Mölle by the sea

En liten detour på väg mot Lund gjorde att vi hamnade hos systrarna på Skäret och gofika. Sedan var det inte långt till Mölle krukmakeri och en snabbrunda i Mölle by the sea. Några gräsänklingsfruar såg vi inte till :-)

novellördag - Kina berättar

Feministbiblioteket har minsann novellördag och inte vill jag vara sämre. Insåg ju att jag inte skrivit någon reflektion över vår FB-cirkel om Kina berättar: Solskenet i munnen och så kan jag ju inte ha det!

Fyra olika noveller var jag med och pratade om och allra mest samtal blev det kring titelnovellen som är skriven av Chen Ran. Solskenet i munnen var en text med vackert språk och stark symbolik, en allegori med politiska undertoner som sveptes in i en kärlekshistoria. En extra dimension i samtalet blev medverkan av översättaren Anna Gustafsson Chen, hon har också skrivit introduktioner till alla författarna.

En annan uppskattad novell var Sue Tongs Lika vackra som änglar. Den handlade om två flickor som från att ha varit bästa vänner blir värsta fiender. Den vackra flickan i paret går och får sitt foto taget och bilden hamnar i skylten, avundsjukan sprider sig. Frågan huruvida handlingen i novellen skulle kunnat utspela sig varsomhelst i världen återkom vi till och Lyran konstaterade att:

För mig var det debut med FB-cirkel och jag tyckte att det var ett roligt sätt att prata litteratur på. Vi blev till slut tio personer i gruppen och det var ganska lagom många tycker jag. Vad tycker ni andra som var med? Några idoga har fortsatt att prata om fler av novellerna, det är ju styrkan med FB - grupper, fantastiskt enkelt att fixa med och lätt för alla att komma till tals. 

Hur är det finns det fler ute på det stora nätet som har lust att FB-cirkla om en novellsamling under hösten? Vad skulle det var för titel i såfall? Munro?

- en novellvåg i bokbloggarhavet -

polis - Nesbös tia är en fullträff!

18 miljoner sålda böcker senare och Jo Nesbös deckare håller fortfarande. Det är en bedrift att hålla liv i och intresse för sin superhjältepolis efter tio ofta både otäcka och våldsamma utredningar, än är det nämligen sprittande liv i den här serien och den senaste boken är en av de bästa deckarna på länge.

Jag pratade med en kollega om Jussi Adler Olsens deckare och jag tycker de är på gränsen till för råa, för skruvade. Jo Nesbös deckare är också råa och tillspetsade men jag upplever dem inte alls lika äckliga. Undrar varför? det är ju våldsamma och beräknande typer man möter också hos Nesbö. I Polis  jagar Oslopolisen "polisslaktaren", det är någon som systematiskt söker upp och mördar poliser på platser för ouppklarade brott. Samtidigt får jag följa det politiska spelet i makttoppen och ledtrådar förgrenar sig, förvillar mig och håller mig i spänning nästan 'til the bitter end. För visst skulle det här kunna vara en utmärkt storfilm eller varför inte en TV-serie? Intrigen håller till många avsnitt och funderingarna kring vad som är viktigt att fylla sitt liv med är ju ständigt aktuella. Mitt i prick!

För övrigt anser jag att Rödhake är den allra bästa delen, jag läste den strax efter Utöya och den händelsen påverkade säkert men upplevelse av boken. Mest av allt så rekommenderar jag såklart alla att läsa böckerna i ordning, Harry Hole är en superman med superhjältekrafter men han är också en allt mer mänsklig människa och den resan är spännande att följa. Häromdagen såg jag en ung flicka sitta på ett tåg och läsa Fladdermusmannen och jag blev faktiskt avundsjuk. Tänk att ha alla de här deckarna framför sig. Vilken fest!

Jag lyssnade på boken på Storytel och det var en utmaning. Uppläsaren Jonas Malmsjö passade mig inte alls, alldeles för långsamt och entonigt. Synd på en bra bok.

boklängt?

Vilken bok/vilka böcker längtar du mest av allt efter just nu?

Bokbloggsjerka om boklängt såhär i skiftet mellan sommar och höst. Att bokhösten är i full gång märks ju på recexen i lådan och sociala medier som fylls av förlagsfester och releasepartyn. Om mindre än en månad är det dessutom mässa - alla boknördars firmafest! Så vad längtar jag efter bokväg just nu?

Teju Coles Öppen stad och Kim Thuys Mãn, Deon Meyers Spåren och Anna Schulzes Vårt gemensamma liv. 

Fyra böcker att längta till när sommar går mot höst.

ursäkta tjatet men jag vill bara berätta

att jag ska åka till premiären av Stockholm Literature - tåg fram och tillbaka över dagen och tre författarbiljetter inbokade. Dessutom mysigt sällskap av Enligt O och Sincerely Johanna. Kanske är det fler bloggare som har tänkt att gå? Hoppas förstås på härligt mingel runt omkring också, om det blir hälften så bra som på Louisiana så kommer jag att trivas som geten i däcket. Typ.

På Moderna ska jag njuta av mötet mellan konst och litteratur och förstås lyssna till afrikanskt: Chimamanda Ngozi Adichie och Teju Cole, dessutom blir det Philipp Meyer som jag ännu inte läst. Jag har några läxor att göra innan den 26 oktober alltså.

Programmet hittar man här!

men hur smakar det då, bajskaffet?

Det är ju det att kaffe är brunt som gör det extra äckligt, sa dottern och vände på pappans lyxkaffepåse. I korthet så är världens dyraste kaffebönor först uppätna av den indonesiska gynnaren:

Sibetkatt

Sedan är bönorna utbajsade i korvar, hopsamlade därefter tvättade och rostade. Kopi Luwak är resultatet och nu är den stora frågan, Hur smakar det då, bajskaffet? 

