning är en serie inlägg inför årets bok och biblioteksmässa i Göteborg, alla är taggade med bokmässa 2012, häääääng med på mina förberedelser och så ses vi snart där! - 

david vann i danskt band

Förstår nu varför det kallas danskt band.
Alla böcker på Louisiana Literature såldes i den populära bindningen.

caribou island - en klaustrofobisk historia

Romanen Caribou Island var den enda bok som jag köpte med mig hem från Louisiana och det var författaren David Vanns förtjänst. Han berättade om sitt författarskap på ett sätt som blev oemotståndligt. I hans underhållande svada om jobb som skeppare och önskan om att bli litteraturforskare så finns där en fond i Alaska. Han har vuxit upp där, hans far tog livet av sig när Vann var 13 år och hans allra första texter från high-school utspelade sig också där. Novellsamlingen han debuterade med heter Legend of a Suicide och har delvis självbiografisk bakgrund. Han berättade att han ofta börjar sina berättelser i en miljö och funderar sedan ut vilka karaktärer som skulle kunna bo där, hur miljön påverkar dem och deras handlingar. Så får berättelsen vindla sig fram utan någon plan. Inga flödesscheman eller utkast bara själva berättelsen från början till slut, miljöer, händelser och karaktärer får eget liv. Han skriver sina böcker snabbt och Vann hävdar helt bestämt att vissa mönster och pusselbitar kommer inte på plats förrän texten faktiskt möter läsaren.

Samma dag som jag läst färdigt Caribou Island  hör jag plötsligt en lösryckt mening från bilradion: Klimatet har format alla mänskliga kulturer. Så självklart, förstås är det stor skillnad i människors sätt att hantera sin vardag beroende på klimatet. Naturen ger människan olika förutsättningar och försörjningsmöjligheter men påverkar de också människans kynne? Påverkar klimatet våra tankar och känslor? David Vanns svar på den frågan är ja.

I Caribou Island  är livet fåordigt och kargt, drömmen om någonting annat är stark och när romanen börjar går det mot den mörka årstiden. Irene och Gary har varit gifta i 30 år och hela tiden har Gary närt den romantiska drömmen om ett vildmarksliv i Alaska. Han har påbörjat otaliga projekt genom livet och nu har beslutat att bygga sig en stuga på Caribou Island helt efter eget huvud. Ingen plan ingen erfarenhet. Inget avlopp, ingen elektricitet och snön kommer redan i slutet av augusti. Irenes största rädsla är att bli ensam och det skrämmer henne otroligt mycket när hon upptäcker att i livet med Gary är hon ensammare än någonsin tidigare. Sonen Mark lever trapperliv, fiskar lax på sommaren och röker hasch resten av året, dottern Rhonda i sin tur väntar på att bli gift med sin tandläkare, då kommer livet att bli lyckligt. Eller kanske bara tomt.

Det här är en vemodig och klaustrofobisk bok med oerhört vackra miljöbeskrivningar som överraskade mig. Total svärta i korta, snabba meningar som driver upp tempot mot det oundvikliga slutet. Läsvärt!

David Vanns senaste bok heter Dirt och mer om den kan man läsa hos The Guardian.

bokmässerednäkning: Friheten förde oss hit

Jag kommer att häcka en del framför litterturscenen på mässan. Några av förra årets bästa upplevelser var just där, mitt i vimlet och programpunkter som avlöser varandra. Särskilt siktar jag på:

Friheten förde oss hit

lördag 29 sep kl. 13:30 - 14:00Medverkande: Gunnar Ardelius
Plats: Litteraturscenen, A01:60
Arrangör: Författarcentrum och Sveriges författarförbund

Här kommer också en repris av min text från juni 2012 för den som har lust att läsa:

Kärleken till friheten förde oss hit är det västafrikanska landet Liberias valspråk och det är till den lilla staden runt gruvan startad av svenska och amerikanska intressen som Hektor, Margret och tonåringen Mårten kommer hösten 1965. I Sverige finns en socialdemokratisk framtidstro om att allt är möjligt, världens behov av malm är stort och de svenska familjerna ser sig själva som civilisationsbärare mitt i det mörkaste Afrika. Där finns en förträfflig tanke om att hjälpa den inhemska befolkningen till sysselsättning genom att starta en industri istället för bistånd men gapet mellan arbetare i gruvan och gruvans svenska personal är svårt att brygga över. Språk, kultur, utbildning och fördomar hindrar Hektor att göra jobbet som personalchef som han skulle vilja.  Hettan är kvävande, luften är multen och Margret lider av sysslolösheten och blir alltmer deprimerad i den främmande miljön där hon känner sig rotlös, inte en enda växt eller fjäril känner hon ens till namnet på. Tillflykten blir piller. Tonårssonen Mårtens vänskap med Ormpojken, trädgårdsskötaren, ställer frågorna om jämlikhet och broderskap på sin spets i den socialdemokratiska sverigekolonin. Kan man, ska man beblanda sig. Vad händer i längden? I mellandagarna bryter en vild strejk ut i gruvan och frågan om lojalitet och mänsklighet sätts på prov.

Ibland bara trillar man på en bok som visar sig vara fantastiskt bra, jag kollar in utgivningen av e-böcker varje vecka och där fanns i veckan Gunnar Ardelius Friheten förde oss hit.  Ardelius kände jag igen som ungdomsförfattaren som dottern läste där i den stormande tonåren. Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket hette hans debutroman och när jag tittar snabbt på den senaste romanen så kan jag få uppfattningen att det här också är en ungdomsbok men det vore att sätta boken i ett fack där den inte hör hemma. Det här är en roman som jag hoppas många hittar till, vuxna eller tonåringar, kvittar lika. Gunnar Ardelius har utforskat sin familjs historia där hans far i övre tonåren åkte med när hans far fått jobb i LAMCO-gruvan i Liberia. Där finns en stark verklighetsbakgrund  och när jag googlar så inser jag att den för familjen så uppskakande strejken i gruvan har inträffat och det gör romanen ännu mer spännande att läsa. Friheten förde oss hit är en fiktionaliserad historiebok om en bit av den svenska historien som jag inte känt till förut. Så välskrivet, så bra! Läs! 

