årets stjärnsmällar!

Som sig bör så ska man summera läsåret lite sådär på årets sista dag och inte är det enkelt. Många, många bra böcker har jag läst 2011. Här kommer efter mycket vånda mitt nyårsfyrverkeri:

svenska höjdare:
Att ringa Clara
Det goda inom dig
Grand final i skojarbranschen
Korparna
Mot Ljuset

utländska höjdare :
Bastarden från Istanbul
Det stora huset
Ingenstans i min fars hus
Konturer av den dag som nalkas
The Summer Without Men

Och så klart den magnifika höjdpunkten: Fyra dagar på bokmässa som höll på att blända mig totalt, utmattad och uppfylld av intryck. Nästa år behöver jag ha semester efter mässan ;-) Jag ser redan fram emot alla trevliga människor jag kommer att möta, alla intressanta människor jag kommer att lyssna till och förstås alla böcker jag kommer att läsa innan, under och efter. Nästa års tema är nordiskt och förhoppningsvis kommer det att märkas även här på bloggen. Vi ses i ett spännande 2012!

PS: Ser att jag har 9 kvinnliga författare och bara en man på min lista.

Ja till Liv! Liv Strömquists ABC

Som fyrtiosexårig man med relativt hög inkomst, slentrianröstandes på Folkpartiet och skyddad från den i skrivandes stund pågående stormen i bostadsrätten med ett litet glas singelmalt bredvid tangentbordet känner jag mig inte direkt som målgruppen för Ja till Liv! Eller också känner jag mig precis som målgruppen. Efter ett par vildsinta timmar av oresonlig feminism och klasskamp borde man kanske snarast vara avskräckt men intelligensen och humorn gör att åsikterna slår igenom den småborgerliga rustningen och man rubbas åsiktsmässigt. Visst vore sex timmars arbetsdag något att börja diskutera igen och visst vore bättre vård värd högre skatt och visst är det konstigt att de mest nödvändiga jobben i samhället har lägst status. Frågan är väl vad man skall göra med dessa insikter efter att nästan hela den politiska skalan satirmassakrerats i Liv Strömquists ABC-bok.

Det börjar och slutar med en uppgörelse med Moderaterna och Arbetslinjen. Däremellan får de flesta offentliga svenska män, inklusive Tage Danielsson, sin släng av sleven, men också kvinnliga quislingar som Den Lyckliga Liberalfeministen och Den Historielösa Karriärkvinnan. Det är ganska brutalt ibland. Robert Gustafsson och Niklas Strömstedt skulle t ex kunna tänkas ta illa upp om de inte, vilket de naturligtvis gör, älskar Liv som vi andra gubbjävlar. Juholt lyfts däremot fram som en förebild då han drar en lans för jämställdheten, dock kanske inte på det mest uppenbara sättet. Barn är kristdemokrater kan avslöjas som avslutning. Ni får själva läsa varför, men indiciekedjan är så vattentät att det inte ens lönar sig att ifrågasätta. Liv Strömquist är lika löjligt bra som vanligt för att sammanfatta.

/Gästbloggare M

jaha, då var resan slut

Då är det dags att tacka för trevligt ressällskap och skicka en särskild tanke till vår reseledare Lyrans Noblesser! Resan jorden runt med hjälp av litteraturen har varit en av de utmaningar som jag hållt farten uppe i under året och lite tomt kommer det att bli nu när resan är slut. Sydamerika reste jag inte med till och Västeuropa blev dåligt läst men annars så känner jag mig nöjd med min jorderunttripp som till slut blev till 20 lästa titlar och 40 inlägg här på bloggen. Stoppet i Mellanöstern var nog det som var det som upprörde mig mest, tuff läsning om andra sätt att se på världen var riktigt lärorikt och uppskakande. Nordamerikas kvinnliga författare var fina läsupplevelser och Janet Frame älskar jag. Som ofta var det de afrikanska titlarna som jag uppskattade mest av alla så extra stort tack Lyran för att du är en oförvägen ambassadör för litteratur från alla delar av världen!

svar önskas

Kära bloggosfären,

Jag inser att jag nu publicerat ett antal inlägg på rad där jag inte har gillat böckerna sådär vidare värst. Inte blir det någon trevlig blogg av det, eller? Det kan ju verka som att man är en kritisk gnällspik som mest av allt gillar att klaga. Hur ska man tänka i detta delikata spörsmål? Bara skriva om det man uppskattar? Hur trovärdigt blir det? Hur gör ni andra? Angelägen om svar.

hälsningar "Rådvill"

bumerang



På baksidan av mitt exemplar av bumerang står melodram och det är ett välfunnet ord. Det här är en lättläst roman av Tatiana de Rosnay som inte riktigt föll mig i smaken. Romanen börjar med "Manderley finns inte mer" Citatet är hämtat från Daphne du Mauriers klassiker och berättar om en barndomsvärld som inte längre existerar, en värld som myter byggs kring och som är onåbar och jag får säga att det är väl valt av Tatiana de Rosnay för här handlar det om att konfrontera sina minnen och gå vidare.

Berättelsen börjar så bra med två syskon som åker på en resa till semesterorten vid atlantkusten, väl där börjar minnen från barndomen sakta flyta upp till ytan. På väg hem råkar de ut för en bilolycka och båda syskonen tvingas att stanna upp i sina stressiga, medelåldersvardagar och börja reflektera över vad som är viktigt i livet. Minnena är inte alltid lätta och gör att de båda syskonen får omvärdera sin familj och livsstil. Så långt, så gott.

Men...det blir för ûberdramatiskt, det målas med den breda penseln för att göra budskapet tydligt för alla och envar, romanen är för lång, för många sjukdomar och dödsfall och människorna är platta som klippdockor. Jag hade gärna velat läsa en roman där jag hade fått lära känna Antoine och Melanie ordentligt och som utpelar sig under en kortare tidrymd. Mer koncentrerat, mindre beskrivningar och lägre känslosvall och visst är liknelsen med vägen ut till barndomens ö som bara kan passeras av de modiga när tidvattnet drar sig undan tydlig men, som sagt. Det kan bli för ûbertydligt, det blev för ûbertydligt för mig. Den här gången.   

tänk om fotografier kunde tala...

