vinn en biljett till bokmässan!

Var med och vinn en entrébiljett till mässan! 

Det slutna ögat - Bauer i högform

Det slutna ögat är en bok där man hittar alla Belinda Bauers numer välkända kännetecken. Hon skriver deckare med en krypande psykologisk och mycket otäck grundton. Nästan alltid med barn som offer och så också denna gång. Boken börjar med att Anna ligger ute på cementplattan till uppfarten och polerar de fem små fotavstryck som finns där. De är det sista som finns kvar av hennes lille som Daniel som försvann spårlöst ett antal månader tidigare. Hennes man James är förtvivlad, han förstår inte hur han skall kunna få tillbaka den fru som han älskar.

Samtidigt sitter poliskommisarien Marwell (osäker på stavningen eftersom jag lyssnat men jag tror att det är hans namn) med ett olöst fall. En 11-årig flicka: Edie försvann för mer än ett år sedan och hennes kropp har aldrig hittats. När den lille Daniel försvinner så undrar han om de två försvinnandena möjligen kan höra samman.

Som en extra komponent i den här mycket välskrivna deckaren så tillför Bauer ett medium som säger sig kunna se bortom den verklighet som de flesta av oss andra kan se. Det slutna ögat kanske också kan se? Kanske det också kan hjälpa till så att barnen kan komma till rätta? Sådant nonsens avspisas direkt av poliskommissarien som tycker att det är humbug men kanske bör man lyssna på den inre rösten trots allt?

Det här är en mycket fin skildring av hur en mor vacklar på vansinnets rand när hennes barn försvunnit. Vad är vansinne och vad är klokskap? Där finns fler scener runt mammans förtvivlan som jag tyckte var mycket gripande. Nu berättar jag inte mer för då förstör jag läsningen för er andra men jag kan igen konstatera att Belinda Bauers böcker är så mycket mer roman än deckare. Där förkommer ett brott men det är människorna man minns. Väldigt, väldigt läsvärt!

Kina och Kuba i samtal

Eller kanske inte Kina och Kuba precis utan Leonardo Padura från Kuba i samtal med Yan Lianke från Kina. Trots besvärligheter med språken så blev det här ett av festivalens mest minnesvärda samtal. Det var mycket spännande att höra två författare från två kommunistiska länder samtala om skrivande och litteratur. Det var första gången de möttes på en scen och de var båda mycket nöjda med det.

Lianke berättar att han är uppvuxen med att se Kuba som en lillebror, inte alltid så väluppfostrad men ändå så tillhör Kuba den kommunistiska familjen. När nu Kuba och USA har öppnat för diplomatiska förbindelser så känns det som om att Kina har mistat sin bror. Lianke vill gärna resa till Kuba för att se landet och Padura menar att han då får skynda sig. Kuba har öppnat sig alltmer mot väst och många av de värden som det slutna samhället står för är på väg att försvinna. I Kina ses en cigarr från Havanna som något alldeles extra, bara för dignitärer och Padura kontrar snabbt med att alla de kinesiska produkter som svämmar över Kuba oftast inte fungerar ... Så'n är den kapitalismen.

De var rörande överens som att oavsett Kuba eller Kina så lever de i en fabricerad lögn. De menar båda att en författares uppgift i länder som deras är att föra fram människornas sanning, det som står i tidningar och visas på TV är inte alltid detsamma som befolkningen upplever. Lianke säger att god litteratur är den som använder en röst som kan tala om det som finns inombords. Kan man inte tala öppet så kan man kanske skriva om det. I litteraturen finns själens sanning - inget är förställt. Han avslutar samtalet med att poängtera att vad en kines tänker det vet ingen. 

Padura i sin tur menar att god litteratur är den som talar om mänskligheten och dessutom är vacker. 

