Babel idag: två generationer Desai - Anita och Kiran

Anita Desai är en av de författare som följt mig under många år, hennes böcker ingick som litteratur i kurserna om samväldeslitteratur som jag läste för mycket länge sedan. Av de romaner som jag läst kan jag extra rekommendera Clear Light of Day som Desai själv anser vara hennes  mest självbiografiska. Eftersom jag gillar att läsa barndoms och uppväxtskildringar så är det också den som stannat mest i mitt minne. Roligt var när jag för några år sedan hittade till Anita Desais dotter Kiran att hennes bok också är en  berättelse om en ung flicka som hittar sin väg i livet.

Kiran Desai roman Bittert arv tilldelades Man Bookerpriset 2006, välförtjänt för det är en helt uppslukande roman. Bittert Arv är en vindlande berättelse skriven på ett vidunderligt språk som utspelar sig i ett halvt förfallet hus vid Himalayas fot. I huset bor en gammal domare som utbildat sig i England, återvänt till Indien och trots att han vigt sitt liv åt att skipa rättvisa känner han sig inte uppskattad av samhället. Han försöker att leva efter engelska ideal och upprätthålla ett "civiliserat" liv. En dag kommer hans barnbarn Sai resande dit, hon har blivit föräldralös och behöver ett hem. Sai växer upp och hennes vän i hushållet är kocken som väntar på att sonen i Amerika ska skicka honom en biljett till det förlovade landet. Hans väntan blir mycket lång.När Sai möter, och förälskar sig i en pojke, som visar sig bli del av den nepalesiska motståndsrörelsen hamnar domaren och hans västerländska ideal mitt i konflikten.

Bittert Arv är en underbar roman på så sätt att den väver samman så många frågor; den diskuterar kolonialismens spår i det indiska samhället, hur komplicerat det kan vara att befinna sig mittemellan olika kulturer utan någon riktig plats att kalla hemma, det politiska läget i norra Indien och dessutom en fantastisk kärlekshistoria mellan två ungdomar som har svårt att få omgivningen att acceptera deras kärlek. Det är nästan pinsamt att kalla en indisk roman för mustig, färgstark och myllrande av personer, miljöer och skrönor men så är det faktiskt med Kiran Desais roman. En härlig läsning som fick Booker-priset 2007, grattis till alla er som har en härlig läsupplevelse framför er. Min tog slut alldeles för snabbt - man ska inte hetsläsa så här bra böcker men det är svårt att låta bli!

- repris från 2012 - 

Kraftwerk - influenser, referenser och plagiat

På Röhska pågår just nu en designutställning som utifrån skivomslag, affischer, fotografier, konstverk och designprodukter placerar gruppen Kraftwerk i ett konst- och designhistoriskt sammanhang.

Jag har aldrig varit ett fan av Kraftwerks musik och ska väl erkänna att en hel del i den här utställningen gick mig förbi. Hade jag haft något mer hum om gruppen så hade det säkert varit mycket mer lockande. Trots allt så var den var pedagogiskt upplagd, objekten mycket snyggt ordnade och musiken kunde man lyssna till i extremt snygga hörlurar. Estetiskt var ordet för dagen alltså. För att få lite mer kunskap passar en dokumentär fint. 

precis som alla andra - While we're young

Utanför fönstret pulserar basen i årets Summerburst och vi konstaterar krasst att ungdomarna är lika fulla nu som vi en gång var. Då. När man är 25 kan man fråga sig hur man någonsin kommer att bli gammal. Svaret är att man åldras precis som alla andra. While we're young hette filmen som vi medelålders, smått åldernojiga såg idag. Woody Allen light med två par i huvudrollerna - fortysomething möter twentysomething - och båda paren inser att de andra har något som de vill ha. Ungdomlig oförvägenhet möter det etablerade och erfarna. Männen i filmen är dokumentärfilmare och frågan som ställs oss är vad som egentligen är äkta. Spelar det vad det är som är äkta någon roll? I en tid där hipstergenerationen odlar sin egen mat, brygger sitt öl och bygger sig ett bord av återvunnet material är autenciteten den primära. Kan tyckas, men kanske kan man tillåtas att förbättra verkligheten en smula? I en tid där är alla kan filma och lägga ut på nätet kanske inte ens dokumentären fyller någon funktion längre?

People are people, no matter what. Visst har vi alla kissat bakom en buske på väg till dansbanan någon gång. Skillnaden på nu och då är kanske endast den att numer hamnar kisseribilden på instagram och lajkas av hundratals människor. Omedelbar uppskattning och No Filter. Det är kanske då verkligheten inte längre upplevs som den räcker till?

Kim Thúy - vacker läsning!

Idag publicerar jag en exklusiv intervju med Kim Thúy på Kulturkollo - passa på att värma upp inför den genom att läsa min text om Mãn från 2013:

Därför heter jag mãn, som betyder "som fått allt hon ber om" eller "det finns inget mer att begära", eller "alla önskningar har gått i uppfyllelse". Jag kan inte begär något mer eftersom mitt namn förpliktigar mig att vara nöjd och tillfredsställd. I motsats till Guy de Maupassants romanfigur Jeanne, som drömde om att njuta livets goda när hon kom ut från klostret, har jag växt upp utan att drömma.