Svar kommer. Återkommer.

min mormor hälsar och säger förlåt - Fredrik Backman och Jonathan Safran Foer

Nej men vänta nu. Ett särbegåvat, lillgammalt barn som får ett skattjaktsliknande uppdrag av någon som dött, ett uppdrag som innebär besök i olika miljöer där barnet konfronteras med verkligheten och lär sig för livet, en excentrisk mormor som bor alldeles nära, oväntade vänskaper, storstad, humor med svärta, lekfullhet med språket och en önskan om ökad tolerans för olikheter. Nästan så att kläderna på flickan på omslaget liknar kläderna på pojken i filmen.

Hallå, är du där?

Jomen, jag tror minsann att Fredrik Backman läst Jonathan Safran Foer. Extremt högt och otroligt nära minsann. Att han inspirerats av den i sin nya roman Min mormor hälsar och säger förlåt gör då ingenting. Det är ju trots allt i en egen tappning och precis som i Boken om Ove så finns där ett hisnande spann i texten, från gapskrattet till sorgen. Formuleringskonsten är slipad och innerlig, oneliners blandat med de vackraste passager. Elsa är en flicka att leva med, att leva sig in i hennes värld är omtumlande och utmanande. Jag träffar många barn som tänker en smula annorlunda, som ser världen ur en annan vinkel och jag tycker Fredrik Backman lyckas fint med att skildra hur det kan vara, och hur de barnen (eller människorna) behöver någon som tror på dem och ser dem som de är. Visst behöver vi alla en mormor som är som en armé:

Det är ett barnbarns yttersta privilegium, att veta att någon står på din sida, alltid, oavsett. Till och med när du har fel. Speciellt då, faktiskt. 

En mormor är både en svärd och en sköld (...) Mormor är alltid team Elsa.

Då är frågan hur Elsa ska klara sig utan sin mormor, det är det som du får läsa i Min mormor hälsar och säger förlåt. Läs! Det är inte Ove men det är Elsa och det räcker långt!

mera Kina i min låda

Det kinesiska novelläsandet förökade sig till två romaner i min låda. Antingen är det en högre makt, storebror som ser eller snälla bloggisar som tycker att det passar mig med kinesiskt just nu. Tackar hur som, läser i sinom tid :-)

på tal om Ekman - elib!

Jag är riktigt glad över att utbudet på mitt e-boksbibliotek ständigt fylls på med bra böcker, både nyheter och gammalt görs tillgängligt i snabb takt. Av t ex Kerstin Ekman finns hela 20 titlar att ladda ned och låna. Gratis i en månad, bara ett par klick bort!

augustiresan - en ny Anna Fredriksson

Himlen är djupblå och än finns det en liten smula sommar kvar också i här i Göteborg. Augustiresan utspelar sig i ett sensommarvackert Österlen och mer passande recensionsdatum kan det inte bli. Jag sitter själv på balkongen i den sköna augustivärmen som är förrädisk, varmt och gott på solsidan och på skuggsidan kyligt. Så som i boken jag just läst, kontrasten mellan himmelskt vackra miljöer, lyckade kvinnor mitt i livet och bakom fasaderna en otäckt kall verklighet.

Anna Fredriksson har mutat in genren "samtidsromaner med kvinnliga huvudpersoner med relationsproblem ofta typiska för yngre medelåldern" på ett kassaskåpssäkert sätt. De senaste åren har jag läst om syskon som ska enas i Sommarhuset, det frånskilda paret som ska samarbeta om barnen i Lyckostigen och nu är det dags för tjejgänget och arbetsplatsen i  Augustiresan. 

Precis som i föregångarna är det här en träffsäker skildring av hur livet kan vara just här, just nu och den vackra omslagsbilden som skickar löften om en härlig semesterdag på stranden är bedräglig. För Jenny, som är bokens huvudperson, är livet allt annat än idylliskt. Hon har blivit medlockad av sina väninnor på en cykelsemester på Österlen och redan på tåget från Stockholm inser de alla att Jenny inte mår särskilt bra. Nästan ett år har gått sedan Jenny tackade jag till ett chefsjobb och uppenbart är att det nya jobbet har förändrat henne.

Lite småövertydligt blir det med symboliken, yttre och inre resor men det är en randanmärkning det som drabbar i den här romanen är beskrivningen av en arbetsplats där arbetsmiljön totalt klappat ihop. Dåligt ledarskap, mobbning och förtal, utfrysning och ständiga kränkningar. Ruggigt bra beskrivet och ruggigt otäckt att läsa. Det här är en text som gör mig ledsen och upprörd samtidigt som jag får lust på en tur på Österlen. Naturen och Kanske en cykeltur vore att överdriva en smula men en tur. Helt klart!

Lyssna på mässan:

Fredriksson, Anna

Evenemang

• Måste allt vara sant? Fram med fiktionen

  Datum & tid: lördag 28 sep kl. 10:00 - 10:45

  Arrangör: Schildts & Söderströms och Bokförlaget Forum

  Kod: Lö1000.2

  Seminarium, seminariekort erfordras.
  Anna Fredriksson, Jens Liljestrand, Philip Teir och Kjell Westö sjunger fiktionens lov och analyserar den dokumentära trenden i Sverige. Norén började, Knausgård tog upp stafettpinnen. Felicia Feldt skrev om sin mamma, Felicias mamma svarade. Jonas Gardell skriver om aids och Karolina Ramqvist om att växa upp. Ja, det är viktiga böcker, men vad har hänt med romanen? Efter vågen av autofiktion är det dags att ta romankonsten och fantasin till heders igen. Det finns nämligen en sanning som man lättare når genom fiktionen. Måste alla berättelser idag vara ”based on a true story” för att väcka intresse?
  Moderator: Katarina Gäddnäs, författare och journalist.

om en månad är det mingel som gäller!

