Kristian Gidlund - sommarpratar idag

Med bloggen och nu också boken I kroppen min har Kristian Gidlund naket och oförställt berättat om sin cancersjukdom. En sjukdom som bara har ett slut. Idag sommarpratar han. Inga fler kommentarer nödvändiga.

Vill man diskutera hans bok, eller läsa hur andra tänker kring den så pågår just nu GPs bokcirkel - kika gärna dit!

etgar keret - Suddenly a Knock On the Door

- Knock, knock, who's there?

Så börjar ett antal skämt och svaren är nästan alltid en lek med språket på något sätt. Dubbeltydighet, omkastade talesätt eller uttalslekar. Den sortens lekfullhet genomsyrar Etgar Kerets senaste novellsamling också. Med dörrar som öppnas och stängs, hål till underjorden och revor i verkligheten som man kan både bildligt och bokstavligt kan passera genom så ger oss den israeliske författaren en härlig läsresa.

Om jag i åtta procent av ingenting läste den sorglöse ungkarlens absurda beskrivningar av livet och kärleken så är Suddenly a Knock On the Door lite mer mogen och medelålders, inte alls trött på något sätt, men det är familjefäder, erkända författare och vuxna män i huvudrollerna och berättelserna är fantastiska. Fantasifyllda och alltid med en eller flera knorrar som gör att berättelsen skruvas ett varv extra. I den här novellsamlingen (som faktiskt får mig att tänka på Jonas Karlssons senaste) blandar Keret korta och långa texter som använder humorn som vapen för att diskutera mycket svåra ämnen, varken krig eller död undviker han. För inte så länge sedan läste vi i bokbubblarna den ryske författaren Andrej Kurkov och lite tycker jag att de liknar varandra, kort koncist. Inte massa känslor eller beskrivningar utan handlingarna skapar texten. Absurt och nattsvart och mycket läsvärt. ta en titt!

- Knock, knock.
- Who’s there?
- Luke.
- Luke who?

- Luke through the the peep hole and find out.

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

Höginaktuellt från Gästbloggaren: När duvorna försvann

Under denna rubrik skriver Gästbloggaren om böcker som bloggen redan avhandlat. När de var aktuella. Lika delar okunskap, arrogans och dåligt minne garanterar dock att reflektionerna är opåverkade av vad som skrevs på recensionsdatum.

Sofi Oksanens När duvorna försvann handlar om Estland under kriget. De ryska ockupanterna drar sig tillbaka och tyskarna hälsas som befriare. Under några militära framgångsår utgör den tyska militären och dess medlöpare Tallins societet. Landsbygden anpassar sig snabbt till de nya härskarna från den nyligen påtvingade socialiseringen av jordbruket och ur skogarna kommer aldrig riktigt alla motståndsmän fram, eller om ryssmoståndarna bara ersätts av tyskmotståndare. Efter en personlig tragedi blir Roland en av de som åter går under jorden för att slåss även mot tyskarna. Hans kusin Edgar är bokens huvudperson och Rolands motsats, den ständige medlöparen och opportunisten. Där Roland, idealisten eller kanske den oresonlige, både bokstavligt och bildligt försvinner när inga strider finns kvar att ta stretar Edgar vidare med ständigt nya små segrar och små nederlag. Edgars fru Juudit blir tillsammans med en tysk militär i en kärlekshistoria som avslutas med svek, det bärande temat för boken.

En del av boken utspelas i det sovjetiska Estland på sextiotalet, där Edgar, nu en KGB-medarbetare av låg rang, av en slump börjar nysta i vad som faktiskt hände Roland och Juudit under krigsslutet. Som en ställföreträdande Sofi Oksanen i något som påminner om en detektivhistoria eller varför inte en Le Carré söker han i de på den tiden mer svåråtkomliga arkiven efter tråden som för Rolands del upphör i ett arbetsläger som termineras strax innan ryssarnas återkomst. Oksanen flyttar oss elegant mellan krigets små och stora vedermödor, den tyska elegansen och självsäkerheten, senare ersatt av tvivel, och det obevekligt småbyråkratiska övervakningssamhället som var Sovjet. Berättarstilen är karg och korthuggen, det finns ingen sympati men inte heller något fördömande. Edgar löser till slut nästan hela gåtan och drar de fördelar det går, och vi lämnar honom på för tillfället något säkrare mark och undrande om han klarade sig till 1991 och vart han tog vägen då.

/Gästbloggare M

PS: Så här skrev Anna

det är ändå något visst med pappersboken...

Bilden hämtad från Incidental Comics

Läser att försäljningen av böcker gått ned med 20 procent förra året - nu är det inte på grund av mig, det ska sägas. Visst får jag en del rec ex men vi i familjen köper mycket böcker också. Troligen mer än tresiffrigt antal, peppar nu alla att köpa en bok eller två i sommar!

monomani - en manisk monolog

Inte trodde jag att Sami Said skulle läsa sin text så bra!

Sedär, nu hade jag förutfattade meningar om killen som i de flesta intervjuer framställer sig som lite udda och som medvetet använder sitt självvalda utanförskap i sina texter, så också i  Monomani. Den har funnits nedladdad i min telefon några veckor nu och inte förrän i måndags när jag lyssnade till Saids nyskrivna novell på P1 fick jag tummen ur att börja lyssna.

Monomani är en grymt väl vald titel på den här närmast maniska monologen, den läses dessutom otroligt intensivt i (nästan) en enda ordström där Sami Said knappast andas och det gäller att hänga med i svängarna. Jag kan fortfarande känna igen Saids egenartade behandling av det svenska språket från Väldig sällan fin men den här lilla kortromanen känns inte lika säregen språkligt. Den yttre ramen är ett epost-meddelande från Sami till Sara, han har dragit sig undan ett halvår från deras mejlväxling och han inser att han måste ha en väldigt bra förklaring för att hon ska förlåta henne. Hur skriver man till en flicka som man tycker mycket om och som man aldrig träffat? Vad skriver man när man inte har hört av sig på ett halvår? Sami skriver om allt och lite till, mest om hur arbetet med romanen gjorde att han var tvungen att isolera sig, vardagens vedermödor för en författare som aldrig blir nöjd och mycket av det han skriver är mycket både roliga och träffsäkra iakttagelser av livet i Sverige idag. Han blottar sig själv, sin kritiska hållning till sin text och han blottar ett Sverige som han inte fullt får lova att höra till.

