fem snabba om läsåret som gått

I år blir det inget gediget bloggande om årets läsning, det kommer en liten lista på Kulturkollo vad det lider och här blir det bara fem snabba reflektioner. 

• 173 titlar lästa, skrivna av författare från 31 olika länder är medioker statistik för att vara mig. Jag är ändå glad över att jag lyckats hålla fast vid läsandet, att den tyngre och mer krävande läsningen fått stå tillbaka är ett faktum. Så är livet. 
• Ljudböcker har varit mina vänner under året som gick och det har blivit många deckare och feelgood-böcker, det är genrer som passar väldigt bra för lyssnande. Mina allra bästa lyssningar är nog trots allt tre romaner: Bränn alla mina brev inläst av Alex Schulmann själv och Kärlekens Antarktis inläst av Lo Kauppi. Pappaklausulen inläst av Hamadi Khemiri var också mycket bra. 
• Att läsa är att mötas och extra roligt för mitt läsande och skrivande liv har varit de samtal som jag fått möjlighet att genomföra. Stina Jackson, Tatiana de Rosnay, Maggie O'Farrell och Ida Jessen är fyra författare som jag fått möjlighet att intervjua under året. Sedan har jag ju snackat böcker och läsning med mina härliga bokvänner, både på läsresor, på nätet och här i mitt kök. Underbart!    
• Några av mina allra mest lästa inlägg under året här på bloggen är när jag skriver om mitt arbete med läsande och skrivande tillsammans med elever som behöver lite extra. Nästan alltid utgår jag från en bilderbok och arbetet med litteratur i undervisningen är en passion. Kul att kunna inspirera! Jag hoppas kunna läsa ännu fler böcker för barn och unga året som kommer. 
• Mitt läsande liv och mitt skrivande liv hänger tätt samman. Tänk att jag under året fått vara del av kollektivet Kulturkollo och fått skriva där! Lycka! Den lilla bloggen här firade dessutom i slutet av december att den haft 1 000 000 sidvisningar. Jag är så glad och tacksam över att så många vill läsa vad jag skriver. Året som gått har bjudit utmaningar som man inte ska behöva ta sig an och texterna har blivit därefter. Trots det så besöker och kommenterar läsare troget. Det är fint. 

Med hopp om ett gott nytt läsår 2019! 

få se om hundarna är snälla ikväll - Marie-Louise Ekman

Jag står och diskar ur några av alla de tomma vaniljglassburkar som invaderar mitt skåp och i hallen står två fulla kassar med utsorterade kläder samtidigt som jag lyssnar på Marie Göranzons helt fantastiska uppläsning av Få se om hundarna är snälla ikväll. Marie-Louise Ekmans dagbok från 2011 - 2012 är en vacker och lågmäld dokumentation över några månader då hennes man G blir mycket allvarligt sjuk i cancer. 

Genom hennes korta, precisa och allt mer innerliga anteckningar få jag följa hennes och G s resa genom en sjukdom och ett sjukdomsförlopp som jag allt för väl känner till. G diagnosticeras och genomgår en operation som leder till komplikationer, smärtor, infektioner och leversvikt. Ekmans text kommer mig så nära och det blir som en sammanblandning mellan mina minnen och hennes. Detaljer som konsistensen på laktulos och den ständiga kampen för att äta tillräckligt många kalorier, de otäcka morfinmardrömmarna som skapar nattskräck och trösten i rutiner när inget går att förutsäga. En biskvi, en semla eller en mazarin ger kalorier som är livsavgörande, citron-Snapple och vaniljglass. Jordgubbar och den pulserande luftmadrassen som skall förhindra liggsår och vars pump gör att det aldrig är riktigt tyst. 

Berg och dalbanan mellan hopp och nattsvarta bakslag och längtan efter att ha någon som sover bredvid, ligger bredvid. M-L Ekman beskriver sin förvirrade man som hon måste stänga in med sängens grindar på natten för att han inte ska trilla ur, han liksom M vill rymma från det som skrämmer honom i sömnen och vi måste vakta dygnet runt. Hur logistiken och kontakterna med sjukvården blir ett heltidsjobb, slangar och påsar blir vardag och hur leversvikten leder till en förvirring som gör att den som är sjuk blir totalt oförmögen, som ett mycket litet barn. När jag läser så inser jag att vi är många som delar samma erfarenheter. Så synd att det inte var någon som berättade det när vi var mitt i det. Då var jag ensam. 

Att vårda en svårt sjuk person i hemmet innebär ett ständigt improviserande och det enda man som anhörig önskar är att den som är sjuk skall vara så lite orolig som möjligt, känna sig så trygg och smärtfri som det bara går. Jag var bokstavligen grindvakt. Vi hade inte alls lika positiva upplevelser av sjukhusvistelserna som M-L och G och mötte så många olika läkare, M låg i stökiga fyrbäddsrum och likt G hamnade han på en post-op avdelning under lång tid vilket kanske inte var den bästa platsen så här i retrospektiv. Målet var hela tiden att åka hem där vi hade stor hjälp av ASIH och ärligt talat hade jag nog inte orkat läsa just den här texten i våras men för alla som arbetar i cancervården, som har en anhörig som de följt genom sjukdomen eller som bara vill läsa en mycket gripande skidring av hur kärleken påverkas av dödens närvaro så kan jag varmt rekommendera Få se om hundarna är snälla ikväll.   

