konstrunda 3

Greta Sandahl, Klädesholmen

årets påskarrangemang är lila

Peep Show - novell nummer fyra!

Novell nummer fyra i Nathan Englanders novellsamling ledde till blandade reaktioner hos cirklarna. Peep Show, där en sekulariserad jude går in till en sexshow och när luckorna öppnas för att blotta härligheterna så dyker diverse människor upp som vill övertyga honom att återvända till den rätta tron. Några av cirklarna tyckte att den här novellen var ganska slätstruken, andra tyckte den var den roligaste och några tyckte den var mycket intressant. Det är grymt roligt att läsa allas tankar och särskilt kul är det att vi har rejält olika bakgrund vi som pratar. Det blir många infallsvinklar! Såhär ungefär gick snacket:

Anna: Fniss. Obetalbara bilder far fram i huvudet med luckor som öppnas... Vi har pratat ganska lite om Englanders humoristiska sida. Jag tycker han ofta är mycket rolig, vad tycker ni?

Henrik: Humorn tycker jag är en viktig del i novellerna. Utan den hade det blivit alltför tungt tycker jag.

Anna: Jo, helt klart är det ett sätt att kunna skriva om allvarliga ting och locka oss till att sätta skrattet i vrångstrupen. Humorn känns nästan lite standupamerikansk ibland. Fina oneliners  som väder på en femöring till nattsvart allvar.

Birgitta: Och jag tycker inte att han är särskilt humoristisk faktiskt, förutom i den här novellen. Helskruvad och så absurd! Jag tänker att han tittar in i sitt eget samvete och sin egen själ när han  kikar genom luckorna och möter rabbinerna och hustrun m fl.

Tina skriver så insiktsfullt:

Jag tycker att den här novellen har oerhört mycket att säga om hur religiösa människor många gånger, åtminstone de med extrema åsikter, är mer intresserade av andra än sig själva. Man vill frälsa andra människor och befria dem från synd eller som i det här fallet, rabbinerna som vill rädda Allen till ett paradisiskt liv eftersom han inte längre tror. De försöker ännu en gång övertyga honom om den enda och den rätta tron. Det må vara övertydligt men inte desto mindre oerhört intressant. Han ställer också sin barnatro mot den tro han utvecklat som vuxen. För: Vad ska en pojke som har vuxit upp med absoluta värden och värderingar göra när han ställs inför motsägelser? Livet är inte svart och vitt utan faktiskt fullt av gråskalor. Ni vill ha sanning och rättvisa, och att allt ska passa in i religionen. Men vissa saker passar inte in. De är varken rätt eller fel. Bara naturliga.

Vi som pratar Englanders noveller är:
Erikas bokprat
Bibliotekskatten
Fru E:s böcker
Enochannanbok
Breakfast Book Club
Henrik Elstad
Lottens bokblogg
Min bokblogg
Cum libris non solus
Café de la Nouvelle

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

läsdagsafton idag!

Jag och Anette kom mycket samstämmigt överens om att det finns för få långhelger, de är ju liksom alldeles perfekta och borde komma typ en gång i månaden.  Förslaget är att vi redan nästa månad, dvs april instiftar långläsdagen, läsdagsafton, läsdagen och annandag läsdag.

Jamen, just det. Vi ska på bokresan! Då var det fixat :-)

konstrunda 2

Nästa stopp var hos Gunilla och Karin Elmlund. Karins oljor är färgstarka och vårliga i sina färger!

konstrunda 1

Konstrundan började i Ewa Evers ateljé, som alltid så har hon förvandlat sitt hem till en teaterscen och konsten är vidunderligt vackert presenterad.

utlottning av Konungen av Kader Abdolah

På påskafton värper tuppen ett ägg och alla snälla får sig varsitt. Godis eller kanske en bok inuti? Tuppägg har jag få att erbjuda men däremot en fin roman om Persien att lotta ut! Välkommen att vinna Konungen av Kader Abdolah. Du är med i utlottningen genom att skriva en kommentar här nedan. Vill du ha två lotter så delar du på FB eller skriver om utlottningen på din blogg också. Senast kl 24 den 2 april ska du ha anmält intresse. 3 april meddelas vinnaren här på bloggen. Välkommen att pröva lyckan!

Den 2 april kommer mina tankar om Konungen men jag har tidigare läst Abdolahs roman Huset vid moskén. Om den skrev jag såhär i mars 2011:

Storfamiljen som bott i huset vid moskén i många hundra år börjar allt snabbare att lösas upp. Matthandlaren, Imamen och Böneutroparen är de tre bröderna som vi får följa från mitten av 60-talet. När berättelsen  börjar är Shahen, med USAs goda minne, ledare i Iran och vid sin sida har han den vackra Farah Diba och västerlandets moderniteter både lockar och skrämmer befolkningen i Huset vid moskén. 
Det traditionella sättet att leva utmanas och sönerna söker sig allt längre från fadershuset, de studerar och blir politiskt aktiva och släktens överhuvud matthandlaren inser att han lever i en ny tid när även kvinnorna i huset engagerar sig i samhällsutvecklingen. Genom människorna som bor i huset vid moskén får vi följa Irans väg mot religiös fanatism med Ayatolla Khomeni i ledningen och boken hjälper mig, som typisk västerländsk läsare, att förstå en del av mekanismerna som gör fanatismen möjlig.