Monomani finns som ljudbok hos Storytel, e-bok på bibblan eller förstås att köpa i alla format på bokhandeln. Ge Sami Said en timme eller två i sommar och upptäck en säregen författare!

äntligen sol

hur main stream är jag?

Klicka på bilden så ser du hela listan.

Linda frågar oss idag hur det är med folkligheten, hur många av titlarna på pockettoppen har du läst?

Jag får väl kalla mig halvvägs-main stream, av de 10 första på listan har jag läst 5 och om man räknar de 20 första så stannar mitt antal på 9 stycken. Både förväntat och något förbryllande, med sisådär 175 lästa titlar per år, år ut och år in, så borde jag ju ha hamnat på närmast full pott men det är bara att inse att mycket av det jag läser aldrig hamnar på någon topplista. Tycker att det är kul att The Great Gatsby har fått sådan draghjälp av filmen att den  just nu ligger på silverplats och Belinda Bauers deckare är topp-bra! Kast med liten kniv och Tropper gillade jag mycket och ingen är som Ove. Han förtjänar förstaplatsen. Väl unnt!

utlottning av Och bergen svarade

Ibland har man, det vill säga jag, tur! Som till exempel i W&W s facebooktävling där man kunde vinna ett ex av Hosseinis senaste roman. Nu har jag ju redan både lyssnat på den och skrivit om den så då får det bli någon annan som har tur och vinner den av mig. Logiskt va?

Vill du vinna uppföljaren till Flyga Drake och Tusen strålande solar så ska du skriva en kommentar på inlägget senast på söndag den 30 juni. Berätta vem du är och hur jag kan nå dig om du vinner. Välkommen att vara med!

och bergen svarade

Och bergen svarade är Khaled Hosseinis nya roman, och den mannen har det inte lätt. Han ska leva upp till alla de förväntningar som Flyga Drake och Tusen strålande solar har byggt upp. De två tidigare böckerna har jag läst och tyckt mycket om, de ger i lättläst form bilder av ett land och en kultur som jag sällan får inblick i. Som ni redan förstår av den långa inledningen så är jag inte superförtjust i Och bergen svarade, ett av mina problem var att jag lyssnade. Jag skulle absolut inte ha lyssnat - det här en roman som väver samman nu och då, har ett stort persongalleri där karaktärerna i olika kapitel ibland är i centrum och ibland i periferin, dessutom blandar Hosseini berättelsen om de två syskonen Pari och Abdullah och deras utvidgade släkt med sagor, dikter och historiska händelser. Den här romanen kräver ett gott minne och koncentration om man ska kunna lyssna med behållning. Jag skulle ha läst.

Som sagt så är det syskonparet Pari och Abdullah som inleder och avslutar den här myllrande romanen som vecklar ut sig åt många, många håll. Landet Afghanistan har huvudrollen och som i tidigare böcker så märks det att Hosseini hyser stor kärlek och stor oro för sitt forna hemland, han gestaltar i romanens form landets komplicerade historia och konfliktfyllda samtid. Allra bäst är han när han låter oss lära känna personerna riktigt bra, av alla de människor som jag får möta är det morbror Nabi som jag känner mest för. Han arbetar i mer än 50 år för samma arbetsgivare i Kabul och i hans historia finns både den långa tidslinjen, och det personliga ödet, så mycket både klokhet och sorg. Tror nog att den berättelsen hade kunnat vara huvudinnehållet och en hel del av de andra historierna kunde tonats ned, det upplägget hade nog tilltalat mig mer. Delarna som utspelar sig i USA känns sådär, jag kan tänka mig att Hosseini väver in en hel del egna erfarenheter från sitt arbete som läkare i de delarna men precis som i Flyga Drake så klarar sig berättelsen bra utan dem. Vore bättre till och med...

Kolla gärna in Hosseinis hemsida där han berättar om sina böcker och de humanitära projekt han driver med hjälp av pengar från bokförsäljningen.

Jag körde en serie inlägg förra sommaren här på bloggen som jag kallade 5x Afghanistan - där finns fler texter om titlar med det krigshärjade landet i fokus. 

lika som bär?

Från en bra bok direkt till nästa?

den bästa dagen är en dag av törst

Ännu en markusbok - det var efter att ha sett Marcus fina foton från Mommsenstrasse 4 som jag definitivt bestämde mig för att läsa Jessica Kolterjahns litterära fantasi om ett år i Karin Boyes liv. Året är 1932, platsen är Berlin och Boye har rastlös och deprimerad rest till staden för att genomgå psykoanalys, hon vill förtvivlat gärna botas från de drifter som rasar i henne. Varje gång hon bejakar dem, det hon kallar giftet rasar hon ned i de djupaste depressioner och då kan hon varken skriva, älska eller leva. Jag förundrades över Kolterjahns förmåga att förvalta den historia som är Boyes, att använda hennes texter och biografiska element från hennes liv och skapa en roman som berör. Hon sätter skickligt in Boyes liv i ett både kulturellt och politiskt sammanhang, 1932 är ett omtumlande år i tysk historia med valframgångar för nationalsocialisterna och massmöten på torgen. Kommunister och oliktänkande, judar och homosexuella får ett allt mindre utrymme och Kolterjahn beskriver hur Boye känner sig allt mer orolig för framtiden. Samtidigt finns i Berlin en acceptans för homosexuella och bisexuella (i Sverige är det vid tiden straffbart) som gör att Boye kan börja närma sig känslan av att höra till. I korta, ofta hetsiga, nästan fragmentariska bilder växer Boyes år i exil fram för läsaren, hon vandrar febrigt Berlins gator och letar efter styrkan att våga hävda den hon är. Vara den hon är. Få tillbaka livet där Den bästa dagen är en dag av törst. Riktigt bra!