I tisdags berättade Kim Thúy att ordet mãn är ett namn som många blivande buddistmunkar väljer när det börjar sitt nya liv. Det betyder ungefär förnöjd, att man inte längre önskar sig något, att man inte drömmer om något för egen del. Så beskriver Thúy den vietnamesiska mentaliteten ett land där man lever i nuet, gårdagen och morgondagen är inte närvarande, förnöjsamheten finns i nuet och i arbetet. Acceptera saker som de är utan att ifrågasätta, så är också livet för den unga kvinnan Mãn som växer upp med sin fostermor i Vietnam och blir närmast bortgift med en lämplig man från Kanada. När hon så anländer till sitt nya land upptäcker hon sakta men säkert att man får lov att önska, man får lov att drömma, till och med om kärlek.

Den här romanen är uppbyggd av en mängd korta fragment, stycken och till varje stycke hör ett ord på svenska och vietnamesiska. De studsar ut från sidan och sätter agendan. Just det sättet att disponera texten tyckte jag mycket om, det är en lek med ord som tilltalar mig och sidorna är så grafiskt snygga. Rött och svart och en vacker återkommande signatur på varje sida Provläs och se de vackra sidorna här!

Varje litet stycke blir som en dikt eller en kort novell och det är ordnörderi de lux. Jag frågade Thúy om tanken med att, som i en uppslagsbok, koppla ett ord till varje stycke och hon berättade att det var en idé som kom till henne en dag när hon steg ur duschen. Det kan man kalla lyckokast! Hon berättade också att restaurangen som kvinnan öppnar i boken har mycket gemensamt med den som hon själv drev innan hon började skriva, en rätt om dagen serverades och det egentligen bara för att hon lärde sig en rätt i taget från sin mor. Maten står för det sinnliga i den här romanen, den tar tid, behöver omsorg och är en kärlekshandling. Det är genom maten som Mãn inser att det är tillåtet att drömma. Och njuta.

Stillsamt, passionerat och osentimentalt, det är de tre ord jag väljer för mãn, vacker läsning för alla!

veckan tema är kandensiskt - bjuder Mavrikakis

Smokey Nelsons sista dagar  ingick ursprungligen i min läsplan för att den skulle passa fint in i det kandensiska temat som just nu rullar inne på Kulturkollo. Catherine Mavrikakis är dock fransktalande amerikan som numer bor i Montreal, boken i sig utspelar sig helt i USA så det här med "passainikandatemat" faller nog tyvärr bort.

Vad gör det när man får läsa en helt fantastiskt välskriven och intressant roman? 

Kort om handlingen så utspelar den sig i samtid, den dödsdömde fången Smokey Nelson ska avrättas för ett brott som han begått många år tidigare. Han var 19 när han mördade en hel familj på ett motell utanför Atlanta. Han erkände och dömdes för brottet och han har suttit i fängelse sedan dess. Vi får följa hans sista dagar och man kan förstå att hans liv tog i viss mån redan slut när han var tonåring och hans handlingar påverkade många, många. I den här romanen ger Marvikakis röst åt några av dem som fanns runt brottet: den man som initialt var misstänkt för mordet, den motellanställda kvinnan som vittande i åtalet och en av fäderna till ett av offren. De har burit med sig den här händelsen genom livet och tankarna går när avrättningen närmar sig - kommer Nelsons död att förändra något för dem?

I dagarna har Carina Bergfeldt släppt sin reportagebok kring dödstraff i USA Sju dagar kvar att leva  och de här frågorna är angelägna och mycket svåra. Trots det så måste de diskuteras. Till syvende och sist så handlar det om vilket samhälle vi vill leva i, vilket samhälle vi vill bygga tillsammans och i ett sådant samtal kan Mavirkakis olika perspektiv bidra till nya tankebanor. Hennes berättelser om hur ett brott påverkar många människor från vardagsval till livsavgörande beslut är spännande att följa och inte helt enkel att ta till sig. Hon gör det så skickligt och sympatierna med de utsatta blir starka, skönlitteraturen har en enorm kraft - min grundinställning förändras inte kring dödstraffets vara eller inte vara - men det ger mig en mer nyanserad bild. Provläs och provsmaka en spännande roman: 

hur går det nu för en liten fru?

Vi har tema Kanda på Kulturkollo och jag kör i sedvanlig ordning några repriser för att komma i stämning. Andrew Kaufman är kanadick, så är hans text om den krympande hustrun. (text från 2012)

Klickar mig till Den krympande hustrun på Adlibris och ser att titeln är utsåld. Det tyder på ett stort sug efter den söta lilla historien som i den svenska översättningen illustrerats av Stina Wirsén. Tur att jag läste den på engelska redan förra våren då :-)


Liten repris av förra årets tankar:
Hur ska jag kunna beskriva den här lilla boken utan att låta alldeles förvirrad? I den tunna kvadratiska boken The Tiny Wife  gör Andrew Kaufman sitt allra bästa för att skapa något alldeles eget. Boken börjar med att en man med en lila hatt kommer in på en bank och rånar alla i kön. Han vill inte ha deras pengar utan istället det som de värdesätter högst. Han får bl a med sig nycklar, foton och en napp. Frun i berättelsen lämnar sin miniräknare och när rånaren lämnar banken klargör han att han också tagit med sig 51% av deras själar. Hur de ska återfå dem får de fundera ut...Jag tänker inte att jag ska skriva om alla de absurda händelser som följer, jag är övertygad om kommande läsare vill upptäcka dem själva men var beredda på att det är skruvat. Oavsett hur man tolkar berättelserna så är de helt crazy. Inte sedan jag läst Roald Dahl har jag upplevt något likande i stil och innehåll... Där finnas också en mycket vacker kärlekshistoria och det är klart att Kaufman valt sina historier så att vi stressade själar ska börja fundera över vad som egentligen betyder något. Men paketeringen - hjälp så kul. 99 glesskrivna sidor fyllda med underbar text. 