- bokmässenedräkning är en serie inlägg inför årets bok och biblioteksmässa i Göteborg, alla är taggade med bokmässa 2012, häääääng med på mina förberedelser och så ses vi snart där! - 

Färsk Fisk - en fabel med fantastiska bilder

John Kilaka är en illustratör från Tanzania som har bestämt sig för att samla in några av alla de muntliga berättelser som traditionellt berättats i landet. Jag lyssnade till honom och Elishie Lema på bokmässan för två år sedan där de beskrev hur den muntliga traditionen håller på att försvinna. Delvis är det utveckling med ny teknik som TV, Internet, mobiltelefoner som gör att berättarstunderna med många generationer försvinner. Ny teknik och sjukdomen. HIV drabbar många familjer, barn blir föräldralösa och mormödrar och farmödrar måste försörja barnen, de har inte längre tid att berätta för sina barnbarn. Kilaka har använt den nya tekniken och cyklat runt på landsbygden och spelat in, en av de berättelserna kan jag ta del av i Färsk Fisk. Det är en härlig fabel med tydlig sensmoral som passar att arbeta med i skolan, djuren gör dumheter, ångrar sig och hjälps till slut åt att ordna en fest. Allt illustrerat med underbara, detaljrika och ganska tuffa bilder. Jag arbetar aktivt i skolan för att lyfta fram berättelser och bildspråk från hela världen och i det arbetet passar Färsk Fisk riktigt bra, sen skadar det ju inte att vi just nu har temaarbete om sötvatten. :-)

Jag letar efter boken i webbbokhandlarna med det verkar som den svenska upplagan är slut - hoppas det blir nytryck!

Jag har tidigare skrivit om Kilakas bok Förtrollad Frukt.

bokmässenedräkning: och Cecilia förstås!

Internationella scenen blir ytterligare ett ställe att hänga på under bokmässan. Jag ser att en av mina favoritjournalister har ett gäng inressanta programpunkter. Förra året lyssnade jag flera gånger till Cecilia Uddén när hon samtalade om läget i nordafrika och mellanöstern och det är alltid superintressant. Vad sägs om:

Cecilia Uddén möter Kacem Jlidi, aktivist och bloggare från Tunisien, 

Cecilia Uddén möter Mattias Gardell och Victoria Strand,

Arabisk vår för kristna och kvinnor?, 

Makt åt kvinnor i den arabiska våren och 

Cecilia Uddén möter aktivister och bloggare från Egypten.

Kan inte missa!

- bokmässenedräkning är en serie inlägg inför årets bok och biblioteksmässa i Göteborg, alla är taggade med bokmässa 2012, häääääng med på mina förberedelser och så ses vi snart där! - 

bokmässenedräkning: mera Görrel

Bokmässan är ju inte bara aktuell skönlitteratur utan också mängder av programpunkter som berör aktuell samhällsdebatt, Görrel Espelund leder två intressanta samtal. Välkommen att lära mer om Putin och träffa  Wallström:

• Putin – en modern tsar

  Datum & tid: fredag 28 sep kl. 17:00 - 17:45

  Arrangör: Ordfront

  Språk: engelska

  Kod: Fr1700.9

  Seminarium, seminariekort erfordras.
  För att förstå Vladimir Putin och hans totala makt måste man förstå den ryska mentaliteten som har tillåtit Putin att bli den han är. Detta hävdar Anna Arutunyan, statsvetare och politisk reporter på Moscow News. I sin mycket kritiska Putinskildring Tsar Putin, som utkommer i tio länder samtidigt, skriver hon om ett land som aldrig påbörjat sin vandring mot demokrati och som oavsett ideologi kommer att ledas av despot efter despot så länge man inte gör upp med det feodala arvet. Ryskfödda Arutunyan utbildade sig i USA, men bor sedan elva år åter i Moskva där hon haft möjlighet att arbeta nära Putin och makten i Kreml. Hon samtalar med journalisten Görrel Espelund om Putin och hans Ryssland.

• Wallströms väg ut i världen

  Datum & tid: lördag 29 sep kl. 10:00 - 10:45

  Arrangör: Brombergs Bokförlag

  Kod: Lö1000.9

  Seminarium, seminariekort erfordras.
  Hur kom Margot Wallström, flickan från arbetarhemmet i Kåge, att ingå i en svensk tradition av internationellt engagemang på hög nivå? I biografin Margot följer författaren och journalisten Bengt Ohlsson henne i spåren, från barndomen i Norrlands inland till FN-arbetet i New York. Han har sett henne i stenhårda förhandlingar med krigsdrabbade länder där övergrepp på kvinnor är vardagsmat, följt med på glamourösa välgörenhetsgalor och suttit vid köksbordet tillsammans med familjen Wallström. Margot Wallström och Bengt Ohlsson talar om drivkrafter, självbild och om Wallströms beslut att inte bli Socialdemokraternas partiledare.
  Moderator: Görrel Espelund, journalist.
  
  - bokmässenedräkning är en serie inlägg inför årets bok och biblioteksmässa i Göteborg, alla är taggade med bokmässa 2012, häääääng med på mina förberedelser och så ses vi snart där! - 

skulle gärna vilja läsa, eller ännu hellre resa

Alla som läser min blogg vet att jag är extra intresserad av afrikansk litteratur och drömmer om att resa i Afrika. Då känns en bok som Kap till Kairo - anteckningar längs vägen helt oemotståndlig. Reportageboken kommer i veckan och Görrel på Textverk har varit snäll nog att maila mig ett ex men jag hinner ju inte läsa den just nu. Jag får spara den till en lugnare period när jag kan uppskatta den här resedagboken. Jag har tidigare läst flera av krönikorna som är samlade i boken på Görrel och Andreas reseblogg som utöver resedagbok kan förvandlas till resehandbok. Där finns mängder med praktiska tips för långresenären!



PS. Är man huvudstadsbo kan man gå på mingel idag. Kolla in FB:
http://www.facebook.com/events/515751258452135/

sist ut var Kiran Desai och Judith Schalansky

Giacometti hette den minsta av scenerna, intimt och mycket varmt.

I den vackra Giacomettisalen möttes forna DDR och Indien, nu vill varken Kiran Desai eller Judith Schalansky ses som representanter för sitt land men det var tydligt att just den här eftermiddagen var de: Författare uppvuxna i miljöer där de varit ganska avskärmade från omvärlden. De berättade om liknande upplevelser i barndomen, ett liv i slutna samhällen där söndagseftermiddagskänslan dröjde sig kvar hela året om. Böcker och läsning blev en port till den stora världen och Kiran Desai berättade om läsning av både indiska sagor och brittisk barnlitteratur, Judith Schalansky tog sin tillflykt till uppslagsverk och kartböcker. Det är ingen slump att hennes senaste bok heter Atlas der abgelegenen Inseln - An Atlas of Remote Islands och hon berättar för oss att hon både skrivit, illustrerat och designat boken helt på egen hand. 