Jag gillar att Jessica Kolterjahn, är lite tuff också. Att välja en av de där raderna som står i typ alla tonårsdagböcker och kaxigt göra den till sin egen titel. Det tyder på mod. Vem kan å andra sidan klandra henne, varför leta efter titlar när strofen bara passar så väl in? Vem kan säga det bättre?

Karin Boyesällskapet bjuder en inspelning där man får höra de första stroferna i dikten I rörelse lästa av författarinnan själv: http://www.karinboye.se/verk/ljudinspelningar/index.shtml

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Provläs boken genast!

det var en gång en svampskog...

kan bara inte sluta le...

Lyssnade på Jonas Gardells sommarprat i lördags och började småle när jag hörde överste Hatis - ett, två, tre, jämna steg! När dottern var sådär två älskade hon Djungelboken och gick ofta med ena handen runt näsan och den andra som en snabel, långa rader med mammor och pappor skulle det vara bakefter. En och annan farmor slank med också... När jag nu, efter många år, hörde den klämmiga biten igen insåg jag att kassettbandet som vi spelade i bilen troligen påverkade dottern mer än vad vi trodde. Inte för att jag tänker eller tror att hon ska bli en så'n som går genom livet i marschtakt och kolonn, det har hon för stark integritet för, utan det är blåsorkestern. Var det därifrån som drömmen om att spela blåsinstrument kom? Jag lyssnar på piccolon och fortsätter småle; ett, två, tre, jämna steg!

tematrio - presenter

Precis som för Lyran så erkänner jag att jag är omöjlig att köpa bokliga presenter till, jag har liksom ofta läst det som intresserar mig, eller möjligen ratat för att det inte alls intresserar mig. Är lite svart-vit i min läsning och vissa författare och genrer göre sig icke besvär...

I tematrion idag uppmanas vi att tipsa om passande presentböcker. Jag gör en fuling eftersom jag inte kan begränsa mig:

Till en läsande svärmor så tipsar jag om Ellen Mattsons Vinterträdet, sydkoreanska Ta hand om min mor och Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn.

Till en frankrikefrälst dotter köper jag klassikern Bonjour Tristesse, kärlekshistorien Eftersom ingenting varar och mamma/dotteruppgörelsen Vi ses på Place de la Sorbonne.

Till kollegan plockar jag ned feelgoodaren Allt jag önskar mig, småsorgliga Livet efter dig och mycket fina Fjärilseffekten i korgen.

3 x 3 tips på presenter!

Höginaktuellt från Gästbloggaren: Vi måste prata om Kevin

Under denna rubrik skriver Gästbloggaren om böcker som bloggen redan avhandlat. När de var aktuella. Lika delar okunskap, arrogans och dåligt minne garanterar dock att reflektionerna är opåverkade av vad som skrevs på recensionsdatum.

En berättelse om en massmördande son (skolskjutning) sedd genom mammans ögon när hon återberättar historien för att förstå bland annat sin roll i den kunde blivit mycket mer schablonfylld än Vi måste prata om Kevin. Mycket mer. Ur den ofrånkomliga självanklagelsen stiger en stenhårt osentimental kvinna fram, armeniskättade Eva Katchadourian, något av en ny litterär hjälte. Boken är skriven i brevform, från Eva till Kevins pappa, den senare en personifiering av ett äppelpajernas Amerika som Eva försöker förstå lika mycket som sin son, något hon till slut eventuellt lyckas med. Mot exmannens mer traditionella godhet stångar Eva sin pragmatism och objektivitet, vad vissa skulle kalla själviskhet. Läsaren och Eva försonas efter hårt arbete med hennes roll i det som hänt och på köpet har man fått fundera över vad som är godhet, kärlek och ondska och svaren är inte de man trodde. Kevin är kanske rakt igenom ond, kanske inte, men han och de övriga familjemedlemmarna är schabloner, liksom Amerika och skolskjutningar är schabloner - det boken berättar om är personen Eva Katchadourian. Lägg det namnet på minnet den som kan.

/Gästbloggare M

PS: Så här skrev Anna

radionoveller hela veckan lång!

Radiotipsen haglar här på bloggen just idag. Idag (om fem minuter sådär) kan man lyssna till den första av fem nyskrivna noveller. Sami Said är först ut med sin text Djingis som handlar om en universitetslektor som oväntat får ett SMS från en gammal vän. Han blir inbjuden att hålla bön för vännens far, om han nu bara kunde minnas vem av vännerna han döpt till Djingis i sin kontaktbok? När de båda vännerna möts i den nybyggda mosken inser de att deras liv ser annorlunda ut nu, de försöker att hitta tillbaks till barndomens gemenskap men klyftan är för stor.

Hinner man inte lyssna direkt så är det förstås lätt som en plätt att lyssna i efterhand - länkat var det här!

Imorgon är det Cilla Naumann som bjuder en nyskriven novell.

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

nu väntar jag på Liv!

Sommarpratare idag är Liv Strömquist, hon med den osedvanligt vassa pennan ni vet!

I familjen har vi läst och gillat hennes seriealbum:

Ja till liv!

Einsteins Fru

Prins Charles känsla

och så har vi sett föreställningen Whatever LOVE means. Strax efter klockan ett slår jag på radion och lyssnar!

ljudbokspriset på gång

5 av 7 är mitt facit hittills. Visst borde jag se till att lyssna på Fallvatten och Krimineller också innan utdelningen av stora ljudbokspriset på mässan  26 september?