Alice Munro - På fri fot

Idag skriver jag om kanadensiska noveller inne på Kulturkollo.
Välkommen dit!

seminarieprogrammet släppt

Idag släpps semiarieprogrammet - jag återkommer med tankarna om innehållet.
Kika in du också!

Och med det inlägget så inleds bokmässepeppen. Pepp på det!

Det händer något

Det händer något med naturen
när en människa dör
Träden
som sett oss födas
stillnar och förtätas i sin grönska
De minns oss 
i sina årsringar
Gräset
som böjt sig under våra fötter
reser sig
segervisst i sin tystnad
När en människa dör
flyttar hon in
i träden och i gräset.
Därför susar det alltid av liv
när vinden går genom träden
och får gräset att viska.

- Peter Curman -

och stenen är rund

På kulturkollo besöker vi Kanada och visst måste man då skriva om deras nationalsport - den där stenen är rund. Med 1 500 000 aktiva utövare som spelar schack på is så får man väl kalla det folkrörelse. Jag är mycket förtjust i att se curling på TV och blir inte ett dugg uttråkad. Alla håller inte med mig men jag gillar det taktiska spelet och precisionsmomentet. Vad spelar det för roll om man har mängder av spelare när de allra bästa kommer från Sverige? I OS i Vancouver var det ett svenskt lag som vann. Team Anette Norberg!

lakritsfrossa

Astrid och Jörgen i Göteborg

Ursäkta för detta väldigt konstiga foto
- jag har verkligen inte lyckats fånga kvällens fina samtal.  

Weyler förlag bjöd intill en författarträff i Göteborg. Vill man läsa mer om böckerna så har jag skrivit om Befriad och Nästa år i Berlin på Kulturkollo. 

idag är det Margaret Atwoods dag på Kulturkollo

Idag skriver Helena på vårt lilla kollo om Margaret Atwoods dystopiska trilogi som påbörjas med Oryx & Crake (om nu någon missat så pågår vår samläsning på FB just nu!) och avslutas med Maddaddam. Har man riktigt tur så kan också vinna ett eget exemplar av den i vår utlottning. Jag själv minns mest det fina mötet på Louisiana Literature i augusti 2014:

Louisianas absolut trivsammaste stund var den tillsammans med Margaret Atwood och Sjón. Inte blev det sämre av att världen var så liten att jag hamnade precis bredvid Helena från Ugglan & Boken. Kul att ses också i verkliga livet och inte bara på nätet. Den här programpunkten var den som jag hade allra minst förväntningar på och kanske därför blev den extra mysig. Det kändes som att man var inbjuden hem till författarna på en avslappnad lunch. De gnabbades om diverse frågor och avslutade kalaset med var sina sånger. Isländsk visa är inte varje dag man får presenterad. Han sjöng om korpen och hon om landets storlek för "size matters"... Googla Canada's really big om ni vill bli underhållna en stund :-)

De representerar båda länder som ligger i utkanten av den civiliserade världen och hur berättelser format deras liv. I Atwoods fall så var det broderns serietidningar och B-sci-fi filmer som byggde upp en bas för hennes eget skrivande om djupa moraliska och etiska frågor. Hur kommer mänskligheten att få det, hur vill vi att vi ska ha det och vad kan vi lära från historien? Hon irriterar sig på det ständiga käbblet om fin och ful litteratur och talet om att vetenskapen är högre stående än konsten. Vetenskap kan bara tala om saker som man kan mäta, det gäller att vända på stenarna och se vad som finns därunder. Kanske hittar man ett myllrande liv, eller en berättelse värd att berättas?

Riverbed, Olafur Eliasson

falleri fallera falleralla - nu är Hammarbyserien all

Idag är det recensionsdag för sista delen i en deckarserie som jag verkligen gillar. Falleri, fallera, falleralla  är alltså del åtta med Hammarbypolisen som utredningsgrupp och den ramlar rakt in i samtiden. En kvinna och en liten pojke mördas brutalt på öppen gata, det enda vittnet är en blind romsk tiggare från Rumänien. Conny, Petra och Gerd kallas till brottsplatsen och så börjar nystandet i offrens bakgrund, vad kan ligga bakom? Är det planlagt eller bara slumpen som styrt?

Det här är en deckare som visar på hur händelser i livet kan sätta spår långt fram i tiden, medvetna eller omedvetna handlingar sätter igång en händelsekedja som nästan inte går att bryta. Livet blir som en dominolabyrint - faller en, faller alla. Som alltid så blandas polisernas privatliv med utredningsarbetet och som alltid i Gerhardesen böcker är det barn med i handlingen. De är ibland tuffa att läsa hennes böcker eftersom hon lyfter fram de svaga i samhället och exponerar utsattheter på ett sätt som man inte kan värja sig emot. Om jag till exempel jämför med Jussi Adler Olsens böcker så är Gerhardsens böcker så mycket närmare vardagen och verkligheten att de tar tag på ett helt annat vis, man kan inte låta bli att beröras. Varför jag jämför just dem är bland annat för att de båda läses av Stefan Sauk, som jag inte gillar som uppläsare. Varför får han med sitt överdrivna lässätt till viss del sabba så här bra böcker? Särskilt retar jag mig på när han ska läsa röster som bryter, som Jamal i den här boken eller kvinnoröster.

