pojken i randig pyjamas - och några fler boktips om krigets Tyskland

Veckans tema på Kulturkollo är Berlin och det går inte att ta sig förbi utan att nämna några böcker som handlar om det andra världskriget. Inför temat så har jag lyssnat på Pojken i randig pyjamas - en bok för barn och unga som min f d kollega G har pratat om så många gånger. Perfekt högläsningsbok i skolan eller hemma och dessutom finns det en fin filmatisering gjord över vänskapen mellan de två 9-åriga pojkarna.

Bruno bor i Berlin med sin familj och en dag så förflyttas hans far - officeren i det tredje rikets armé - till Polen. Pojken Bruno känner sig mycket ensam, han måste lämna sina vänner i Berlin och hans tre år äldre syster är inte mycket till sällskap. En dag på sina strövtåg i omgivningarna når Bruna fram till ett taggtrådsstaket och på andra sidan sitter Shmuel. De båda pojkarna börjar prata med varandra och snart blir de de bästa vänner. Vänskapen är dock inte enkel, Bruno förstår inte alls vad som händer i lägret och han utsätter sin nya vän för fara flera gånger. John Boyne har skrivit en roman om förintelsen sett med en liten pojkes ögon och den går rakt in i hjärtat. Med barnets naivitet kan författaren ställa de där självklara frågorna och avslöja lägrens totala vansinne. Särskilt intressant tycker jag att det är att den berättar om krigets vardag utifrån en tysk pojkes upplevelser och tankar.

Nu går jag igång rejält här på skildringar av kriget ur tyskt perspektiv. Lågmäld och mycket drabbande är också Uwe Timms I skuggan av min bror som jag skrev så här om 2011:

"För mig är det här en mycket berörande bok, den berättar en mänsklig historia om kriget som jag inte tidigare läst och Uwe Timm beskriver hur han inte förrän hans familj gått bort kan riktigt börja sin undersökningar kring brodern. Han konfronterar drömmen om sonen som skulle leda familjen, drömmen som dog där tillsammans med honom på militärsjukhuset på östfronten och reducerades till närmast mytiska berättelser om godhet och en låda med minnessaker. I dagboken sista rader finns orden från en 19-åring som funnit ett sätt att försöka glömma, rättfärdiga och leva vidare: ”Härmed avslutar jag min dagbok, då jag anser det vara meningslöst att föra bok över sådana grymma saker som ibland sker.”"

En annan mycket fin skildring över krigets fasor och följder hittar man i Astrid Seebergers Nästa år i Berlin som jag skrev om på Kulturkollo i våras, där finns också Astrids personliga boktips. Kika in!

nytt tema: Berlin

Kulturkollos tema den här veckan tar oss till Berlin!
Kika in där och håll utkik också här på bloggen.
Jag har laddat med några inlägg :-) 

inne är stjärnan tänd

ute är det ösregn, åska, hagel och stormen Gorm på gång. Tur att det finns ostbågar och Elementary! 

renhet - Jonathan Franzen

Min maratonläsning av Franzens senaste roman Renhet är äntligen över. Som alltid med hans texter så känns det mycket bra att de tar slut. Konstruerat, pretentiöst och alldeles för långt, så lyder min dom. Har för mig att jag skrev precis detsamma om Frihet ... Hmmm. Sa jag lite gubbsjukt och alltför sexfixerat? Flera veckors läsning som lämnar mig ganska oberörd, troligen så är det här faktiskt den sista av Jonathan Franzens romaner som jag pressar mig igenom. Troligen säger jag, för sedan så finns där ju så mycket som är helt fantastiskt bra i hans romaner, man kan inte komma ifrån att han är en rasande skicklig författare. Tänk om inte den där känslan av att vilja skriva Den stora amerikanska romanen så tydligt lös igenom. Vilken berättare, vilken iakttagare! I Renhet så finns det en lekfullhet, skarp samtidskritik och stundvis en thrillerliknande och spännande intrig.

Det börjar med att vi möter den unga flickan Pip (med ett namn som blinkar hejvilt till Dickens Great Expectations) som lever med sin mor. Mamman vägrar hårdnackat att avslöja vem Pips far är och Pip bestämmer sig för att ansluta sig till en organisation med säte i Bolivia som specialiserat sig på att rota fram ock läcka hemligheter á la Wikileaks: The Sunlight Project. Hon blir snart utskickad av grundaren, den forne östtysken Andreas Wolf, för att praktisera på en nättidning i USA och mer om det ska inte sägas. Tidningen drivs av Tom och i den här myllrande romanen får vi följa Tom och hans exfru Isabel, hans älskarinna och hennes make, Andreas och hans ungdomskärlek Ann-Gret, Pip och hennes psykiskt sjuka mor. Vi befinner oss i Östberlin, i Denver, i Bolivia och i sunny California och som det närmast krävs av en roman så hänger alltsamman ihop när man kommer till slutet.

Pip, den unga flickan som knyter samman hela persongalleriet i den här romanen är egentligen döpt till Purity och kanske finns där hopp för ungdomens framtid ändå i Franzens värld. De äldre generationerna är besatta av allt från makt till sex och har mycket svårt att leva ett ärligt liv. Oavsett om de befinner sig i det socialistiska DDR eller i det kapitialistiska drömlandet USA så lever de i en väv av hemligheter och dolda syften. Måhända är det titeln på nästa roman som Franzen klurar på? Efter Freedom, och Purity kommer Honesty?  

för sent att bli isprinsessa

Men hjälp så veckorna rinner iväg, jag har ju knappt hunnit blinka så är det lördag igen ...