Det är ett grymt starkt startfält och jag måste erkänna att jag uppskattade de fem jag hittills läst på många sätt. Ska jag hålla tummarna för en titel så långt så får det bli Khemiris Jag ringer mina bröder. Den är extremt begåvad, oroande och passar ovanligt bra som ljudbok.

Vilka är era favoriter?

Mina texter om Ett kort uppehåll, När duvorna försvann, Torka aldrig, little Bee.

paradisträdgården - en måstebok, en markusbok!

- Jag har ett säkert kort, funkar varje gång!

Jag tror det var på en träff med Göteborg Läser som Marcus berättade om den titel som han alltid rekommenderar när han har en villrådig kund framför sig i den lila butiken. Jag hoppas att alla hans kunder blir lika nöjda med hans tips som jag blev för det här är en av årets bästa!

Paradisträdgården  av den amerikanska författarinnan Amy Waldman är en sån där bok som jag trillar pladask för, den tar sin början två år efter 9 -11 och en kommitté har kommit överens om hur minnesmärket ska se ut. Det ska bli en kvadratisk trädgård som skall korsas av två vattendrag och där vattnet möts ska där finnas ett litet hus, en plats för stillhet och kontemplation. Trädgården ska vara omgärdad av en mur, på den skall alla offrens namn finnas, det ska symbolisera att vi måste vårda det vi har, allt är förgängligt och samtidigt vackert. Allt är gott och väl tills juryn öppnar kuvertet och inser att det är en muslim vid namn Mohammed som lämnat in förslaget.

Plötsligt blir the land of the free skakat i sin grundvalar. Är alla amerikaner lika värda? Vem kan föra offfrens talan, är det bara de vita välutbildade eller räknas allas synpunkter? Kan en muslim rita ett minnesmärke som skall hedra alla offer för muslimsk fundamentalism? Är det ett sätt att islamifiera landet? Är det paradisets trädgård som avses, dit där terroristerna tror sig komma efter att ha dött för tron? Genast blir valet av konstverk en mediakarusell utan sans och balans och jag som läser får följa med på slänggungan.

Jag tänker inte skriva mer om handlingen men jag kan konstatera att det här är en på många sätt aktuell roman, den diskuterar hur främlingsfientlighet och intolerans kan skapas och blåsas under av media och hur skört det är att höra till. Jag tänkte en hel del på Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder som svensk replik på den här romanen. Helt olika till form och stil men med samma tematik, den är förresten nominerad till stora ljudbokspriset - eget inlägg kommer under dagen. Stand by!

Är man sedan som jag intresserad av konst och arkitektur så ger diskussionen om den konstnärliga friheten och referenserna till kända byggnader läsningen en extra dimension, själv hade jag dålig koll på vad som faktiskt nu finns på Ground Zero - efter ett antal googlingar så förstår jag att där ska bli ett museum och minnesmärket består av två nedsänkta fontäner med de omkomna inhuggna i sten runt kanten. Troligen inte ritat av någon muslim?

PS. Nu tror jag att jag har skrivit det väldigt många gånger den här våren men jag kan inte hålla mig. I ett Post Scriptum vill jag klaga på övertydliga och onödiga slut. Det behövs inte, vi kan läsa och leva utan att få förklarat för oss hur det var eller blev. Låt mig tänka själv. Kan sävl!

rådjuren på Tjörn föredrar vitt

1. 

Nu är det vetenskapligt bevisat att rådjuren på Tjörn föredrar vitt framför blått. I min rabatt som vanligen är blå/lila och vit med några rosa och limegröna toner så finns i år bara blått och lila. Hur roligt är det? Hoppas nu bara att rosorna, floxen, riddarsporren och fänrikshjärtat smakade bra...

både Linda och Håkan att följa i sommar!

Dagen bjuder på två finfina nyheter:

Bästaste Linda är medlem i GP:s sommarsatsning bokcirkeln. Kul att GP hänger på trenden med bokcirkel och extra kul att de gör det genom att blogga, nu är vi alla inbjudna till sommarbokprat! Det ska bli mycket, mycket roligt att följa diskussionerna på nätet om en utvald bok varje vecka. Veckan som kommer läser de tillsammans Kristian Gidlunds bok I kroppen min, en bok som jag faktiskt inte vågat mig på. Ännu.

Sedan kommer Håkan. SvDs sommarföljetong är i år Levande och döda i Winsford och extra gläder jag mig åt att jag numer har eSvD, alltså behöver jag inte missa ett enda avsnitt av denne ordekvilibrist. Tydligen ska vi förflyttas till engelska hedlandskapet Exmoor och muntert nog är temat döden. Dagens intervju i SvD har rubriken När döden ligger på köksbordet. Spelar roll. Jag kommer att vara följetongen trogen - läser del 1 av 53!

fyrmästarens dotter

Första delen i Ann Rosmans deckarserie i marstrandsmiljö heter Fyrmästarens dotter och boken är så fullpackad med beskrivningar av den lilla ön i västerhavet att man bara vill åka dit direkt! Nu ska jag absolut ta en tur i sommar, hej kusinen! Carlstens fästning, konsthallen och fika på Bergs konditori väntar troget på mig. Tänk om man någon gång skulle kunna ta sig till Hamneskär också, fyren Pater Noster vore helfräckt att få se lite närmre. 

Ann Rosmans deckare hör till avdelningen snälla. Jag skulle inte tveka att sätta dem i händerna på läsvana barn i mellanåldern och de är trots att de är lättlästa inte helt förutsägbara. Rosman väver in fakta om öns historia och om fyren Pater Nosters restaurering och blandar med polisen Karin Adlers privatliv på ett sätt som gör att man vill läsa vidare om det mumifierade liket som hittas i en matkällare på Hamneskär. Såsen, societetshuset är också en av miljöerna och jag blir plötsligt nyfiken på vad som händer med den gamla byggnaden. Tror att turerna varit många...