Glassätande krumelurer tecknade av Stina Wirsén,
stjärnan som blinkar är blå och vit. 

låt oss hoppas på det bästa - om sorgen och livet och allt däremellan

Carolina Setterwalls självbiografiska bok Låt oss hoppas på det bästa har legat på vänt i min hög ända sedan bokmässan i höstas. Jag hade då anmält mig till en bloggfrukost utan att riktigt kolla in vilka författare som skulle dyka upp. Så började hela grejen med Carolina som berättade om hur hon en morgon med sin åtta månader gamla baby på armen hittade sin sambo död. 34 år gammal vakande han inte mer och så var hon änka och ensamstående mamma. 

Då hade jag själv varit änka i drygt fyra månader och jag hade helt klart behövt förbereda mig inför just den historien. Jag, precis som Carolina så ärligt och uppriktigt berättar i sin bok, ville inte vara en person som går runt och sprider sorg omkring mig. Jag ville inte vara det då och vill inte vara det nu. Men det är verkligt, Sorgen finns och ska hanteras på en massa olika vis. Carolina har en liten son att ta hand om, ett stort nätverk som håller ihop vardagen och är mammaledig från sitt jobb vilket är både en räddning och en utmaning. Rutiner är en sörjandes vän. Enkelt och sant. En så innerlig och äkta skildring av sorg som den man finner i Settervalls bok har jag inte läst förut. Hon problematiserar och funderar, hon beskriver skulden över att inte ha tagit vara på tiden medan hennes sambo levde och rädslan över att inte vara en tillräckligt bra mamma för Ivan. Relationerna och reaktionerna är svåra att förstå sig på och trots att hon lånar alla böcker om sorg på biblioteket som hon bara kan hitta så är livet komplicerat att få ihop. Det kan vara hur svårt som helst och det kan vara så enkelt som köttbullar och potatismos. 

Jag känner igen mig på varje sida och märker att människor är ganska lika i alla fall. Precis som Carolina så skriver jag listor över praktiska saker som ska fixas, försöker fylla dagen med åtminstone en nyttig uppgift, känner rastlösheten krypa samtidigt som sociala krav är övermäktiga, strövar timme efter timme för att inte bli helt isolerad, tar mig an en ensamhet som är störst i semestertider och vid storhelger och hur varje enskild dag blir något som man skall klara av. Utan att sprida sorg. 

Carolina Settervalls blogg

hustrun - the wife

Så har jag då sett den suveräna Glenn Close i The Wife. Som av en händelse så nås jag idag av att Amos Oz har gått bort, han var en av de författare som jag hade önskat skulle fått nobelpriset i litteratur. I filmen så får vi lära känna Joseph Castleman och hans hustru Joan och när filmen börjar så väntar Joseph otåligt på att telefonen skall ringa. Det är mitt i natten till en torsdag i oktober och livet är på väg att förändras för de båda.

Jag gillar det jag ser, boken var stramare i formen då den utspelar sig under en långflygning över Atlanten och den börjar med ett konstaterande från hustrun som sätter tonen i hela romanen. I filmen byggs känslan av ett äktenskap i kris upp sakta och det fungerar mycket väl. Både romanen och filmen landar så väldigt väl i hela akademins kris och myten om det manliga geniet krossas effektivt. Hon är knivskarp Glenn Close och hon gör rollen som hustrun på ett skickligt och precis lagom vis.  En film att rekommendera!

Amos Oz - en favoritförfattare!

Jag nås av beskedet av att Amos Oz avlidit i sviterna från cancer och jag minns den israeliske författare som kanske mest av alla arbetat för en tvåstatslösning i Israel-Palestinakonflikten. Oz är hebreiska och betyder styrka, en passande pseudomym för en man som hela livet kämpat för fred. "Make peace, not love" är också ord som dyker upp när man letar fakta kring honom. Kärlek räcker inte, det ska till handling också! Jag hittar till en fin intervju i The Guardian, visserligen från 2007 men jag länkar ändå. Den beskriver hur Oz sakligt och med engagemang försöker hjälpa till att få en samexistens i regionen till stånd. Jag har läst två av hans böcker: I hans novellsamling Lantliga Scener får läsaren möta människorna i en  judisk bosättning som en gång var nybyggarnas mönsterby, nu fungerar den närmast som en semester och pensionärsort och invånarnas berättelser speglar landets utveckling från 48 och framåt. Riktigt bra noveller som tål att läsas om och om igen. Dessutom har jag läst En berättelse om kärlek och mörker , en självbiografisk roman som jag skrev om 2010: 

repris från 28 augusti 2010

en berättelse om kärlek och mörker

Två händelser förändrar den fantiserande, tänkande och läsande lille pojkens liv för alltid: Staten Israels födelse och moderns självmord.
I den mycket personliga romanen En berättelse om kärlek och mörker får jag som läsare följa med Amos Oz till hans egen uppväxt i Jerusalem, hans östeuropeiska bakgrund och vägen till bildning men också staten Israels födelse och historia. Min text om den har dröjt för det här var en bok som jag läste långsamt. Själva temat med en pojke som växer upp och formas av sin omgivning tycker jag är spännande, de politiska och historiska skeendet intressant men det som var riktigt lockande var formen. Varje kapitel var skrivet i sin speciella stil. Där finns poetiska barndomsskildringar, burleska anekdoter, släktkrönikor, krigsreportage, kåserier. Varje kapitel kan nästan läsas som en separat text och ändå hänger det ihop på ett så snyggt sätt. Jag blev mycket imponerad. Jag bestämde mig för att läsa romanen i somras då Oz var engagerad Ship To Gaza, han framhåller att det måste finnas ett sätt att komma överens på samma sätt som det gick att leva tillsammans i regionen innan Israel blev en stat, och det är jag glad för. Jag hade inte velat missa En berättelse om kärlek och mörker. Läs den!