Carin Gerhardsens Hammarbypoliser har jag följt i mer än fem år och tänk att nu kändes det alldeles lagom att säga tack och hej. Det vilade nästan en lite melankolisk ton över stora delar av boken och det kändes som att Gerhardsen själv säger adjö till kamrater som gjort henne sällskap under så lång tid. Den känslan förstärks med hennes efterord - nu verkar det vara slut med författandet. Eller?

Provläs!

nu bokcirklar vi igen!

NU är FB-cirkeln i full gång. Häng på!

på tal om att försöka vidga sin värld en smula

börjar väl här ...

Man ska väl börja en läsutmaning någonstans - varför inte i hyllan?
Jag lägger fram fyra hyllvärmare som får bli en god start.

världslitteraturen - vart blev ni av?

Jag har totalt tappat farten med min läsning av världslitteratur, hittills i år har jag bara läst böcker från drygt 20 länder och väldigt få av dem utanför Europa och Nordamerika. Så kan det ju inte fortsätta. Sommaren får alltså bli lite mer världstillvänd, jag utmanar mig själv att läsa böcker från ytterligare minst tio länder under de tre sommarmånaderna. Kan det gå? 

Hanna på Feministbiblioteket ska försöka att läsa mer världslitteratur i sommar, så ska jag. Hur är det med dig? Hänger du på? 

hönan som drömde om att flyga - en vacker allåldersbok

Hönan som drömde om att flyga heter Knopp och hon sitter i sin bur och blir allt mer nedstämd. Hon har värpt ägg efter ägg och hon har inte ens fått känna det lena skalet mot sin näbb, än mindre ruva fram en egen liten kyckling. Hon blir så ledsen att hon slutar att värpa och som den sjuka höna hon är så slängs hon på komposten. Det är bara så turligt att hon har ännu några krafter kvar och kan leva vidare. Livet i frihet är dock inte lätt, hon möter svårigheter. Djuren på gården vill inte ha med hönan att göra, hon blir utstött och längtan efter ett barn blir allt starkare. En dag hittar hon ett övergivet ägg i en vassrugge och när den lilla bruna ungen kläcks är lyckan stor.

Den här fina lilla allegoriska sagan är en otroligt vackert illustrerad berättelse från Korea som handlar om de universella tidlösa frågorna. Vilket pris har friheten? Hur klarar man sig om man inte har någonstans man får höra till? Kan man älska en unge fastän den inte ser likadan ut som man själv? Kan man leva lyckligt trots att den man älskar lämnar en?

Lyrans Noblesser har också skrivit. 

fredagspaus

å kära nån!

Skriver lite om Nalle och hans vänner på Kulturkollo idag.

den gränslöse - Jussi tillbaka i full form

Den gränslöse är bok nummer sex i serien om Avdelning Q och jag var först tveksam till om jag skulle lyssna på den. Stefan Sauk är inte min favorituppläsare och jag har tyckt att serien gått lite i stå. Min invändning mot Jussi Adler-Olsens böcker är att de är alldeles för långa, att kriminalhistorierna är för konstruerade och våldet ofta är onödigt och orealistiskt.


Varför ens lyssna då? Jo men, Den gränslöse är 18 timmar lång och kriminalhistorien är som alltid både invecklad och ganska långsökt men det är samtidigt en riktigt bra kombination mellan samspelet i utredningsgruppen Q och det ouppklarade mord som de får på sitt bord. Det hela börjar med att telefonen ringer i polishuset i Köpenhamn, en polis på väg mot pension på Bornholm ber Carl Mörk och han team om hjälp. Han har under många år försökt att klara upp ett dödsfall med en ung flicka. När köpenhamnspolisen inte lyssnar beslutar polisen på Bornholm sig för att skapa så mycket uppmärksamhet kring fallet att det inte går att undvika att undersöka det igen. Så rullar själva handlingen igång.

Det som gör att jag fortsätter läsa Adler-Olsen är att han undersöker fenomen i det samtida samhället genom att skildra några männsikor mycket ingåeende. Han gräver och rotar i människors liv på ett sätt som nästan kan kännas obehagligt emellanåt. Han skönmålar inte människornas motiv och behov av att höra till och han väjer inte för att tränga in i de mörkaste och smutsigaste hörn av det mänskliga psyket. Det både lockar och skrämmer. För mig personligen så var Den gränslöse en av de bästa delarna i serien hittills. Det här är dock en deckarserie som man ska läsa i ordning - en del av intresset handlar också om att följa polisgruppens utveckling från ett gäng mycket extrema individer till ett utredningsteam som löser de svåraste kalla fallen i landet.

grattis Pippi!

Hade jag nu varit något mer organiserad så hade jag förstås haft ett fint hyllningsinlägg till Pippis ära på lut. Det har jag nu inte så det får räcka med:

Grattis!