Förra lördagen var vi på en härlig pjäs med det något deprimerande namnet För sent att bli isprinsessa och det var humor som satte sig som en klump i halsen. Fniss och skämt kring kropparnas förfall när man åldras, hetsen kring att minsann bli någonting innan man kolar vippen, rädslan eller förnöjdheten över att bli gammal och så skammen över att inte vara ren under. När jag var liten så sa alltid min mamma att man måste vara ren under, för tänk om man hamnade på sjukhus och inte hade rena trosor ... Hur troligt var det på en skala? Att dölja sina brister, att hålla sig ren, vara arbetsam och lyckad gick som en tråd mellan alla de olika människornas berättelser som teatergruppen hade samlat ihop som grund till den här pjäsen. Och det inte helt enkla att förhålla sig till människor som inte har samma norm, inte har samma grundinställning till livet. Inte lätt. Det gäller att ta vara på den tid man har. Man vet aldrig när livsloppet tar slut, när man går i mål så ska man kanske inte ha tänkt sådär väldigt mycket på sina rena trosor. Eller.

Budskapet från tjejerna i pjäsen var att se till att Ha det gött, som en viss Glenn skulle sagt, och göra som Stina Wollter, släppa loss i den kropp du har:

gofredag på er alla

Häromdagen såg jag den här fína vagnen parkerad på Drottningtorget, på stan har adventsbelysningen tänts upp och här hemma är det dags att ta helg igen. Visst passar det att tända ett par ljus, ta ett glas rött och hålla sig på spåret? 

Frågesport på TV stundar och därmed är den första helgen i advent påbörjad. Ha en go helg alla bloggisar! 

eld och djupa vatten av Grebe/Träff

Inte är det väl särskilt smart att börja att läsa en deckarserie med den femte delen? Så blev det iallafall när jag började lyssna på eld och djupa vatten, den låg som nyhet hos storytel och det var läge för något lagom lättsamt. Grebe/Träff skriver habila deckare som är precis lagom att lyssna på när huvudet är fullt av annat och sömnlösheten drabbar. Man vilar så bra till en svensk deckare, bra mix mellan brottsutredningar och privatlivet och dessutom lite lagom samhällskritiskt sådär. Helt enkelt OK vilket inte är dumt alls.

Femte delen i serien om psykologen Siri Bergman börjar med att en liten flicka försvinner spårlöst, någon vecka senare försvinner också hennes yngre bror. Alltsammans försvåras av att de båda barnen bor i var sitt fosterhem, vem är det som fört bort de båda barnen? Parallellt med historien i nutid får man följa en liten pojke som på 80-talet i en otäck olyckshändelse blir ensam kvar i sin familj, han blir placerad i olika fosterhem och de erfarenheterna påverkar honom för livet. Som ni kan gissa så handlar det en hel del om barn som far illa, otillräckliga vuxna och en vuxenvärld som inte vill se, eller inte har förmåga.

Genom hela lyssningen hörde jag Barbro Hörbergs fina text i huvudet, den som jag hörde så många gånger som barn och som jag också sjöng otaliga gånger i olika körarrangemang. Otroligt vacker! 

vi pratar om (och tävlar ut) en fin roman: Ljuset vi inte ser

Idag på Kulturkollo kan man läsa en liten minikonferens om en av årets finaste böcker - Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr.

PS. Man kan vinna ett eget exemplar också!

vann rätt låt? (eller jag menar bok?)

Igår gick den stora Augustgalan av stapeln och jag tyckte att det var extra kul att två av vinnarna var böcker som vi läst tillsammans på Kulturkollo. Khemiris Allt jag inte minns konfererade vi om på recensionsdagen i september och kring När hundarna kommer pågår en FB-cirkel på Kulturkollo läser just nu. Dessutom fick vi en exklusiv intervju med Jessica inför gårdagens prisutdelning. Missa inte den! När det kommer till fackboks-klassen så har jag inte läst en enda av de nominerade men jag hoppades lite på Karin Johannissons Den sårade divan men Bojs bok verkar också mycket spännande - och aktuell!  

Är du inte nöjd med juryns val? Då har du chansen att dela ut ett eget pris - till en valfri bok! Häng med på Kulturkollos tisdagsutmaning!  

bloggstafett för medmänsklighet

Den 12 december är ett datum att lägga på minnet. Då hoppas vi att fylla bloggosfären med texter för medmänsklighet i en bloggstafett. Läs mer på Kulturkollo och anmäl ditt intresse av att delta till linda at kulturkollo.se

Väl Mött!

det är något som inte stämmer - Martina Haag

Martina Haag läser själv sin senaste bok Det är något som inte stämmer och kanske är det därför som jag så helt sugs in i berättelsen om Petra och Anders. Ska man (jag) vara ärlig så är det troligen också för att berättelsen på något vis gläntar på draperiet till ett kändispars äktenskapshaveri. Storyn ska föreställa fiktiv men det känns inte alltför spekulativt att tro att det är Martina och Erik som figurerar i den här boken och att det är Martinas version vi får höra. Man kan ju konstatera att man (jag igen) inte har särskilt mycket till övers för Anders i den här romanen. Han beter sig faktiskt så illa att om hälften är hämtat från sanningen så är det mer än nog. Bilden av den otrogne familjefadern som ligger med sin programledarkollega i familjens sommarhus på Ingarö i skenet av stearinljus kommer att följa med ända in i årets julkalender. Var så säker.