Kiran Desai är dotter till en författarinna och när hon växte upp kunde hon aldrig tänka sig att skriva böcker. "What a boring life, sit in a room all day" men jag är glad att hon tänkte om, hennes bookerprisbelönade roman Bittert Arv är en höjdare! Både Kiran och Judith har ett liknande sätt att arbeta med sina texter, de skriver båda för hand och det blir fragment, stycken, dialoger, miljöer som de sedan skriver in i datorn. Sedan börjar redigerandet och Kiran tar lång tid på sig, sisådär sju år för en roman, Judith däremot jobbar bäst med tysk precision och efter en strikt tidsplan. Två år tog den senaste boken som just kommit på engelska. Kiran Desai får stå för slutordet från den härliga litteraturfestivalen som jag hoppas komma till igen. Klart slut från Louisiana Literature!

"A good story is essential beauty, universal, entertaining and poses the important questions." 
  

Konsten att vara kvinna (Caitlin Moran)

Moran är en trettiofemårig brittisk nöjesjournalist läser jag mig till i Konsten att vara kvinna. Hon är en slagfärdig humorist som troligen hade gjort sig bättre på orginalspråk - särskilt inledningsvis haltar översättningen i vissa passager och det är en lättnad när en ordvits visar sig oöversättbar och istället förklaras med en fotnot som hänvisar till engelskan. I en kaskad av populärkulturella referenser, dråpliga jämförelser och exempel från sitt egna liv skriver Moran en feministisk handbok för flickor, yngre kvinnor och medelålders gästbloggare. Och med handbok menar jag handbok - inget lämnas åt slumpen utan gränser dras och distinktioner görs i de gråzoner där modern feminism eventuellt tvekar. Hur mycket kvinnlighet är det okej att utnyttja på arbetsplatsen? Vilka kvinnliga kändisar är feminister och vilka är lakejer åt patriarkatet? Vilken kroppsbehåring bör inte tas bort? Skall man gifta sig, skall man skaffa barn, skall man plastikoperera sig - Moran svarar på allt. Och det är befriande, om ni fick uppfattningen att jag tyckte något annat.

Boken är upplagd så att den följer författarinnan från tretton års ålder, när hon "blir kvinna" (i ett fantastiskt bra första kapitel beskrivs detta betydligt mer bokstavligt än så) till nutid och samtidigt, kapitel för kapitel, betar av olika områden en kvinna och feminist behöver förhålla sig till. Ett av områdena är just om man skall kalla sig feminist och Morans åsikt är att alla kvinnor skall göra det, dock med förbehållet att feminism definieras på Morans sätt. Jag gissar att medvetna och pålästa kvinnor kan ha diverse invändningar mot den pragmatiska form av feminism som boken förespråkar, men mig övertygar hon genom att aldrig väja för svårigheter utan resonera sig fram till en ståndpunkt (utan att någonsin predika, märk väl). Hon är som bäst när hon är som mest personlig och när svärtan plötsligt bryter igenom svadan. Det sker som väl är oftast precis i tid, när tempot och raljerandet börjar fresta på. Hennes beskrivning av förhållandet till systern Caz utgör kanske tio sidor totalt, men är så rått kärleksfullt att det är det jag kommer att minnas mest från boken.

Bloggredaktören verkar hålla på med något sorts genusvetenskapligt experiment och har gett mig två feministiska böcker på kort tid. Som man går man lite på äggskal när man skriver om sådant här, men om - jag säger om - Karolina Ramqvists Alltings början tolkas som självbiografisk känns det naturligt att jämföra med Konsten att vara kvinna då bägge handlar om brådmogna kvinnliga nöjesjournalister. Moran är oändligt mycket frikostigare med att bjuda på sig själv kan man konstatera, och det finns ett sorglöst förhållande till att göra bort sig - ofta i samband med drogintag - som känns brittiskt i brist på någon tyngre analys. Där Karolinas eventuella alter ego Saga är cool intill tråkighet är Moran bara cool och när Saga hänger med sunkiga redaktörer och Dramatenskådisar hänger Moran med Lady Gaga. Glömde jag att skriva att Moran också förklarar varför gaykultur och feminism går hand i hand? Det gör hon i alla fall.

/Gästbloggare M

tredje samtalet avhördes i skulpturparken

Med ett danskt rostbiffssmörrebröd, ett mandelwienerbröd och en stor kaffe sitter jag på gräset under ett partytält och lyssnar till samtalet mellan Nicole Krauss och poeten Naja Marie Aidt. De lever båda i Brooklyn, några gator från varandra men har tidigare inte mötts. Aidt är en grönlandskfödd dansk poet som snart ska ge ut sin första roman, Krauss är amerikansk judisk novelist som en gång drömde om att bli poet men skrämdes av perfektionen i poesin. Vad skulle då de prata om? 

Jo, bland annat diskuterar de om det faktiskt finns något sådant som den perfekta dikten, eller ens den perfekta strofen. Nicole menar att i arbetet med längre texter så finns där ett mått av upptäcksfärd, man  är osäker på vart berättelsen ska ta vägen och där finns utrymme för imperfektion. Det gör romanskrivandet befriande medan Naja menar att det sparsmakade i dikten skapar frihet. Där finns ett större tolkningsutrymme för läsaren och texten får ett friare liv. Båda är överens om att det är fantastiskt att skrivandet skapar möjligheter att bli  en annan person, större än den men är själv och att det gäller att välja sina personer med omsorg. En roman kan ta år att skriva och om man inte är särdeles förtjust i sina karaktärer kan det bli mycket jobbigt. De berättar också att deras eget läsande drastiskt förändrats sedan de själva blev författare - från ett ohämmat slukande till ett mer sparsmakat dissekerande av texter och glädjen över att hitta en text som är riktigt bra. 

Naja Marie Aidt har jag inte läst men Nicole Krauss skriver de mest fantastiska romaner. Lycko dem som har Kärlekens historia och Det stora huset kvar att läsa, jag har lånat dem som biblioteksböcker och skulle vilja äga dem på engelska. Det blev inga signerade exemplar den här gången för Nicole Krauss är det närmaste en litterär rockstar man kan komma, hoppas på fler gånger!

bokmässenedräkning: torka aldrig tårar utan handskar

När jag skriver det här är det den 4 augusti och jag sitter med en utläst Torka aldrig tårar utan handskar 1.Kärleken i min hand. Prideparaden är på väg att ge sig iväg genom Stockholms gator, homosexuella, både kvinnor och män, lever öppet i samhället, gifter sig och väcker, i min medelklasstillvaro i en relativt stor stad inte särskilt mycket uppmärksamhet. Inte ens om de varit världens bästa alpinåkare, spelar fotboll och vinner Let's Dance eller skriver en bok om mitt liv med HIV så vållar det särdeles stor storm i mitt lilla vattenglas. Annat var fallet för 30 år sedan och vem kan påminna oss om det bättre än Jonas Gardell? 