Om en månad precis håller bokmässan på för fullt och en av höjdpunkterna är ju att träffa andra bloggare. Kul att ambassadörerna fixar med mingel! Klart vi ska ses där?

Grattis Kerstin!

Stort grattis till Kerstin Ekman som idag firar jämnt. Jag hoppas att hennes senaste roman, som man kan se lite som en sammanfattning och måhända avslut av en författargärning, inte blir hennes sista. Bjuder en repris av min text från november 2011:

Många av er har säkert hört eller läst Kerstin Ekman berätta om sin senaste roman Grand Final i Skojarbranschen. Länkar till Babel för säkerhets skull. Ekman har här skrivit en underbar bok som hon i slutet av romanen med en blinkning till Knausgård och andra kallar autofiktion. Det är ju så modernt nuförtiden. Det här är en bok om författandets olika roller och den svingar friskt både mot det vackra folket som kallas kulturelit och den rödvinsdrickande vänstern som upplever allt så mycket mer äkta och oförfalskat än gemene man. Många småleenden blev det på tåget och jag imponeras av Kersin Ekmans klarsynthet och mycket vassa penna.

Man kan väl säga att så småningom försonas den akademiska, förfinade, kontrollerade Lillmor med den äkta, burdusa och sinnliga Babba och de inser att de behöver varandra. Riktigt bra författare behöver alltihop och det kan rymmas inom en människa. För mig var det här också en bok om minnet/minnen och hur minnet är både selektivt och tillrättaläggande. Babba skriver:

Jag är eidetiker och det förflutna ligger i mitt minne som osorterade foton i en pappkartong. Drivor av dem. De framkallas och tonar bort. Men så länge jag ser dem är de mycket tydliga. ... Minnet är ingen registrator, det diktar och drömmer.

I Kerstin Ekmans roman får vi följa de två kvinnornas minnesbilder över 50 års arbete både tillsammans och var för sig och jag förundras över hur lätt det verkar, i hennes händer blir texten självklar. Så skriver en riktig Grand Dame!

Än en gång säger jag tackar till förlaget som släpper sina nya titlar som e-bok på biblioteket. På så vis kan jag hänga med i bokfloden utan att bli ruinerad eller stå i evighetslång lånekö. Tackar, tackar!

GP, DN och SvD skriver om boken.

Stockholm Literature

Programmet släpps idag!

En värdig uppföljare till Ove?

är vi bokbloggare stygga mot Jan Guillou?

Igår bjöd Jan Guillous recension av Jonas Gardells romantrilogi Torka aldrig tårar... mig ett rejält fnissanfall. Texten hyllar Gardells böcker samtidigt som den raljerar över hans benägenhet att lufta sina politiska käpphästar och användandet av hårt strängad patetik och avslutningsvis klämmer den gode Jan till med:

"Jag har ingenting emot politiska käpphästar i romaner, bara man inte rastar dem för ofta och bara det inte blir för genomskinligt. Jag förlåter dig, Jonas. Jag förlåter till och med det prettolitterära språktrixandet och enordiga meningar staplade på varandra och ett och annat häpnadsväckande grammatiskt fel.

Vi lever trots allt ånyo i en tid av förhärskande litterär kanon där "Rapport från en skurhink" inte längre skulle räknas som litteratur och där debutanterna ånyo hyllas när de i "flöde" skriver absolut obegripligt svammel om absolut ingenting.

Trilogin "Torka aldrig tårar utan handskar" är tvärtom fullständigt och icke finlitterärt begriplig och handlar om något i ordets sanna mening ohyggligt viktigt. Det är frågan om ett storverk. Därför förlåter jag dig allt, Jonas. Te absolvo."

En intressant tanke dök sedan upp på FB när jag delat länken och hade som rubrik: Han förnekar sig inte den gode Guillou. Är vi bokbloggare lite extra elaka mot honom? Vad tycker ni?

då är det dags för Döden

Med ett rep mättes de vars liv var över. De vars stund det var att dö. Med ett rep mättes de som skulle få leva. Så är allas liv utmätta. Både ditt och mitt. Ingen vet vilken längd vi tillhör. 

Den snart 50-årige Gardell uppmanar oss att inte vira samman våra liv och lägga dem i den där lådan märkt "snören för korta att använda". Han ber oss binda samman alla trassliga och korta stumpar till något användbart, något som kan hålla ihop alla bitarna. Foga samman, tillsammans. 

Solidariteten mellan de sjuka och döende vännerna är något som stannar kvar i mitt minne efter att ha läst den avslutande delen i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar, vänskapen som håller in i döden och berättelsen om Lars-Åke. I den avslutande delen är det vännerna som jag får lära känna, Benjamin och Rasmus hamnar mer i bakgrunden och det känns alldeles som det ska. Sveket från samhället och de oförstående anhöriga vägs upp med en samhörighet, ett kollektiv som manifesteras i Pauls begravning. Ett enda liv, det enda liv jag har. 

Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen.