 

Min farmor Anna Elisabeth ca 1911

Jag har varit på besök hos en snäll släkting och fått veta mycket om mina rötter. Hon har letat i kyrkböcker, samlat foton och pratar nu om att kanske sätta samman en fotobok. Den skulle jag gärna vilja läsa, det är ett imponerande arbete som alla släktforskare gör och riktigt spännande var det att jag till och med kunde titta i kyrkböckerna tillsammans med min kusin. Vilket jobb de gjort som digitaliserat allt detta. Jag själv går ju igång på historierna runt omkring, det skulle vara så spännande att skriva något någongång. Där finns miljöer och stoff att spinna vidare på och när jag nu sitter här med ett tummat brunt fotoalbum så inspireras jag av Elin Boardy som i sina två romaner skrivit utifrån släkthistorier och ett fotoalbum. Där finns en skatt av berättelser att finna i varje notering i kyrkboken, i varje bleknat fotografi. Tänk den som kunde resa i tiden!  

in i Karoo och bortom

Nu har jag läst och läst och läst i Mats Röyters bok In i Karoo och bortom och jag tänker hela tiden att snart kommer där en vändning, snart kommer där ett hoppfullt budskap om möjligheten att leva i fred och samförstånd och skapa ett framtida starkt Sydafrika. Det kommer inte. Där här är en bok som, om jag är snäll, beskriver hur arvet efter apartheid lever kvar i ett samhälle där ras fortfarande är en central fråga. Pieter, vit kristen boer, blir av med jobbet och ger sig på ut på vandring för att söka efter det land som han en gång kände sig hemma i. Det landet där han var av den segrande rasen och där människor hade respekt för honom och hans värderingar - han funderar på att ta sig till en ö dit bara vita boer har tillträde och där de tillsammans ska skapa paradiset på jorden. Det är bara ett problem, då måste han och hans familj avstå allt tjänstefolk...

Det här kunde blivit en riktigt spännande historia, en roadmovie med anslående miljöbeskrivningar, problematiserad diskussion kring hur svårt det kan vara att leva tillsammans när flera generationer av människor har fostrats in ett tankesystem som nu ska brytas och den där utopiska platsen med bara boer fungerar den? Tyvärr blir det här inte den boken och jag vet inte ens om författaren vill att det ska bli den boken. Det här är en ganska krattigt skriven roman där huvudpersonerna  provocerar med sina rasistiska uttalanden och inga gråzoner finns. Allt är svart eller vitt, ont eller gott och jag har faktiskt svårt att läsa, så svårt att jag inte ens läst ut. Trist men sant.

Boken finns på Adlibris, jag läste som e-bok på min läsplatta och under våren kommer den som e-bok i handeln.  

djävulsstjärnan

Nja, efter 6 Nesbödeckare på ett halvår kom plötsligt en liten övermättnadskänsla smygande. Efter att ha tokhyllat de tidigare titlarna så kändes Djävulsstjärnan inte lika angelägen, Harry Hole kändes tröttsam och jag tog inte till mig mordfallen på samma sätt som i de tidigare böckerna. Jag vill absolut inte förstöra läsningen för någon så särdeles mycket om handlingen kommer inte här men känslan, hos mig eller hos Jo Nesbö är att det här går på rutin. Välskrivet, ja visst men det är en samhällsvinkling som saknas. Jag intresserar mig inte för korrumptionen inom polisen på samma sätt som jag gör för nynazismen eller människohandel. Nu ska jag spara nästa del Frälsaren ett tag så att jag är riktigt sugen för det är böckerna värda. Sträckläsning.

årets spel är:

Bezzerwizzer! Ett frågespel med inslag av taktik, man kan byta frågekategorier och hjälpa eller stjälpa varandra. Lagom svåra frågor i många olika kategorier gör också att det är omväxlande och spelomgångarna blir precis lagom långa. Riktigt kul spel för ungdomar och vuxna och i affären såg jag en familjevariant med en färgglad xylofon att spela på... Alla messerschmittar bjudes här upp till bevis. Bezzerwizzerattack!

simon och ekarna

En skeptisk min hade jag när jag gick in i salongen och satte mig på stol 1, rad 1. Det är så väldigt svårt det där att göra film av en älskad bok. Många, många tusen läsare har gjort sig egna bilder av Marianne Fredrikssons roman Simon och Ekarna och nu var det dags för film och jag kort och gott gillade. Jag sjönk in i Lisa Ohlins vackra film, vackert fotat, underbara och tidstrogna miljöer, omsorg om detaljerna, trovärdigt gestaltat och Bill Skarsgård är en mycket bra ung Simon. Okej, lite mycket solen silar genom eklöven, lite mycket smäktande violin och en gnutta lättvindigt sveptes Sveriges hållning mot judar under andra världskriget förbi men. Den var klart sevärd, se den i mellandagarna och läs sedan boken. De kompletterar och berikar varandra!

lantliga scener - noveller av Amos Oz

Vad är de letar efter, människorna i Amos Oz novellsamling Lantliga scener? Alla bor de i den vackert belägna pionjärbyn som sakta håller på att förvandlas till en semesterort. Nybyggarnas barnbarn driver konstgallerier, olivolje och ostaffärer och på sabbaten är byn fylld av folk. Resten av veckan verkar tiden stå stilla och det på ytan lugna livet får jag läsa om i åtta noveller som närmast tillsammans bildar en roman.

Platsen är Tel Ilan och in och ur novellerna rör sig människorna i byn, de letar efter någon, väntar på någon, smyger på någon, lyssnar till okända ljud i natten och ändå tar de alltsamman med jämnmod. Kommer inte brorsonen idag så kommer han imorgon, att gå vilse och bli inlåst i en källare kan vara en skön vila, hustrun dyker säkert snart upp igen och trots de konstiga ljuden under huset så kommer hemmet att stå kvar. Vi möter mannen som på allsångskvällen, där sångerna som sjungs minner om en tid då allt var ljust, hör rop som kallar honom till det igenbommade, spindelvävsfyllda sovrummet. Sonen i familjen tog där sitt liv för länge sedan bara 16 år gammal och hans far skuldbelägger sig själv, om han bara inte varit så trogen sina principer. Då hade kanske sonen levt idag? Novellerna vill alla berätta något om staten Israel, trots att landet, enligt Oz, står på osäker grund, trots att människorna febrilt letar efter det som en gång var eller det som en gång ska bli så lever de stadigt och stilla, förtröstansfullt i sin lilla by. Rutiner och traditioner håller dem samman i den vackra byn i bergen allt emedan dagarna stilla går...

Amos Oz är en fantastisk författare som förmår att skriva precis så där enkelt och så där komplext som bara några få kan. Jag hoppas på ett Nobelpris framöver, hans fredliga budskap med samförstånd och samexistens i regionen förs i den här boken fram på ett lågmält sätt och det gillar jag. Den självbiografiska En berättelse om kärlek och mörker var en av förra årets höjdpunkter och Lantliga Scener är årets bästa noveller. Helt klart! Tack till svärmor som köpte.