Hela berättelsen börjar med att Petra hittar ett jobb som stugvärd i Sareks nationalpark. Hon ska tillbringa 3 veckor som vikarie i en av de mest avlägset belägna stugorna på vandringsleden och samtidigt tänker hon sig att skriva en bok. Hon är författare och packningen består av pulvermat och en laptop. Första dagen på fjället öppnar hon ett nytt dokument och där skriver hon om sveket, uppbrottet och det totala kraschlandningen som blev när hon blev lämnad av en man som hon älskat i 18 år. Känslorna är så såriga och hon beskriver hur det är att balansera på galenskapens rand, hur Petra försöker att hålla allt normalt inför barnen och inuti bara går sönder. Grymt bra.

Den andra halvan av boken beskriver livet i fjällstugan med vilan i tystnaden, paniken inför ensamheten, möten med en oändligt vacker natur, en smula lappsjuka och en snygging som dyker upp för att låna en skruvmejsel. Just den biten intresserar mig inte lika mycket. Jag har inte läst Martina Haags tidigare böcker och tänker att det kanske är lika bra, lite småroliga formuleringar och en och annan dråplig situation är inte riktigt min kopp te. Tack ändå till bloggbohemen som fick mig att pröva den här boken, hennes text påverkade mig såpass att jag gav Martina Haag en chans. Ångrar mig inte! 

beerbliotek

Så vitsiga namn att man kan änna tro att bryggeriet är från Götlaborg. Gott öl för bokälskaren ;-)

grattis till No och jag!

Tada, trumpetfanfar och trumvirvel! Vinnare av den fina franska romanen No och jag är C.M.R. Nilsson. Mejla mig din adress på anna at joholofsson.se så skickar jag boken på studs! Härlig novemberläsning väntar :-) 

bli som folk - idag på Kulturkollo

Skriver om den augustprisnominerade
novellsamlingen på Kulturkollo idag!

julen är här ...

hjärtat bultar extra hårt

Människor passerar runt omkring mig på väg till skola, arbete, eller kanske som jag själv till universitetet, och jag känner att hjärtat bultar så hårt, så hårt. Jag stiger på spårvagnen på Skånegatan precis bredvid det stora polishuset och på min väg genom stan ser jag polisbil efter polisbil. Piketer både i polisfärger och helsvarta som står parkerade vid centralen och Nordstan. Hjärtat bultar så hårt, så hårt. Någonstans så ska massiv närvaro av polis markera att samhället har koll på läget, är tryggt att vistas i men signalen till mig är precis tvärtom.

Jag blir oroad och rädd och hjärtat bultar hårt, hårt, hårt.

Peter Stamm till Göteborg

Klockan 18 den 23 november är det dags att bege sig till stadsbiblioteket i Göteborg. Då gästar Peter Stamm, en författare från Schweiz som bland annat nominerats till det Internationella Man Booker-priset. Jag har läst en av hans romaner. Kör en repris på min text om den i väntan på att det ska bli måndag. Ses vi?

Alexander bor i München och är snart färdig arkitekt, i hans klass går också den ambitiösa Sonja och på en resa till Marseille för att studera le Corbusier strax efter examen bestämmer de sig för att bli ett par. Trots att de passar så fint samman så finns där ingen riktig glöd, Alexander kan inte släppa tanken på den polska flicka han som student mött på en biergarten.

Sju år är ingen tid att vänta på den man älskar, inte heller 14 år. Så är det för Iwona i Peter Stamms samtidsroman Sju år och den alldagliga polska kvinnan finns där i bakgrunden av hela berättelsen. Hon är starkt troende och jag tänker att det säkert i den här boken finns fler kopplingar till de bibliska berättelserna än vad jag kan lista ut. Där är de uppenbara med Rakel och Lea, talet om sju goda år som ska följas av sju år av missväxt och säkert finns där fler referenser som jag missat. Hur som, det är den typen av kopplingar till litteratur som jag, när jag upptäcker dem, verkligen uppskattar. Den på ytan lättlästa texten har många lager när man börjar peta i den. Andra teman som jag uppskattar är diskussionerna kring arkitektur, Sonja är mycket imponerad av Le Corbusier och verkar närmast leva efter hans tankar om den moderna livsstilen där också familjen skall vara del av ett välplanerat oljat maskineri. Alexander är inte lika förtjust, han ser en slags osympatisk idealism i idéerna som hävdar att god arkitektur kan förändra människorna.

Alla försök att skapa en ny människa har i bästa fall misslyckats, och i sämsta fall lett till obeskrivliga brott.

Alexander känner sig aldrig riktigt hemma i Sonjas livsbygge och söker något annat. En äkthet som inte är lätt att finna. På bokmässan för två år sedan pratade Lyran lyriskt om Peter Stamm och hans trevliga natur och hans författarskap. Två år senare kom jag till skott! Läs gärna hennes text om den här läsvärda romanen.

vi läser tillsammans

Ja så heter min nya lilla bokblogg som dokumenterar arbetet med en bokcirkel på mellanstadiet. För mig har mitt nya arbete inneburit ett helt annat förhållningssätt till texter och arbete med texter - det är stor skillnad på att arbeta med elever där många har svenska som andraspråk. Med tanke på att många elever har varit kort tid i Sverige så blir val av texter och uppgifterna anpassade efter det. Eftersom det är en elevens val-grupp så är kunskaperna också mycket ojämna. Några elever har Vi har mysiga stunder på tisdagseftermiddagarna och kanske kan något av det vi gör inspirera någon annan att komma igång med bokcirkel i skolan. Kika in!

komma hem - Robert Wangeby

Läs en fantastiskt fin text om att Komma hem på Kulturkollo idag! 