Böckerna med Karin Adler i huvudrollen har också blivit några stycken nu och jag läste alltså den första sist... Gemensamt för dem alla är att nutid blandas med historiska händelser och det sker i och runt Marstrand. Min favorit hittills är Mercurium, Själakistan och Porto Francos väktare är också helt OK sommarläsning! 

Låna, läs och ta en tur till Marstrand i sommar.

dagarna med farmor

Stillsamt småfilosofisk, vemodigt sorgsen är boken som handlar om läsande, skrivande och att ta vara på de dagar som går. En dag är barnbarnet Jades  Dagarna med farmor  Mamoune över och då är det försent att samtala, lyssna och uppleva. Mamoune bor i en by i bergen utanför Annecy och en dag ringer Jades faster och berättar att Mamoune inte klarar att bo kvar i sitt hus längre. Huset och trädgården som varit farmors liv skall bytas ut mot ett sjukhem och Jade blir förtvivlad. Visst skulle hon kunna hämta sin farmor, ta henne med till Paris och ta hand om henne där?

Frédérique Deghelt har skrivit en mycket fransk roman som går rakt in i hjärtat på läsaren. Det är en roman om att åldras, ta vara på varandra medan det är möjligt men också en roman om kärleken till orden. Jade är journalist och har skrivit en text som hon vill ha utgiven, Mamoune har i hemlighet läst litteratur hela sitt liv, i ett bibelomslag har hon gömt sina älskare; romanerna. I det fiktiva samtalet kring den blivande boken möts de båda kvinnorna och pratar om skrivandet och läsningen på ett sätt som gör var och en som läser sugen på att läsa alla de böcker de pratar om. 

Sedan var kanske slutet lite onödigt, det var det. Hade gärna levt kvar i illusionen som kallas roman en stund till!

Tack till Enligt O som fick mig att låna hem den här fina läsupplevelsen! 

PS. Snyggt gjort av förlaget förresten som erbjuder e-boken till ett väsentligt billigare pris än inbunden, pocketpris! Jag lånade gratis på e-lib men vill man äga så finns möjlighet att fynda!

jag har fattat poängen!

Med dagsregn i sommarstugan är det inte alls dumt med tidningar på paddan. Visst saknar jag prasslet men det är helt klart överkomligt. Nu ska jag läsa SvD, GP och DN. Vad läser du denna regniga morgon?

med sju sorters böcker

Med sju sorters böcker på min byrå önskar jag alla en skön långhelg. Jag har planeringen glasklar!

en liten vink

I sommarpresent från kollegan fick jag en fin anteckningsbok och en perfekt skrivpenna.
Är det en liten subtil vink om att jag ska sätta fart och skriva de där texterna, inte bara snacka.
Mer verkstad på gång alltså.

En härlig midsommar önskas alla, både läsande och skrivande!

pojken & gunghästen - novell i min hand!

Som av en händelse (eller kanske inte alls av en händelse utan helt kallt beräknande) skriver jag om D H Lawrences fina novell Pojken & gunghästen just idag. Det känns som om att The Great Gatsby och den här texten liksom pratar med varandra. Gatsby publicerades 1925 och i juli 1926 kom D H Lawrence novell ut och båda handlar om hur pengar påverkar människorna, hur klassamhället är på väg att lösas upp och priset för lycka. Båda författarna fyller sin texter med symboler och i Pojken & gunghästen berättar Lawrence om en familj som vill leva över sina tillgångar. Där saknas alltid pengar och den tioårige sonen upptäcker, tillsammans med trädgårdsdrängen, att han har en alldeles särskild gåva. 

Jag är mycket imponerad över Collings förlags utgivning av klassiska noveller, tidigare har jag läst Mansfields Den nya Isabel.  För alla som läser bloggen så är min vurm för Mansfield välkänd, jag har läst de allra flesta av hennes noveller, Nu finns en ny favorit att upptäcka, D H Lawrence hade jag nog hoppat över om jag inte hade fått den här fina novellen i min hand. Tack för det!

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

the Great Gatsby - en riktig räkmacka

Ni vet när det blir för mycket av allt, sådär att till slut växer majonnäsen i munnen och det mesta känns bara flottigt. Är man positivt lagd kan man säga överdådigt och är man mer pessimist så är överdrivet mer passande. The Great Gatsby är en hollywoodräckmacka med tillhörande moralkaka som efterrätt, utan begränsningar. Kläder, miljöer, 3D-effekter (vad nu 3D ska tillföra kan man fråga) och själva grundstoryn har i filmen dragits till sin absoluta spets. Symboliken, tävlingen mellan gamla pengar och uppkomlingar och greppet med författarens alterego som berättare blir i många stycken too much. Det är festande som om inte någon morgondag funnes, det är en kärlekshistoria så tillyxad att också barn kan förstå, och över hela spektaklet vakar den allsmäktige med sina allseende glasögon.

Mrs E hade dagen till ära sitt fina halsband på. :-)

Vissa delar av filmen gillade jag dock riktigt mycket och någon i bok å bio-gänget sa att dialogen håller sig nära F Scott Fitzgeralds, i några av scenerna tycke jag mig kunna känna en liten vindil från svunnen tid. 1925 kom boken och skildringen av mellankrigstiden, nya tankar smyger sig in i samhället (á la Downton Abbey fast i annan miljö) och den vemodiga känslan av att slutet på en tidsålder är nära gillar jag. Citaten och texterna tyckte jag också om och musiken var riktigt bra. Fräcka moderna basgångar, jazz och lite charleston!

Gästbloggar'n tipsar om SvDs understreckare där man kan läsa en mycket intressant text om fenomenet Gatsby. Läs den, läs boken och se filmen om du kan köpa att du får en showfilm som målar med den mycket breda penseln för att passa alla smaker. Tydligen har det gjorts ett antal filmer tidigare, som jag inte sett (här outar jag utan blygsel mina kassa filmkunskaper) kanske vore det ett sommarprojekt att se dem? Annars kan man ju alltid podda ned Lundströms bokradios bokcirkel och lyssna på deras samtal. Regnig midsommar ahead?