Gardell balanserar i den här avslutande delen farligt nära väckelsemötets rand, han har sin läsare i sin hand och han upprepar sitt budskap med en frenesi som ibland känns för mycket. Jag tycker ofantligt mycket om delarna där man lär känna människorna och deras livsöden, mindre om predikandet. Efter 1000 sidors läsning, otaliga intervjuer, tv-serie, sommarprat och allsång så har jag fattat grejen. Trots det så rörs jag till tårar ett antal gånger också denna gång. Det här är en svensk modern klassiker som kommer att ha sin plats i våra bokhyllor länge men jag hade gärna sett den som en roman. En tätare, tajtare komposition: 600 sammanhängande sidor - oj, oj vilken text det hade blivit! Nu är det gripande, samhällskritiskt och en viktig historieskrivning som räcker mycket långt men tänk om...

Självklart medverkar Jonas Gardell också på året bokmässa, hans mission är inte riktigt slutförd ännu. Seminarierna hittar man här och jag ska verkligen försöka pricka in lördag klockan 15. Förra årets samtal var riktigt fint. Ärligt och naket utan manér.

#tatuh 1. Kärleken och 2. Sjukdomen har jag självklart också skrivit om. Klicka på länkarna :-)

novellrunda

Novellvågen i bokbloggarhavet kluckar vidare med flera arrangemang - just nu är vi ett gäng som pratar kinesiska noveller på FB. Än finns det tid att hänga på, dessutom har Tina på Café de la nouvelle bjudit in till ett FB-evenemang där man kan diskutera de nominerade novellerna till Sveriges Radios Novellpris, superkul att de sociala medierna finns så att det geografiska avståndet mellan novellvänner blir oväsentligt.

Själv läser jag just nu Alice Munro, en av hennes tidiga novellsamlingar Tiggarflickan släpps av Atlas i höst och det passar bra att värma upp inför den med Kärlek Vänskap Hat, det är den fjärde novellsamlingen av henne som jag läser och det är hittills mästerligt. Böcker emellan tipsar om Båten som hon läst i sommar.

Kanske kan vi också hänga på Hannas novellördagar? Hon har kört novelltema några lördagar i rad på sin blogg Feministbiblioteket, jag har några teman på gång som passar framöver. Hur är det med alla er andra? Hänger ni på eller?

- en novellvåg i bokbloggarhavet -

smarrigaste kola-valnöt-äpplekakan

I Det bästa från Magnolia Bakery, New York har vi hittat många smarriga recept. Senast i raden var det AppleWalnutCake with CaramelTopping. Mycket mäktigt och Mycket smaskens!

mvh Inte alls bitter - 4

Idag besöker Ian McEwan Louisiana Literature  och visst hade jag gärna lyssnat till honom! Det får bli favorit i repris. Repris av gästbloggarn's text om Lördag:

Vilka pärlor man kan hitta när man har slut på läsning och chansplockar ur Bloggredaktörens abnormt stora hög med sommarböcker. Ian McEwan var en helt ny bekantskap så det var verkligen utan förutfattade meningar jag tog mig an Lördag, en skildring av en dag i hjärnkirurgen Henry Perownes liv. Förälskelse vid första kapitlet, sedan tillnyktring och insikt att det finns brister, men förhoppningsvis har vi inlett en underbar och varaktig relation, Ian och jag.

Det första kapitlet ja - Perowne står sömnlös i vargtimmarna och medan han tittar ut över London från sovrumsfönstret får vi via hans tankar lära känna honom som yrkesman och medelålders familjefar. Den här passagen är så bra att jag önskar att hela boken bara skall lunka på i det här vardagliga och att lördagen händelselöst skall passera medan man lär känna Perowne, men så blir det naturligtvis inte. Inte riktigt i alla fall. Hans familj och dess historia introduceras istället och sedan startar dagen på riktigt med en konfrontation i samband med en bilolycka följt av en squashmatch - de två händelserna syftar väl  till att utforska Perownes manlighet. Senare träffar vi och Perowne hans dementa mamma innan familjen med de vuxna barnen samlas för att äta middag och berättelsen slutar med vardagsdramatik om man vill som ger Perowne tillfälle att se klart på sin situation. Som fond till berättelsen är kriget mot Irak på väg att starta och invävt finns en diskussion om dess legitimitet, liksom diskussioner om naturvetenskap relativt humaniora. Och neurologin och kirurgin skildras i detalj, i passager som balanserar mellan thriller och dramatiserad facklitteratur.

Nåväl, vad hände mellan inledningens förälskelse och avskedets något ljummare form av respekt? Jo, McEwan fegar ur och fullföljer inte kontraktet med läsaren (eller också har jag läst kontraktet slarvigt och övertolkat vissa klausuler). I den inledande inre monologen tänkte jag på Updike och hans hänsynslösa och kompromisslösa skildringar av män och trodde att Perowne skulle dissikeras på ett liknande sätt, men det sker aldrig. Man får reda på ytliga attribut som att han inte gillar att förlora i squash och inte har slagits i vuxen ålder, men istället för att skala av fler lager av löken så står han kvar och stampar på samma ställe som i första kapitlet med sitt grubblande runt åldrande, oro för sina barn och världsläget. Perowne själv framstår till slut närmast som en hjälte (där småsinta jag ville se honom blottas i all sin ömklighet) och eftersom han är neurokirurg (inte det mer slarviga hjärnkirurg, märk väl), har två välartade barn och lever i ett lyckligt äktenskap i ett fashionabelt hem i centrala London så... ja, det blir väl lite tråkigt och ointressant helt enkelt. Det finns en massa andra saker att ta med sig som medelåldersskildringen och de intressanta samhällsdiskussionerna, men psykologin har McEwan inte bottnat när Perowne så småningom somnar på söndagsmorgonen.

/Gästbloggare M

- repris från juni 2011 - 

mvh Inte alls bitter

medlet heter ull!