miniatyrmakaren - historiskt från Amsterdam

Jessie Burton berättar i en intervju att den historiska romanen Miniatyrmakaren delvis skapades när hon en dag stod framför Petronella Oortmans fantastiska kabinettskåp på Rijksmuseum i Amsterdam. Hon började leta fram fakta kring de dyrbara husen, ett hus kunde tillverkas och förses med möbler för 30 000 gulden (en summa som man kunde köpa 30 000 linneskjortor för) och var i slutet av 1600-talet en verklig statussymbol i Amsterdam. Samtidigt som männen inredde sina skåp med exotiska fynd från alla resor på Ostindifarare så hade alltså fruarna dockskåp med inredning av ädelmetaller, ädelträ, pärlemor och elfenben.  Och det är någonstans där i de historiska detaljerna som Burton får mig fast. Jag gillar den typen av historiska romaner där det finns en genuin förankring i tiden, platsen och samhället som de vill skildra. 

Romanens Petronella Oortman har inte särdeles mycket gemensamt med verklighetens med de två delar tidsperioden, ett hus fullt med miniatyrer och makens namn och yrke. Den verkliga Petronella var förmögen änka som gifter om sig med Johannes Brandt och romanens huvudperson är den unga flickan som blivit bortgift med en mycket äldre köpman från Amsterdam. Miniatyrmakaren börjar med att hon, blott 18 år gammal, knackar på i sitt blivande hem. Hon har rest ensam från sin uppväxtstad och när dörren öppnas så visar det sig att den äkte mannen inte är hemma. Hans syster tar emot henne med kyla och snart förstår Petronella att maken inte är särdeles intresserad av att dela den äkta sängen. Av honom får hon ett dockhus och snart börjar det att komma mystiska paket till Nella med små miniatyrföremål som alla är exakta kopior av husets inredning. Vem är det som skickar paketen och hur ska Nella kunna skaffa sig en plats i huset som styrs med järnhand av systern Marin? 

Jag läste den här romanen nästa i ett enda svep och lät mig svepas med till 1600-talets Amsterdam med stora köpmanshus, handel med hela världen, stinkande kanaler och en social kontroll där "pendeln svänger från Gud till en Gulden".  Visst finns där invändningar man kan göra om man är lite petig, något för sentimentalt här och var och något för mycket magiskt här och där men jag måste ändå erkänna att jag gillade det mesta. Extra plus till det fina omslaget som så precis fångar känslan av Nella fången i en kall och isig bubbla som någon annan skakar om, en av romanens finaste teman var att följa hennes utveckling från en bortkommen flicka från landet till en stark och självständig kvinna. 

Petronella Oortmans dockhus - läs mer på Rijksmuseum

empire falls - nordamerikansk glesbygd

Kulturkollos tema om landsbygd, glesbygd och hembygd fortsätter. Jag hinner inte läsa ngt nytt men jag kör repriser på gamla tips. Hoppas det kan smaka: 

Äntligen har jag då läst ut boken som legat påbörjad i min hylla mer än ett halvt år och dröjsmålet handlade inte om att det var en dålig eller tråkig bok på något sätt. Tvärt om, Empire Falls av Richard Russo är en varm, humoristisk relationsroman om livet för de som blir kvar i det lilla samhället Empire Falls i nordöstra USA. Samhället är uppbyggt kring ån, vattenkraften har under långa tider försett fabrikerna med kraft och familjen som äger alltsamman har människornas öde i sina händer. Tiden har runnit förbi, det handlar om att handla eller gå under och precis så är det för Miles Roby, bokens huvudperson. Han har hela sitt vuxna liv varit föreståndare för ortens grill, frun har lämnat honom och tonårsdottern frigör sig allt mer, klassisk 40-års kris närmar sig. Han ser sig själv, en underhållande och omtyckt familjefar, i spegeln och undrar hur i hela friden han hamnade här. Stekande bacon på en sylta.

Empire Falls är en härlig roman, man får lära känna invånarna i den lilla staden och Russo beskriver med värme och hjärta småstadslivet där de allra flesta önskar sig någon annan stans. Boken vann 2002 Pulitzerpriset och gjordes 2006 till TV-serie av HBO, allt gott alltså men hur tänkte de när de valde typsnitt i den här pocketupplagan? Pytteliten text och  dessutom stora delar av boken i kursiv. Det krävs mer än god vilja för att komma igenom en bok då, eller möjligen stark belysning och läsglasögon men det har jag svårt att acceptera ;-). 

Sommarens projekt blir att leta upp och miniserien med Ed Harris, Holly Hunter och Paul Newman i rollerna. Fastän det inte är alls samma story så tänker jag Sjöfartsnytt av boken. Får nu se om tv-filmen kan förmedla samma mysiga känsla. Särskilt tack till A som hade med den här fina romanen ända från LA!

  - repris från 2012 - 

nytt tema - landsbygd, glesbygd och hembygd

Veckans tema på Kulturkollo kommer att röra sig ute i landet, på landet och i småstaden. För mig som är uppvuxen på landsbygden så känns det ganska dubbelt. En del av mig älskar den jordbruksbygd där jag växte upp och en annan del av mig är väldigt glad över att jag flyttade därifrån. När jag förra sommaren och hösten var ofta hemma (ni ser att jag skriver hemma) i mitt barndomshem så återvände just de dubbla känslorna. Känslan av att självklart höra till en trakt och klaustrufobin som uppstår när jag inser att just den världen är mig för trång. Jag har gjort storstaden till mitt hemma nu, så är det. Under veckan kommer ett gäng fina texter på temat landsbygd, glesbygd och hembygd så häng med!