Läs mer i SvD, DN och GP

o la la, en fransk bok!

Jag är en turgumma utan dess like! Idag kom ett grönt paket till mig på posten, så fullt att det hade gått upp i hanteringen... Massor av Ord hette avsändaren och däri låg te, pysselsaker, 2 chokladkakor och en bok från Sekwa. bumerang av Tatiana de Rosnay ser jag mycket fram emot. Merci, snälla Sofie för en julklapp de luxe, nu ska jag sätta mig med café au lait, min mandelcroissant från Le Pain och ha en helfransk eftermiddag.

om nu tomten var lite snål i år...

eller om du fick så många böcker att du inte kan bära. Klicka dig genast till Out of Print!

En T-shirt, en anteckningsbok eller kanske en kasse? Klicketiklick!

en riktig bokparad

Julafton blev, som sig bör i det här hemmet, en riktig bokparad. Några av böckerna ackompanjerades av fina rim och jag kan inte låta bli att fixa en liten utmaning. Vilket rim passar till vilken bok?'

Satir, kritik eller manifestation?
En frispråkig pippis reflektion?
Klarsynt, lustigt eller ren nostalgi?
Har tiden passerat det som finns häri?

Gästbloggarn vill allra ödmjukast be
Tusen gånger om ursäkt
För i år kan jag tyvärr inte ge
mig själv i rosett, utfläkt...

Ifall du inte pallar ännu en kurs
Får du här lite genusveteskap i tusch
Pluggandet blir ju inte så trist
När lärar'n är världens roligaste feminist!

Rosad av damen vid världens slut
Nu är den din så öppna och njut
Blickande ut över kolsvarta stränder
Har du nog denna i dina händer
En doft av Europa du förhoppningsvis får
och en tanke kring livet medan dagarna går...

Kan ni klura ut bok och rim? Om min lilla utmaning var för enkel så kan ni ta er till Enligt O - hon kan sätta samman julnötter hon!

lite lättare att hitta?

Snön lyser med sin frånvaro på taken och endast gästbloggar'n har på bloggen varit vaken. Välkommen tillbaka hit efter det längsta inläggsuppehållet i bloggens historia ;-)

Tro nu inte att jag varit helt overksam, förutom mat och klappar och läsning har jag försökt att rensa upp här i min vrå på det stora nätet... Sidor med länkar på plats och måhända mer lättnavigerat för mig och andra? Vad tycker ni läsare?

Tinker, Tailor, Soldier, Spy - en väl spenderad juldag

Idag, juldagen, går filmen upp på svenska biografer, med svensk regissör och allt. När filmens George Smiley, Gary Oldman, intervjuas i Svenska Dagbladet är han nöjd med att en icke-britt fått jobbet vilket gjort att nationalism men också nostalgi hållits stången. Och med nostalgi menar han inte en längtan till brittisk sjuttiotal i allmänhet utan till TV-serien med Alec Guinnes i huvudrollen. Det är denna jag ägnat sju timmar av juldagen åt att se och er som inte slutat läsa ännu lovar jag att inte yppa några spoilers inför ett eventuellt biobesök.

Smileytrilogin är John Le Carrés mästerliga och banbrytande nyspiontriller. Tinker, Tailor... (oöversättlig lek med en barnramsa som på svenska fick namnet Mullvaden; boken och TV-serien alltså - nuförtiden översätts inga filmtitlar) är den första i serien och är förutom en för Le Carré typisk psykologisk studie i förräderi också en whodunit med George Smiley som en spionernas mästerdetektiv. Smiley som rensats ut från engelska underrättelsetjänstens Londonkontor, Cirkusen, kallas in när det framkommer uppgifter om att det finns en kontraspion planterad av ryssarna, en mullvad, i Cirkusens absoluta topp.

OK, varför sitter man och ser en dryga trettio år gammal TV-serie på juldagen (förutom att juldagen är den ultimata slackerdagen i min bok). Jo, för att det är en av tidernas bästa serier och Guinness Similey är en av tidernas bästa rollprestationer och för att det är intressant att se hur dessa står sig efter alla dessa år. Strålande bra är svaret. Det vimlar naturligtvis av bra skådisar runt Guinness och om man vill kan man se Smileys många samtal/intervjuer/förhör som någon sorts metateater där en skådis i taget får provspela med scenen för sig själv och med Smiley/Guinness som tålmodig ledsagare/motläsare. Det är i ett skönt ostressat tempo som historien betas av, varje avsnitt snyggt avgränsat till ett viktigt byggblock. Har något åldrats så är det de få actionscenerna (begreppet används här i en vid bemärkelse), inte så konstigt kanske då toleransnivån för våld i TV ju var mycket lägre då (minns Studio S och videovåldsdebatten).

Sju timmar - får man med hela boken då? Nu är det för länge sedan jag läste den för att jag skall kunna vara säker, men mycket av Smileys efterforskningar i de misstänktas bakgrund är inte med. Jag vill minnas att det var mycket internatskolepsykologi i boken, men här finns det endast spår av det (f d researchchef Connie får säga om "sina pojkar" att de är en förlorad generation som fostrats för att styra ett imperium som sedan inte fanns kvar). Har man läst Le Carré känner man däremot igen skildringarna av spioneriets och förräderiets psykologi, om än i förenklade versíoner anpassade till TV-mediet. Personteckningarna av de misstänkta är förenklade - de är snudd på schabloner för att man skall kunna hålla isär dem - och slutet har en touch av klassisk Hollywoodrevansch som jag inte kan tänka mig finns i den mer dystopiska boken. I det stora hela återges dock den komplexa bild av det kalla kriget som var Le Carrés signum innan muren föll.

Till sist vill jag bara återge slutscenen i första avsnittet där George Smileys relativt misslyckade civila pensionärsliv återgetts i all sin litenhet och där tittaren med skepsis ser honom ta sig an sitt första av många förhör, med en s k "scalp hunter" - en av fotfolket i kontraspionaget. Alec Guinness rättar till sina colabottnar till glasögon och förvandlas med en utsökt minimalistisk mimik från pensionären Smiley till den iskalle yrkesmannen Smiley och tittar den rysande TV-tittaren rakt i ögonen. Klicka på Youtubelänken så förstår ni själva att Gary Oldman har något att bita i.

/Gästbloggare M

alla läsare önskas en God Jul

Önskar alla min läsare en riktigt skön helg!

Nu är här julstängt till den 27. Mys och värme önskar jag er!

Rosa och turkos är årets julfärg!