Passa er herr och fru rådjur. Nu har vi laddat upp med otvättad fårull. Kanske kan sommarens sista rosenknoppar få slå ut innan de slukas med taggar och allt. Tackar för specialleverans av ullen! 

mvh Inte alls bitter - 3

Hade jag nu suttit i Giacomettisalen på Louisiana Literature  så hade jag kunnat lyssna till Rosa Liksom.

mvh Inte alls bitter

Bloggerbugg?

Nu har jag drabbats flera gånger de senaste dagarna att långa arbetade tidsinlagda inlägg publiceras och är helt tomma. Är vi fler som råkar ut för samma sak?

Mitt inlägg om en finsk sexa kommer, men det får bli när jag har dator och nät.

en sexa finskt såhär på lördag

Då är det ju inte en sexa Koskenkorva jag tänker på i första hand utan sex fina finska texter som jag läst det senaste halvåret. På besök på bokmässan i höstas och på besök på Louisiana Literature den här helgen kan man möta Rosa Liksom, tåget har gått för att höra henne men en liten repris av Kupé nr 6 som är nominerad till Nordiska Rådets Litterturpris:

På spåret befinner sig den här burleska skrönan om en ung estnisk studentska på väg för att titta på grottmålningar i Nepal. Det är vägen som är mödan värd kan tyckas något klyschigt och uttjatat men det stämmer verkligen på den här romanen som börjar frostigt och slutar i vårkänslor. Jag blev sugen på att läsa när jag såg Rosa Liksom på babel och bara att hålla den lilla kompakta boken formad som ett fönster i handen är en fröjd.

Flickan kliver på transsibiriska i Moskva och får delakupé nr 6 med en storvuxen rysk byggnadsarbetare och det växer fram en udda gemenskap mellan dem allteftersom dagarna på tåget passerar. Han dricker omåttliga kvantiteter vodka, dukar upp måltider och berättar om sitt våldsamma, grovhuggna liv med kvinnorna som troféer. Flickan lyssnar, målar och funderar. Tundran utanför fönstret är djupfrusen och mitt ibland stank, smuts och solkighet beskriver Liksom en fantastisk natur, skira björkar, stora snöflingor och dramatiska vyer.  Där finns också en hatkärlek till landet de reser genom. Det är 1986 och Sovjetunionen är snart historia, bränslet är ransonerat, affärerna är tomma och städerna fyllda av betong.

 - Hur många gånger har jag inte förbannat det här landet, men vad skulle jag vara utan det? 

Än en gång är det så att jag läser en roman och inser att jag missar mängder av referenser, jag förstår så mycket att jag borde känna igen scener från Tjechov, Mästaren och Margarita nämns till och med. Men jag har nästan inte läst något ryskt. Inte Tolstoy, inte Dostojevski, inte ... Finns där någon beläst där ute i bloggosfären som kan upplysa mig?

Trots att det finns lager i den här romanen som jag inte snappar upp så är den helt fantastisk läsning, jag undrar så varför jag inte läste Rosa Liksom innan mässan. Hade så gärna sett och lyssnat till. 

- repris från december 2012 -

Nu var det ju en sextett utlovad. Jag bjuder Oksanens När duvorna försvann Annas text och Gästbloggare Ms text, Westös Hägring 38, Teirs Vinterkriget, Johanna Holmströms Asfaltsänglar och Pulkkinens novell från den nordiska Novelliexen.  Åsså Liksom då. Det blir liksom sex det. 

ingenting kan hindra natten...

 - Åh, man bara känner på sig att den kommer vara så bra! är dotterns kommentar. Kan bara le.

mvh Inte alls bitter - 2

Hade jag nu varit på Louisiana Literature så hade jag kunnat lyssna till Per Petterson i den stora salen. Det får bli repris istället:

Frågan är om tiden i Per Pettersons roman rusar fram eller stilla meandrar sig fram genom tillvaron. Jag förbannar tidens flod låter liksom inte alls lika levande och upprört som det norska Jeg forbanner tidens elv; älven brusar och forsar, stilla flyter floden. Ett är säkert att när sonen Arvid börjar sin historia så väljer han att berätta om den gången när tiden var utmätt för modern i familjen. Det är 1991, hon får ett cancerbesked och far då genast hem till Fredrikshamn för att träffa sin gode vän och göra en resa som, för henne är absolut nödvändig. Hon reser tillbaks till Läsö där hon en gång födde sitt oäkta barn, där hennes drömmar och ambitioner om utbildning fick stå tillbaks. Istället hamnar hon i Norge på ett fabriksjobb med Günther Grass romaner i förklädesfickan. När sedan son nummer två, den önskade, han med läshuvudet som ska få den utbildning modern aldrig fick och sedemera berättare av hela historien, blir kommunist och hoppar av skolan för att arbeta på fabrik som en riktig medlem i det fjärde ståndet blir relationerna kyliga och ansträngda. Vistelsen tillsammans med mor i sommarstugan väcker minnen från från barndom, ungdom och vuxenliv som flätas samman till en historia där det dessutom är säkert att tidens flod går inte att stoppa och öppnar man spjället till minnenas flod så är de också svårstoppbara. Ändå blir liksom inget sagt, tiden bara rinner förbi. Det är med ett citat från Mao som boken fått sitt namn "Jag förbannar tidens flod" och Per Petterson beskriver hur Arvid tittar på Maos porträtt över sängen och tänker:

Det visade (...) en som kände tiden härja med kroppen som jag själv hade känt många gånger, hur tiden helt plötsligt kunde komma ikapp mig och fara omkring på insidan av huden som små, små elektriska stötar, och det gick inte att stoppa dem, hur gärna jag än ville. Och när de till slut upphörde och allt blev stilla hade jag redan lite grann blivit en annan än den jag var förut, och ibland gjorde det mig fullständigt uppgiven. (s 65)

Vackert avskalat och närmast poetiskt språk, härligt bildspråk, snillrikt sammansatt berättelse i flera olika tidsplan, underbara miljöbeskrivningar. Ännu en hyllvärmare som har fått ligga hos mig och vänta alldeles för länge. Den här boken var värd mycket bättre, som till exempel att läsas, den var också tillräckligt bra för att få Nordiska rådets litteraturpris 2009.  Kanske hade den varit ännu bättre på norska? Jag får leta fram mitt exemplar av Ut og stjaele hester som jag köpte i Oslo för mycket länge sedan och träna lite på nabospråket helt enkelt. 

När jag tänker rätt på det så känns språket i Jag förbannar tidens flod besläktat med Utvandringens Tid som jag just läst. Blå pärlor!

- repris från 20 augusti 2011 -

mvh Inte alls bitter

det finns råttor överallt utom på Antarktis - svidande klassresa

- Jag har ju bara dig, säger mamma Berit till dotter Clara, de bor i en liten stad på västkusten (jag gissar typ Varberg) och Clara ska börja i sjuan. Clara känner inte riktigt att hon hör till någonstans, inte med de snygga tjejerna, inte med de tuffa heller. Clara gillar skolarbetet och att plugga men mamma är orolig, inte ska hon väl välja något teoretiskt på gymnasiet, det är ju så svårt. Mamma arbetar på flera städjobb för att de ska kunna ha det gott med fredagsmys och cykelturer till havet på sommaren. En dag dyker Christian Breken upp i klassen, han har något som de andra killarna inte har och han väljer ut Clara till sin medhjälpare. 

När boken börjar får jag följa med Clara på besök i sin barndomsstad, hon är välutbildad och stadgad och resan hem till Berits hyrestrea är inte lätt. Det liv, som hon så snart hon kunde lämnade bakom sig, med blommiga volanggardiner, frallor med ost som festmat och fika som ska ätas framför TV är svårt för Clara att hantera. Prydnadssakerna och de virkade dukarna tränger sig på. När hon sedan möter Christian på perrongen när hon stiger av tåget så blir det bara för mycket. Minnena sköljer över henne och hon blir påtagligt påmind om det liv som kunde blivit. 

Det här är en roman som svider, den tar mig tillbaks till högstadietiden i en liten tätort och Sara Beischer har fångat känslan av utanförskap och rotlöshet för de som vill något annat riktigt, riktigt skickligt i sin nya bok Det finns råttor överallt utom på Antarktis. Miljöerna och tidsandan är på pricken och klassresan som Clara gjort är det säkert många som känner igen sig i. Jag minns själv när jag berättade för min familj att jag startat bloggen och att jag skrev om böcker där. 

- Jaså, men skriva det är ju svårt. Kan du det? Tror du att du är nån journalist eller?

Nu ska jag inte lyssna på Jante utan svara:

- Ja. Det kan jag. Jag skriver till och med såpass intressant att andra vill läsa. I allafall ibland.

Och svar nej, ingen i min familj har någonsin besökt min blogg. 

Skriva i en helt annan liga kan Sara Beischer. Jag har ännu inte läst hennes debut om äldrevården Jag ska egentligen inte jobba här, det måste jag åtgärda snarast! Provläs gärna hennes bok och kolla in seminariet på bokmässan:

Evenemang

• Det finns råttor överallt utom på Antarktis

  Datum & tid: fredag 27 sep kl. 17:00 - 17:20

  Arrangör: Ordfront förlag

  Kod: Fr1700.7

  Seminarium, seminariekort erfordras.
  Det finns råttor överallt utom på Antarktis är en roman om den tacksamma arbetarklassen, skolans misslyckande och om att glida ifrån den man älskar mest. Sara Beischer slog igenom med Jag ska egentligen inte jobba här – nu är hon tillbaka med ytterligare en bok som förnyar arbetarlitteraturen.

mvh Inte alls bitter - 1

Idag startar Louisiana Literature  och hade jag varit där hade jag kunnat sitta på en uppläsningsafton med Zadie Smith, Nick Laird, Colum McCann och Olga Grasjnowa. Ja, ja. Sånt är livet. Det får bli en repris av min text om Olgas roman istället:

En knallgul bok med klagomuren på framsidan och titeln Ryssar är såna som gillar björkar går bara inte att låta bli att läsa. Olga Grjasnowa har skrivit och det är en roman om en ung judisk kvinna, Masja, som alltmer förtvivlat söker efter ett hemma.

Hon har i sin barndom flytt från Baku tillsammans med sin föräldrar, hamnat i Frankfurt. Föräldrarna drömmer tillbaka om en tid i Sovjetunionen där pappan hade en ställning, mamman var respekterad pianolärainna och i deras bibliotek stod flera tusen böcker. Nu är de invandrare i ett land, främlingar. Masja lär sig språket, utbildar sig, har vänner och partners av alla religioner och nationaliteter. Det skapar frihet och svårigheter. Enklast för människan är att ingå i en grupp, det är enkelt att förhålla sig till världen om man ingår i en gemenskap. Att höra till.

Nu är de strukturerna allt mer upplösta och hon är hemma överallt och ingenstans. För att försöka glömma sin kärleks död flyr hon själv till Tel-Aviv, sorgen och samhället runt henne tränger sig på. Masja talar många språk och vill helst av allt arbeta som tolk på FN, hon översätter och skapar kontakt mellan människor men hennes egen röst blir allt mer förvirrad. I Palestina tillsammans med en flyktig bekant, får hon frågan:
- Vad tror du på?
Masja konstaterar att det varken är Gud, Kultur, eller Nationen. Måhända är det människan?