Jag börjar med att köra en repris på en västgötsk roman som kom för några år sedan:

Min senast lästa är Katarina Fägerskiölds tunna roman Åsen. Den utspelar sig på ett jordbruk någonstans i Västergötland, skulle kunna vara nära Ulricehamn och det är den unga flickan Sofi som berättar för oss. Det här är en ingen romantiserad bild av landsbygden á la Bonde möter Fru utan gödselrännerealism. Det är svartslakt, staket som skall sättas och djur som ska fodras och de beskrivningarna känns både äkta och närmast självupplevda, men jag har lite svårare med Sofi. Hon känns så viljelös, så planlös. Via det jordnära språket följer jag arbetet på gården och känslan av instängdhet, livet är det som pågår någon annanstans. Livet blir allt mer beskuret, privatlivet suddas ut och när Sofi äntligen i romanens slut tycks bestämma sig för att ta tag i sin framtid så andas jag ut. Äntligen tycks det finnas någon slags vilja och riktning. Eller?

Hos GP kan man läsa mer om boken.

- mars 2012 - 

vinn ett ex av en fin fransk roman om en oväntad vänskap!

Carolina skriver idag på Kulturkollo om oväntade vänskaper och jag kommer genast att tänka på den mellan No och den brådmogna Lou. No är en hemlös tonåring och Lou - som får ett uppdrag i skolan väljer att intervjua No. En ovanlig och varmt beskriven vänskap uppstår. Linda skriver så fint om boken här!

På mässan i september köpte jag ett gäng böcker hos Sekwa och då fick man välja en pocket gratis. Visst valde jag No och jag och visst tänker jag att det är dags att förgylla novembermörkret med en liten utlottning. Vill du vinna ett ex så kommentera här innan den 20 november klockan 24. Den 21 november presenteras vinnaren. Välkommen att vara med!

ni vet den känslan ...

när boken har 688 tunna sidor fullproppade med text och det ska läsas innan onsdag. Den känslan. 

boken och verkligheten

Just nu lyssnar jag på den megalånga megafina romanen Ljuset vi inte ser och där har jag följt den unga blinda flickans flykt från ett Paris i krig. Livet och utsattheten i flykten är lätta att relatera till de senaste månadernas händelser i världen. Samtidigt får jag följa den unge föräldralöse pojken i Tyskland som ser den nazistiska elitutbildningen som en väg till ett annat bättre liv. Mycket aktuell - mycket välskriven och klart läsvärt!

påminner om en fantastisk fransk roman

"Litteraturen har en nyttofunktion. Som alla konstformer har den till uppgift att underlätta livet och göra det mer uthärdligt för oss att fullfölja våra viktigare åtaganden."

Jag kunde inte sagt det bättre själv då skulle Pettson sagt och precis så är det verkligen med Muriel Barberys filosofiska roman Igelkottens elegans. Där finns på varje sida meningar som får läsaren att tänka - ja, just det så är det. Romanen utspelar sig i ett hyreshus i Paris och berättas av portvakten mme Michel och flickan Paloma. De gömmer båda sina sanna jag för omgivningen. Mme Michel är en mycket beläst och kulturell finsmakare bakom sin skvalande TV som står på för att upprätthålla skenet av obildad portvakt och hon vill helst inte bli störd i sina studier. Paloma är en högintelligent politikerdotter som känner sig som en främmande fågel i sin familj, hon gör sig till för att inte avslöja sig. Inte förrän herr Ozu flyttar in lockas de ur sina respektive roller.
För mig som tillbringat någon tid i ett övreståndshyreshus i Paris så var miljöerna och beskrivningarna av fransk överklass mycket underhållande. Madamerna har mycket att tänka på för att hålla stilen och i portvakten kan jag delvis identifiera mig själv. En härlig roman som var svår att lägga ifrån sig.

- repris från 2010 - 

jag lyssnar ...

på Simon & Garfunkel. En dag som idag när man undrar vart världen är på väg tröstar stämsångens mästare. Vill man höra fler duetter så har Fanny plockat ut ett gäng fina på Kulturkollo idag. Jag återvänder till Hello darkness ...

åsså en twistpåse ...

Vissa saker är djupt förknippade med barndomen. När jag skulle pimpa mitt barndomshem inför försäljningen så skulle nästan inget av det som var min pappa synas. Inför fotograferingen så gjorde jag en och annan kupp. Jag dukade upp med fika i köket och jag hade en smugit fram innehållet från en twistpåse i en skål i bästarummet. Älgkronan i hallen fick också vara kvar. 

Innehållet i twistpåsen är inte längre sig likt men smakar ändå alldeles utmärkt en fredagskväll i november. 

vinn Där uppe är det tyst!

Idag kan man läsa om den holländska romanen
Däruppe är det tyst på Kulturkollo.
Där kan man också tävla om ett eget ex!

veckans tema är Vi två!

Kulturkollos tema den här veckan har titeln Vi två och jag ska erkänna att jag kommer att ligga lite lågt med inläggen. mest av allt för att jag just nu är erbarmligt trött och orkar typ Inget. Men en liten repris ska jag väl ändå kunna bidra med. En berättelse om kvinnlig vänskap över klassgränserna:

Är det som hänt, det som står på papperslapparna, recepten och brevpappret verkligen sant?

- Oui. C'etait la vérité.