åttio grader från varmvattnet

Nu har jag lyssnat klart till den spännande ljudboken 80 grader från Varmvattnet skriven och inläst av Karin Alfredsson. Det här en berättelse som utspelar sig i Zambia, USA och Sverige, läkaren Ellen Elg har gjort en lång resa från Varmvattnet i Norrland till sitt forskningsprojekt om barnadödlighet i Zambia. Hon fortsätter driva det för att ha som täckmantel för sitt arbete bland kvinnor i landet där hon utbildar barfotabarnmorskor, förser kvinnor med kondomer och försöker lindra med hjälp av läkemedel. Det är berättelsen från Afrika som engagerar mig allra mest, Karin Alfredsson väver ihop den konservativa antiabortrörelsen i USA med kvinnornas utsatthet i Zambia och rätten för kvinnor att bestämma över sin kropp finns med i alla delarna, vikten av utbildning i alla befolkningslager. Häxeri i Afrika, nykristen indoktrinering i USA - bara utbildning kan förändra, sedan finns där också en koppling till skrupelfria läkemedelsföretag. Det får mig att komma att tänka på John Le Carrés Den trägne odlaren som handlar just om läkemedelstest i Afrika. Riktigt bra både bok och film...

Tillbaka till Karin Alfredssons bok, ibland tyckte jag att den var lite stolpig. Särskilt i de delar som skulle vara skrivna som tidningstext från USA, de delarna hade tjänat på att stramas upp och jag hade gärna sett någon annan uppläsare. Men allt som allt, en bra bok som har viktiga budskap att sprida - den öppnar horisonten och påminner mig om att världen är större än Gårda, Göteborg. 

inte en gran men väl en hylla...

Etiopien - aktuellt i media

De två svenska journalisterna har i dagarna fått sin dom fastställd för terrorbrott. Etiopien är ett slutet land och ett sätt att lära känna det lite bättre är att läsa den fina romanen Under lejonets blick. För alla intresserade kommer en länk HÄR! Läs, det är en vacker, spännande och upplysande bok. Finns i pockethyllan på en ICA nära dig!

med juleknorr på svansen

Grisarna är så glada för idag vänder det mot ljusare tider!

pojkarna - en modern saga

Jessica Schiefauers senaste roman fick tidigare i höstas Augustpriset med motiveringen: Med vass och avslöjande flickblick infiltreras Pojklandet. En idéroman som strävar efter att upplösa språkets, växandets och verklighetens gränser. Om kroppen som slagfält och manligheten som drog. Men ska jag var riktigt ärlig så var det varken priset eller själva boken som drog när jag klickade hem den utan det faktum att författaren var uppvuxen i Kungälv, där jag jobbar, och numer bor i Alingsås, där jag själv bott. Lite lokalnyfikenhet alltså vilket inte alls är fel, Elin Boardy hittade jag till precis av samma nyfikenhet...

Lite vagt känner jag en samhörighet till en annan författare jag hittade till av privat nyfikenhet, boken som finns långt bak i mitt minne är Värddjuret av Marie Hermansson. Växthuset, sagoelementen och den våldsamma känslan av något otäckt som kommer att hända. De är lite kusiner Pojkarna och Värddjuret. Pojkarna har en agenda att diskutera flickor och pojkars olika roller och hur leken med identitet kan bli extra tydlig när rollerna bli ombytta. I förvandlingen spelar en mystisk blomma stor roll, varifrån kommer den? Bella, Kim och Momo dricker dess nektar och för Kim blir livet som pojke ett spännande och berusande äventyr.

Pojkarna har jag lånat från e-lib till min läsplatta, på ett halvår har jag nu läst 40 titlar på den. Kostsamt för biblioteken men så praktiskt för mig. Jag är glad för min iRiverHD!

tematrio - Jullovsläsning

Idag är den första officiella dagen på min julledighet och vad passa då bättre än att planera sin jullovsläsning? Lyran undrar om vi har läst, eller ska ge oss på några tegelstenar under lovet. Jag svarar på fråga A: Jag har läst många bra tegelstenar och på fråga B: Jag kommer inte att läsa en enda tjocktjockis under lovet, några halvisar finns ändå på min lista.

Visst finns där alltså några tegelstenar i min hög, jag ska avsluta 1Q84 triologin med del tre, På flykt från ett sorgebud och De fattiga i Lodz ligger där också men jag tror att The Best of Everything, Empire Falls och ru kommer att bli lästa först. De verkar alla mycket bra. Sedan har jag ett gäng böcker på läsplattan också. Pojkarna, Snöängel och In i Karoo och Bortom. I bokmässehögen ligger Änglarnas sorg så här blir det bara inte några 1000-sidare. Inte en enda, om nu inte tomten kommer med en väldigt lockande förstås. Då revideras planen genast! 

Edit: GP skriver idag om På flykt från ett sorgebud och kallar den i artikeln tegelsten. Om definitionen är böcker runt 700 sidor så ska jag läsa tre... God Läsjul till er alla tegelstensälskare!

snart så är vi tre

Snart så kommer vår student hem på jullov. Oj, så mysigt det ska bli...

konturer av den dag som nalkas

Mitt första möte med författaren Léonora Miano var i romanen Nattens Inre och om den skrev jag här i bloggen "det här är en av de otäckaste böckerna jag läst. Jag hade fysiskt svårt att fortsätta läsa denna grymma berättelse om ett fiktivt land i hjärtat av Afrika där våld och tortyr och död härjar." . Det har tagit mig flera år att samla ihop stamina för att läsa uppföljaren och det var ju synd för i konturer av den dag som nalkas vill Miano förmedla hopp!

Romanen börjar efter Nattens inre, i det svartaste nattsvarta där en liten 9-årig flicka, Musango, nästas  piskas till döds av sin mor eftersom en kvinna sagt att Musango är fylld av onda andar och bär ansvar för pappans död. Det bekväma livet tillsammans med fadern är borta, modern körs iväg från familjens hus och Musango, som har det vackra namnet som på Dualaspråket betydet fred/frid, rymmer hemifrån. Under tre års tid både ser och utsätts hon för människors grymhet och vänlighet.