Året är 1982 och i berättelsens mitt finns Rasmus och Benjamin. 19 år gamla bryter de med sina liv i bruksorten respektive församlingen och utforskar sin homosexualitet. Benjamin försiktigt och i små steg, Rasmus vid bögringen på centralen, i Stockholms parker och i mörkrummen på bastuklubbar. Den första delen av den här serien heter Kärleken och det är för Rasmus en solkig väg dit. Han är så nyfiken på och intresserad av den fysiska delen av kärlek så att knullandet blir som en drog. På några få månader ska uppväxten och utanförskapet i Koppom kompenseras, Benjamin däremot har Jehova att tampas med. Skuld, skam och att svika sin familj är inte enkelt.

Pojkarnas nya familj blir kretsen omkring Paul, en äldre homosexuell man som tar sig an de unga, vilsna bögarna som kommit till Stockholm från alla landets delar. Där finns den vackre Bengt som just kommit in på scenskolan och Reine som på det årliga julaftonskalaset inte längre har matlust, svampinfektionen i munnen gör för ont. Det är 1982 och "bögpesten" börjar bli spridd och omtalad också i Sverige, det är HIV som är den tredje huvudpersonen i romanen.

HIV ligger som en skugga över hela romanen och med jämna mellanrum släpper Gardell fram stycken där omvärldens syn på bögar och HIV lyfts fram svart på vitt. Då blir texten en arg och upprörd brandskrift som påminner om att livsvillkoren för homosexuella var både ovärdiga och omänskliga. I de styckena kan jag som läser tydligt höra Jonas Gardells smattrande föreställning, de beskriver övergrepp och fördomar och ändå finns där en knorr av närmast absurd komik. Gardell är en mästare på oneliners som vänder världen ännu ett varv. Utsatta och jagade då, och kanske ännu nu? I min lilla värld är det inte så men vad vet jag om hur det är att leva som homosexuell? Gardell har ett sätt att skriva på som gör att texten går rakt in i hjärtat, det är lättläst och det är engagerande. Jag vill verkligen följa Rasmus, Benjamin och de andra bögarna i familjen trots att jag vet vad som komma skall, de sitter i dödens väntrum och lotteriet ska bestämma vem som är frisk och vem som är sjuk.

När det här publiceras är det en månad kvar till årets bokhändelse: Bokmässan. Självklart kommer Jonas Gardell också dit för att sprida budskapet om sin trilogi, att lyssna på honom är alltid en upplevelse, med sin drastiska formuleringskonst, sitt snabba intellekt och svarta humor som går rakt in i hjärtat kan jag inte motstå. Ser fram emot:

Torka aldrig tårar utan handskar

lördag 29 sep kl. 12:00 - 12:45

Jonas Gardell ger i höst ut den första delen i en stor romansvit om aids-utbrottet i 1980-talets Stockholm, Torka aldrig tårar utan handskar. Om de unga homosexuella män som för första gången i historien börjat gripa efter sin frihet. Om sjukdomen som hotar att döda dem alla. Samtalet leds av Expressens biträdande kulturchef Johan Hilton.

Medverkande:

Jonas Gardell, Johan Hilton   - bokmässenedräkning är en serie inlägg inför årets bok och biblioteksmässa i Göteborg, alla är taggade med bokmässa 2012, häääääng med på mina förberedelser och så ses vi snart där! - 

en gruppkram såhär framåt kvällskvisten

Glädjetjut blev det i bilen på väg mot Lund i fredags när jag såg att två av mina favoritbloggar var nominerade i Formas bokbloggarpris. Linda och Helena driver sina bloggar med värme och hjärta och skriver inlägg som gör att man bara vill klicka sig dit igen och igen. Ambitösa och generösa, kärlek till litteraturen och beundransvärt läsvärd är ord ur motiveringarna. Mycket välförtjänt! Nu hoppas jag att många, många röstar på sin favorit. 17 september vet vi vem som vann! Prisutdelningen blir på mässan och gissa vem som kommer att vara där?

man måste också välja bort...

En av de författare som jag gärna hade lyssnat till krockade med Nicole Krauss. Alltså valdes Alan Hollinghurst bort. Texten om hans roman The Stranger's Child länkar jag till hur som, den läste jag förra sommaren när den var nominerad till Bookerpriset. Får hoppas tillfälle kommer att höra Alan en annan gång :-)

PS. Bombardemanget med inlägg från Louisiana fortsätter imorgon. Resten av livet kallar!

andravalet blev toppen - möte med David Vann och Hisham Matar

Tonny Vorm ledde samtalet mellan David Vann och Hisham Matar

Köerna för att få plats i Koncertsalen där Jonathan Safran Foer skulle samtala med Jeffery Eugenides ringlade genom en stor del av muséet, utomhus fanns en storskärm men regnet strilade ned. Plan B var att sitta ned vid Meesescenen och höra Hisham Matar. Jag läste hans bok Analys av ett försvinnande i somras och jag var imponerad av den, andravalet visade sig faktiskt bli ett höjdarval.

Båda herrarna Vann och Matar bjöd på god och spirituell underhållning. De berättade villigt om sin väg till författarskapet och ingen av dem ville, troligen något falskt blygsamma, ännu riktigt kalla sig författare. Samtalet underhöll med allehanda anekdoter och bottnade ändå i allvaret, båda författarna bär med sig en sorg från barndomen som påverkat både livet och författarskapet i grunden. David Vanns far tog sitt liv när Vann var ung tonåring och Hisham Matars far försvann, troligen avrättad av den libyska underrättelsetjänsten, när Matar var i liknande ålder. De har båda skrivit böcker som kan ses som starkt självbiografiska men de hävdar bestämt att där är, och ska finnas ett gap mellan verklighet och fiktion. I romanen har verkligheten transformerats från privat till självbiografi och vidare till fiktion och i fiktionen finns överenskommelsen bara mellan texten och läsaren. Där har författaren inte längre någon plats.

Spännande var också Hisham Matars jämförelser mellan hans yrke som arkitekt och författarskapet. Han menade att det finns många likheter mellan att skriva en roman och rita ett hus, man behöver en struktur, sinne för detaljer, proportioner, yta, tomrum och man behöver ställa den närmast filosofiska frågan How to live? Kanske har han under festivaldagarna diskuterat frågan med Nicole Krauss som till och med kallade sin senaste roman just Det stora huset?