krucifixmördaren - Chris Carter

Ett av de bestående intrycken efter att lyssnat klart på Chris Carters Krucifixmördaren är att man är väldigt bortskämd som nordbo med välskrivna kriminalromaner. Jag läser mycket spänning och troligen är jag ganska petig så Chris Carter var inget för mig. Han skriver spänning i samma härad som Jussi Adler Olsen, men bara så mycket sämre. Det är unkna könsroller, adjektivrikt, klyschiga ordval och enstöringar till poliser. Inte imponerad alls faktiskt. Inte ens miljön i LA tycker jag att Carter förvaltar som han skulle kunna. Sedan lyser en svag översättning igenom och både ordval och ordföljd är amerikansk vid ett antal tillfällen. Störande.

Med den sågningen gjord så ska jag ändå säga att själva brottet var spännande upplagt, det är inget för kräsmagade, där finns några vändningar som är oväntade och jag lyssnade trots allt klart. Men jag kommer inte att läsa vidare i serien. Där finns så mycket bra och välskrivet i genren som passar mig bättre. 

en miljon anledningar att fira!

Jamenvisst! Nu är det så att min lilla blogg har haft 1 000 000 sidvisningar under de sju år som den har funnits. En del av dem är säkert olika typer robotar som klickat sig in men de allra flesta är besökare som läst och ibland till och med lämnat en kommentar. Stort tack för det! Jag startade bloggen en gång för att jag ville ha en plats skriva på som skulle fungera som ett utökat minne. 6869 inlägg har det blivit med väldigt olika innehåll. Böcker och läsning, lärartankar, pyssel, resor och så det där som jag klassificerat med taggen och tiden går ... 

För att göra dagen lite mer högtidlig så lottar jag ut ett hemligt bokpaket - fyllt med världslitteratur och särskilt utvalt av mig till dig som vinner. Vill du vara med och vinna ett skräddarsytt bokpaket så räcker det att skriva en kråka i kommentarsfältet. Skriv innan året är slut så meddelar jag vinnaren och innehållet i paketet på årets första dag. 

kvinnan vid kanalen - Malmö på 50-talet

Set Mattssons Kvinnan vid kanalen är en historisk deckare med handlingen förlagd i Malmö tidigt 50-tal. Världskriget har ritat om Europas gränser och hotet från kommunisterna är reellt. Malmö växer med stort behov av arbetskraft, trångboddheten är stor och bostäderna omoderna. Sigrid Holm är en ung prostituerad som får höra av sina kunder att hon liknar Marilyn Monroe, hennes ungdom och blonda lockar gör henne populär bland torskarna. Hon har själv ett klart mål, hon har bestämt sig för att jobba ihop såpass med pengar att hon kan flytta och börja på nytt med sin lilla dotter som blev omhändertagen när hon föddes.

I ett av Malmös hotell där man köper rum per timme hittas en fd kåkfarare död och bunden vid sängen. Kommissarie Douglas Palm kallas till brottsplatsen och jakten på brottslingar tar fart. Det som främst gör det här till en spännande och intressant läsning är Mattssons förmåga att i varje sjaskig detalj beskriva tiden och platsen på ett sådant sätt att man helt kan leva sig in i den. Han lyckas också med att skapa komplexa porträtt av människor som det är möjligt att känna igen sig i och känna med. Sigrids unga desperation och den medelålders kommissariens avtrubbade leda är mycket fint skildrade och jag ser fram emot att följa Douglas Palm och hans fru Anna in i femtiotalet. Det är också en tid som är tacksam att skriva om, det kalla kriget är på gång och moderniteten tar plats och fart i Sverige. Jag antar att det kommer fler delar, jag kommer att läsa vidare! 

solen skiner över Åvägen

En strålande vacker annandag bjöds jag på. Lång pokenad och simning på Valhalla och solsken - vilken förmiddag! Sedan vann RIK sin sista match i Lisebergshallen och nu är det blogg och bok och glögg som gäller. Gött liv. 

julekväll

arv och miljö - Vigdis Hjorth

Arv och miljö av Vigdis Hjorth är en utmattande läsning, särskilt för en person som har ett komplicerat förhållande till sin familj. Det slumpade sig så att jag lyssnade på boken igår, samtidigt som jag körde till men barndomstrakt för att tända ljus på min pappas grav. I romanen, för det är en roman och inte en biografi, så hamnar Berglijot i en familjesituation som hon inte vill vara del av. Hon trodde att hon bearbetat och lagt bakom sig all kontakt med sin familj. Moderns oro och faderns vredesutbrott, ständiga hot om våld och självmordsförsök har nött ner relationen så att inget var möjligt längre. Hon har sedan många år brutit med sina föräldrar eftersom hon inte mår bra av att träffa dem men nu blir hon kontaktad av sin äldre bror. De åldrade föräldrarna har gett bort familjen älskade oas, sommarstugorna, till de två yngsta systrarna och han menar att det är synd. Han hade hoppats att den platsen skulle kunna bli en enande plats där alla fyra syskon skall kunna mötas med sina respektive barn och barnbarn. Berglijot bestämmer sig för att stötta sin bror i arvsfrågan och snart väller minnen fram och konflikterna kommer i full dager.