PS. Läs gärna Gästbloggarn's klassiker i blindo , han har till skillnad mot mig läst boken nyligen!

länkkärleksspridning på gång

Alla sätt att upptäcka nya bloggar är roliga och nu så cirkulerar en uppmaning att skänka lite länkkärlek till sin omgivning. Jag har blivit taggad av Lottens bokblogg att fortsätta denna länklista som startats av Författardrömmar. Så här funkar det:

Man publicerar hela listan, även sin egen blogglänk, och lägger i slutet av listan till en länk till en blogg som man vill tipsa om (Det behöver inte vara en bokblogg). Därefter skriver man en kommentar till den man länkat till med en direktlänk till inlägget med länklistan. Den person som blivit länkad gör samma sak och förhoppningsvis kommer listan spridas till flera bloggar för att slutligen komma tillbaka till Författardrömmar.

Den som har den sista länken när klockan blir 22.00 den 23 juni publicerar hela listan i sin blogg och länkar i slutet av listan till Författardrömmar och skriva en kommentar i hennes blogg med en direktlänk till listan så att hon kan publicera den i sin blogg. Kontakta Författardrömmar om ni har några frågor.

Här är listan: 

1. Författardrömmar
2. Ninas film och bokblogg
3. 23 Minuter
4. C.R.M Nilsson
5. Monika
6. Lotten
7. och dagarna går…
8. Enligt O

bärnstensögonen i pocket - måste läsas!

Rätt som det är märker man att en favoritbok kommit i pocket. Lagom till sommaren, låt mig påminna om:

"Jag vet inte längre om boken handlar om min släkt eller om minnen eller om mig själv eller fortfarande är en bok om små japanska tingestar." (s325)

Ja inte är det lätt att kategorisera den här underbara boken; släktkrönika, självbiografi, konsthistoria, idéhistoria, ekonomisk historia och måhända roman. Hur som, att kategorisera är inte viktigt och inte ens nödvändigt för det här är härlig läsning. Uppslukad från första sidan blev jag av Edmund de Waals vagabonderande för att söka sinanetsukers väg från Paris till hans hem i London. Jag hamnade på hans hemsida och där visar han generöst upp sina små fantastiskt snidade japanska figurer. Jag kan absolut förstå att han, när han ärvde dem, började att fundera på deras ursprung.

Med en netsuke i sin ficka reser De Waal till Tokyo, Paris, Wien och Odessa och överallt letar han spår efter sin farmors historia. Den som börjar med en judisk spannmålshandlare i Odessa på tidigt 1800-tal, fortsätter via ett kosmopolitiskt och intellektuellt liv med bankverksamhet i Paris och Wien, finansiell krasch vid det första världskriget och en förmögenhet konfiskerad och helt utplånad innan det andra. Han sätter sig in i hur familjens judiska bakgrund påverkar dem och många timmar tillbringas i arkiv av olika slag. Familjens eget arkiv består av några få dokument och foton, Gestapo gjorde ett grundligt arbete med att förstöra och annektera. Bara spillror finns bevarade av familjen Ephrussis  välstånd och så samlingen med netsuker förstås.

Det som för mig är allra mest intressant i Edmund de Waals bok Haren med bärnstensögon är beskrivningarna av Charles Ephrussis liv som konstintresserad mecenat i slutet av 1800-talet. Många gånger får jag googla och tittar på bilder som omnämns. Delar av hans konstsamling hänger nu på museer och han framställs som en man med genuint intresse för konst och samlande. Det är också han som en gång köpt samlingen av netsuker. Det är i så måtto där historien börjar och det är med samlingen som bärs in i de Waals hem i London som den slutar. Däremellan ryms en fantastisk bildningresa som jag hoppas många, många vill följa med på. Det blir inte bättre än såhär!

- repris från 17 juli 2012 -

serendipity, discoverability, social reading

I nya höstkatalogen från SvB (som är bokhandlarnas branschtidning för de som undrar) så funderar de över hur läsarna hittar till de olika titlarna egentligen. Några av nyckelorden är serendipity, discoverability och social reading. Kan upplysa om att om man letar efter bokliga lycksaliga överraskningar, har lust att upptäcka nya böcker eller genrer, läsa tillsammans med andra i bokcirklar, bokfika eller bok å bio. Då är man välkommen till bokbloggosfären! Här finns allt det där och lite till -

välkommen på Bok å Bio ikväll!

två efterlängtade romaner i min hand!

tematrio - Island

Igår var det Islands nationaldag och Lyran uppmanade oss att tipsa om isländsk litteratur.

Jag hänger på och vill puffa för serien om Pojken. Jón Kalman Stefánssons serie som börjar med Himmel och helvete, fortsätter med Änglarnas sorg och nu senast kom Människohjärtat. Fantastiskt språk, otroliga miljöer och kloka tankar. Nummer två blir novellsamlingen Bland träden av Gyrdir Eliasson. Han har också med en novell i den nordiska novellixen - det gula huset om man vill provsmaka en novell innan man ger sig på samlingen. Tips nummer tre blir en deckare som delvis utspelar sig på Island, Ingrid Hedströms Svarta korpar över Villette. Den beskriver ett Island i fritt fall, finanskris och korthus som rasar. Bra sommarläsning!

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

flaskpost från P - det förflutna hinner ikapp

Flaskpost från P är del tre om avdelning Q, ruskiga deckare skrivna av Jussi Adler-Olsen som är närmast beroendeframkallande. Det är bara så att man när man börjar så kan man inte sluta, inte sluta läsa, inte sluta lyssna.