Queenie, skotsk ung adelskvinna med kodnamn Verity - sanning - har hoppat fallskärm ned över Frankrike. Det är 1943 och hon har, med sin internatskoleutbildning i Schweiz, en perfekt bakgrund att infiltrera gestapos högkvarter i den lilla franska staden. Hon avslöjar sig dock på en detalj, hon tittar år fel håll när hon ska gå över gatan och hon hamnar i fångenskap i ett invaderat, något bedagat gammalt övreståndshotell. För att köpa sig tid erbjuder hon att berätta det hon vet om det brittiska flygvapnet och varje dag skriver hon ned minnen från sitt och Maddies liv som frivilliga i närheten av de brittiska flygfälten.

De två flickorna möts av en slump, från helt olika klasser kan de genom krigets uppluckrade klassgränser mötas och bli goda vänner. Omslaget skickar ganska romantiska vibbar om motståndsrörelse, kvinnliga krigsinsatser och drömmen om att flyga. Det här är så mycket mer än en romantisk bagatell, det är en spännande och tragisk skildring av hur livet för de unga kvinnorna som offrade sitt liv kunde ha varit. Queenies fångenskap och febrila försök att leva ännu en dag, Maddies uppenbara talang för mekanik och flygning som inte fullt ut kan tas tillvara eftersom hon är kvinna och en vänskap som får utstå den hårdaste prövningen av dem alla. Det är på liv och död.

Kodnamn Verity är skriven av den amerikanska författaren Elisabeth Wein som själv är pilot och kärleken till flygning, flygmaskiner och kvinnliga piloter lyser genom texten. Det är ett gott betyg att jag, som är tämligen ointresserad av dylika ting, läste och uppskattade och trots att detaljer och flygrutiner ibland tröttade så blev jag aldrig trött på själva historien. Vänskapen och spänningen håller ända fram till sista landningen.

inleder mig i frestelse!

Är ni såna som jag som älskar popcorn och mest av allt älskar de halvpoppade kornen som ligger längst ned i skålen? Då ska ni rusa till naturgodishyllan och köpa jättemajs. Rostade och saltade och heeelt underbara, det finns en variant med mjölkchoklad runt också med de naturella är så goda. Så goda. Man kan ju nästan inbilla sig att de är lite nyttiga också ... 

Vad det här har med en bokblogg att göra kan vän av ordning fråga sig, inget alls faktiskt. Mer än det faktum att böcker och natursnacks är det som just nu håller den totala novemberkoman borta. Vad gör ni för att inte vilja gå i dvala? 

ny ljudbok i öronen

nu drar samläsningen igång - häng med!

På Kulturkollo läser kör vi igång idag!
Häng med!

den ljuva konsten prokrastination

Jomenvisst är det så att jag ska skriva på ett PM inför en uppsats idag. 

Jomenvisst. 

Incidental Comics

det blå mellan himmel och hav - Palestinsk skildring som upprör och berör

Det blå mellan himmel och hav är Susan Abulhawas alldeles nyutkomna roman och jag har lyssnat på den några sena kvällar och tidiga morgnar. Det måste vara oerhört svårt att skriva en uppföljare till den världssuccé som Morgon i Jenin var. Svårt att matcha den succen och jag ska säga direkt att enligt min mening så lyckas hon inte särskilt bra. Återigen återvänder Abulhawa till Gaza-remsan och det är en svepande släktkrönika som hon presenterar för mig, den startar i bildandet av staten Israel då den arabiska befolkningen i Palestina tvingas att flytta från sina  byar. Familjen Baraka lever i den lilla byn Beit Daras där de lever nära jorden, odlar och handlar. Umm Mamdouh blir änka och hon har en särskild gåva, hon kan se och tala med djinner, andar. Modern och de tre barnen tvingas lämna sin by och under flykten får de utstå hemska umbäranden. Slutligen hamnar familjen i ett flyktingläger i Gaza. Sonen i familjen bestämmer sig för att emigrera till USA och det är där som vi får lära känna barnbarnet Nur.

Mer än 60 år senare förälskar sig då ett av barnbarnen, Nur i en gift läkare från Gaza och hon bestämmer sig för att återvända till Palestina. Återseendet med sin släkt blir både härligt och mycket svårt. Känslan av att ständigt vara på flykt, ständigt behöva prestera för att duga och att inte ha något riktigt hemma sitter djupt i Nur. Resan tillbaka till hennes farfars familj väcker känslor som hon sedan länge försökt tränga bort. Det blå mellan himmel och hav är en roman som påminner oss om hur utsatta människor i flykt och i exil kan vara och hur spåren av flykt och rotlöshet fortplantar sig genom generationer. Jag möter dagligen små barn som har erfarenheten av flykt med sig i sin livshistoria och jag påminns varje dag om vårt ansvar för att försöka göra livet så gott som det bara går för dem, och alla andra i behov av en trygg plats att visats på. Just nu är det här en fråga aktuellare än någonsin och att läsa Abulhawas roman gör att jag återigen börjar googla på konflikten i Mellanöstern. Politik och medmänsklighet måste kunna gå att förena.

Ska jag nu återkomma ett slag till själva romanen så tycker jag inte att den håller måttet fullt ut. Språket med sitt inslag av arabiska ordspråk (hade jag haft en tryckt bok hade jag bjudit på flera fina citat) och delarna där drömmarna och språkets kraft blir tydligt för läsaren älskar jag. Miljöbeskrivningarna likaså. Delar av handlingen är så gripande och drabbande och så kommer vi till stycken där jag tycker att texten närmar sig harlekin-romanen. Det känns som att Abulhawa har velat paketera in ett politiskt brännande stoff i en, eller faktiskt flera, kärlekshistorier och där någonstans börjar jag slölyssna. Enligt mig är det här inte en romantisk kärleksroman utan ett effektivt inlägg i debatten kring konflikten i Palestina men jag gissar att förlaget också vill sälja in den som en romantisk relationsroman för att inte bli allt för politiska. Kolla in trailern som jag tycker visar precis på romanens problem - att försöka vara både ock:

Emil Nolde - tredje gången gillt!