Kader Abdolah beskriver i sin myllrande roman Huset vid Moskén hur  i Iran förändras under några decennier i mitten av 1900-talet. Det här är en lättläst bok som gör ett försök att berätta om Irans historia och politiska utveckling så att även jag, en ganska okunnig läsare ska förstå. Den persiska kulturen och poesin finns där också, invävt i boken finns också suror från Koranen insprängda och jag finner dem mycket både vackra och tänkvärda. Lättläst och läsvärd blir mitt omdöme. 

Glad Påsk

en simtur i novellhavet

Lagom innan långhelgen så kommer här en liten simtur i novellhavet.

Grattis, grattis Litterturkvalster och småtankar! Äntligen har utmaningsblocken släppt och några novellixar har blivit lästa :-) Hanna är tillbaks från semestern och har med klang och jubel laserat en feministisk kanon. Tina tipsar om alla fina noveller man kan höra i P1  och Bloggbohemen undrar om hon kanske tröttnat på noveller helt? (Går det verkligen?)  Ny medlem i utmaningen är bokstavkommapunkt - välkommen hit till den här kravlösa samlingen!  Bokmoster har läst Vad jag pratar om när jag pratar om Anne Frank och novellcirkeln kring Nathan Englanders texter fortsätter, många spännande tankar kan man följa i alla deltagares bloggar - kolla in länklistan! Bokmal 73 tipsar om att Yukiko tipsar:



Själv har jag skrivit om Alice Munro och nu läser jag Sophie Elkans novellsamlingar inför Göteborg Läser. Önskar alla novellsimmare en härlig påskhelg med påskägg fyllda av böcker och massor av smarrig läsning!

Maken - en klassiker

Gun-Britt Sundströms klassiker Maken lästes ut på ett café igår och jag erkänner att de sista hundra sidorna eller så gick trögt. Trots gott kaffe, fantastisk macka och härlig vårsol så tappade jag farten och det var synd. Berättelsen tappade farten och jag tappade något intresset för den ganska osympatiska berättarrösten Martina. Den första halvan totalt slukade jag, det var intressant att läsa en närmare 40 år gammal bok fylld med tidsmarkörer som ändå kändes  tidlös. Om man nu tänker bort fri sex, telefonkiosker, skrivmaskiner,  FNL- demonstrationer och användandet av ordet festligt vill säga. :-)

Det handlar om hur två människor som älskar varandra ska kunna leva tillsammans utan att ge upp sitt eget jag. Huvudpersonerna i den här förhållanderomanen heter alltså  Martina och Gustav, de träffas som unga studenter i Stockholm på 70-talet och jag får följa dem under ett antal år mellan 20 och 30. Deras förhållande är på och av, av och på. De kan inte vara med varandra men heller inte ifrån varandra, de kommer båda från en borgerlig miljö och älskar mest av allt att leva ett enkelt liv på ön i skärgården, läsa och prata om det de läst men så ska brödföda tjänas. Vardagstristessen slår till, snöslask, konservmat och pliktknull. Var det såhär livet skulle vara?

Jag undrar för mig själv hur kontroversiell den här boken var då den kom 1976? Den berättar om en frigjord kvinna som inte vill vara del av normen, hon vill ha ett eget rum. En egen frizon och väljer sin egen väg, väljer att leva ensam, utbilda sig, ta sig en älskare eller två. Ett sätt att leva som på många platser än idag inte riktigt passar in i bilden av hur en kvinna ska vara. Kan tänka mig att den 1976 var rejält omtalad (detta får jag faktiskt ta reda på...). Någon som vet?

shoppat idag

Elvine

Nu har jag köpt en vårjacka som jag kanske kommer att ångra. Lite för flickig för en typ 46-åring. Måhända lite. Men så fin! Dottern får avgöra om den är OK eller inte :-)

Tic Tac av ISOL

På akvarellmuseet i Skärhamn har de fina illustrationer av ALMA-pristagaren ISOL. Njut hennes bilder!

novell nummer tre heter Hur vi utkrävde hämnd för familjen Blum

Nathan Englander är just nu i Sverige och han twittrade glatt om att han redan på flygplatsen såg bilder av Abba. Igår läste jag tweets från Brombergs författarafton, som jag gärna hade gått på om jag bott i den stora staden. Jag får istället se fram emot att läsa Vi Läsers nästa nummer för att få fler ledtrådar till hans texter. De behövs nämligen!