Som i de tidigare böckerna är det Carl Mörck som tar sig an ett gammalt olöst fall tillsammans med assistenten Assad. Det börjar med att polisen i Skottland hittar en flaskpost med ett meddelande inuti. Brevet är på danska och skrivet med blod, det blir köpenhamspolisen som får ta sig an utredningen. Saken visar sig snart ha förgreningar in i nutiden och de intrikata förvecklingarna berättas i både nu och dåtid. Det här är spänningslitteratur när det är som bäst, Adler-Olsen har en förmåga att berätta suggestivt och så fantasifullt att man tror på de mest otroliga händelser.

Jag trodde inte att jag skulle säga det men jag har dessutom vant mig vid Stefan Sauk som uppläsare, i den här delen läser han väsentligt oftare med sin egna röst och då gillar jag. Om nu någon missat Adler-Olsens deckare så har ni riktigt spännande läsning att njuta i sommar. Men... läs dem i ordning. Börja med Kvinnan i rummet, fortsätt med Fasanjägarna!

än är det tid att hänga på bok å bio

På onsdag ses vi för att prata om The Great Gatsby, fika och sedan se filmen tillsammans. Vi träffas vid kvart i sju och går på åttan. Vi är ett gäng, det finns plats för fler. Om du vill hänga på så köp en biljett till Bergakungen och möt upp innanför entrén. Väl mött!

fint smycke kring min hals

Slutspurt på gång innan sommarlovet och aldrig är ett klassrum så tyst som dagarna efter skolavslutningen.  Av en liten tös fick jag det här fina halsbandet som minne, lite extra värmer det när eleverna kommer med en gåva som de gjort eller valt själva.

- Jag tycker det ska bli lite sorgligt Anna.

Jomen. Lite sorgligt är det. Lite hoppfyllt är det. Men först sommarledighet. Två arbetsdagar kvar.

förrättningen - en Håkannovell

I Noveller för världens barn läser jag Förrättningen av Håkan Nesser och han gör mig inte besviken. Det är en spännande historia där en son har ett ärende. Han är på väg att besöka sin far som han inte har mött förut. Han har vuxit upp utan att ens veta om att hans far lever och nu har han nyligen fått veta sanningen om fadern av sin mor. En sanning som är för svår att berätta? Eller?

Novell med en smygande, småläskig känsla som slutar i en saltomortal, jag kan tänka mig att den är superbra högläsning!

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

har du drygt 37 timmar till övers i sommar?

Då kan du lyssna till Reine Brynolfsson som läser Ulysses! Storytel erbjuder alla nya abonnenter en provmånad med en gratis titel, väljer man att lyssna på James Joyce så får man definitivt valuta för pengarna...

dag ut och dag in om en dag i Dublin

Inte särskilt ofta skriver jag om översättare här på bloggen men när det kommer till nyöversättningen av Ulysses så finns där så mycket spännande att läsa, jag kan alltså inte hålla mig att länka till understreckaren i SvD om Erik Anderssons arbete med boken. Länkar också till Patriks text om Eriks bok Dag ut och dag in med en dag i Dublin där han själv berättar om glädjen och vedermödorna i det fyra år långa arbetet med texten.

Joyce lär ha förutsett att hans verk skulle sysselsätta många professorer i många timmar och där fick han ju helt klart rätt. Översättare, forskare, studenter och alldeles vanliga läsare har tillbringat många timmar tillsammans med den här unika romanen. Jag själv har hittills bara läst utdrag. Som tur är finns det uthålligare människor :-)

Klassiker i blindo: Ulysses (James Joyce)

Under rubriken "Klassiker i blindo" gör bloggen det omöjliga, nämligen tar sig an böcker om vilket allt redan är skrivet, av generationer av litteraturdoktorander dessutom. Här görs dock en dygd av vår dåliga allmänbildning och läsningen sker i blindo, dvs utan googlande och läsande av eventuella förord. Istället tar vi i efterhand och kollar Wikipedia för att se om vi fattat rätt.

Läsupplevelse:

"Läsupplevelse" är väl ett något missvisande ord när det gäller Ulysses. Ungefär som om någon hade frågat Jona hur sjöresan varit när han nyss spottats ut på stranden av valfisken. Ulysses tuggar likt valfisken i sig läsaren och spottar ut hen - i mina minst två tidigare försök redan efter ett tvåsiffrigt antal sidor - och nu ligger jag på stranden, eller möjligtvis utanför Blooms hus i en Dublinförort, och kippar efter luft. Eventuellt var det nyöversättningen som hjälpte mig att nå hela vägen denna gång. Var det värt resan? Det var värt resan.

Boken inleds i förrädiskt traditionell teknik med att den unge präststudenten Stephen Dedalus vaknar med sina suputer till studiekamrater. Det är tidig morgon den 16 juni 1904 och den berömda inre monologen smygs snart halvt in när perspektivet växlar mellan första- och tredjeperson och sedan inleds del II med att Leopold Bloom introduceras när han utför sina morgonbestyr. Det är Bloom som sedan färdas genom Dublin denna sommardag, likt sin grekiska förlaga som jag kan för dåligt för att dra några paralleller. Blooms Penelope är i alla fall hans fru Molly Bloom, en sångerska med en för mig fortfarande något oklar stjärnstatus. Bloom lämnar i alla fall sin hustru för att inte återvända förrän nästa tidig morgon. Förmiddagen ägnas åt förberedelser inför och bevistande av en begravning. Under begravningen får jag den första starka aha-upplevelse när Joyce tar sig an det lilla ämnet Döden.

Här måste jag backa lite och berätta att det tog mig någonstans mellan fyra och fem månader att läsa Ulysses. Jag har brutit av med andra böcker och vissa perioder läst bara Ulysses, men med låg intensitet. Det är oklart vad som är orsak och verkan här, kanske är det jag nu skriver en följd av att min läsning varit sporadisk eller också är det tvärtom. I alla fall så kan Gästbloggarens sinnesstämning under läsning förenklat delas i tre kategorier:

- Roat imponerad. Joyce är elegant och intelligent och när han ännu en gång växlar stil eller låter sina karaktärer vända och vrida på politik eller religion eller framföra ett stycke fars är det bra och underhållande.
- I valfiskens buk. När man tappar tråden i den här textmassan tappar man tråden. En flod av ord passerar över, under och genom huvudet och man smygtittar tio, tjugo, trettio sidor framåt för att bedöma hur länge detta tillstånd kommer att vara.
- Euforisk. Gästbloggaren har temporärt koll på tråden när Joyce benar ut något allmänmänskligt och det blir så där starkt som det nästan aldrig blir nuförtiden.