Texten ältar och bearbetar, man får följa Berglijot och konflikten med syskon in i minsta detalj och det är rasande skickligt fångat. Hennes sätt att försöka få styr på sitt liv blandat med totala härdsmältor, barnens sätt att hantera alltsamman och tafatta människor runt omkring. Hon bedövar sig med alkohol, hon går i terapi och hon söker komma ur destruktiva mönster och hon skapar nya traditioner för sin familj men hon känner så starkt att hon måste få upprättelse. Det är svåra och tunga ämnen som kan göra vem som helst både nedstämd och arg. Är det arvssynden som drabbar? Kan man ens påverka sitt liv?

Utan att bli allt för personlig så var det här en drabbande läsning för mig, och raksträckan över fälten upp mot kyrkan var inte enkel att köra. Konflikter är aldrig lätta och de blir inte lättare av att många inblandade är sköra och sjuka. Med detta deppiga inlägg skrivet så får man hoppas att alla mår så bra som de bara kan och så bestämmer man sig bara för att det där är avslutat. Jag har inte ork, likt Bergljiot, att dra fram allt utan stänger dörren. Knökar igen och trycker till och har ingen lust att ens glänta. Oavsett vad man upplevt i livet så är jag övertygad om att man kan uppskatta att läsa Arv och miljö. Titta på intervjun i babel  och läs sedan boken!

Tre romaner har kommit i höst som dissekerar det där med arv och vad man vill föra vidare till sina barn. Missa inte Pappaklausulen och Bränn alla min brev. En triptyk, som i min läsning av dem alla kommenterar varandra på ett fint sätt.

dvalan - ruggigt stark svensk deckare

Dvalan av Camilla Grebe är en ruggigt stark deckare. Starka personporträtt, spännande handling och riktigt otäcka frågeställningar som man som läser måste hantera. De olika parallellhandlingarna kommenterar varandra och jag vill egentligen inte skriva något alls om handlingen, det skulle kunna förstöra läsningen. Så mycket kan jag väl ändå avslöja att det handlar om barn som på olika sätt far illa, råkar ut för olyckor eller dör. Inget för de som har svårt för den sortens deckare alltså. Jag avslöjade ganska tidigt vad som hände men det spelade absolut ingen roll, det var ändå både underhållande och spännande in i det sista.

Välskrivet och lagom långt är ett plus och har man läst de tidigare delarna i serien så återkommer några av huvudpersonerna därifrån. Det är en styrka som Grebe har, den att återknyta lite lagom till det som hänt tidigare. Enda minuset är inläsaren. Jag har aktivt undvikit den är serien på grund av henne och det var ju väldigt synd, det är nämligen väldigt bra deckare!

en plats med en utsikt

Egentligen så är det inte särskilt viktigt för mig med platser att gå till med sorg och jag är inte särskilt bra på det där med att sätta blommor och tända ljus men ibland så får man bara göra det. För min pappa så var det hans starka önskan att aldrig behöva flytta - bara över vägen till kyrkogården och helst ville han ha en plats med utsikt. Den medeltida kyrkan, som jag vuxit upp bredvid, har det vackraste av lägen uppe på kullen med vidunderlig utsikt. Vi hade snälla släktingar som avstod en tingad plats för att pappa skulle få sin utsikt. Den är magiskt vacker också en kulen dag som idag. Varje juldag är det julotta i kyrkan och om någon vecka så har min pappa födelsedag, alltså var det dags att tända ljus, eller rättare sagt byta batterierna i ljus så att de varar ända in på det nya året. 

23.23 - mot ett Annus Mirabilis

För precis ett år sedan firade vi vintersolståndet med bubbel och bloss. Vi hoppades då att de besked som M fått på sjukhuset skulle innebära lite mer tid. Kanske till och med en sommar tillsammans? Så blev det inte, tumörmassan bredde ut sig och smärtan blev ohanterlig, funktion efter funktion slogs ut. Infektion efter infektion följde och snart var den lilla strimman hopp slocknad. Efter ett Annus horribilis så hoppas jag nu på ett Annus Mirabilis. Nej, det behövs inget Mirabilis, ett helt vanligt år funkar det också.

Mot ljusare tider! 

Tonje i Glimmerdalen - årets radiokalender

Nu har jag lyssnat ikapp på de 21 avsnitt som hittills sänts av radiokalendern Tonje i Glimmerdalen  och det är en riktigt fin dramatisering av romanen Tonje och det hemliga brevet av Maria Parr. Jag har hört av flera lärarkollegor att den fungerat mycket bra att lyssna på tillsammans med elever, det är inte så ofta man kan bjuda teater i skolan och då är radioteater ett mycket fint alternativ. Här i Göteborg är det väldigt grått och mörkt så det är extra mysigt att lyssna på en berättelse som utspelar sig i ett vackert snölandskap! 

gofika!