Hur vi utkrävde hämnd för familjen Blum är novell nummer tre i vår novellcirkel och ännu en novell som ställer oss moraliska frågor. Englander upphåller sig ständigt kring tankar om vad som är rätt och fel, om där finns omständigheter som kan göra rätt fel och fel rätt. Huvudfrågan i den här novellen uppfattar jag som: Är det någonsin OK med våld? “Det är en fin skiljelinje mellan vedergällning och aggression.” (s 121) är en mening som hänger sig kvar och begreppet hämnd är centralt. Handlingen i korthet är ett ett gäng pojkar under lång tid har blivit trakasserade av grannskapets antisemit och bestämmer sig för att ge igen. 

Fru E läste novellen och 
"tyckte att jag kunde läsa in hur terrorism föds och göds! En som är större och bestämmer och flera som trakasseras men inte vågar opponera sig, den hemliga träningen och slutligen aktionen/hämnden."
Där någonstans känns som vi kommer novellen nära och det gör att den har bäring på många platser, att förtryckta människor utkräver hämnd eller själva blir förtryckare är något som man kan se i många olika samhällen, stora som små. De mekanismerna finns på skolgårdar, arbetsplatser också här i Sverige. Pojkarna i Englanders noveller har inte heller någon vuxenvärld runt om dem som reagerar eller agerar. Tina har ändå hittat en hoppfull ton och hennes ord får avsluta: 

När gruppen utav pojkar står och tittar på den nedslagne antisemiten så förstår berättarjaget att jag alltid skulle tycka att de var bättre att vara slagen än den som slog. Jag vill tolka det som att våldet kommer att upphöra.


Vi som pratar Englanders noveller är:
Erikas bokprat
Bibliotekskatten
Fru E:s böcker
Enochannanbok
Breakfast Book Club
Henrik Elstad
Lottens bokblogg
Min bokblogg
Cum libris non solus
Café de la Nouvelle

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

lite på vänt!

Snart läslov!

ALMA-pristagare till LitteraLund!

Grattis till Isol som vann ALMA-priset 2013!

Isol skapar bilderböcker i barnets ögonhöjd. Hennes bilder vibrerar av energi och explosiva känslor. Med en återhållen palett och ständigt nya bildlösningar tänjer hon på invanda perspektiv och flyttar bilderboksmediets gränser. Hon utgår från barns klara blick på världen och ger deras frågor drastiska uttryck och öppna svar. Med befriande humor och lätthet behandlar hon även tillvarons mörkare sidor.

Extra roligt är att hon besöker Sverige i april, hon medverkar i LitteraLund helgen den 19 - 20 april. Lyckos alla skåningar!

världsutmaning!

Feministbiblioteket skriver: 

Då var det då dags att presentera mitt nya projekt – världsutmaningen.

Reglerna är enkla: Läs en bok från varje världsdel. Vad som är en bok från en viss världsdel avgör du själv. Gå på författaren eller innehållet eller något annat. Det är helt ok att vara mycket kreativ.

Mina regler för min läsning är mer snäva: Boken ska vara skriven av en kvinna, handla om kvinnor och författaren måste komma från världsdelen samt boken ska utspela sig där.

Jag hade tänkt att göra denna utmaning kort och köra på i två månader, men jag vill gärna att fler hänger på och jag har respekt för att andra gör andra prioriteringar så en månad per bok borde väl vara lagom? Jag redovisar resultaten här på bloggen den 25 september.

Klart jag ska vara med, det här är en straffsparksutmaning för mig, skräddarsydd och jag ska verkligen försöka få till det med Hannas smalare definition. Jag får klura på en läslista och återkomma. En given titel är Chimamanda Ngozie Adichies Americanah som jag redan beställt (och hoppas handlar om kvinnor), sedan blir det Drömhjärta i bokbubblarna, Ingenting kan hindra natten av Delphine de Vigan och romanen The End of the Story, Liliana Heker. Asien får bli koreanskt - Ta hand om min mor men Oceanien?  Kanske Janet Frame? 

Klicka er nu in till feministbiblioteket och anmäl er direkt! Klart vi ska var ett gäng som läser oss världen runt!