Kaxig, så skulle en göteborgare beskriva bokens färg och kaxig får bli ordet för innehållet också. Grjasnowa vill få mig som läser att fundera en runda till på vårt sätt att kategorisera människor, att stoppa in dem i fack och sedan förvänta oss att alla ska hålla sig på sin plats. Kaxig och underhållande, i sin vilja att punktera en och annan fördom så lyckas hon verkligen locka fram både fniss och småleenden. Jag gillar!

En intervju med Olga hittar man här och SvD recenserar.

- repris från januari -

mvh Inte alls bitter

vinterkriget - en äktenskapsroman

Tänka sig att en titel kan totalt missleda en så till den milda grad att första tredjedelen av boken inte riktigt kommer till sin rätt. Nu hade jag förställt mig Vinterkriget som en historisk roman med inbördeskriget i fokus och så finner jag istället en samtida relationsberättelse. Visserligen finns ställningskriget där, visserligen finns attacker, anfall och reträtter där och kanske kan det sluta med någon slags vapenvila men spelplatsen är äktenskapet.

Max och Katriina närmar sig 60, de har varit gifta länge och livet går sin gilla gång. Inget är särskilt spännande längre, ålderdomen närmar sig allt snabbare och samtalsämnen har tagit slut. Den yngsta dottern Eva har 29 år gammal flyttat hemifrån för att studera konst i London, Helen bor kvar i Helsingfors tillsammans med man och två barn. Hösten är på väg och strax innan Max sextioårsdag träffar han den före detta studenten Laura. Hon rådfrågar honom i hans roll som professor och Max känner sig märkvärdigt upplivad av Laura, ska hon kunna rädda honom från att åldras? På något sätt gick mina tankar från Max och Katriina till Nessers senaste par Maria och Martin, kanske var det så enkelt att de båda paren är medelålders, männen är akademiker och svårt att handskas med åldrandet och att kvinnorna var och en på sitt sätt är mer handlingskraftiga? Nåväl, vad handlar då boken om?

Jag får följa med under några månader en krigsvinter då de alla får gruppera om sina liv och för mig är berättelsen om dottern Eva allra mest intressant, hon söker efter någon slags mening och riktning i livet och kanske har hon efter vintern i London äntligt funnit sig tillrätta. Nu är det bok två samma vecka som jag läser som är finlandsvensk och jag fortsätter mina hyllningar över det vackra språket. Det är ord och meningsbyggnad som tjusar och förtjusar mig, utmanar och gör att vanlig slöläsning är omöjligt. 

Philip Teir är en av besökarna på den kommande mässan. Jag har två seminarier på min önskelista:

Evenemang

• Dissekerar kärlek i vår samtid

  Datum & tid: fredag 27 sep kl. 13:00 - 13:45

  Arrangör: Natur & Kultur och Norstedts

  Kod: Fr1300.2

  Seminarium, seminariekort erfordras.
  Både Lena Andersson (Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek) och Philip Teir (Vinterkriget – en äktenskapsroman) har skrivit romaner om relationer och besatthet. De utspelar sig i nutid i Stockholm respektive Helsingfors. Huvudpersonerna kastas mellan hopp och förtvivlan. Oförnuft och känsla tar överhanden, total maktlöshet och eufori blandas. I essäboken Min frihet diskuterar Björn Larsson kärleken kontra friheten. Han tar sitt eget liv som exempel på att friheten är en ständig erövring och att den måste ingå kompromisser med kärleken. Varför skriver dessa författare om kärlek just nu?
  Moderator: Björn Linnell, senior advisor på Natur & Kultur.

• Måste allt vara sant? Fram med fiktionen

  Datum & tid: lördag 28 sep kl. 10:00 - 10:45

  Arrangör: Schildts & Söderströms och Bokförlaget Forum

  Kod: Lö1000.2

  Seminarium, seminariekort erfordras.
  Anna Fredriksson, Jens Liljestrand, Philip Teir och Kjell Westö sjunger fiktionens lov och analyserar den dokumentära trenden i Sverige. Norén började, Knausgård tog upp stafettpinnen. Felicia Feldt skrev om sin mamma, Felicias mamma svarade. Jonas Gardell skriver om aids och Karolina Ramqvist om att växa upp. Ja, det är viktiga böcker, men vad har hänt med romanen? Efter vågen av autofiktion är det dags att ta romankonsten och fantasin till heders igen. Det finns nämligen en sanning som man lättare når genom fiktionen. Måste alla berättelser idag vara ”based on a true story” för att väcka intresse?
  Moderator: Katarina Gäddnäs, författare och journalist.

guld - cykling, cancer och meningen med livet

Idrotten är bra mycket enklare än livet, eller hur?
Det är därför som den är mycket populärare.

I idrottens värld kan man mäta resultaten ned till minsta tusendel, kroppens ansträngning, målkamerorna som registrerar och gulden som vinns. Det är svart eller vitt. Vinst eller förlust och när livet kommer emellan så finns där beslut som inte alls är lika enkla att fatta.