Tänk vad som kan hända en vanlig onsdag, gofika med bubbel, fin present från tomtemor i Kungälv och  dessutom leverans från bräckboden i måndags. Baddare väcker barndomsnostalgin och aldrig är något så gott som det man inte bara kan köpa när som helst. Kungälv levererar! 

en väldigt engelsk skandal - excellent!

Har ni ännu inte sett En engelsk skandal med Hugh Grant och Ben Whishaw på Play så gör det. Så väldigt brittiskt, perfektion in i minsta detalj och väldigt bra skådespelarinsatser. Hugh Grant kan annat än romantiska komedier och Ben Whishaw var ju redan i The Hour helt enastående. Nu är han ännu bättre. Musiken, miljöerna, allt. Excellent! 

husdjuret - spännande mest hela tiden

I Husdjuret av Camilla Grebe får vi ännu en gång möta beteendevetaren Hanne och poliskommissarien Peter. Det är december och de är utsända att undersöka ett gammalt kallt fall i Ormberg, en liten håla i Sörmland. För att få lokalkännedom så ingår den unga polisen Malin också i gruppen, hon som kämpat så hårt för att lämna den lill orten och nu är hon tillbaks. När berättelsen börjar så hittas en skalle under ett röse i skogen av Malin som tonåring, och det är nu det fallet som skall öppnas igen. Vid samma röse hittas en iskall decemberdag Hanne, utan skor och förvirrad. Det är en ung pojke som hittar henne och han gör allt för att inte avslöjas, han vill behålla sin hemlighet. Var är då Peter och vad har hänt?

Så börjar den här spännande kriminalromanen som har så många intressanta spår att följa. Ett är hur Hanne försöker bemästra sin skenande alzheimer och minnesförlust. Ett annat är hur en liten ort i avkroken hanterar det faktum att ortens industrier lägger ned och placeringen av en flyktingförläggning i den före detta fabriken. Ytterligare ett annat är hur en familj totalt bryts ned när en av föräldrarna dör i cancer och ännu ett är pojken Jakes funderingar över om det är ok att faktiskt längta efter att klä sig i tjejkläder. Ett kallt mordfall leder till en mycket spännande samtidsroman i en serie som jag kan rekommendera till alla som gillar kriminalhistorier.  

illusioner i mina öron

Helgens soundtrack - jag gillar det symfoniska mer än jag trodde var möjligt.
Det melodiösa tar ändå över och visst är det mer snyggt än skramligt men allt har sin tid.
Just nu passar det här mig oväntat bra. 

välkomna med på bloggstafett!

Inne på Kulturkollo bjuder vi in till bloggstafett!
Vi vill fylla början på det nya året med kultur - anmäl dig direkt!

jag släpper dig aldrig - en relationsrysare

Jag släpper dig aldrig av Petra Holst är en modern samtidsrysare som utspelar sig i Malmö. Anna, Isabel och Ellen är barndomskamraterna som befinner sig på väldigt olika platser i livet. Isabel är varannanveckasmamma och driver framgångsrikt sin salong, Ellen är gift, har småbarn och hus och Anna är gift med David. Hon har det senaste året mått allt sämre, hon är deprimerad och går i terapi för sin svartsjuka och hon har allt mer isolerat sig från vännerna. När Isabel letar efter ny lägenhet så är det Annas man David som är mäklaren och snart så växer känslor fram. Vänskapen sätts på prov, lojaliteten med vännerna och tilliten till äktenskapets löften sätter allt på prov. Vem ska man egentligen tro på?

Jag vill inte avslöja allt för mycket av handlingen men helt klart är det här en lättläst och lite sorglig roman om hur relationer sätts på prov och hur det gäller att se bortom det första intrycket. Inget är så enkelt som man kan först tro. Relationsrysare kallar förlaget genren och visst är det lite spännande emellanåt men mest är det här en relationsroman som landar mitt i livet hos tre 34-åriga kvinnor. Anna är i centrum för den här historien och det är lätt att leva sig in i hennes situation. Holst har verkligen lyckat skapa en komplex karaktär och man både förstår och inte förstår henne. Snyggt. Nu ska min bok gå vidare till vänner som är 30+, jag är säker på att de kommer att gilla! 

jag kommer hem till jul - årets sista jul-lit

Jag kommer hem till jul av Joanna Bolouri blir årets sista jul-lit. Det här är nog det närmaste jag kommer det som man traditionellt tänker sig när man tänker på julbok, eller varför inte julfilm. Det är rappt och det är väldigt brittiskt och det är London och ett gods i Skottland och en stor bullrig familj och kärlekstrassel. Det som möjligen är lite ovanligt är att huvudpersonen Emily är 38 och lärare. Annars är det sig likt. Hon delar en lägenhet i London och är tillsammans med den snygge, välbärgade Robert. Hon önskar att han ska följa med henne hem till familjen över jul och när han avslöjar sin hemlighet som gör att han inte kan så gör Emily slut. Hur ska det nu gå med familjen? De som äntligen skulle sluta tjata om huruvida Emily hittat någon. Hon bestämmer sig för att bjuda med den unge grannen Evan istället och så far de tillsammans till Skottland i en hyrd Mercedes.

Nog om handlingen, det är romantik och förvecklingar á la julkomedi och man kan absolut se den här boken som en charmig film i framtiden. En bagatell, en harmlös och söt en.