Av David Vann har jag ännu inte läst något, Caribou Island som utspelar sig hans barndoms Alaska blev festivalens enda bokinköp och den är delvis byggd av en berättelse Vann skrev som tonåring. Moderatorn ställde en fråga till båda författarna när de pratade om sitt skrivande: Hur vet ni när en bok är klar? Matar kontrade med Hur vet man när en bok är påbörjad?  Som läsare är det enkelt. Jag har läst 19 sidor hittills, vårt möte är påbörjat. Vann själv tyckte att en berättelse knappast någonsin blir klar, han skriver ofta sina texter i en enda lång följd och är mer en inspirationsförfattare än hantverkare. Lite orolig var han också för att influeras av alla de halvkassa uppsatser som han läser som lärare, motgiftet är Chaucer. Två timmar medeltida engelsk översättning om dagen är receptet för att hålla hjärnan alert. Berättelserna flödar men förr eller senare måste man sätta punkt, både i en roman och i ett blogginlägg. Punkt.

louisiana literature började med Patti

People have the power - just do it!

En uppmaning till solidaritet med tjejerna i Pussy Riot inledde och avslutade samtalet mellan Henning Mankell och Patti Smith på parkscenen, Louisiana Literature. Däremellan slingrade det sig fram och vi som lyssnade fick veta att Patti skriver en kriminalroman, men vem vet hur den blir för hon gillar egentligen inte brott. Det som intresserar henne är "the detective", att följa hur en människa förändras och påverkas utifrån de upplevelser som hen är med om. Kurt Wallander är just en sådan mänsklig polis med mänskliga brister som får ompröva sina beslut om och om igen.

Hon menar att förändras, att ompröva är en del av skapandets kärna i både litteratur, musik och konst och att alla uttryckssätten för henne är viktiga. I hennes skaparprocess kan inspirationen komma från en text, bild eller ett musikstycke, dikter och sånger improviseras fram. Rytmen i musiken, rytmen i språket berikar varandra. Fritt ur minnet: The poems are for me but the songs are for the people. The poems can be introvert but the songs must communicate to the people who is everyone that is not me.

Kommunicerade sitt budskap till oss det gjorde hon. Vikten av konstnärlig frihet, att frigöra sig från de kommersiella krafterna, känna att drivkraften i skapandet inte finns i pengar eller berömmelse utan "to do great work is the reward." Mankell får ursäkta men det är Patti Smith som är scenens stjärna, sambon kallar henne den coolaste människan i världen och hennes närvaro och utstrålning är fantastisk. Platsen är också utsökt vald, med  Öresund som fond, omgiven av skulpturparken och trädgårdens amfiteater fylld med lyssnande människor, det kan man kalla en bra början på en spännande dag.

PS. Gillar ni på FB så finns där massor av fina foton att se!

väntsal de luxe

Sämre väntsal kan man ha, Pia Juuls noveller i öronen, Mapplethorpes bilder framför ögonen och Giacomettis statyer som sällskap. Det är Louisiana Literature.

i väntan på rapporten!

Idag befinner jag mig på främmande jord för att lyssna till Nicole Krauss. Louisiana Literature mönstrar dessutom Patti Smith, JS Foer, Kiran Desai idag och jag ska försöka lyssna ordentligt.

Troligen blir det inget bloggat därifrån idag men varsågod, några länkar till texter om deras böcker:

Kärlekens historia
Det stora huset
Just Kids
Extremt högt och otroligt nära
Bittert arv

Jag ska lyssna och jag ska titta på vacker konst. Kanske köpa en och annan bok också, kan bli en trevlig dag!

mot Louisiana Literature!

två gånger åtta

Jag har blivit utmanad x 2! Både Lottens Bokblogg och Bibliotekskatten (vars namn jag förresten alltid läser ut biblioteksskatten och vem tycker inte att ett bibliotek är fullt av skatter?) som tycker att det är dags att berätta åtta okända fakta om mig. Alltså, det får bli åtta okända sidor av mitt läsliv:

1. Jag har alltid gillat att läsa men har inte riktigt haft någon guide in i böckernas värld, jag har läst det som funnits urskillningslöst. Året Runt veckotidningar, Det Bästa, Sigge Stark och Bernhard Nord. Jag slukade allt!
2. Jag läser helst liggande på mage och lutande på armbågarna. Har alltid gjort. I min bardoms säng kunde man kila in boken mellan ribborna så att sidorna inte stängdes. Praktiskt!
3. När jag i första klass var sjuk i mässlingen skulle en klasskamrat låna hem en bok från skolbiblioteket så att jag inte skulle ha så tråkigt. Han valde den tjockaste i hyllan och det blev Vi på Saltkråkan. Det var mitt första möte med Astrid Lindgren i bokform.
4. Jag har tillbringat många, många timmar med att läsa högt för min lillasyster, favoritboken var Bröderna Lejonhjärta och jag läste och grät, grät och läste. När hon för typ femte gången ville höra den kom jag på idén med att läsa in boken på kassettband. Ljudboken var uppfunnen och lillasyster låg med den lilla bandspelaren tryckt mot örat varje kväll.
5. Jag hade en period på mellanstadiet då jag älskade serien Trälarna av Sven Wärnström, det var på velouroverallerna och Ville, Valle och Viktors tid.
6. Jag har läst Bibeln. När jag var 12. Undra vad jag fattade?
7. Samma år som jag läste Bibeln läste jag också årgång efter årgång av Starlet. Kusinerna prenumererade och jag fick ta över när de blivit gamla. Fin kombo Bibeln och Starlet kryddat med Mitt Livs Novell.
8. Sommaren mellan åttan och nian hade jag lånat hem två papperskassar med böcker på sommarlån. Läsningen gick fint men värre var när de skulle fraktas tillbaks till samhället och kommunbiblioteket. Jag hängde dem på styret och skulle köra en mil, det var bara det att den svaga trampmoppen av märke Crescent inte orkade lasten. Jag fick trampa i varenda uppförsbacke. Svettig resa som sent ska glömmas. 
9. Mitt engelska läsflyt kan jag tacka Danielle Steel för. Som aupair läste jag böcker ur Mrs Simons samling och det var nästan bara romantiska romaner. Inte lärde jag mig mycket om kärlek men jag läser jämrans snabbt.
10. Har du orkat läsa ända hit så har du också säkert fattat att böcker alltid varit en stor och viktig del av mitt liv. Livsviktig rentutav.

Det känns som att den här utmaningen har snurrat runt ett tag i bloggosfären så jag skickar helt enkelt vidare den till alla som vill svara! 

en som du inte känner kan bli en som du känner

Rätt vad det är hittar man en poetisk pärla! Inte för att det är överraskande att Thomas och Anna-Clara Tidholm har skrivit och illustrerat en helt underbar bok om trevande vänskap, inte alls. Jag är bara förundrad över att den inte förut kommit i min väg. Som alltid i terminsstart är det samtal i skolan om hur man ska vara mot varandra, hur en mysig vän är och hur man blir vänner. Då passar En som du inte känner alldeles fantastiskt bra. Det här är en bilderbok med ett vackert språk, suggestiva bilder och ett öppet slut. Vi ska läsa den tillsammans, titta noga på bilderna och samtala om vänskap sedan är det dags att fantisera vidare. Vad händer med pojken och flickan när de springer mot framtiden?