Velodromcykling, Star Wars, leukemi och ett kommande hemma-OS i London är byggstenarna i Chris Cleaves nya bok Guld. Det måste vara otroligt svårt att följa upp succén Little Bee  och Cleave gör alldeles rätt i att välja en helt annan miljö och helt annan handling. I Guld är det cyklisterna Kate, Zoe och Jack som har huvudrollen tillsammans med tränare Tom och cancersjuka och mycket tappra dottern Sophie. Jakten på medaljer varvas med berättelsen om Sophies sjukdom och klart att han vill ge oss tankar om vad som är viktigt i livet. Det har de två romanerna gemensamt - ambitionen att ge oss en tankeställare. Skillnaden är att i Little Bee fanns ett samhällsperspektiv som ville diskutera unga flickors levnadsförhållanden i Nigeria och flyktingars status i Storbritannien och den sortens diskussion saknar jag i Guld. Visst är det en gripande relationsroman med jämförelsen mellan jakten på sekunder, ära och berömmelse och viljan att överleva som nav, mänskliga drivkrafter och ambitionens pris finns också där men jag saknar den lilla extra dimensionen som fanns i Little Bee.

Å  andra sidan så har Cleave lyckats locka mig till att läsa en hel roman späckad med velodromcykling och Star Wars vilket är en bedrift i sig. Hade jag gillat cykling hade jag säkert gillat mer och den lite för tydliga symboliken av kriget mellan onda och goda krafter fattar jag trots totalt ointresse för Darth Vader. Mitt betyg får bli: helt OK brittisk feelgoodare men inte extraordinär. Ingen topplacering från mig alltså utan något lite mer mittemellan, tyvärr, inget guld från mig.

Psst - igelkottarna på Brombergs skvallrar om att Chris Cleave dyker upp i babel den förste september. Klart jag ska titta.

vissa dagar tarvar choklad

Tänka sig att jag har en ICA som har chokladdoppad frukt som plocksortiment. Det kan man behöva en tisdag :-)

tematrio - sommarens läsning

Lyran skriver lite melankoliskt: Sommaren går obönhörligen mot sitt slut, dags att summera lite. Jag har läst en blandning av allt möjligt med särskilt fokus på svensk litteratur och noveller. Berätta om tre bra böcker ni läst i sommar!

Jag summerade min sommar i helgen och insåg att jag läst väldigt många bra romaner och noveller. Så många att det inte är lätt att välja - i lördags tyckte jag såhär  men som den totala boktipsarnörd jag är så passar jag på att lyfta fram ytterligare tre:

• Den bästa dagen är en dag av törst - fantastisk faktion om ett år i Karin Boyes liv.
• Bonjour tristesse - fransk klassiker som kändes mycket, mycket modern. Citatvarning - halva boken full med understrykningar.
• Frälsningsarmén - om att vara ung, homosexuell och arab. Frenetiskt ordflöde som drabbar!

hägring 38 - Helsingfors våren 1938

Uppmaning: Börja dagens inläggsläsning med att klicka igång bakgrundsmusiken - soundtracket till Kjell Westös förkrigsroman Hägring 38 är Ravels Bolero, ett stycke som börjar lågmält och stilla. Melodislingor som väver sig om varandra, upprepas och ökar i styrka fram till det dramatiska crescendot.

Huvudpersonen i den här romanen, som tar sin början i Helsingfors i försommartid 1938, är advokat Thune. Han är fyrtioårsåldern och har blivit lämnad av sin fru, livet känns alltmer meningslöst. Han har en humanistisk och liberal livshållning, har arbetat i beskickningar både i Sverige och Moskva och skriver i Hufvudstadsbladet en artikel som avslutas:

Nationalismen och stamtänkandet äro sega sjukdomar. De botas bäst med läsning och resor.

Det är inte alla i Helsingfors vid den här tiden som håller med advokat Thune, landet har en historia med inbördeskrig mellan röda och vita, kommunismens Sovjet är bara några mil bort och det sättet att styra ett land lockar, andra ser nationalsocialismen som en garanti för ett fritt Finland. I advokat Thunes onsdagsklubb blir splittringen mellan de olika åsikterna allt tydligare - Quo Vadis Europa är det passande namnet på hans semesterlektyr. På advokatens kontor arbetar fru Wiik, fru Wiik som är mån att vara till lags och sköter sitt arbete perfekt. I henne ryms också Matilda, sansad och praktiskt lagd, Tilda den ansvarstagande och familjekära och den oregerliga, känslosamma Miljafröken. När fru Wiik en dag öppnar dörren till kontoret och en manlig besökare stiger in så kastas hon tillbaks till sina tonår då inbördeskriget gjorde vardagen helt förryckt. När boken tar slut på senhösten 1938 har Tyskland marscherat in i Sudetlandet och livet har förändrats för många. Riktigt hur vill jag inte avslöja.

Precis som Ravels Bolero så byggs den här historien upp mot ett häftigt och mullrande slut och den känslan är Westö mycket skicklig på att förmedla till mig. Thunes resonemang kring nationalismens makt och hur människor vid fara söker sig samman i gruppen som är lika dem själva är en annan av behållningarna av den här romanen, ytterligare en är språket. Precis som vid tidigare läsning av Westö så fascineras jag av hans finlandssvenska. Språket är likt men ändå olikt och det gör att jag får skärpa till mig när jag läser, betydelseglidningar och ordförråd gör texten fräsch och intressant.

Jag hade höga förväntningar på den här romanen eftersom jag tyckt mycket om Westös Helsingforskvartett (det är bara den avslutande delen Gå inte ensam ut i natten som jag bloggat om tyvärr) men Hägring 38 fångade inte mitt intresse riktigt lika mycket som de tidigare böckerna, trots en spännande intrig i en spännande tid.

Det låg en uråldrig stank över nuet, Thune misstänkte att det var stanken av kommande uppoffring.

Om året 1938 i Sverige berättar Annika Thor i sin roman Om inte nu så när, läs den, också.