Dust to dust - Göteborgsoperan

Dust to dust på Göteborgsoperan hade sin sista speldag igår och för mig blev den en ovanlig och lite deprimerande helaftonskväll. Jag är ingen van åskådare av dans så här kommer bara en kort reflektion. Stoic - varifrån klippen är hämtat börjar med ett tomt bibliotek som också fungerar som galleri. För att beskåda de grå skulpturerna kommer en skara grå människor in, de har uniformer som gör dem till en massa och de intresserar sig artigt och entusiastiskt för konsten men så dyker stjärnan upp, då är inget annat spännande längre. Så sätter en lång rad tablåer fart. Gruppen människor söker allt mer intensivt efter meningen med livet, de använder alla snuttefiltar som står den moderna människan till buds och både psykoterapi, psykofarmaka, alkohol, droger, religion, bekräftelse via sociala medier och läsandet av självhjälpsböcker drar förbi. Slutet där alla, konformt står nakna och blir målade med grå färg som om de vore statyer är riktigt deprimerande. Den fantastiska dansen och musiken från alla världens hörn gjorde ändå kvällen mycket minnesvärd, scenografin var grafiskt avskalad och tydlig och det blev dynamiskt med orkestern på scen. 

Efter paus tog den vackra Solo echo vid. I ett suggestivt snöfall dansar den lilla gruppen människor till musik av Brahms och koreografin av Crystal Pites utgår från dikten Lines of Winter av Mark Strand. Inte särskilt upplyftande men oändligt vackert. 

julen kommer till Mumindalen

Det är vinter i Mumindalen och havet ligger tyst och stilla under isen. Under ett tjockt snötäcke ligger alla mumintrollen och sover i sitt hus. Med magarna fulla av granbarr så har de tänkt sig att sova tills våren. Men det har då inte Hemulen förstått! Han som arbetar och sliter för att att det ska bli jul, och trollen som bara sover och sover. Han bestämmer sig för att väcka familjen, Julen kommer snart och Hemulen har ingenting ordnat ... Familjen förstår att något hemskt är på väg - de måste förbereda sig och se till att blidka det där som kallas Julen.

Så börjar den underbara nya bilderboken Julen kommer till Mumindalen där Alex Haridi och Cecilia Davidsson har inspirerats av Tove Janssons texter och skrivit en ny saga. Den andas Mumindalen på alla sätt och jag är imponerad över hur väl de har förvaltat Toves ton och röst i sin text. Det är fniss och allvar i en skön kombination och visst kan man känna igen den där beskrivningen av stressen innan jul. Det bor en listbärande och  Hemul i mig, helt klart. Just i år är han gudskelov ganska nedtonad men Haridi och Davidsson gör det där som Tove Jansson är specialist på, skriver så att alla åldrar kan få sitt. Bilderna av Filippa Widlund är magiskt vackra, jag förstår inte riktigt hur hon gör det men de är så mycket i Toves anda att man nästan tror att de inte är nya. Tryggheten i bildspråket är så fint och lägger sig som bomull runt själen för en muminälskare. Att min favoritbok är Trollvinter vet nog de flest redan och inledningen är direkt hämtad därifrån. Men så kommer julsagan emellan och det är ett fint tillskott till berättelserna från Mumindalen. Läs alla som har barn, eller som har varit barn eller som bara vill uppleva något riktigt fint! Tror ni att jag kommer att använda den i min undervisning? Svar: Ja. 

"Mumintrollet samlade ihop alla ljus han kunde hitta. Han stack ner dem i snön runt granen och tände dem, ett efter ett, tills allesammans brann för att blidka mörkret och Julen." 

11 nätter före jul - en tänkvärd jullit!

Anna Fredriksson kan det där med att skriva relationsromaner och i 11 nätter före jul handlar det om det gifta paret som sitter på barnens luciafirande på förskolan. David är mycket stressad, han har ett stort reportage som skall vara klart innan jul. Han ska skriva om hur förväntningarna på julen kan leda till kris i äktenskapet. Han fingrar ständigt på sin telefon och önskar mest av allt att fikastunden ska vara över. I andra änden av förskolehallen sitter Erika, hans fru som med frustrationen över att rådda familjelivet själv blir totalt rasande över Davids beteende. Han prioritera aldrig familjen och inte ens på luciamorgon kan han vara närvarande. Inte ens för barnens skull ... Vart har den man som hon förälskade sig i tagit vägen?

Hon går in på ett familjeforum på nätet och vräker ur sig sin besvikelse. Snart får hon svar av en man som heter Rudolf, han diskuterar familjelivets svårigheter med henne på ett sådant sätt att Erika snart får honom som förtrogen. Så får man då följa paret och deras 11 dagar fram till jul. Släktkalas skall planeras, presenter skall köpas, reportaget ska skrivas klart och mitt i allt så bestämmer sig Erika för att lämna David.

Det här är en roman skriven direkt för lyssning via Bookery och det gör att den är föredömligt lagom lång, lättlyssnad och ändå med mycket tänkvärt innehåll om det där som kallas livspusslet. Måsten och inte måsten i juletid, balansen mellan familj och arbete och olika förväntningar på ett äktenskap som tillslut kan göra det omöjligt.

Lite snö, en julmarknad på Skansen men mest av allt en intressant samtidsroman. Läs!

dagens dejt var mr Snowman

Och med K förstås. Liseberg i juleskrud är helt magiskt.

lycka är ...

en helt otippad burk med pepparkakor.
De godaste! 