Léonora Miano beskriver ett samhälle där krig, massmord och lämnat en befolkning efter sig som är fylld av " en förtvivlan som som gick under namnet tro...Efter kriget återstod bara nuet och det hade förlorat all mening" och väckelsekyrkorna med domedagspredikanter och de gamla traditionerna lever starka sida vid sida och ger människor någon slags stag att hålla sig i. Ofta med ett grymt, fördömande och kontrollerande budskap och mycket sällan med ett försonande, kärleksfullt. Omsorg och omtänksamhet möter Musango istället hos de kvinnor som hjälper henne i hemlösheten och sakta, sakta kan hon skönja konturer av en ljusare framtid. Så småningom hittar hon också sin familj och mormoderns råd till henne lyder:

Det är för att själen inte är död som jag vill be er lägga bort allt hat. Vreden är en illusion. Den har ingenting att göra med styrkan, som den förgäves försöker efterlikna. För att bli ett med konturerna av den dag som nalkas måste ni minnas det ni är, hedra det och hålla fast vid det. I det ni är ryms inte bara det förflutna utan också framtiden. Om ni lyckas förena friden - som också är kärleken - med sanningen, som är ett av rättvisans ansikten, kommer ni att uppnå något stort. Enguinguilayé!  I kör svarar vi: Ewésé!

Ewésé - jag lyssnar, jag håller med! Det här en av årets allra bästa läsupplevelser och jag är så glad att jag, mer eller mindre i brist på annat på landet, tog boken i min hand och upplevde. Underbar! 

alltså, jag vann!

Jag verkar vara en turgumma just nu! Grönapaket, julklappar och en vinst på det! Bokpaket hos den fina bloggen Massor av ord, tänk vad snäll jag har varit! Eller möjligen vilken tur jag har! Väntar ivrigt vid min låda, nyfiken är mitt mellannamn!

så fina klappar!

Idag har jag fått den sötaste gårdstomte jag någonsin skådat. Handtovad av en mamma och med ett lite smått sorgesamtt uttryck ska den få en hedersplats hemma hos mig. Under tomten ligger något misstänkt platt och rektangulärt. Tada! En bok som snälla kollegan A har valt ut och fraktat ända från LA. Tack snälla för fina gåvor! Vilken bok?

Hade jag läste den? Nej! Det här får bli en av julens böcker!

det gröna paketet har landat

Redan i trappuppgången anade jag att det måhända fanns något fint hemma, där låg nämligen smulor misstänkt lik fyllningen i ett vadderat kuvert utspridd ungefär som ett litet spår. Spåret ledde mycket riktigt till vårt köksbord och fick sin förklaring. Paketet var så fullt att det inte gick att ta ur brevlådan utan att göra sönder - verkligen en spännande start... Efter lite sopande i svalen så öppnade jag det fina paketet och fann:

Fina doftljus, tomteljus, bakformar, godisar och böckerna förstås. Ingen av titlarna hade jag läst tidigare så det ska bli spännande.Saknas på bilden gör fina julrecept, ett personligt brev och tandmärkena på en av tomtarna. Med bebis i huset så är det fullt förståeligt att ljustomtarna ser mycket smaskiga ut :-)

Tack snälla hemliga bokvän, nu ska jag ge mig ut på jakt efter din identitet!

PS. Du får hjälpa mig med några ledtrådar, Stockholm, bibliotekarie?, småbarn och gillar matlagning. Mer?

Inget att avundas - Vardagsliv i Nordkorea

Med tanke på att Nordkorea just sörjer sin ledare och därför är aktuellt i nyhetssändningarna så kommer här en repris från i juni. Det är gästbloggar'n som läst en mycket intressant bok om landet:

Som världens mest slutna samhälle och tillsammans med Kuba den sista planekonomin är Nordkorea naturligtvis intressant som ämne för reportageböcker. Nyligen kom en svensk bok ut om en turistrundresa i Nordkorea medan Inget att avundas av Barbara Demick gör tvärtemot och beskriver livet längst bort från det som de fåtaliga utlänningarna får se. Längst från Potemkinkulisserna i Pyongyang ligger industristaden Chongjin. Demick lyckas baserat på intervjuer med avhoppare till Sydkorea beskriva en handfull livsöden där under Nordkoreas korta blomstring men framför allt under dess fall.


Efter kriget byggdes Nordkorea med kinesiskt och ryskt stöd upp till en stat som låg före Sydkorea materiellt. Tyvärr byggdes också upp en som vi tycker skrattretande personkult av Kim Il Sung (och senare hans son Kim Jong Il) i kombination med ett närmast kastliknande klassificeringssystem av familjer, en extrem form av planekonomi och ett kontrollsamhälle byggt på angiveri och förbud mot att röra sig inom landet. När Kina och Ryssland senare tog sin ekonomiska hand från Nordkorea kollapsade industrin och med den det ekonomiska systemet. Kvar blev den i förhållande till BNP största krigsmakten i världen och en teknologisk satsning på kärnvapen. Och svält.

Demick skildrar mycket effektfullt förfallet genom att berätta de enskilda personernas historier. Elektricitetens försvinnande får symbolisera nedrustningen av det moderna samhället. Till att börja med blinkar lamporna illavarslande då och då. Sedan är strömmen borta en timme eller två för att till slut bara vara tillgänglig en timme eller två per vecka (i inledningen beskrivs hur Nordkorea på satellitbilder numera är en svart fläck i ett i övrigt upplyst Asien). Parallellt minskar det meningsfulla arbetet i industrin och så småningom de matkuponger som delas ut som huvudsaklig lön och folk får istället ägna sina dagar åt att själva skaffa mat och allt mynnar ut i svält vars konsekvenser beskrivs med ohygglig vidrighet.

En bit in i boken tyckte jag för ett ögonblick att det bara var ett fåtal människoöden som beskrevs och att den journalistiska gärningen i detta inte var så imponerande, men boken växte sedan och slutintrycket blev väldigt starkt. För att nämna några saker så är den påtvingade marknadsekonomin och framför allt uppfinningsrikedomen som trots allt växer fram när människor tvingas försöka klara sig själva intressant och flykten till Sydkorea via Kina är spännande på många sätt. Bland annat är mötet med först Kinas och sedan Sydkoreas moderna samhällen och materiella välstånd för nordkoreaner som varit avskärmade från omvärlden under hela sitt liv närmast ömsint skildrat. Det görs också ett relativt lyckat försök att förklara hur ett sådant här slutet och personfixerat samhälle överhuvudtaget kan byggas upp och vidmakthållas. Masshysterin med gråtande undersåtar vid Kim Il Sungs död blir till exempel förståelig. Nästan.
/Gästbloggare M

om jag nu vore fingerfärdig

så skulle jag sticka mig en julkula på studs. Inne på den fina garnaffären Tummelisa får jag tips om de norska killarna Arne & Carlos helt underbara bok. Jag nästan köper den fastän jag inte stickar...
Hoppas nu att min bokvän tyckte om sitt garn och den medföljande beskrivningen. Finull i grått och rött var det också i paketet.

en ovärdig dotter

I den här romanen får vi möta Louise igen, i Vi ses på Place de la Sorbonne satt hon och väntade på sin mamma och nu är Louise själv mor, hennes lilla flicka Angéle några år gammal och hon tänker tillbaka på den där tiden innan dottern föddes. Hon var på väg att bli mamma samtidigt som hennes egen mor kämpar mot obotlig cancer och Louise slits mellan att glädja sig åt det nya lilla livet och känna sorg över mammans dödskamp. Mamma Alice som varit så upptagen av sitt eget liv och haft så svårt att vara just mor ska försvinna och Louise vill inte ens besöka henne, hon vill bara börja om. Dottern döps till Ängel och ger hopp om en ny start, en ny chans. Männen finns med i periferin men det här är den unga moderns berättelse. Hur ska hon kunna bryta ett socialt arv och bli en trygg, stabil och kärleksfull mamma?