Det passar som en bra slutkläm för min rapportering från Louisiana Literature. Nu är det bokmässan nästa och sen förstås Stockholm i oktober. Klart att jag skriver, läser ni?

ingenting är glömt - en ny deckarduo gör entré

Adam Sarafis är pseudonym för den svensk/nyazeeländska författaren Linda Olsson och den nyazeeländska manusförfattaren Thomas Sainsbury och jag tycker att formatet "skrivet för att passa tv" lyser igenom på ett positivt sätt i den här deckaren som utspelar sig på andra sidan jorden. (Tänk Rosenfeldt/Hjorth) Ingenting är glömt är en drivet berättad och mycket spännande roman som kickar igång med att en ung man hittas död i biblioteket i Auckland där han jobbar extra. Hans död betecknas som ett självmord men hans väninna Lynette, som är journalist tvivlar. Han har efterlämnat ett manuskript och han har innan sin död antytt att innehållet i det är sprängstoff. 

Sam heter utredaren som undersöker fallet och samtidigt som polisen nystar upp den smutsiga historien skriver Lynette på ett reportage som snabbt får storpolitiska förgreningar. Det är på samma gång ett oförutsägbart kriminalfall med en originell twist så är det också en berättelse om familjer, saknaden av en familj och hur svårt det kan vara att bli den förälder som man önskar. Jag kan läsa på förlagets hemsida att det här är en första del i en planerad trilogi och det låter bra. Jag har stor lust att läsa mer av Sarafis, det är tempofyllt, internationellt och miljöer som lockar. Nya Zeeland är så nära och ändå så långt borta och det är en del av lockelsen i den här romanen, man känner igen sig fastän ändå inte. Jag ser fram emot nästa del!

Linda och Thomas kommer till mässan, kolla in deras programpunkter här: http://www.bokmassan.se/sv/program/arets-medverkande/?person=111805

den där uschlingen

En gång i månan är månen full ... och jag är sömnlös flera nätter i rad. Nu kommer han snart den där uschlingen sa alltid min mormor Ingrid och grym är han för de sömnlösa. Läser passande nog Murakami och det är en man som dyrkar månen. Det gör inte jag. Rullgardin ned och ljudbok i öronen och ännu en natt i fullmånens sällskap. 

två röster från Grönland

För precis en vecka sedan var jag på Louisiana Literature i tryckande högsommarvärme. Nu sitter jag i sommarstugan och konstaterar att hösten är kommen. Det blir en höst som skrämmer mig lite, jag har nog tagit i lite mycket. Det behövs väldigt få motgångar för att det ska kännas botten, nåja. Lång förklaring till varför jag inte genast har slängt mig på Niviaq Korneliussens och Iben Mondrups böcker. De skriver båda om Grönland, med helt olika perspektiv berättar de om en ö som jag egentligen bara läst om i Kim Leines Kalak och Profeterna i Evighetsfjorden. Mondrup är ett av de barnen som växte upp på Grönland tillsammanmed sina danska föräldrar på 70 och 80-talet när danskarna själva tyckte att de kom med moderniteten och välfärden till ön. Hon fick idén till sin roman Godhavn när hon ble v kontaktad av en barndomsvän , mötet blev till ett porträtt av ett samhälle sett ur tre barns ögon. 

Korneliussens roman är något helt annat. Hon vill beskriva det samtida Grönland och hon berättar att boken inte är självbiografisk, trots att det kan ligga nära till hands att tro. Hennes bakgrund med uppväxt i Nuuk gör att hon kan känna igen känslan av att bo i ett fängelse. Det som kan vara så tryggt kan också uppfattas som kvävande och begränsande. Det är inte lätt att vara annorlunda i en så sluten miljö och det får en av hennes huvudpersoner uppleva. Hon är lesbisk och i Danmark så har just det diskuterats mycket. Niviaq säger kort att det är fyra andra ungdomar med i boken och inte har man då bestämt sig för att kategorisera det som en heterosexuell bok. Det märks att hon är trött på just den debatten. Homo sapienne är en bok om ungdomar i Nuuk. Hon hoppas att hon har kunnat skriva en roman som de kan känna igen sig i och som de vill läsa.