Kina med tio ord (Yu Hua)

De tio orden som beskriver denna gigantiska nation på frammarsch är Folket, Ledare, Läsning, Skrivande, Lu Xun, Skillnader, Revolution, Gräsrötter, Plagiat och Bluff. De tio kapitlen blir en färd från Maos Kina, via författarens uppväxt till dagens hyperkapitalism. Huas huvudtes är att samma mentalitet som möjliggjorde Det Stora Språnget och framför allt kulturrevolutionen är densamma som möjliggjort den halsbrytande utvecklingen efter Maos död. Det är en intressant skildring av en kultur där nyckfull toppstyrning blandas med halsbrytande egna initiativ bland de gräsrötter som tar alla chanser som ges, med hög riskbenägenhet, för att det just inte finns något att förlora om man tjänar 800 kronor om året när andra lever på västerländsk nivå. Hua exemplifierar rikligt hur liv vänds upp och ned idag på samma sätt som under kommunisttiden, utan individens egen förskyllan. Med de defaitistiska kinesernas uttryck vänds pannkakor och en revolutionär igår är en kontrarevolutionär idag och en mångmiljonär igår är en brottsling idag. Om man skall tro Hua finns det många likheter med oligarkernas Ryssland i att den ekonomiska lyckan står den djärve bi i ett land med godtycklig lagskipning.

Intressant som sagt, men är det bra läsning? Det är ju ingen roman, men det finns självbiografiska inslag som skulle kunna läsas som litteratur snarare än journalistik och de är bra men inte fantastiska, man får inte riktigt lära känna författaren. Det som är bäst är pojkårens skildring av en skolgång i upplösning under kulturrevolutionens första år, med gäng av gatpojkar som revolutionära celler och Huas storebror som en klassisk översittare förklädd till rödgardist. I denna berättelse förstår jag mekanismerna som Mao spelade på bättre än i något jag läst tidigare. Undrar om det inte skulle behövas fler förstahandsberättelser av människor som verkat på fel sida den moraliska gränsen. Eller är det en omöjlighet - litteratur är per definition empatisk?

/Gästbloggare M

novelltävling

Collings förlag

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

vårfru blir våffel blir mums!

fågelbarn - en ruggig uppföljare

Kaninhjärta hette Christin Ljungqvists debutroman som hyllades i hela bloggvärlden för ett år sedan, nu har hon gjort det som måste vara supersvårt. Skrivit en uppföljare som har liknande miljöer, liknande tema och liknande övernaturliga inslag. Det finns ju risk att man upprepar sig och lite, lite tycker jag nog att Christin trillat i den fällan. Det här med symbiotiska, övernaturliga band mellan syskon utforskade hon rejält i den förra boken och kändes inte lika nytt längre. Varsel, gengångare och skator är viktiga ingredienser i den här boken och redan som barn är Hanna sär. Hon använder sina händer för att finna småsaker som sätter henne i kontakt med dåtid och framtid. Som en skata samlar hon tingen i sin lekstuga och som kompanjon har hon sin bror Samuel. När romanen börjar möter vi Hanna som snart ska ta studenten, med en skata tatuerad över armen, båda hennes äldre bröder är döda. Hanna försöker att hantera sina känslor och det är svårt, pappan gömmer sig i praktiska ting, mamman stänger in sig i sovrummet och Hanna sörjer inte alls. Istället känner hon lättnad, befrielse, det är rättvisa som skipats. Inte förrän i romanens sista sidor avslöjas hela sammanhanget och därför tänker jag inte yppa ett enda ord mer om handlingen.

Jag ska erkänna direkt att det här inte vanligtvis är min genre, jag läser mycket sällan romaner med övernaturliga inslag, det lockar mig oftast inte men Ljungqvists täta familjedrama, vackra miljöbeskrivningar och fina beskrivning av en ung flicka som väljer att ta reda på sanningen fångar mig. Det att ytan betyder allt är, är viktigare än sanningen är spännande att rota i och Christine gör det skickligt, dessutom bygger hon upp spänningen genom att hoppa i tid och rum och berättelsen blir riktigt ruggigt otäck emellanåt.

Fantastiskt vackert omslag men trist att pappret i boken känns både grått och poröst. Jag är en så'n som gillar danskt band med vita lättlästa sidor. Det är ju det där med åldern som ställer till det med synen, kanske ställer åldern till det för mig i läsningen också. Jag är övertygad om att många tonårsflickor kommer att älska den här boken. Jag skickar helt enkelt mitt ex av Fågelbarn vidare!

ett sent men välment grattis!

Josefine har gjort det närmast omöjliga. Hon har läst alla nobelpristagare och sedan skrivit om dem på sin fina blogg. Väldigt praktiskt för alla oss som snuddat vid tanken någon gång, nu kan vi börja med att läsa hennes inlägg först. Undras hur många svenska människor som läst alla pristagare, de kan säkert räknas på en hand eller? Undras om någon i akademin gjort det? Grymt imponerad är jag. Grattis till uthållighet, målmedvetenhet och en beläsenhet utan dess like!

feministisk litteraturkanon

Hanna har satt samman en feministisk litteraturkanon och jag måste länka. Läs hennes lista!

lantliga scener och morgon i Jenin

Två tips på böcker att läsa om man är intresserad av att få ytterligare kött på benen när det handlar om konflikten mellan Israel och Palestina och bosättningspolitiken. Jag kan rekommendera Morgon i Jenin som jag skrivit om här och Amos Oz novellsamling Lantliga Scener. 