Färsk fisk - en fabel från Tanzania

Vi har temavecka kring djur på Kulturkollo och då passar en repris från 2012 bra: 

John Kilaka är en illustratör från Tanzania som har bestämt sig för att samla in några av alla de muntliga berättelser som traditionellt berättats i landet. Jag lyssnade till honom och Elishie Lema på bokmässan för två år sedan där de beskrev hur den muntliga traditionen håller på att försvinna. Delvis är det utveckling med ny teknik som TV, Internet, mobiltelefoner som gör att berättarstunderna med många generationer försvinner. Ny teknik och sjukdomen. HIV drabbar många familjer, barn blir föräldralösa och mormödrar och farmödrar måste försörja barnen, de har inte längre tid att berätta för sina barnbarn. Kilaka har använt den nya tekniken och cyklat runt på landsbygden och spelat in, en av de berättelserna kan jag ta del av i Färsk Fisk. Det är en härlig fabel med tydlig sensmoral som passar att arbeta med i skolan, djuren gör dumheter, ångrar sig och hjälps till slut åt att ordna en fest. Allt illustrerat med underbara, detaljrika och ganska tuffa bilder. Jag arbetar aktivt i skolan för att lyfta fram berättelser och bildspråk från hela världen och i det arbetet passar Färsk Fisk riktigt bra. 

Jag letar efter boken i webbbokhandlarna med det verkar som den svenska upplagan är slut - hoppas det blir nytryck!

Jag har tidigare skrivit om Kilakas bok Förtrollad Frukt.

vårt inre Afrika - Lasse Berg

Älskade Lasse Berg! Hans böcker är så vidunderligt kloka, underhållande och fyllda av kunskap om människan. Människan som social varelse och vars existens bygger på samarbete, solidaritet och det fiffiga i att vi alla är olika.

Ensam har aldrig varit stark. Ensam var död. 

Lasse Berg fortsätter enträget sitt folkbildande uppdrag och berättar om människans ursprung, det som format oss som art och hur vi har mycket gemensamt med våra släktingar bonoberna. I Vårt inre Afrika möter Lasse Bergs texter Carl Douglas fotografier och de tar oss med på upptäcktresor som passar perfekt för mig som älskar att resa men är tämligen harig och mycket bekväm. Lättlästa texter med stort innehåll varvas med både vackra och humoristiska bilder av djur, natur och en expeditions vardagliga vedermödor. Egentligen är det nog inte mycket nytt för den som läst Lasse Bergs tidigare böcker men det är här presenterat på ett ännu mer lättillgängligt vis. Passar säkert extra bra för den som inte ännu har läst trilogin om Kalahari och som uppskattar det kortare formatet.

Det som är unikt med Bergs böcker är att han på ett pedagogiskt och stringent sätt kan presentera forskningsrön utan att det blir tradigt och torrt. Med personliga anekdoter, humor och lättsam ton får han oss alla att reflektera kring hur människan blev människa en gång och vår plats på jorden.

Läs gärna mina texter om Gryning över Kalahari, Skymningssång i Kalhari och Ut ur Kalahari också. Och för guds skull - läs böckerna! Vårt inre Afrika är dessutom en perfekt presentbok till alla som är intresserade av det som kallas människan.

Foto: Privat, Tanzania 2005

amos och soma - en kärlekshistoria

Kulturkollo har djurtema och jag botaniserar bland mina favoritböcker. Bjuder en repris av texten om Amos och Soma från 2010: 

Ulf Stark har tillsammans med Anna Höglund gjort en helt underbar bok som gör att man bara smälter. De härliga bilderna med sina vackra färger bildar med texten en helhet som andas kärlek. Amos och Soma älskar varandra och när Soma en dag berättar att det finns ungar i hennes mage så bestämmer sig Amos att ge sig ut för att finna henne den finaste av presenter - kärlekens äpple. Sagan berättas av den gamla apan som sitter i apbrödsträdet på savannen och efter att ha läst för eleverna om Amos och Soma kan jag inte annat än känna mig varm i hjärtat!

Edit! Fick idag av en slump reda på att Soma betyder läsa på kiswahili...

kulturkollos tisdagsutmaning handlar om djur

Vilket är ditt fiktiva favoritdjur? 
Så lyder frågan inne på Kulturkollo den här veckan och jag hade faktiskt inte särskilt lätt att svara. Jag är ingen djur-tjej. Har aldrig varit. Hästböcker har jag väl läst några och visst älskade jag Klas Klättermus som vi fick spela som musikal i skolan men annars?
Det får bli Båtsman från Vi på Saltkråkan. Jag älskade tv-programmet som liten och drömde om att ha en familj som Tjorvens. Inte som Pelles, det verkade för äventyrligt. Livet på en skärgårdsö verkade bara så mysigt och tänk att ha en pappa som hade affär och tvilling-storasyskon. Jag minns också när jag läste boken första gången. Jag gick i ettan och var hemma från skolan för jag hade mässlingen. Alla som haft det vet att man kan bli känslig för ljus, jag minns alltså ett mörklagt sovrum och så min klasskamrat Roger som kom med läxor från fröken. Jag minns också hur han höll fram boken och sa: Jag lånade den tjockaste boken som dom hade i biblioteket också för du läser ju så fort.
Det kan man kalla omtänksamt, sen om det var fröken Marianne som valt förtäljer inte historien.
Jag har alltid varit mycket allergisk och aldrig drömt om ett eget djur eller ens tänkt tanken. Under sommaren som gick fick vi vara lite extrahussar åt min pappas hundar och visst är det något alldeles särskilt med en hund som sällskap och vän.