Vajlett och Rut - en roman att minnas

Vajlett och Rut  av Karin Alfredsson är en innerligt vacker och mycket läsvärd roman om hur två kvinnor finner varandra mot alla odds. Det är femtiotal och till den lilla byn Granträskåsen i Västerbottens inland flyttar lärarinnan Vajlett och postfröken Rut. Pingstförsamlingen har sitt grepp om byn och det är mycket som är synd: bära byxor, klippa håret, spela kort. När lärarinnan Vajlett försiktigt prövar att modernisera skolans undervisning så mumlas det i stugorna, när sedan postfröken skaffar rullgardiner så undras det vad hon har att dölja. Det är en mycket skicklig skildring av en tid som var både nyss och länge sedan.

Jag är uppvuxen i en liten by i en frikyrklig trakt så väldigt många av erfarenheterna som Karin Alfredsson beskriver i Vajlett och Rut är också mina. Jag har gått i B-skola på tidigt 70-tal och jag känner igen den motstridiga känslan av vördnad för bildning och förakt för att vara förmer. Nu kompliceras ju berättelsen än mer då de båda kvinnorna finner att de trivs mycket bra i varandras sällskap, att de nästan utan att våga uttala det faktiskt blir förälskade. Den innerligheten som man känner finns mellan de båda, den lågmälda omsorgen och undertryckta passionen är så fint skildrad att jag blev helt knockad. Det här är ett stycke kvinnohistoria, en omsorgsfullt skildrad tidsanda och en gripande historia. Jag hoppas att den här romanen hittar många läsare, den är en perfekt julklapp. Särskilt kanske till någon som upplevt 50-talet. Anse er tipsade! 

bränn alla mina brev - en djupdykning i vredens ursprung

Bränn alla mina brev inläst av Alex Schulman är en rasande bra roman. Schulman utgår från sin egen vardag, han bär på en nedärvd vrede som ligger under ytan och som när som helst kan explodera. Han frågar sig varifrån den stammar och han bestämmer sig för att göra ett detektivarbete, börja hos sig själv och backa bakåt. Han behöver bara ta sig till morfar Sven Stolpe för att känna igen beteendet, hans morfar var en intelligent, rolig och snabbtänkt man, utstuderat elak mot alla sina fiender och allt mer paranoid. Vid sin sida har han hustrun Karin och ända in i döden är hon honom lojal. Det är en gåta, varför stannade hon hos honom och vad hade egentligen hänt i deras äktenskap?

Alex Schulman börjar leta, han sätter fart med att läsa Sven Stolpes samlade verk som han har i källaren. han upptäcker teman i romanerna som gör att han börjar misstänka att det hände något sommaren 1932 på Sigtunastiftelsen. Då var paret Stolpe nyligen gifta och snart inser Schulman att samtidigt var en ung student där vid namn Olof Lagercrantz. Då tar han sig vidare till Lagercrantz texter och genombrottet blir när han vid ett möte med David Lagercrantz inser att det finns brev bevarade mellan fru Stolpe och studenten Lagercrantz. De får han i sin hand och där hittar han nyckeln. 

På en personlig och stringent prosa så undersöker Schulman hur relationen mellan hans morföräldrar och hans koleriske morfars sätt att behandla sin familj skapat sår som förs vidare genom generationerna. Han bestämmer sig för att det arvet måste brytas. Hans familj och hans barn är för viktiga för att bära det arvet. För mig blir det en på många vis en personlig text, jag vet att det går att bryta destruktiva mönster men en del är lättare än andra. 

Jag bestämde mig som barn att om jag får barn så ska jag aldrig slå dem, jag ska inte låsa in dem i mörka skrubbar och jag ska inte trumma in i dem att de är totalt värdelösa, fula och feta. Jag skulle stötta och uppmuntra dem i deras intressen och drömmar. Det har jag lyckats med, det jag inte klarat av är förmedla att man duger utan att prestera och vara duktig. Mitt sätt att överhuvudtaget få någon positiv uppmärksamhet var att vara duktig. Den känslan har jag tyvärr också gett till min dotter. Det är inte ok. Tankemönster är svåra att ändra men det måste gå.  

Efter att ha läst Alex Schulmans roman så har jag blivit påmind om att förändring handlar om hårt arbete, vill man det så måste man lägga sina pussel, ta sig an sin historia. Förstå och förändra. Kärlekshistorien mellan Karin och Olof är riktigt fin, att den skulle få sådana konsekvenser kan ju i dagens värld te sig helt osannolik men det var en annan tid och kvinnans plats var vid mannens sida. Punkt. Romanen gör mig något trött på de där männen, genierna, som har ett entourage runt sig. På det viset känns den här boken märkligt aktuell. Perfekt läsning och ett givet tips till julklappssäcken! 

kulturkollo läser Silvervägen

Den 7 januari 2019 börjar vårt samtal om
Silvervägen i Kulturkollo läser.
Häng med! 

hustrun - Meg Wolitzer nu på bio!

repris måndag 2 januari 2017

hustrun av Meg Wolitzer

Sittande på en airbus mellan Köpenhamn och San Fransisco läste jag berättelsen om den rasande hustrun som bestämt sig för att det nu är slut. Det var en synnerligen passande  inramning till en mycket underhållande bok. Full pott som flygplansläsning alltså! 