Repris från december 2011:
lantliga scener - noveller av Amos Oz

Vad är de letar efter, människorna i Amos Oz novellsamling Lantliga scener? Alla bor de i den vackert belägna pionjärbyn som sakta håller på att förvandlas till en semesterort. Nybyggarnas barnbarn driver konstgallerier, olivolje och ostaffärer och på sabbaten är byn fylld av folk. Resten av veckan verkar tiden stå stilla och det på ytan lugna livet får jag läsa om i åtta noveller som närmast tillsammans bildar en roman.

Platsen är Tel Ilan och in och ur novellerna rör sig människorna i byn, de letar efter någon, väntar på någon, smyger på någon, lyssnar till okända ljud i natten och ändå tar de alltsamman med jämnmod. Kommer inte brorsonen idag så kommer han imorgon, att gå vilse och bli inlåst i en källare kan vara en skön vila, hustrun dyker säkert snart upp igen och trots de konstiga ljuden under huset så kommer hemmet att stå kvar. Vi möter mannen som på allsångskvällen, där sångerna som sjungs minner om en tid då allt var ljust, hör rop som kallar honom till det igenbommade, spindelvävsfyllda sovrummet. Sonen i familjen tog där sitt liv för länge sedan bara 16 år gammal och hans far skuldbelägger sig själv, om han bara inte varit så trogen sina principer. Då hade kanske sonen levt idag? Novellerna vill alla berätta något om staten Israel, trots att landet, enligt Oz, står på osäker grund, trots att människorna febrilt letar efter det som en gång var eller det som en gång ska bli så lever de stadigt och stilla, förtröstansfullt i sin lilla by. Rutiner och traditioner håller dem samman i den vackra byn i bergen allt emedan dagarna stilla går...

Amos Oz är en fantastisk författare som förmår att skriva precis så där enkelt och så där komplext som bara några få kan. Jag hoppas på ett Nobelpris framöver, hans fredliga budskap med samförstånd och samexistens i regionen förs i den här boken fram på ett lågmält sätt och det gillar jag. Den självbiografiska En berättelse om kärlek och mörker var en av förra årets höjdpunkter och Lantliga Scener är årets bästa noveller. Helt klart! Tack till svärmor som köpte.

Läs mer i SvD, DN och GP

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

systerkullarna - novell nummer två i vår novellcirkel

Olivträdet som står utanför bosättarnas hus får i min läsning av den här novellen bli en symbol för marken, det tusen och tusen år gamla stycke land som beskrivs redan i Gamla Testamentet och som idag är en plats för osämja och konflikt. Bosättarna försöker röja det nya landet, hugger ned uråldriga träd för att få fri sikt och upptäcka fienden men den arabiske pojken protesterar. Det som är rotat i myllan kan inte utplånas så lätt. Kvinnan

lyckas inte hugga ned trädet, och i nutid står det kvar, mitt i den lilla bosättarstaden, sargat men levande. Naturen överlever trots människornas övergrepp men överlever människorna i ett sargat land? Birgitta skriver i vår cirkel:

Jag tänkte trädet som en symbol för att det som är gammalt och rotat inte är så lätt att bli av med, i det här fallet att bygga en nytt land innebär inte att allt blir nytt utan det gamla finns kvar och måste samexistera, alltså Israel och Palestina.

Nathan Englander har i Systerkullarna skrivit en mycket komplex novell som utmanar mig, han berättar om en kvinna som skänker bort sin nyfödda dotter till sin granne för att blidka det onda. Kvinnorna är nybyggare och männen är ute i krig, de bor på erövrat land och det är mycket snyggt komponerat med berättelsen om den lilla flickan som speglas i landet Israels utveckling. Vi får följa både flickan och landet fram till nutid, flickan blir en olycklig vuxen kvinna och landet blir? Hur är det med löften? Är de till för att hållas? 

“Jag vill bara veta om det muntliga kontrakt med vilket Gud skänkte oss denna nation fortfarande är giltigt eller ej.” s 83

Läsningen av den här novellen var ganska frustrerande, dels förstår jag att det är en hel del hänvisningar till bibliska berättelser som jag inte riktigt har full koll på, trots söndagsskola i Missionskyrkan... Dessutom känner  jag att jag kan för lite om konflikten mellan Israel och Palestina, trots att jag genom åren varit intresserad och läst mycket från regionen. En känsla av för lite koll helt enkelt.

Senare idag följer jag upp med några boktips på annat skönlitterärt som jag läst om konflikten och bosättningar. Återkommer.