Augusti 2014

we were liars - Kanske är det allt du behöver veta

We Were Liars har fått titeln Kanske är det allt du behöver veta  på svenska och jag är förmodligen absolut sist på den här bollen i bokbloggarsverige. Men, det var en genomgrå lördag i maj och Lotten skrev en så fin text om den och jag kunde inte låta bli att klicka hem den som e-bok.

Ni hör att jag försöker övertyga mig om att det var ett nödvändigt inköp, och det var det, de facto, eftersom jag läst den på några timmar i helgen framför brasan med ösregnet utanför rutan. Mysig, välskrivet och smart.

Det räckte med det första stycket så var jag fast:
Welcome to the Beautiful Sinclair family.
No one is a criminal.
No one is an addict.
No one is a failure.
The Sinclairs are athletic, tall, and handsome. We are old-money Democrats. Our smiles are wide, our chins square, and our tennis serves aggressive. 

Den stora familjen med morfar patriarken, mormor som vigt sitt liv åt familjen och de älskade hundarna, de tre döttrana och alla barnbarnen samlas på den privata ön utanför Martha's Vineyard varje sommar. Husen i Boston, NY och Vermont överges för sommarliv i en vacker bubbla där alla lever efter mottot:

Be normal now. Right now.
Because you are. Because you can.

Cady är det äldsta barnbarnet och det är runt henne som berättelsen snor sig. När vi får möta henne är det Sommar17 och hon är tillbaka på ön. Hon längtar efter sina jämnåriga kusiner och Gat, de fyra har bildat en alldeles särskild gemenskap genom uppväxten och nu när Cady är 17 är ingenting sig längre likt. Livet har förändrats efter den olycka som Cady var med om Sommar15 och nu gäller det för Cady att försöka hitta sanningen. Alla vita lögner som genom åren använts för att hålla fasaden av en lycklig familj intakt måste ifrågasättas. Ett nytt ärligare liv påbörjas.

Språket, miljöerna och den unga Cadys sökande efter sanning gjorde det här till en helt magisk liten pärla. Snabbläst och smart, vacker och välskriven. Punkt.

gissa temat :-)

Kulturkollos tema för veckan är djuriskt!

Pilane i vårskrud

Maria Miesenberger, 2015

Naturisten, Laura Ford, 2012

Worldmaker, Lotta Hannerz, 2015

Hulda, Linna Granlund, 2015

Idag trotsade jag stormen med tillhörande pollenbombning och åkte till Pilane. Skulpturerna är fantastiska i vårskrud och jag måste tacka vädret för att jag var nästan ensam i hagen idag. Årets utställning var mycket fin och jag kommer såklart att återkomma med fler bilder därifrån under säsongen. 

göra sig kvitt Eddy Bellegeule - våldsam uppgörelse med en barndom som var nyss

Jag såg Édouard Louis på babel för några veckor sedan och bestämde mig genast för att läsa hans roman. Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är en rasande uppgörelse med en barndom som var alldeles nyss. Killen är alltså 22 år och kan med en så precis och ofta ganska distanserad prosa beskriva det helvete som var delar av hans uppväxt. Det är mycket starkt. Det här är en självbiografisk text om hur det är att växa upp i en liten nordfransk by där framtidsdrömmarna för pojkar handlar om att arbeta på fabriken, skaffa sig bil, dricka sig full på helgen och få till ett rejält slagsmål. Flickorna förväntas arbeta i en kassa eller inom hemvården och bilda familj. Så ser Eddys familj ut, de lever i mycket små omständigheter och inte blir det lättare för familjen när deras efterlängtade son inte alls lever upp till deras förväntningar. Linda skrev på FB så klokt att miljön påminner om den i Avallones Stål och det är ju klockrent. Friheten ligger inte bara i att kunna bejaka sin sexualitet utan också kunna slå sig fri från de förväntningar som klasstillhörigheten för med sig.

Eddy är vek och feminin, tycker om att skapa och spela teater och leker helst med flickorna. Så länge han är liten så accepteras han i byn men när han börjag mellanstadiet i en större ort börjar mobbingen och trakasserierna. Han försöker desperat att passa in och skaffar sig till och med en flickvän men det fungerar inte. Han vet att han älskar män och han vet att han måste hitta ett sätt att kunna få bygga en identitiet som är sann och alltigenom hans. Man förstår att Eddy får en fristad i teatern, och just de delarna hade jag velat veta mer om.

Romanen rör sig huvudsakligen i hemmet och i byn, det som händer i skolan skymtar bara fram i våldsamma scener då och då. Jag hoppas på att Louis fortsätter skriva berättelsen om hur han hamnade på teaterskola som tonåring och hur han började skriva. Det anas att det blir en fortsättning på den här fantastiska debutboken.

På kulturkollo avslutar vi idag en vecka med texter som har "bortom normen" som gemensam nämnare. Kika gärna in där så kan man läsa vad Linda skrev om den här romanen och vad alla vi andra skrev på temat.

SvD har en fin intervju.

grattis lilla bloggen!

 

Hipp, hipp!

Det som en gång började som en blogg bara för att minnas dagarna som gick allt snabbare har blivit en plats som är väldigt viktig för mig. Idag fyller min lilla hörna på internätet fem år och innehållet har förändrats genom åren. Numer är det nästan en renodlad bokblogg - vem vet hur det ser ut om ytterligare fem år?