En ovärdig dotter av Justine Lévy är en intressant och för mig mycket personlig roman, är det så att bara för att man känner sig som en ovärdig dotter är man automatiskt en dålig mamma? Mamma är lik sin mamma sjöng Sivan i schlagern men är det så enkelt eller så svårt? Louise försöker begrava skuldkänslorna över mammans tragiska liv i det nya lilla livet men det är måhända inte så enkelt att det räcker att få barn för att bli mamma. Där krävs ansträngning för att bli en älskvärd mamma och Louise läser alla de där böckerna om barnuppfostran.

Men jag känner mig inte mycket klokare.

Förnuftet räcker inte till, inte förrän hon börjar närma sig själv, sina känslor för sin mamma, i leken med dottern på kyrkogården och i bönen om förlåtelse, får hon fatt på små skärvor av den mamma som hon kan bli, som hon vill vara. Det här är en gripande, självutlämnande berättelse som jag läste närmast som autofiktion. Det känns som Justine Lévy berättar sin historia, äkta och ärligt och ändå med ett mycket allmängiltigt budskap och jag är mycket förtjust!

Extra guldstjärna till det vackra, smakfulla danska bandet. Närmast bronsfärgat med praktiska flikar, sån't gillar jag!

en ljudbok i min brevlåda



Jodå, jag ska ge det en chans till. Har hört så mycket gott om just den här ljudboken
att den kanske till och med kan konkurrera ut P1? Värt ett försök.



grattis!

Till Fru E som vunnit ljudboken Stjärnlösa nätter inläst av författaren själv; Arkan Asaad.

Tack till alla som var med och tävlade!

Vinsten kommer i ett litet grönt kuvert, hoppas att den når fram innan jul!

Boktolva 2012 - en helafrikansk affär

Enligt O har en sympatisk utmaning på sin blogg. Hon uppmanar oss att läsa 12 författare som vi länge velat läsa men ännu inte kommit oss för. Jag var med på boktolvan 2011 och lyckades få till 10/12 författare, att jag sedan läst mer nytt än någonsin tidigare just 2011 räknar jag inte för det var ju inte de som stod på listan. Ni hör att jag är lite petimeternoga här nu va? Min lista för 2012 kommer att bli helafrikansk och författarna jag ska försöka att läsa är:

1. Aniceti Kitereza
2. Calixthe Beyala
3. Fatima Mernissi
4. Fatou Diome
5. Maissa Bey 
6. Mia Couto
7. Ngugi wa Thiong'o
8. Nuruddin Farah
9. Ondjaki
10. Zakes Mda 
11. Butchi Emecheta
12. Helon Habila

Japp, det blir 12 att välja bland och nu ska jag fylla på med lämpliga titlar. Kul att ägna minst en bok varje månad åt afrikansk litteratur, några har jag redan i min hylla så då kan jag bocka för hos mitt projekt kill hyllvärmare också. Tackar Enligt O som utmanar mig!

Göteborg i päls

Råttor, renlighet, kropp och ångest. Det är några teman som återkommer i Per Johanssons debutroman Göteborg i päls som jag hittade av en slump i min hylla och läste under några timmar igår. Det handlar om den unge mannen i Göteborg som hoppat av studierna i statskunskap, känner ångesten slå till och flyr in i ett universum han kan behärska. För att hålla kroppen sysselsatt och tankarna klara hamnar han vid diskbänken på en restaurang i Haga och där håller han noggrant rent medan han funderar över livet och framtiden. Så som en råtta i stadsmiljön så gömmer han sig på ett tryggt ställe när omvärlden blir för närgången och texter om råttors beteende, vanor och utbredning vävs in i den fragmentariska texten. På restaurangen har han vänner och någonstans utanför diskrummet också en flickvän men resten av världen är oviktig i den här romanen. Det är den unga killens korta stunder av ostörd koncentration på jobbtoan när han skriver ned en rad eller två som bygger den här ofta roliga och ironiska boken. Referenser till böcker och filmer, grupper och låtar går mig ofta förbi men jag inser att de finns där...Tror minsann att jag måste läsa Cancersurfare också som gav Per Johansson GPs litteraturpris 2010 med motiveringen: 

"...för en stilskarp gestaltning av vardagslivets vansinne där såväl krogkök som hemtjänst förvandlas till omistliga ingredienser i det litterära laboratoriet."

hello Amber Snowflake!

Mina kit köper jag från Cocoa Daisy.com och de är underbara!

en stjärna i mitt fönster

Born To Run (Christopher McDougall)

Första Gästbloggarinlägget avhandlade faktiskt en bok om löpning av Murakami och nu är det dags igen. Born To Run - Jakten på löpningens själ fick jag som bonus med en provprenumeration på Offside på bokmässan och jag hade då redan läst ett utdrag som gav mersmak ur boken i systertidningen Filter. McDougall är journalist och skriver för Runner´s World och Men´s Health (den senare tackas av och lovordas något väldigt i slutet, antingen för att tidningen sponsrat hans arbete med boken eller för att Men´s Health faktiskt är något annat än det organ för ytliga narcissister jag inbillat mig). Born To Run är bra i alla fall, med vissa reservationer.

Tarahumara - en mexikansk indianstam från en otillgänglig canyon - är centrala i berättelsen. Ett naturfolk som lever för att springa eller springer för att leva och dessutom springer på ett naturligt sätt (återkommer till detta). Berättelsen är först en tillbakablick på ett legendariskt ultramaratonlopp där en handfull tarahumaraindianer ställde upp och sedan en berättelse om ett nutida lopp i indianernas hemmiljö dit en handfull amerikanska ultramaratonspecialister söker sig för ett returmöte. Det är fascinerande personligheter det berättas om (inte så förvånande kanske att det inte är Average Joe som sysslar med att springa fyra gånger maratondistans i bergsmiljö). Författaren själv ställer upp i det senare loppet som glad amatör, men först efter att ha korrigerat sin löpstil till en mer naturlig sådan, vilket var en förutsättning för att slippa ifrån de ideliga skador han liksom alla andra som springer med hälisättning i tvåtusenkronors dämpade skor råkar ut för.

