Vi är alla helt utom oss är den svenska titeln på Karen Joy Fowlers roman We are All Completely Beside Ourselves som jag haft som mobilbok de senaste veckorna. Vad kan jag tillföra i bloggosfären om den här totalälskade romanen?
Inte mycket alls mer än att jag tycker alla ska läsa den här vidunderligt egna och vackra romanen. Den börjar precis mitt i och sedan vecklar berättelsen om Rosemary ut sig. Vi får följa henne tillbaka till barndomen och den alldeles speciella familj som hon vuxit upp med. Det handlar om att kunna hantera saknad, syskonkärlek och en förtvivlad känsla av övergivenhet som de vuxna inte låtsas om. Rosemary blir ensam med sina känslor, mamman lider av depressioner och pappan har fullt upp med att nära sitt eget ego. Den älskade storebror Lowell pratar man inte längre om, han försvann en dag när sveket var ett faktum. Jag har läst boken på engelska och då var språket alldeles glimrande: innovativt, precist och ofta poetiskt.
Nu kan man tänka sig att det här är en deppig läsning, eländes elände och sedan lite elände till. Så är det nu inte. Fowler har skrivit en roman som hittar ljusglimtar i eländet och som med sitt språk gör att man småler rakt igenom hela läsningen. Jag gillar!
Riktig bra roman. Say No More!
Det där låter som en roman helt i min smak!
SvaraRaderaTror jag! Helt klart, jag läste på engelska och det var härligt. Fint språk!
Radera