Det som har varit sig likt genom alla år är att det här är min personliga blogg där jag skriver om det som just nu fyller min vardag. Ibland kommer det också duktiga gästbloggare in och ger nya tankar som jag själv inte hade kommit på, härligt! Helt fantastisk att så många läser och kommenterar, helt grymt roligt att jag genom bloggen fått ett helt gäng nya vänner. Nästan 5 000 inlägg, 15 000 kommentarer och snart 500 000 besökare senare så kan jag bara förundras. Det som började med en lite dagbok på nätet har blivit så mycket mer ... (de tre punkterna måste jag ha med, de är numer mitt signum)

Välkomna hit igen, och igen. Jag fortsätter skriva! 

det händer i Åmål!

http://www.bokdagaridalsland.se/nordiska-novelldagen-2015/

blekingegatan 32 - en suverän svensk faktion

Ännu ett boktips på temat "bortom normen". Läs, läs, läs!

Repris från 2013:

...att han, liksom hon var två personer, på samma gång: öm och brutal, snål och storsint, naiv och briljant.

Han och hon i citatet ovan är Mauritz Stiller och fröken Greta Gustafsson och de är två av huvudpersonerna i Lena Einhorns fenomenalaBlekingegatan 32, de två och så Mimi förstås.

Jag absolut sträckläste den här fina romanen som beskriver en ung Greta Garbo som fullkomligt sprudlar av livsglädje och ungdom. Jag som läser får följa henne i barndomen, via hattförsäljning och reklamfoton för PUB till Dramatens elevskola där hon möter Mimi Pollak som blir hennes stora kärlek, så vidare till stumfilmsstjärna i Hollywood.

Det som ständigt återkommer i den här faktionen (fantasier blandat med välunderbyggd fakta bland annat i form av brev mellan Greta och Mimi) är Gretas ständiga känsla av osäkerhet och underlägsenhet. Hon kommer från små omständigheter och inser att hennes utseende och förmåga att gå in och ut ur roller är en biljett till ett annat liv än det som hon lever tillsammans med föräldrarna på Blekingegatan 32 på Söder. Hon och syster Alva älskar att leka att de är någon annan, de fantiserar ihop pjäser och drömmer om teatern men när fadern dör, Greta är då 14, finns bara ett arbete som hattförsäljerska på PUB som framtidsutsikt. Hon står utanför teaterns ingång, hon går på bio så snart det finns en slant och hon drömmer om ett annat liv. Hon arbetar sig fram, använder sin skönhet och när hon blir utbjuden av en sexton år äldre man ser hon sin chans. Måhända kan han hjälpa henne?

Hon blir den yngsta eleven på dramatens elevskola och redan första dagen tyr hon sig till Mimi, en vacker mörkhårig värmländska med judiskt påbrå. Förälskelsen mellan Mimi och Greta är vackert och lustfyllt skildrad och extra fint är det när Einhorn använder sig av de autentiska breven, det ger hela romanen nerv och känsla av äkthet. Mellan kapitlen från Stockholm är korta stycken från Hollywood insprängda, där möter jag en sorgsen och vemodig Greta som känner sig utnyttjad av filmbolaget. Det gemensamma beroendet mellan Greta och Moje (Mauritz Stiller) är också det trovärdigt skildrat, han har funnit en ung och formbar filmstjärna som kan ge hans drömmar liv och hon har funnit en man som kan förverkliga hennes drömmar om ett gott liv. De är två själar som hittat varandra och som båda vet vad det innebär att växa upp i fattigdom. De har båda inre röster som uppmanar dem att visa att de duger. Att visa att de hör till.

Den ena kämpar förtvivlat för att finna något som ingen någonsin kan ta ifrån mig. Den andra skriker och skriker att jag inte får förlora det jag har. 

Det här är en härlig läsupplevelse som inte får missas. Missa inte heller Einhorns roman om Siri von Essen och sommarens fining: faktionen kring ett år i Karin Boyes liv, Jessica Kolterjahns Den bästa dagen är en dag av törst. Romaner som har sexualitet och könsroller, konstnärsskapets pris och tvivel på självet som gemensamma drag. Så bra!

tsundoko

Idag har jag sorterat ut ett gäng böcker som inte längre platsar i min del av hyllan. Nästan allt som låg i högar fick plats. Två hyllplan blev visst fulla av de där böckerna som kan kategoriseras under Tsundoku. Hmmm ...

min pappa Ann-Christine - en bok om en förälder som försvann

Temat "bortom normen" fortsätter på kulturkollo. En repris från maj 2014 är på sin plats: 

Föräldrar och föräldraskap. Barndom och vuxenliv, det är ämnen som kommer igen och igen i böckernas värld. Alla har vuxit upp, alla har erfarenheter av hur det är att växa upp och därför är Ester Roxbergs självbiografiska Min pappa Ann-Christine en särskilt gripande läsning.

Kanske såg ni intervjun på Skavlan där Ester och Ann-Christine berättade om hur det blev för dem i deras relation när pappa Åke kom ut och bejakade Ann-Christine? Skavlan var, som mycket ofta, tafflig i sin intervju och pratade om ytliga ting men ett minne har jag från klippet. Hur förtvivlat svårt det var för Ester att förlora sin pappa och vilken sorgeprocess det var att bearbeta en förälder som försvann.