Här är idealet tunna odämpade sulor eller allra helst barfotalöpning för att den mänskliga fotens oöverträffade konstruktion skall fungera som den skall istället för att försvagas av bedrägliga gelkuddar. Det har tydligen blossat upp en het debatt i spåren av denna bok och skoindustrin eller i alla fall skoköparna har redan påverkats. Rätt eller fel så görs en förhistorisk utvikning, som jag tyckte var det allra mest intressanta i boken, om teorin om homo sapiens som den löpande apan. Återigen rätt eller fel så lanseras tesen att neandertalarna var oss överlägsna i allt, inklusive intelligens, utom löpförmåga och att vi endast på grund av ett klimatomslag som främjade vår påstådda jaktteknik - att i timmar jaga ett villebråd tills det faller dött ned - vann evolutionskampen. Människan är på just långdistanslöpning bättre än alla andra arter (vad sägs t ex om den årliga tävlingen människor mot hästar över tio mil) på grund av vår ekonomiska löpergonomi, flexibla andning och förmåga att kyla av oss genom att svettas. För detta har vi valt bort snabbhet, explosivitet och ren muskelkraft.

Lite negativt: författaren ger ett lite väl uppskruvat intryck ett tag i mitten av Born To Run. Varje enskild ultramaratonlöpare framställs med en övertydlig crazy personlig egenhet, indianerna är kanske lite väl pittoreskt utmålade och tonen är allmänt lite påfrestande helt enkelt. Kanske fås detta på köpet med det föredömligt höga tempot i berättandet. Sista tredjedelen, där diskussioner om löpteknik och mänsklighetens historia ger ett välbehövligt avbrott innan det andra loppet, avhandlas dock på ett suveränt medryckande sätt. När man lägger ifrån sig boken är det positiva intrycket dominerande, även om Born To Run väl får sägas vara del av det profiterande på långlöparboomen som den själv ger gliringar åt. Det är inte utan att man blir lite sugen på att ge sig ut och springa - och då inte i de nya snordyra, högteknologiska och tydligen hälsofarliga dojorna utan i all enkel- och naturlighet.

/Gästbloggare M

Vi ses på Place de la Sorbonne

Vet du att jag kom närmare dig när jag väntade på dig än när jag träffar dig?

Jag har nog outat förut här på bloggen att jag brukar titta på Go' kväll på fredagarna för att lyssna till boktipsen. Igår tipsades det om två böcker som jag tycker mycket om. Den första som citerades i början av det här inlägget var Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy som är en underbar liten bok om det där med döttrar och mödrar. Berättaren i boken är Louise som just fyllt 18 och hon tillbringar en dag på caféet på Place de la Sorbonne i väntan på sin mamma. Det är flickans monolog med minnesbilder av en vacker, självupptagen och mycket destruktiv mamma  som hörs genom hela berättelsen och dottern konstaterar helt sonika att:

 "Vi var inte gjorda för varandra, där har vi sanningen. Nej, nej, låt mig få tala till punkt. Du hade annat att göra än att ha en dotter. Jag förstår, jag förstår så väl. Det tar ju faktiskt tid att sabba sitt liv."

Det som är riktigt härligt med den här debutromanen som kom ut i Frankrike 1995 är att där finns så många historier att upptäcka och inte alla berättas eller förklaras, fragment av uppväxten och livet tillsammans med mammma avslöjas men det allra mesta får jag som läsare fylla i. Den sortens böcker tycker jag mycket om, en författare som litar på att läsaren själv kan tänka och känna! Formen passar så bra till romanen också för vem har inte suttit på ett café och låtit tankarna och minnena fara? Kanske till och med på ett café i en storstad?  Ser redan fram emot att läsa uppföljaren en ovärdig dotter.

Gokvälltips nummer två som jag kan rekommendera alla var Let the Great World Spin som jag läste i våras. Fantastisk New York-skildring, tidigt 70-tal. Pre-aids, pre-Internet och en man som går på lina mellan tvillingtornen. Världens väldighet är den svenska titeln. Läs den!

en gnutta ljus och värme en mycket grå fredag i december

usch fy på mej men...

Hur lyder din bekännelse? Fler bookfessions...

spanska böcker efterlyses

Om några veckor reser jag till Spanien och visst vore det mysigt att läsa något riktigt bra skrivet av en spansk författare. Om jag nu bara hade haft något på lager, spanskspråkig litteratur är en av mina verkligt svaga punkter. Finns där några bra tips? Vad har ni läst? Hjälp!

De måste förstås finnas översatta eftersom min spanska är mycket ringrostig, närmast obefintlig. :-)

välkommen till den här världen

STJÄRNORNA KVITTAR DET LIKA
(ur En döddansares visor (1930))


Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt man hör...
Det sägs att en stjärna skall falla
var gång när en människa dör -

Lyhörd i nätternas kyla
och vindarnas frusna musik
hundarna hörde jag yla,
som hundar yla för lik,

änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd -
- Stjärnorna kvittar det lika
om någon är född eller död.
                                          Nils Ferlin

Ferlins dikt har snurrat genom mitt huvud under hela läsningen av Amanda Svenssons Välkommen till den här världen och egentligen är det väl nästan lite underligt. Vad har en bok som handlar om ungdomar i Köpenhamn idag gemensamt med Nils Ferlin? Vem vet hur jag tänkte men jag föll för bildspråket hos Svensson som beskriver människans litenhet under himlavalvet, de tre ungdomarna som liknar ensamma planeter som kretsar elliptiskt runt drömmen om lycka och hur de formar en kantstött triangel i Köpenhamns nattliv. Alla är de sköra och längtar efter att bli sedda och bekräftade. De lever livet som om det inte finns något imorgon, inget är lagom, allt är möjligt eller helt omöjligt - för stjärnorna kvittar det lika.

Läs Amanda Svenssons bok och imponeras av det universum hon skapar för sina huvudpersoner!

PS. Finns som e-bok på E-lib.

utlottning av Stjärnlösa nätter

Jag har fått ett recensionex av ljudboken Stjärnlösa nätter, men jag har redan lyssnat till den. Därför passar jag på att lotta den här spännande boken uppläst av författaren själv. Maila mig på anna@joholofsson.se om du vill vara med och vinna! Jag drar en lycklig vinnare kl 18 söndagen den 18/12.