Hurra, jag vann

Jag vann på Enligt Os författarbingo - perfekt en regnig dag!

bokmässenedräkning: vem är jag?

Just nu kan jag läsa om Per Wästbergs självbiografi i tidningen och jag funderar över det där med att göra upp med sina föräldrar. Wästberg säger i SvD att han tagit mycket illa vid sig, han tycker bilden av honom och familjen är orättvis. Johanna Ekströms bok har jag inte läst men väl Felicia Feldt. Knausgård hänger ut familj, grannar och vänner, vem äger berättelsen? Vilka förpliktelser har man mot människor runt om en?  Kan relationer ens överleva efter att ha exponerats så? Om jag i de här romanerna är jag, då måste det vara mycket svårt. 

Vem är jag?

Datum & tid: lördag 29 sep kl. 12:00 - 12:45

Arrangör: Albert Bonniers Förlag och Weyler Bokförlag

Kod: Lö1200.2

Seminarium, seminariekort erfordras.

De senaste åren har den litterära debatten till stor del handlat om sanning kontra lögn, självbiografi kontra fiktion, och om vem i texten som egentligen talar som ”jag”. I sin essä Jag. En fiktion går Ingrid Elam till botten med hur litteraturens ”jag” använts i historien, och hur det återspeglar sig i vår tids litteratur. Johanna Ekström och Felicia Feldt har båda skrivit böcker med det egna jaget i centrum. Johanna Ekströms Om man håller sig i solen är en uppgörelse med en uppväxt där sanningen definieras av hur väl man lyckas formulera sig. Om man hela livet tvingas befinna sig i solen – vad händer när man går in i skuggan? I uppmärksammade Felicia försvann berättar Felicia Feldt om en barndom och om de spår den satt i den vuxna kvinnan.

Moderator: Daniel Sandström, chefredaktör på Sydsvenskan.

- bokmässenedräkning är en serie inlägg inför årets bok och biblioteksmässa i Göteborg, alla är taggade med bokmässa 2012, häääääng med på mina förberedelser och så ses vi snart där! - 

nathalie - en fransk feelgood!

C'est quoi? Det är fransk feelgood från Sekwa. 

David Foenkinos lite småbabbliga roman Nathalie i typisk fransk stil förnekar sig inte. Det är den unga vackra och framgångsfulla änkan, arrogante chefen som inte kan hålla händerna i styr och den svenske nörden som utvecklas från en tafflig, nervös ungkarl till en lyhörd och känslosam man. Dessutom heter han (den svenske mannen) Markus och det skall till ett änglanamn för att kunna komma med kärlekens budskap till den av sorg stelfrusna Nathalie. Allt i en skön mix och man vet liksom från första sidan att det kommer att gå bra, det kommer bli en happy end. Det gör då ingenting, det är helt oväsentligt faktiskt.

Det är inte den ganska ooriginella intrigen som förtrollar mig under den kväll som boken varar utan det är den charmiga mixen av små förklarande fotnötter, när kyssen med stort K följs av utdrag ur en konstanalys om Klimts Kyssen, låttexter, tågtidtabeller, exempel på telefonnummer från ett annat århundrande och snusförnumstiga sentenser som:

Kvällar kan vara fantastiska, nätter oförglömliga, men de leder alltid till morgnar som alla andra.

Nu måste jag gå på bio. Helst genast! Audrey Tautou är helt säkert en fantastisk passande Nathalie och jag längtar så efter en fransk film, dottern påstår att hennes studentliv i Lund liknar en fransk film med cyklande vackra människor, intellektuella möten i bokhandlarna och romantiken bakom hörnet. Jag får nöja mig med Bergakungens salar. Någon som ska med?

scrapbooking - rensning pågår!

Just nu rensar jag bland mina prylar och sätter ihop fina paket av allt det där som jag inte använt på länge. Finfint material till bra pris. Bilder finns på Blocket och är någon intresserad så hojta! 100 kr/paketet om man köper fler annars 120 inklusive porto i Sverige.

scannern har landat!

Som ett UFO står den på mitt skrivbord med löfte om ett antal dejter. Dags att scanna ännu fler släktfoton!

tematrio - djurtitlar

Berätta om tre boktitlar som innehåller ett (eller flera) djur!

Det vill Lyran att vi gör i veckans tematrio och jag kan, som vanligt, inte motstå. Här kommer min trio:

Tiger, tiger - en berättelse om en liten flickas liv med en pedofil. Upprörande och klaustrofobiskt skildrat.

Tre Apor - tre generationer judar i Göteborg. Underbar uppväxtskildring om det där att höra till.

When God Was a Rabbit (När Gud var en kanin heter den svenska översättningen som kommer snart...) - en vacker roman som handlar om att växa upp, kärleken mellan en bror och en syster, kärleken mellan barndomsvänner och hur barndomens hemligheter påverkar vuxenlivet.  

Som alltid så länkar jag till mina egna inlägg om böckerna - lockar någon titel så klicka och läs mer.

drömmar i krigets skugga

I Ngugi wa Thiong'os barndomsmemoirer Drömmar i krigets skugga är det inte den traditionella masaiskölden som symboliserar landet på fanan, eller för den del omslaget. Det är tågen, lastbilarna och vägarna. Och att Thiong'o menar att Kenyas framtid ska byggas av tekniska framsteg och utbildning står klart redan i början av den här vackert formgivna boken. Det är drömmen om att leva i ett modernt land och drömmen om utbildning som genomsyrar berättelsen som är byggd på Thiong'os egna minnen från en uppväxt på landsbygden i Kenya. Han väver skickligt samman sina barndomsminnen med Kenyas utveckling mot ett fritt land, de vita landägarna och kyrkan är överhögheter som inte kan utmanas. Ironiskt nog är det just kolonialmaktens och missionsstationernas skolor som gör att människor börjar att drömma om ett annat sorts land, ett land där alla har samma möjligheter, samma rättigheter. Några gör revolution andra går på väckelsemöten och fler och fler får möjlighet att utbilda sig, inte minst genom att de kallas in till den brittiska armén under kriget.