I boken, som Ester läser själv i ljudversionen,  berättar Ester så naket och utlämnande om hur det kan vara att omvärdera det som var självklart och om den svåra uppgiften att bygga upp en ny relation med en i många sätt främmande kvinna. Jag drabbas också av berättelsen om Åkes liv, hur han genom nästan hela livet känt sig obekväm och fel i rollen som man. Han gör allting som syns utåt rätt, han engagerar sig i sitt yrke som präst, han flyttar med familjen till Zimbabwe för att göra gott, han lever i den vackra prästgården med fru och barn och ändå räcker det inte. Det räcker inte att fylla sitt liv med aktiviteter, engagemang för andra och ett perfekt hus. Han är inte ärlig mot sig själv och när barnen är vuxna blir det dags att ta steget ut i det okända. Livet som kvinna blir inte heller enkelt - när nu dessutom Ann-Christine valt att gå ut i massmedia och exponera sitt liv så kan jag tänka att det kräver extrem styrka. Och mod.

Jag tycker det här är en vacker och innerlig skildring av ett ämne som, trots att det är en extremt tillspetsad situation för dem, är universellt. De allra flesta som växer upp växlar blick på sina föräldrar vid något tillfälle i livet. Plötsligt är barndomens naiva, beundrande syn på föräldrarna förvandlat till en vuxen som ser en vuxen. Relationerna behöver byggas på nytt och det kräver ansträngning, för Ester och Ann-Christine blev det en fin bok som jag hoppas många läser. Läs gärna Fågelhuset och Antiloper också. Ester Roxberg är en mycket läsvärd ung svensk författare!

Intervju med Ester och radiointervju med Ann-Christine.

Gör det alla. Orka läsa.

Har blivit blurbad på pocketen för en av höstens finaste böcker. Hela min text om Vi var alltid beredda finns här och ett samtal med Annika om boken hittar ni på Kulturkollo.

garnethill - Denise Mina

Jag fattar inte riktigt hypen kring Denise Mina. För mig var Garnethill en ganska ordinär deckarupplevelse. Det känns som jag läst det förut, den sargade och trasiga huvudpersonen Maureen som rör sig i sjaskiga och skitiga miljöer. Vi möter psykiska ohälsa, alkoholism, incest och annat elände i en enda lång rad. Inte kan man lita på de som ska hjälpa en heller ...

Lite förklaring får jag när jag inser att den är skriven 1998. Det här är alltså en snart 20 år gammal deckare och i det ljuset så kan jag se att 1998 var det här troligen en bok som förändrade deckarkartan. Man kan tänka sig att till exempel Gillan Flynn har läst Mina i sin ungdom.

Nja, det blir nog inte fler böcker om Maureen för mig. Garnethill är första delen i en trilogi och hela klabbet är precis nyutgivet av Modernista i riktigt snygga band. Nu är det ju inte utsidan som räknas, och insidan var inte för mig. Då var det sagt.

ska vi byta grejer?

http://www.storabokbytardagen.se/

ett läsarmanifest!

de förklädda flickorna i Kabul - Jenny Nordberg

Idag skriver jag om en fantastisk och upprörande bok på Kulturkollo. Kika in!

bubbel om Till den skrivande kvinnans försvar

Plötsligt händer det ...

Jag sitter på ett bokbubbel i mitt kök och har inte läst boken. Enkelt sagt så har jag inte prioriterat Jenny Diskis Till den skrivande kvinnans försvar, ingen ursäkt men helt ärligt åtminstone.

3 av 5 medlemmar har läst den vilket får sägas är bottennapp i vår bokbubblarhistoria. Maj är helt enkelt en stressig månad i lärarskrået.

Några korta tankar:

- språket, tråkigt, upprepningar 

+ läsa boken som en historisk parodi, jämföra med tonårshysteri av idag, mycket drama och överdrivna känslor, den skrivande kvinnan Marie reflekterar och det smyger sig in roliga kommentarer kring läsande.

Däremot var stilbrottet med med vulgärt språk mot slutet lite konstigt, nästa som att det var påklistrat. Romanen ska skildra ojämlika relationer och relationer som bygger på beroende och dyrkan.  Marie, den skrivande kvinnan är ful, hånad i samhället och människor går bakom hennes rygg. Det blir skämskuddeläsning eftersom det blir så pinsamt med en människa som ser sig själv som geni och bara blir förtalad bakom hennes rygg.

Nu när jag i efterhand skriver detta så funderar jag på om man hade tänkt likadant om en uppblåst man som såg sig som Guds gåva till mänskligheten?

På kulturkollo är temat för vecka "bortom normen" och jag inser först nu att den här romanen skulle passat utmärkt in i där. En berättelse baserad på en sann historia om en kvinna som inte höll sig inom ramarna - den utspelar sig på 1500-talet och beskriver hur mönster i klass och kön på ett både sorgligt och dråpligt sätt är sig lika. 

Dagens bästa kommentar stod Bea för: Den här boken var alltigenom tråkig. Den största känslostormen den orsakade var när jag fick ett kravbrev från Askims bibliotek på 300 euro. För solkig pocketbok som redan var återlämnad ... 

Den fick 2.5 i medelbetyg.

Nästa bok blir Den tionde gåvan till den 15 juni. Vi ses i rosencafét i Trdgårdsföreningen vid halv sju. Vinet brukar ju smaka gott där ...

Mötet rundades av med Linda Efson i sitt esse. Högläsning av Solja Krapu!

idag skriver jag om en mycket fin roman - Nästa år i Berlin

Välkomna till Kulturkollo - där finns texten!