Dagens utflyktsmål var konstmuseet och det var med en liten gnutta skepticism som jag gick för att se utställningen av Emil Noldes konst. Jag hade ju redan sett en utställning på Akvarellmuseet 2011 och en på Louisiana 2014, kan ytterligare en utställning tillföra något?

Svar: Ja. Jag tyckte att dagens utställning var riktigt sevärd. Titeln var Färgstormar och med de färgstarka bilderna inramade med  enhetliga ramar så blev det totala intrycket både sammanhållet och samtidigt intressant, konsten fick ta stor plats i den strama omgivningen. Blandningen av oljor, akvareller och grafik där verken kommenterade varandra var snyggt genomförd. Det berättas också spännande samtidshistoria runt omkring de moderna klassikerna som hans expressiva bilder har blivit. Jag hade tidigare bara hört att den tysk/danske konstnären förbjöds att utöva sin degenererade konst under nazitiden och blev därför lite överraskad över att läsa att han stödde en nazistisk gruppering både innan och under kriget och att han i otaliga skrivelser försökte att övertyga ledningen i Tyskland om att hans konst höll måttet enligt deras standard.    

Påverkar nu detta min upplevelse av bilderna? Det är nästan omöjligt att bortse från Noldes nazistiska åsikter och visst ser jag nu på flera av bilderna på ett annat vis. Samtidigt så är uttrycken så starka och måleriet så vackert att jag i sista änden inte kan göra annat än att bara ta in och njuta. Bilderna får ses i sin historiska kontext och precis som med flera av de svenska konstnärerna som hyllade det ariska idealet så kan jag trots allt konstatera att bilderna berör mig. Färgerna sprakar och hyllningar till naturen skiftningar, det ursprungliga och enkla livet på landsbygden gör att jag på något vis känner mig hemma i bilderna. Gott så.   

Blonda flickor, 1918

Marskland

men då så - 587 sidor Renhet

Otroligt snyggt omslag!

tyrannens barn - en dansk måstebok!

Tyrannens barn har det mesta som en riktigt uppslukande roman ska ha!

Där skulle min text om den här fina relationsromanen kunna sluta men jag ska ge er ytterligare några argument för varför ...

Jag gillar samtidsromaner som har en tydlig förankring i tiden och som kommenterar något som är aktuellt. I Tyrannens barn får vi möta 4 syskon som alla försöker hantera den knökfyllda ryggsäck som de fått med sig ut i livet och det som gjorde den här berättelsen extra intressant för mig var kopplingen till Danmarks militära insats i Afghanistan. Två av de fyra syskonen tjänstgör där och mycket effektivt får barndomsminnena speglas och reflekteras i en större, utvidgat sammanhang.

Lisa är den av syskonen som vi får lära känna mest, hon är den som berättar och romanen börjar med att hon hastigt blir hemkallad från Afghanistan, hennes lillasyster Marie ligger på sjukhus och det är allvarligt. Som den äldsta flickan i familjen har Lisa alltid känt ett stort ansvar för sina syskon och på planet hem så börjar hon fundera över hur syskonskaran formats av sin uppväxt på den danska landsbygden, hur såg deras familjs liv ut egentligen?

Beskrivningarna av livet på landet är något som jag verkligen kan identifiera mig med och prologen där Lisa berättar om sin barndoms sommarkvällar var fin, mycket fin.

Värmen från jorden steg likt ett långsamt andetag upp från åkrarna och la sig som ett dis i sänkorna medan kornet sträckte sig gyllengult och spetsigt. Högt uppe stack stjärnorna hål i himlavalvet. 

Min egen barndoms utsikt. 

hamnade i magi och mystiska ting - Det blå mellan himmel och hav

kulturkollos tema fortsätter med Dränkt

Jag fortsätter min vecka med magi, mystik och metafysik och bjuder en repris från i våras: 

På Massolits förlagsfest i onsdags så hamnade jag bredvid en av förlagets författare och hon undrade om jag läst Dränkt? Det var en bekant till henne som skrivit och nu undrade hon vad jag tyckte. Då hade jag inte läst eftersom boken just hade kommit i min låda, men nu så. Huvudet var överfullt av plugg framåt lördagskvällen och behov av avkoppling var stor. Boken hamnade i min hand och jag medger att jag blev både imponerad och ganska förvirrad. Jag läste den nästan i ett sträck vilket i sig är ett gott betyg. Jag ville verkligen veta vad som skulle hända och jag var nyfiken på hur författaren skulle få ihop alltsamman.

Genren är inte min vanliga läsning, det här är samtid med skräckinslag där nordiska folktroväsen lever med självklarhet bredvid oss vanliga människor. Runt om i Stockholm drunknar människor oförklarligt och Unn, ung kvinna i kariären, har span på en intressant granne. Hon jobbar hårt, lever singelliv och älskar att se på skräckfilm och snart blir det svårt att skilja på fantasi och verklighet. Hennes udda och traumatiska barndom tränger sig på och till slut är det också som läsare svårt att avgöra vad som är vad.