Det senare tillståndet infann sig fyra, fem gånger - första gången under begravningen och sista under Mollys avslutande inre monolog som verkligen är en inre monolog. Ett trettiotal sidor utan punkt i ett sömndrucket huvud, halvt väckt av en hemrumlande Bloom som då har slutfört sin resa via sitt triviala arbete, sina dryckesbröder (bland annat den unge Dedalus), bordeller, det politiska Dublin fortfarande under engelsmännen. Blooms resa är en mannens resa med kvinnan som destination och när han slutligen når Molly imploderar berättelsen eller sammanfattas den. Om Bloom är en del av den stora världen är Molly världen. Det finns några passager som utforskar manligt/kvinnligt redan tidigare och om Joyce eventuellt håller sig med schabloner när det gäller skillnader mellan kön är det de vackraste schablonerna jag läst.

Facit: 

Wikipedia skriver att Ulysses anses vara den mest framstående modernistiska romanen (för att bespara er bloggläsare nesan att för er själv medge att ni inte riktigt vet vad detta betyder klickade sig gästbloggaren vidare och modernistisk litteratur syftade tydligen till ett medvetet brott med konventionella stilar; som namnet antyder verkar själva idén ha varit att modernisera uttrycket för att passa med modernt tänkande). Specifikt för Ulysses är att tanken som process är så framträdande. I Wikipedias summariska redogörelse för handlingen i respektive kapitel (rekommenderar att ni skummar denna innan ni ger er i kast med själva boken om ni vill läsa något mindre i blindo än Gästbloggaren) så är de två stycken som er ciceron pekade ut som Stream of Consciousness omnämnda som just det (vill härmed låta påskina att jag faktiskt fattat lite grann i alla fall).

Wikipedia är befriande fri från analys i övrigt, men i efterordet till nyöversättningen rekommenderas potentiella läsare att innan romanen läsa Olof Lagercrantz Om James Joyce Odysseus för att ha en karta att hålla sig i. Stuart Gilberts James Joyce´s Ulysses: A Study som skrevs i direkt samråd med författaren själv innehåller annars en tabell, ett schema, över de arton kapitlen (vars titlar är direkta referenser till Oysséen och inte återfinns i romanen men i Joyces utkast). Detta Gilbert-schema finns på wikipedia och utgör själva ritningarna till verket. Det kan, som efterordet skriver, vara bra med en struktur som stöd även om värdet i romanen inte utgörs av det som Joyce helt korrekt förutspådde skulle hålla litteraturforskare upptagna i generationer. Om ni tycker att det är underligt att man först i efterordet rekommenderar förhandsläsning beror det på att ni inte läst efterordet som är full av empati och uppmuntran, ungefär som volontärerna som sprutar vatten på löparna när man gått i mål i Göteborgsvarvet.

Slutligen uppger wikipedia att Joyce eget favoritkapitel är det näst sista där Bloom och Dedalus kommer till Blooms hus och fylledricker varm choklad. Ur Gilbert-schemat fås att konstformen  är Vetenskap och berättartekniken är Katekism, dvs en fråga-svarteknik. Dessa i kombination ger en oemotståndlig detaljnoggrannhet och att djävulen finns i detaljerna är ett välkänt faktum. Så även människan.

/Gästbloggare M

idag firar vi Bloomsday!

16 juni 1904 vandrar Leopold Bloom runt i Dublin och hans upplevelser skildrar James Joyce i Ulysses, klart då att man i Dublin varje år firar Bloomsday!

Tyvärr är jag inte på plats i Irland men The James Joyce Center har ett digert program, festival med stadspromenad i Leopolds fotspår, teaterförställningar, litterär frukost, föreläsningar, uppläsningar och festlig parad i tidsenliga kläder. Här blir det varken sekelskifteskläder eller teater men häng med, under dagen dyker fler inlägg upp!

I väntan på det så kanske man skulle göra en Leopold Bloom? Bege sig ut på strövtåg, flanera genom gatorna, ta in omvärlden i en aldrig sinande ström av intryck och blanda dem med egna reflektioner. En dag i ett liv - 16 juni 2013.

jag läser om Syrien i tidningen

och attackerar mina frågor på mitt vanliga lilla vis. Jag letar fram en roman som kan hjälpa mig förklara och förstå. Tegelsten på engelska kommer att ta sin stund men nu är det dags! The Dark Side of Love i min hand.

grattis Torgny!

Lite i förskott firar jag den stundande 75-åringen genom att läsa en novell och det har inte gått mer än ett par rader så hörs Torgny Lindgrens karaktäristiska röst genom texten.

Om du går vägen över Lauparliden eller Aurbäcken upp mot Långvattnet, sådeles på bortersidan av älven och Vormsjön - över Avaklinten och Rönnhällan, snett förbi Storsiksberget, som om du skulle åt lyckeselehållet - ja, egentligen är det ju inte vägen utan bara en riktning eller ett väderstreck - du kommer du förbi ett par husgrunder och tre igenvuxna tegar och ett hus som står där än. Om det nu kan kallas ett hus.

Huset ingår i novellsamlingen för världens barn som jag just nu gottar mig i, den kan verkligen rekommenderas. Korta och långa texter om vartannat och alla av fina författare. Om man vill läsa mer av Torgny Lindgren så kan jag verkligen rekommendera han själbiografiska Minnen  som jag läste
2011, där finns också en fin radiointervju från i april:

- en novellvåg i bokbloggarhavet -