Såhär skrev jag om boken i oktober:
Nu har jag lyssnat till Arkan Asaad när han läser sin roman Stjärnlösa nätter under veckans pendling till jobbet och jag är tudelad. Samtidigt som berättelsen om en ung mans tvångsgifte, som berättas i jagform, kommer mycket nära mig som lyssnar så stör jag mig på både språk och form. Asaad har ett alldeles eget sätt att behandla svenskan med oväntade liknelser och bildspråk som ibland känns nyskapande och härligt men lika ofta konstruerat. Det vardagliga talpråket i dialogerna blandat med ett ganska styltigt, formellt och utsmyckat språk däremellan gör att jag känner mig smått splittrad och om det är ett medvetet berättargrepp så fungerar det inget vidare på mig.


Samtidigt är Asaads historia viktig och väl värd att lyssnas till, han beskriver hur hans liv förändrades i grunden när han efter starka påtryckningar gifter sig med sin kusin. Hedersbegreppet är centralt i hans uppväxt och respekten för familjens vilja och rädslan för att bli utesluten från gemenskapen skildras personligt och utlämnande. Precis som hos många ungdomar så beskrivs omvärlden och känslorna dramatiskt, livet är svart eller vitt, jubel eller öken. Boken baserar sig på Arkan Asaads egna erfarenheter av hur det är resa till Irak och tvingas gifta sig med sin kusin, han ger mig en ärlig och uppriktig bild av hur det kan vara att leva i två kulturer, rotlösheten och kulturkrockarna i både Sverige och Irak. Mansidelat verkar svårt att riktigt leva upp till och synen på kvinnor är svår att förstå sig på men jag har fått en unik insikt i hur en ung kille kläms mellan sina drömmar och andras förväntningar.

Måhända är jag en smula för gammal för att riktigt uppskatta Stjärnlösa nätter men jag kan tänka mig att den har en plats att fylla, ungdomar uppmanas att följa sin egen röst och berättelsen är unik. Undrar om boken är översatt till kurdiska?

Läs eller lyssna och kastas rakt in i en ung mans berättelse om kärlek, svek, skuld och heder.

ett hjärta fyllt med jul

Vackert hjärta har jag fått idag av mina hjärtegoda elever. Mys!

Post Office (Charles Bukowski)

Har tidigare skrivit om Bukowskis sista bok och när jag efter tips nu läst Post Office visar det sig att denna var hans första. Så det kan bli, hans författarskap är inringat av bloggen då. Där hans sista, Pulp, var en hårdkokt (om än skruvad) deckare är Post Office en hårdkokt beskrivning av en posttjänstemans vardag. Låter det orimligt så skall tilläggas att huvudpersonen Henry Chinaski när han inte sorterar brev idkar hor, spelar på hästar och super. Och super. Det är dock arbetet på posten som framställs som omänskligt och jag tror att amerikanska postverket här får symbolisera ett överreglerat samhälle och tyglandet av den civiliserade människan. Å andra sidan framställs det inte som att den otyglade människan tar hand om sig själv särskilt bra, men jag tvivlar på att Bukowski menar att moralisera.

På TV (kanske Babel) för några månader sedan porträtterades ett gäng tjejkompisar som haft en bokcirkel tillsammans i många år och en Bukowski, kanske t o m Post Office, röstades unisont fram till den sämsta de cirklat om. En (följdriktigt före detta) pojkvän hade entusiastiskt rekommenderat Bukowski och frågan är väl om man måste vara man för att uppskatta den här typen av nidbilder av män. Vi förlästa töntiga pojkar har väl i alla fall någon sorts förtjust dragning till svinpälsar (svinpäls - Gästbloggarn är visst lite retro idag). Vid närmare eftertanke så dras nog kvinnor till svinpälsar också, men då krävs det nog att det anas en sårbarhet eller något annat försonande drag och frågan är väl om Chinaski har något sådant. Tror vi klipper denna redan förvirrade genusanalys och konstaterar att Post Office är160 sidor svart humor i brutalt tempo och att Bukowski är precis allt det man hört om honom.

/Gästbloggare M

projekt kill hyllvärmare - här är det ord och inga visor

Nu är det verkligen dags att hänga på Jessicas projekt Kill hyllvärmare. Hon har desutom grandiost köpstopp men så långt kan jag inte sträcka mig, utan att köpa en bok eller två försmäktar jag på denna ö.
Eftersom böckerna ständigt fyller min hylla så gäller det att mota bort anfallande köplustar och faktiskt börja gräva där jag står och inte på adlibris.com.

ru - Kim Thuy läst i januari 2012
Den vidunderliga kärlekens historia - Carl Johan Vallgren läst i februari 2012
Vad dagen är natten skyldig - Yasmina Khadra läst i juni 2012

Sedär, att skriv listan gick ju fint. Nu kvarstår bara en liten detalj: Läsa!

åh, den var bra!

Det är den lilla sexåringen som lyssnat på luciatågets jazzversion av sockerbagaren som utbrister från hjärtat: Åh, den var bra!

Önskar alla en trevlig luciakväll och hoppas att ni också innan kvällen tar slut får anledning att känna likadant!

tematrio - nobelpristagare

Berätta om tre Nobelpristagare du gillar eller är nyfiken på!

Det uppmanar oss Lyran och självklart måste jag skriva om några av mina favoriter. Jag hade en period på 80-talet när jag hade som projekt att läsa alla pristagare. Blev faktiskt övermätt då och har sedan dess bara läst spridda pristagare. Mina favoriter får bli tre kvinnor:

Nadine Gordimer har jag läst under många år och ett antal titlar har det blivit. Min sons historia är den bok som jag minns allra bäst.

Doris Lessing är en annan favorit. Alfred & Emily är den senast lästa och i den berättar Lessing historien om sina föräldrar. Spännande livsöde och fantastiska miljöer.

Herta Müller håller jag på och läser, håller på och håller på och tar mig inte i mål. Under 2012 måste jag göra ett seriöst försök för jag gillar det jag läser. Jag lyssnade till henne på årets bokmässa och fritt från mina anteckningar så sa hon: "Att skriva är att förstöra verkligheten och sedan med hjälp av språket mödosamt sätta samman den igen så att den tangerar verkligeheten. Det är min uppgift."  Det är klart att jag måste läsa klart Hjärtdjur. Hon blir bara inte läst, hennes text kräver ro. Läsro. Nytt år, mer ro.

men se då nalkas lucia

t & j 2007