Jag läste den här självbiografiska boken med vidöppet sinne, jag har tidigare läst Aké - barndomsåren av Soyinka och Things Fall Apart av Achebe och jag väntade mig en bok i samma paritet. Ngugi wa Thiong'o har ju i många år nämnts som en av favoriterna till nobelspriset och jag inser att det inte går att jämföra rätt av, men jag är mer imponerad av Soyinka och Achebes beskrivningar av barn och ungdomstid i en afrikansk koloni. Jag uppfattar tonen hos Thiong'o lite mästrande; kom nu så ska jag berätta sanningen om hur det var en gång. Han beskriver i sin bok hur han genom livet influerats av både den muntliga berättartraditionen och gamla testamentets berättelser och där finns ett genomgående stråk av sedelärande historier. Och historia. Det här är en memoirbok som berättar en viktig historia om ett land i förändring och en pojkes strävan för att få ta del av läsandets och skrivandets magi.

Jag är inte säker på nobelprisspekulationerna, ska jag puffa för någon afrikansk författare så finner jag Nawal el Sadaawi eller Assia Djebar mycket mer spännande. Det är dags för en kvinna från Afrika. Lyssnar du Peter?

bokmässenedräkning: grupp 8:s döttrar

Gästbloggare M:s tankar om boken hittar man HÄR!

Grupp 8:s döttrar
fredag 28 sep kl. 12:30 - 12:50

Hon lär sig att det viktigaste i livet är att bli en stark och självständig kvinna som inte behöver någon man. Hur blir man kvinna i skuggan av en mamma som vigt sitt liv åt radikalfeminismen? I romanen Alltings början skildrar Karolina Ramqvist sin generations förhållande till feministiska föregångare och deras arv. Här samtalar hon med sin förläggare Eva Gedin.

Medverkande:

Karolina Ramqvist, Eva Gedin    - bokmässenedräkning är en serie inlägg inför årets bok och biblioteksmässa i Göteborg, alla är taggade med bokmässa 2012, häääääng med på mina förberedelser och så ses vi snart där! - 

man skulle kunna tycka...

att bygg och slipdamm från ett nybyggt schakt, stenläggning och markarbeten som innefattar stenborrar och inkluderar grävmaskiner utanför fönstret, byggnationer i våningen under så att huset skakar skulle kunna räcka för en OK arbetsmiljö. Nej då varför hålla igen? Vattenläcka från ett uppbrutet tak är bonusgåva. Only today, only for you!

PS. Uppsågat schakt och byggfläkt som går för att torka ur - då går propparna. Hepp!

vi har bubblat om mrs D

Bokhösten är påbörjad på riktigt när bokbubblarna haft sin första träff! 

Som vanligt så var det ett gäng pratglada tjejer som träffades och som alla tyckte att bokcirkelboken Mrs Dalloway var ett spännande val. Många av oss konstaterade att det här är ju en bok man hört så mycket om att man nästan inte vet om man verkligen läst den? Nu vet vi att vi läst den! Vi kom genast in på jämförelser med boken och filmen Timmarna och helt klart verkar det vara ett bra tips att läsa/se dem parallellt. Jag själv var så inne på Katherine Mansfields novellvärld när jag läste Mrs Dalloway. Den instängda världen för kvinnorna där plikt och att hålla fasaden uppe i det längsta är nummer ett för en lojal hustru. Den lilla världen passerar revy i en ständig ström av iakttagelser och minnen samtidigt som den stora moderna världen tränger sig på. Klockorna slår, tiden tickar på utan att man kan stanna den, framtiden står för dörren och det är tåg, flygmaskiner och telefoni. Den viktorianska eran är förbi, medelklassen växer fram, männen har stupat tillsammans i skyttegravarna och kvinnorna kämpar för rösträtt och rätten till ett yrke, ett självständigt liv där man kan välja den man älskar. Och Mrs D köper själv sina blommor. Mrs D köper själv sina blommor och bär hem dem. Så unladylike. Så modernt. 

När vi satt där och pratade kom jag också att tänka på utställningen på moderna för två år sedan där Kajsa Dahlberg hade samlat in alla ex av Ett eget rum och fotokopierat av alla marginalanteckningar som hon sedan gav ut i en egen volym. Jag skrev då att det blir nästan som en bokcirkel fast utan samvaro. Idén tycker jag mycket om men jag gillar att bokcirkla på riktigt, mysigt är det att diskutera med alla bokbubblare!

Nästa gång ses vi onsdagen den 10/10 för att bubbla om Hello Kitty måste dö av Angela S. Choi. Den ska bli spännande att läsa, dessutom håll ögonen öppna för ett megabra bokbubblarlästipsinlägg. Kommer snart på en blogg nära dig!

varannan damernas?

Har skrivit om Karolina Ramqvist idag, skriver om Virginia Woolf imorgon och jag funderade över hur olika tankevärldar som de båda författarinnorna hade/har att förhålla sig till. Jag slängde häromsistens ut en fråga i en kommentar hos Bokmoster när hon beställt böcker: "Bara tjejkompisar? Är det medvetet så att du oftast läser kvinnliga författare?". Bokmoster svarade i ett inlägg och jag blev bara tvungen att kolla min egen läsning. Är det varannan damernas?

Nej, det är väsentligt fler kvinnliga författare lästa hos mig. 2011 och 2012 var det procentuellt 60 - 40 i fördel för damerna och iår är det hittills hela 67 - 33. Jag gör inga medvetna val att läsa kvinnor men tydligen är det de som oftast blir lästa. Som Bokmoster skriver så läser också jag det som jag tycker verkar spännande och intressant. De senaste åren har det varit fler kvinnliga för mig. Hur är det för er? Väljer ni böcker utifrån kön, har ni något medvetet tänk kring det eller blir det som det blir?

dags för 3a

Då önskas alla fina treor välkomna till skolan och det känns alldeles härligt priviligerat att kunna starta ett läsår med förutsättningarna ganska klara. Vi känner varandra och målen är tydliga. Alla ska med på tåget, vi ska lära tillsammans och vi ska ta hand om varandra. Lätt som en plätt! 

Alltings början (Karolina Ramqvist)

Strax under 25% är självbiografiskt enligt författarinnan själv i en intervju. Vilka 25% och vem som är vem i Alltings början får andra spekulera i, men har man ett foto av författaren själv i samma ålder som berättarjaget på omslaget antyder man rimligtvis att vissa händelser och personer är autentiska. Bokens Saga är i alla fall dotter till en ensamstående konstnär och feminist ur 68-generationen. Man får följa henne i åldern 15-20 år, genom gymnasiet och de första åren som ung skribent. Handlingen kretsar runt utelivet i Stockholm på nittiotalet och Sagas förhållande till diverse medelålders män, i synnerhet en festfixare vid namn Victor Schantz. Rent objektivt verkar Saga bli mer eller mindre utnyttjad av männen, medan berättarjaget hela tiden vidhåller att hon agerar av egen fri vilja. Hennes modernt frigjorda liv ställs mot moderns typ av feminism och till slut segrar i alla fall Saga i sin könskamp om man skall hårddra det hela.