Vi som pratar Englanders noveller är:
Erikas bokprat
Bibliotekskatten
Fru E:s böcker
Enochannanbok
Breakfast Book Club
Henrik Elstad
Lottens bokblogg
Min bokblogg
Cum libris non solus
Café de la Nouvelle

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

afrikansk lördag: drömmar i krigets skugga - Thiong'o

I Ngugi wa Thiong'os barndomsmemoirerDrömmar i krigets skugga är det inte den traditionella masaiskölden som symboliserar landet på fanan, eller för den del omslaget. Det är tågen, lastbilarna och vägarna. Och att Thiong'o menar att Kenyas framtid ska byggas av tekniska framsteg och utbildning står klart redan i början av den här vackert formgivna boken. Det är drömmen om att leva i ett modernt land och drömmen om utbildning som genomsyrar berättelsen som är byggd på Thiong'os egna minnen från en uppväxt på landsbygden i Kenya. Han väver skickligt samman sina barndomsminnen med Kenyas utveckling mot ett fritt land, de vita landägarna och kyrkan är överhögheter som inte kan utmanas. Ironiskt nog är det just kolonialmaktens och missionsstationernas skolor som gör att människor börjar att drömma om ett annat sorts land, ett land där alla har samma möjligheter, samma rättigheter. Några gör revolution andra går på väckelsemöten och fler och fler får möjlighet att utbilda sig, inte minst genom att de kallas in till den brittiska armén under kriget.

Jag läste den här självbiografiska boken med vidöppet sinne, jag har tidigare läst Aké - barndomsåren av Soyinka och Things Fall Apart av Achebe och jag väntade mig en bok i samma paritet. Ngugi wa Thiong'o har ju i många år nämnts som en av favoriterna till nobelspriset och jag inser att det inte går att jämföra rätt av, men jag är mer imponerad av Soyinka och Achebes beskrivningar av barn och ungdomstid i en afrikansk koloni. Jag uppfattar tonen hos Thiong'o lite mästrande; kom nu så ska jag berätta sanningen om hur det var en gång. Han beskriver i sin bok hur han genom livet influerats av både den muntliga berättartraditionen och gamla testamentets berättelser och där finns ett genomgående stråk av sedelärande historier. Och historia. Det här är en memoirbok som berättar en viktig historia om ett land i förändring och en pojkes strävan för att få ta del av läsandets och skrivandets magi.

Jag är inte säker på nobelprisspekulationerna, ska jag puffa för någon afrikansk författare så finner jag Nawal el Sadaawi eller Assia Djebar mycket mer spännande. Det är dags för en kvinna från Afrika. Lyssnar du Peter?

- repris från augusti 2012 - 

afrikansk lördag: Agaat - nu i pocket!

"Bästa boken vi någonsin gett ut" skrev Maria i sitt följebrev från Weylers och det är ett meddelande som nästan skrämmer. När jag öppnar den tjocka romanen med det vackra omslaget är jag närmast orolig, tänk om jag inte tycker om den? Som tur är så behövde jag inte undra särskilt länge, efter ett femtiotal sidor var jag helt övertygad om att det här är en fascinerande roman. Med två kvinnor i huvudrollerna och miljön förlagd till sydafrikanska landsbygden så fanns i och för sig goda förutsättningar att jag skulle älska, men så mycket?

I romanens mitt möter jag fru de Wet och Agaat och det här är en roman om lojalitet, beroende och kvinnlig maktkamp - rollerna växlar mellan fru och tjänarinna många gånger under de 40 år som de lever sida vid sida. När Agaat en gång kom till gården, 5 år gammal, handikappad, misshandlad och vanskött var hon helt i den unga fruns våld. Hon var så skygg och meddelade sig bara med blickar och cirkeln sluts nu när fru de Wet ligger på sin dödsbädd, sjuk i ALS och endast kan kommunicera med hjälp av blinkningar. Marlene van Niekerk berättar i Agaat om så många ting, handlingen är på ytan ganska enkel och under ytan mycket komplex. Boken börjar med att sonen Jakkie sätter sig på ett plan i det kalla Kanada eftersom hans mor är döende. Telegrammet kommer från Agaat, som tagit hand om honom hela hans barndom och nu vårdar modern på familjens släktgård. Genom de två kvinnornas liv skildras den avgrundsdjupa segregationen i det afrikandiska samhället, ingen svart kvinna ska någonsin kunna tro att hon ska ses som del av familjen och jämlik. Starka band växer fram mellan de båda kvinnorna men likar blir de aldrig, inte ens i döden.

Marlene van Niekerk skriver sin historia med ett rikt och sinnligt språk som gör att jag förflyttas till velden i Sydafrika, till fårslakten, till skafferiet med konserver och inläggningar, till trädgården med örtagården som de anlagt tillsammans och till sjukbädden. Hennes text är något alldeles extra, enkel och samtidigt vackert formulerad på väg mot det oundvikliga slutet.

"Tiden som rinner iväg baklänges, tiden som tickar framåt, tiden som dras upp inför nedräkningen."  