Den osäkerhetskänslan är behållningen i min läsning. Jag vet inte riktigt vad som händer i den verkliga världen och vad som bara utspelar sig inuti någons psyke. Men, men det där med övernaturligt och en granne som heter Bäckström och troll och knytt och ... Dessutom blev jag, som vanligen är mycket skrajsen, inte särskilt rädd alls. Nja. Inte min grej. Nu fick jag mig en utmaning och läste rejält utanför lådan och det tackar jag för. Säkert är det här en bok som många kan uppskatta men den var inte för mig.

ishavspirater - Frida Nilsson

Idag skriver jag om en riktig äventyrsbok på Kulturkollo.
Kika in! 

Kinastudien (T. Colin Campbell)

Ser när jag skall skriva det här inlägget att Kinastudien faktiskt har två författare. Uppfattade inte när jag läste boken att vad jag gissar är en son till huvudförfattaren står som medskribent. Nåväl, Colin Campbell ser i alla fall - eventuellt med hjälp av sin son - tillbaka på en lång forskarkarriär och i synnerhet på den studie han fick chans att genomföra tillsammans med kinesiska forskare och som gett namn till boken. Under tre år följde man ett stort antal kineser med provtagning och kartläggning av deras kost. Som ingång till studien hade man en tidigare kinesisk kartläggning av olika cancerformers utbredning geografiskt. Denna visade på stora variationer i en genetiskt homogen grupp. Campbells slutsats blev att kosten var avgörande och resten av boken ägnas åt att på olika sätt påvisa att en rent vegetarisk kost baserad på oprocessade råvaror kraftigt minskar risken för alla typer av våra klassiska välfärdssjukdomar och även autoimmuna sjukdomar som till exempel MS.

Kinastudien är uppdelad i fyra delar. Den första avhandlar Kinastudien själv, den andra är en genomgång av hur olika välfärdssjukdomar kan härledas till framför allt intag av animaliskt protein (detta är huvudtesen i boken - animaliskt protein i alla former är skadligt på olika sätt). Tredje delen ger konkreta kostråd och den fjärde är en uppgörelse med bland annat mat- och läkemedelsindustrin och dess lobbyism. Tyvärr blir det också en del av vetenskaplig hämnd på före detta forskarkollegor och lite foliehattstendenser. Alla delar beskrivs med stor frenesi och man kan ha överseende med en del tendensiös bevisföring eftersom författaren så uppenbart brinner för budskapet att man inte bara kan förhindra uppkomsten av många sjukdomar utan också reversera dem genom att lägga om kosten. Jag kan naturligtvis inte bedöma innehållet utifrån dess vetenskapliga meriter. Att det finns mycket att vinna på att äta en mer vegetariskt baserad kost känns väl ganska troligt, men hur mycket av de positiva effekterna som görs gällande i boken som faktiskt är säkerställda är svårt att genomskåda.

Nåväl, om man ser den som en hälsobibel - funkar den? Det kan nog bara varje enskild läsare svara på, men man skall vara medveten om att Campbell är kompromisslös. Det är till exempel inte okej att äta fisk. Bra kolesterol och andra nymodigheter avfärdas om inte jag missförstår, liksom kosttillskott. En bärande idé är att vi bara vet att den vegetariska kosten i dess helhet, med en rik blandning av olika råvaror (blanda olika färger är lekmannarådet), är nyttig. Att försöka isolera enstaka antioxidanter eller vitaminer i tillskott är i allmänhet en vantolkning av forskningsresult och ibland till och med skadligt. Om jag läser Campbell rätt så skall man dessutom ned i sådana låga nivåer av vissa indikatorer för att få den riktiga utväxlingen i form av god hälsa att man verkligen måste gå all i med en rent vegetarisk kost. Det är väl kanske inte så många som är beredda att gå så långt, men som inspiration och tankeställare fyller Kinastudien sitt syfte.

/Gästbloggare M

den som glömmer - Erlendur är tillbaka!

Då var det dags för del nummer tolv i serien om Erlendur Sveinsson. I Den som glömmer har vi flyttat oss tillbaka i tiden, till 1979 då Erlendur är en ganska nybliven kriminalpolis. Han är intresserad av gamla ouppklarade fall och särskilt är det en ung skolflicka som försvann spårlöst för mer än 25 år sedan som gäckar honom. På varje ledig stund försöker han hitta ledtrådar i det mycket kalla fallet, tyvärr får han fullt upp på jobbet med ett betydligt färskare dödsfall. I en grund damm utanför Keflavik hittas en ung man död och snart leder spåren till den amerikanska flygbasen, hur ska den isländska polisen kunna undersöka fallet utan att komma på kant med amerikanarna?

Som alltid med Idridasons deckare så är det lugnt tempo och samtalsburet, det är pratandet med människor och det enträgna polisarbetet som vinner. Jag hade just lyssnat på Hjorth/Rosenfeldts senaste deckare och när man sedan klickar igång Idridason så får man rena chocken. Långsamhetschocken. Inte alls dumt, inte alls sämre men annorlunda. Det gäller när man ska läsa om Erlendur att man samlar ihop sig och taggar ner. Då kan man få sig en fin läsupplevelse till livs. Jag gillar att de olika delarna hoppar i tiden, nu får man plötsligt möta en ung Erlendur och det gör personporträttet av honom så mycket rikare. Dessutom är det lite skönt att läsa en berättelse om en tid där man måste sitta och vakta telefonen eftersom någon ska ringa från en telefonkiosk, man får gå och leta i arkiven för att hitta uppgifter och tempot känns lugnare än idag. Det som man inte lika gärna vill påminnas om är hur det kalla kriget, med atombomber och allt, faktiskt var del av Islands vardag under sent 70-tal. Något mer om själva deckarbiten berättar jag inte, det får ni faktiskt läsa själva!