Med mer än 40 år tillsammans med sin författande make är hustrun nu på väg över Atlanten, han ska ta emot ett fint pris i Helsingfors och hon sitter som alltid vid hans sida. De träffades när hon just påbörjat sin utbildning, han var lärare på kursen om kreativt skrivande och hon var den unga begåvade studentskan. Förälskelse, giftermål och en familj senare så har hon tröttnat. Hennes egen karriär avslutades för att hon skulle stötta sin begåvade man, hans debutroman är en klassiker och sedan dess har han skrivit en bok per år och hustrun har varit den eviga påhejaren. Nu har hon tröttnat och samtidigt som man får följa resan till Helsingfors berättar hon om deras liv tillsammans. Man kan väl säga så myclet om handlingen att de ledtrådar som Meg Wolitzer placerar ut inte är särskilt subtila. Oavsett vad som händer det gamla paret så är det här en härligt fnissig roman som uppmanar oss att välja våra liv, styra över våra öden och inse att livet för en kvinna på 50-talet har många likheter med det som vi lever nu. 

Nu är det här en amerikansk roman och man kan väl inbilla sig att vi är något mer jämställda här i Sverige? Vad vet jag?  Kulturmansdebatten har rasat under stor del av 16 och den här romanen landar fint i den. 

Texten skriver jag här i San Fransisco med vardagsliv på bussar och affärer runt omkring mig. Jag är just nu helt överväldigad av de stora klassklyftor som den här staden är präglad av. Den övre medelklass som finns skildrad i boken har jag runt mig här på Starbucks i Cow Hollow men bara en kort bussresa bort är det ren misär med mängder av hemlösa och missbrukare. Avståndet mellan lyckad och misslyckad är kort, kort i det här landet och lite känns det som ganska ointressant men underhållande livet som Hustrun. I januari ska vi prata om den här romanen i bokbubblarna. Det ska bli spännande! 

älskaren från huvudkontoret - Camilla Grebe

Du ska ge Camilla Grebe en chans, sa Lotta. Jag tror att du kommer att gilla dem. Sagt och gjort. Så lyssnade jag då på Älskaren från huvudkontoret och visst är det en riktigt spännande deckare med både oväntade vändningar och utrymme för psykologiskt trovärdiga personporträtt. Helt klart en bok för mig alltså, men så är det det där med uppläsaren. Anledningen att jag inte lyssnat på serien innan är Katarina Ewerlöf, jag försökte lyssna den här gången men det gick inte. Tur att man kan växla mellan lyssna och läsa ...

Emma arbetar på en klädbutik i Stockholm och när ägaren och VDn för kedjan, Jesper Orre, kommer in i affären inleder de en romans. Samtidigt så är Emmas mamma mycket sjuk och Emma får allt svårare att sköta sitt arbete. En dag hittas en ung kvinna mördad, huvudet är avkapat och polisen Peter börjar utreda fallet. Snart hittar poliserna ytterligare ett liknande fall och psykologen Hanna kallas in för att hjälpa till. Emma, Peter och Hanna är de människor som vi får lära känna bäst i den här romanen och deras privata problem är stor del den här romanens styrka. Brotten som undersöks är  viktiga för handlingen men det här är på många sätt en intressant relationsroman som uppmanar oss som läser att ta vara på tiden. Det är aldrig för sent att börja om, bygga relationer och ta hand om de man vill bry sig om. Plikter är viktiga, men att välja lycka är viktigare.

Jag kommer absolut läsa vidare i serien som fortsätter med Husdjuret. 

sånger i vintermörkret

Gårdagens konsert Sånger i vintermörkret var fenomenal, Helene Sjöholm och Anna Stadlings två röster var magiska tillsammans. Stämsång och skickliga musiker och en inramning i Oscars Fredriks kyrka gjorde upplevelsen total. Så fin decemberkväll! 

en bubblande julfest!

Min nya kompis! 

Så lite som jag läser just nu har jag troligen inte läst i hela mitt vuxna liv. Det går så vansinnigt trögt och koncentrationen är väck. Vad gör det när man ändå kan träffa sin fina bokbubblare och fira julfest? Vi inledde med vietnamesiskt från Steamy Phó och vi kan meddela att prosecco passar väldigt bra med den goda asiatiska maten. Vi pratade om vilka julböcker vi läst och inne hos Linda kan ni hitta en lista (det är också av henne och Anna som jag fått låna bilderna). Fin fredag. Fint snack! Läsa kan man göra en annan gång. 

Darth Vader var med på ett hörn så att vi säkert skulle få upp julstämningen! 

Julklappsbyte är tradition och jag öppnade ett paket med en underbar ren  från S! 

och så tomten ...

Skrivandet på jultema fortsätter, just nu har jag flera olika grupper i olika åldrar som arbetar med att utveckla sitt skrivande och igår var det dags för årskurs två att få en gnuggning. Vi skriver varje vecka och nu var det brev till tomten på gång! Lustfyllt och roligt som alltid men med tydliga krav. Den här gången var fokus på att skriva tydligt, använda stora och små bokstäver i meningarna och att komma ihåg mellanrum mellan orden. Jag hör mig själv säga att "ni vet det är så viktigt att ni själva kan läsa vad ni skrivit, och att jag kan och att era andra lärare kan läsa, annars går inte meddelandet fram." Varpå S, 7 år svarar:

- Och så tomten, han måste också kunna läsa. 

Såklart. Självklart.