Läs mer hos SvD 

- repris från mars 2012 - 

afrikansk lördag: två påbörjade och ett slut

På mitt skrivbord ligger två påbörjade romaner som båda krävde mer koncentration än vad jag just nu kunde samla mig samman till. Ambitionen var att ha läst dem innan dagens radioprogram. För visst kunde jag gissa att Lundströms Bokradio idag skulle handla om både Marlene van Niekerk och Ngugi wa Thiong'o. Båda aktuella afrikanska författare, båda nämnda i nobelprissammanhang. Livet kom emellan men jag bjuder programmet och jag bjuder under dagen texter om deras andra böcker.

I tidningen läser jag att en annan, ofta nämnd i nobelprisdiskussioner, afrikansk författare gått bort. Chinua Achebe var, som för många, min introduktion till afrikansk litteratur när jag läste Commonwealth Literature en gång i tiden. Hans Things Fall Apart är en veritabel klassiker som läses på utbildningar runt om i världen och det fina porträttet i SvD  blir morgonens läsning. För alla som är intresserade av afrikansk litteratur är hans uppväxtskildring obligatorisk läsning. Min lilla blänkare:

Mitt allra första möte med litteratur från Nigeria var Chinua Achebes romanThings Fall Apart. Den skrevs 1958 och beskriver, utifrån en igbomans synvinkel, hur samhället och livet förändras när allt faller sönder. Kolonialmakten har för med sig att stammarnas ursprungliga traditioner och språk marginaliseras, kristendomen för med sig andra sätt att se på världen, engelska står för framsteg och utveckling och familjens, stammens självklara roll ifrågasätts. Nu är självständigheten nära och ingen självklar grund finns att bygga det nya landet på.

Titeln är hämtad från en dikt skriven efter första världskrigets slut, då när kriget hade ritat om Europas karta och det moderna livet skulle ersätta den viktorianska eran. Yeats, The Second Coming:

"Turning and turning in the widening gyre 

The falcon cannot hear the falconer; 

Things fall apart; the centre cannot hold; 

Mere anarchy is loosed upon the world," 

med hopp om helg!

Med något frusna vårblommor önskar jag trevlig helg!

det kommer aldrig va över för mig

En hel generation har vuxit upp med Håkans musik, så också vår dotter. Nu skiva på gång, film och åtminstone två ungdomsböcker i vår med textrader från Håkanlåtar i titeln. Ge mig arsenik och Vi är inte sådana som i slutet får varandra.   Det är bara att inse att det blir en Håkanvår, i vår igen!

allt jag önskar mig en fredagskväll

En perfekt bok för en fredagskväll! Lättsam, välskriven och med en handling som inte kräver alltför mycket tankemöda. Rappa, kvicka scener spelas upp och det blir till en fransk komedi och feelgood som är underhållande men ändå inte lättviktig. Det är den lilla romanen allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt som just släppts i handeln som jag skriver om.
 
Jo är 47 år gammal och äger en handarbetsbutik i en liten stad i Frankrike, hon har allt hon önskar sig, är gift med Jo och deras barn är vuxna och utflugna. De två frisörskorna i salongen bredvid affären övertalar Jo att spela på lotto och plötsligt händer det. 18 miljoner Euro blir vinsten och Jo har först inga önskningar, så smått, så smått börjar hon att skriva listor över vad hon vill använda pengarna till. Hon tänker på sin far, sina barn och kanske en utsvävning som en resa med maken. Som de flesta redan gissat så är det inte helt enkelt att bli förmögen och pengarna blir startskottet till ett nytt liv.

Extra kul är att huvudpersonen Jo driver en handarbetsblogg och inläggen engagerar läsekretsen så. Det är ett av spåren i boken som Delacourt kunde utvecklat mer, boken känns ibland väl kort och summarisk. Jag hade gärna läst lite mer, boken tog slut allt för snabbt och kanske löste sig allt aningen väl enkelt, trots det så vill jag gärna puffa för den här perfekta fredagskvällsunderhållningen. Ett glas rött till så är kvällen hemma.

Sophie Elkan - en presentation

ur Författarnas Göteborg, Elisabeth Lindberg (klicka på bilden så blir texten större)

dåsåvare sommar!

Alice Munro - Brinnande Livet

Dear Life  är den engelska titeln på Alice Munros senaste novellsamling, Brinnande livet är den svenska och jag måste nog säga att den engelska förmedlar känslan i samlingen bättre än den svenska. Brinnande livet ger mig en bild av det är bråttom, det brinner i knutarna och det gäller att skynda medan Dear Life - kära, dyrbara livet skapar förväntningar om texter där livet utforskas och begrundas. Dear Old Life of Mine, mitt kära liv, så som det blev, så som jag minns det.