Saga framställs, medvetet antar jag, som en närmast blank personlighet som liksom smälter in lite här och där. I de dialoger som återges speglar hon bara tillbaka sin motpart oavsett om denna är gammalfeminist, gymnasist, svenne eller kändis av något slag. Även om Sagas sexliv och destruktiva (eller?) förhållande till Victor Schantz återges pedantiskt, ja närmast katalogiseras, är personteckningarna främst av dem hon möter, inte av henne själv. Jag tyckte bäst om början av boken, gymnasieåren och beskrivningen av mamman. Så småningom dyker det upp en tidsmässig lucka och efter den startar berättelsen om men nu med diverse upprepningar (Victor Schantz dyker upp några gånger för mycket kan avslöjas) och en redogörelse av kronologiskt staplade händelser och relationer med män som, återigen medvetet antar jag, Saga betraktar snarare än engagerar sig i. Det blir ganska trist och förutsägbart i längden och den unga Saga som har problem med turister som vill ha bryggkaffe, jämnåriga Farstabor, inflyttade lantisar och folk som går med shorts i stan är möjligtvis en autentiskt återgiven tonåring, men också påfrestande.

Det är en konsekvent genomförd berättelse om den unga kvinnans liv där paradoxen mellan hennes förhållande till män och till hennes egen och mammans generations feminism är huvudtemat. Som tidigare skrivits blir det lite slentrian med ute- och sexlivet till slut, men en fyrtiosjuårig man kanske inte är målgruppen. Slutet med en liten men dock feelgood-revansch känns något banalt. Kanske är det det "autofiktiva" som skymmer sikten för mig. Om nu Saga delvis är författarinnan känns beskrivningen av henne lite väl återhållsam och rentav feg, medan om man glömmer det kan man se just detta som ett coolt berättartekniskt grepp. Kan inte bestämma mig där. Jag gillade dock första halvan av romanen mycket och språket, stilen, hela tiden.

/Gästbloggare M

Edit: Om Karolinas roman Flickvännen skriver Anna här!

timmarna - en fantastiskt bra film

Imorgon bokcirklar vi om Mrs Dalloway. Jag värmer upp med Timmarna!

skolstart kräva dessa appar

strandhugg på Mimers Hus

Havsanemon av Erika Jölle

bokmässenedräkning: söta fredag

Stockholm, Sverige, en het fredag i augusti
söndag 30 sep kl. 11:30 - 11:50
Medverkande:
Ia Genberg, Svante Weyler

Ia Genberg, journalist, filmare och nu författare, berättar i sin debutroman Söta fredag om några alldeles ovanliga människor en alldeles vanlig dag i början av det nya seklet. En samtidsroman med en egensinnig humor och intensitet. I samtal med Svante Weyler, förläggare.

Mina tankar om boken finns HÄR. Nu finns den också som e-bok på e-lib att låna för de som föredrar det.

- bokmässenedräkning är en serie inlägg inför årets bok och biblioteksmässa i Göteborg, alla är taggade med bokmässa 2012, häääääng med på mina förberedelser och så ses vi snart där! - 

och solen kom,

en liten stund i all fall!

seglingsfest i småspik

http://www8.idrottonline.se/StenungsundsSS-Segling/TjornRunt/

Idag går den årliga seglingstävlingen av stapeln och till oss i Stigfjorden brukar de första båtarna komma vid lunchtid. Katamaranerna, kappseglarna först och sedan alla fritidsbåtar i en strid ström. Just nu regnar det småspik men det är lovat uppehåll framåt eftermiddagen. Då så blir det en tur på havet! Kom solen!

söta fredag

Söta Fredag av Ia Genberg är en färgglad bok, helt limegrönt omslag, ceriserosa insida, turkos med cerise tryck i krusidullig stil. Utseendet signalerar lördagsgodispåse; lättsamt, sorglöst, samtida troligen chick-lit och så möter mig en helt annan bok. Det tar flera timmar av läsning innan jag faktiskt ställer in mig på den bok som finns där innanför pärmarna som är visserligen är samtida men med humor av det mer ironiska slaget och som vill diskutera och dissekera företeelser mitt i samtiden. Återkommande är synen på tid, hur en minut kan passera i en blinkning och samtidigt kan kännas som en evighet.

Minuterna går oändligt långsamt, som alltid när man tar en cigarett. Det är där rökningens njutning ligger, i förmågan att kliva in i en minut, fylla den med rök och få den att slå av på takten. (...) Att röka handlar till en del om nikotin men mest om tid, och det är därför som ingen röker längre, för ingen anser sig ha tid med dessa hålrum - även om det är just vad de kanske skulle behöva: ett litet och regelbundet återkommande uppskjutande, en minut som tvingas stanna upp i sitt tvångsmässiga tickande. Det är som att plötsligt få syn på havet. (s 201)

Max, fotograf, får ett uppdrag av sin barndomsvän IT-konsulten Tobbe som ligger svårt skadad på sjukhus. Han ska skriva om en dag i augusti, han ska skriva om den där söta fredagen när Tobbe fann sig själv på ett fotografi, på en plats han aldrig besökt och med en kvinna han aldrig träffat. Och han ska reda ut, bringa klarhet och skriva "Det enda man egentligen behöver veta" . Nu är det Max som får uppdraget  och han låter dagen breda ut sig med just ovidkommande detaljer, utvikningar som till exempel ett kapitel där namnet Torbjörn dissekeras. Jag ser genom ett kalejdoskop av händelser som färgas blå, gula och turkosa en varm augustidag i Stockholm. Bitarna bildar sakta ett mönster. 

Det här är en ordrik roman med ett stort antal utvikningar om diverse ämnen som alla har något att berätta om livet i staden alldeles just nu och de flesta bitarna formerar sig ut från Tess. Tess, kvinnan på det där fotografiet, är huvudperson nummer tre, hon är programledare på TV och hon har känsla för tid. Hennes hemlighet är att vänta ut tystnaden samtidigt som hon har på känn att applåderna blir kortare och kortare och naturligtvis ägnar Max ett kapitel i boken han skriver för att undersöka den perfekta applåden.

Ordrik och aningen för lång blir min text om den här boken och ordrik och aningen för lång tyckte jag Söta fredag var. Där finns en glädje i formuleringskonsten och ett skarpögt iakktagande av samtiden men för mig blir det för mycket. Jag blir övermätt, sådär som det kan kännas när man tryckt i sig hela godispåsen på en gång. Lite för mycket av det söta. Lite för mycket av allt.