Alice Munro ger ut den här novellsamlingen när hon nu är i 80-årsåldern och för första gången skriver hon tydligt ut att några av novellerna, de fyra sista där hon berättar om sin barndom, är självbiografiska. I dem berättar hon om sin sjuka mor, en kärleksfull men enkel uppväxt under knappa ekonomiska förhållanden och en längtan till läsning och böcker. Det är inte osannolikt att även annat självbiografiskt stoff har smugit sig i i novellsamlingen, flera av novellerna handlar om en ung kvinna som drömmer om att skriva, som lämnar sin medelklasshemmafrutillvaro i Canada för att följa sin författardröm.

En av de starkaste läsupplevelserna för mig var novellen Amundsen som handlar om en ung kvinna som tar arbete som lärarinna på tbc-hemmet för barn. Hemmet ligger stilla och naturskönt utanför en liten stad och hon uppvaktas av ortens läkare. Han behöver en fru och hon behöver trygghet och värme. Det är lågmält och intensivt, vardagsnära och allt beskrivs helt odramatiskt men det griper tag. Med bara några få ord så målar Munro upp hela sammanhang och det gör hon mycket skickligt. Här finns inget som larmar och gör sig till, jag har skrivit om hennes novellsamlingar tidigare och beskrivit det som att jag som läser hittar det stora i det lilla, de stora frågorna i den lilla berättelsen. Ett helt liv i en mening, ett livsöde i en novell.

Jag försöker alltid att inte läsa recensioner och andra texter om böcker som jag ska skriva om här på bloggen men i helgen blev det omöjligt. 4 sidor i stora dagstidningen med vackra bilder till var oemotståndligt: SvDs fina reportage om Alice Munros författarskap.

Jag har tidigare läst För mycket Lycka och Nära Hem. Kärlek, vänskap, hat ligger i min hylla och ska också snart bli läst för det här är en författarinna som hör till de allra bästa!

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

Etgar Keret - en israelisk novellist

Noveller är perfekt läsning så här i stressiga marsdagar. Etgar Kerets kortkorta texter i Åtta procent av Ingenting är som små filmsnuttar ur olika människors liv. Novellerna utspelar sig alla i Israel men den här novellsamlingen är huvudsakligen inte en politisk kommentar även om Keret driver hejdlöst med olika religiösa och kulturella uttryck från sitt hemland. När jag läser dem tänker jag mig dem berättade i en bar efter ett par öl och några killar som drar igång. Har du hört om... Det skulle kunna var grabbgänget i bastun med för den delen och berättelserna är fyllda av absurditeter, humor och snabba vändningar. Snabba klipp, snabbt tempo och lättläst med underfundigt tuggmotstånd och samlingen ger mig en annan bild av Israel än de jag brukar få till mig. Konflikterna och det otrygga samhället finns där i bakgrunden men först och främst är detta en samling burleska historier där fantasi och verklighet på ett skruvat sätt flyter samman. Perfekt novellsamling när man har en liten stund över och längtar efter att bli underhållen!

- texten är delvis en repris från 2010 -

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

hörni alla, nu är det vår!

http://www.astroinfo.se/articles/184/vardagjaemning-2013

Jag bjöd mina kollegor på skolan på ett fniss igår när jag skrev på vår infokanal:
- Istidsvandringen inställd på grund av snö och kyla.

Våren inställd på grund av isvindar och snöyra? Nåja. Ljuset är här, fåglarna kvittrar försiktigt och snart så, eventuellt så, kommer värmen också. Balkongen är nyskurad, möblerna framställda. Allt redo, vi väntar!

englander totalsågad i SvD

Englanders hajpade bok varken rolig eller djup - så lyder rubriken till Eva Johanssons recension i SvD idag och hon skräder verkligen inte orden. Sällan har jag läst en sådan totalsågning och sällan ger jag mig in i samtalet kring litteraturkritik. Jag själv är en vanlig läsare som inte alls har den utbildning eller erfarenhet som en kritiker har men jag måste faktiskt erkänna att i det här fallet blev jag förvånad. Och överraskad.

Nu råkar det ju vara så att vi är ett gäng bokbloggare som närläser just den här novellsamlingen och jag har därför både läst den noggrannare än vad jag brukar och samtalat om den mer än jag brukar och därför sticker jag ut näsan just den här gången och säger. Jag håller inte med!

Jag håller inte med om att  "hur han än väljer att skriva är prosan ointressant, gestaltningen ytlig och budskapet övertydligt. När han försöker vara rolig blir han pinsam, när han vill vara djup likaså." och antagandet att han betalt sina vänner för att de ska rekommendera hans bok känns verkligen sådär. Närmast onödigt och på gränsen. 

Vad jag tycker om Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank kommer att komma fram tydligt i min serie novellreflektioner som dyker upp här på bloggen de närmsta veckorna, den första pubbade jag idag. Välkommen att läsa.

Vad tycker ni novellcirklare? Håller ni med?

- en novellvåg i bokbloggarhavet -