Jag har skrivit mer om det här fina samtalet på Kulturkollo. Kika in! 

brännis de luxe

Naturen tog plötsligt höst och en ensam brännmanet är vår enda badkompis. 

värdefulla sagor - lyft värdegrunden genom berättande

Idag skriver jag om fin-fin sagosamling på Kulturkollo. I Värdefulla sagor kan lärare och föräldrar hitta en skatt att ösa ur och alla är de utvalda för att på något sätt för att diskutera, utmana eller stärka värdegrunden. Värdegrunden - de grundläggande värderingar som vi bygger vårt liv på. Välkomna till Kulturkollo idag!

utanför mitt fönster spås en kall vinter

Terry Winters på Louisiana

När jag fick syn på det här trycket av Terry Winters i den södra flygeln på Louisana så drog jag på smilbanden. Precis en liknande bilduppgift har jag sett klassen göra med lim och folie. Jag gillade Wintersutställningen mycket och blev ofta fascinerad av tekniken. Formerna och motiven var spännande, men tekniken och de olika typerna av papper av helt grymt intressanta att studera. 

programmet är kommet för Sthlm Literature!

Ja, jag vet att det är i oktober men jag gläder mig ändå över de fina författarna som jag ska lyssna till en helg i den höstigaste hösten. Jag ser att där finns en kenyansk författare som måste läsas, och en ryska och ... Läslistan blir diger!

Text direkt från hemsidan:

2015 gästas festivalen av en rad framstående internationella gäster som författarna: Marie NDiaye(Frankrike/Tyskland), Lev Rubinstein (Ryssland), Jesús Carrasco (Spanien), Colm Tóibín (Irland), Duong Thu Huong (Vietnam/Frankrike), Rosa Liksom (Finland), Andrei Codrescu (Rumänien/USA), Hassan Blasim (Irak/Finland), Olga Tokarczuk (Polen), Ljudmila Ulitskaja (Ryssland), Katja Petrowskaja (Ukraina/Tyskland), Philip Teir (Finland) och Binyavanga Wainaina (Kenya), konstnären Adrian Villar Rojas (Argentina) och skådespelaren och dramatikern Alina Serban (Rumänien/England).

Från Sverige medverkar författarna Jonas Hassen Khemiri, Ebba Witt-Brattström, Martina Lowden, GabriellaHåkansson, Daniel Sjölin, Aris Fioretos och Kristoffer Leandoer, skådespelarna Hannes Meidal, Rebecka Hemse,Maia Hansson Bergqvist, Lindy Larsson, Magnus Ehrner, Gunnel Fred, Julia Dufvenius och Sofia Pekkari (samtliga från Dramaten) och översättarna Örjan Sjögren, Erik Andersson, Aimée Delblanc, Hanna Axén, Lars Kleberg och Janina Orlov.

bära barnet hem - en hjärtskärande roman

Äntligen får jag skriva om en av sommarens finaste romaner. Bära barnet hem. Redan utifrån min rubrik så förstår ni att det här var en bok som berörde ända in i själen. Det genomgående temat är moderskap och för mig som har en dotter, men hade hoppats på en stor familj, så är vissa partier väldigt sorgesamma att läsa.

En mor reser från Sverige med sin adopterade 22-årige son för att besöka hans biologiska mor i Colombia. Besöket väcker många minnen och frågorna om vad som gör en människa till mor väcks. Hemma väntar hennes egen mor som försvinner allt mer in i seniliteten. Är man fortfarande mor fastän man inte ens vet om det? Samtidigt får man följa en medelålders kvinna i Bogotá som valde att inte bli mor. Hon lever sitt liv som hushållerska i olika familjer och deras barn blir till substitut för de som hon själv aldrig fick.

Cilla Naumann är en mycket skicklig författare. Punkt. Hon skriver om mycket svåra frågor utan att falla i det dramatiska eller sentimentala och hon byter berättarperspektiv, platser och tider så elegant att man bara flyter med i texten. Ibland kan en komplext berättad historia som den här är upplevas konstruerad men jag menar att hon fixar det så skarvlöst att jag bara hänger med. Jag tyckte mycket om Springa med åror och det här är i mitt tycke en ännu starkare text. Nu måste det bli augustpris!

Superfin intervju i SvD  och flera framträdanden på mässan i september. Jag ser fram emot att bokcirkla den här tillsammans med tjejerna i Breakfast Book Club på lördagsmorgonen. Där finns mycket att prata om!

ni missar väl inte skoldags!

Den här veckan har vi tema Skoldags inne hos Kulturkollo -
massor av läsvärt!

den där Jeff alltså!

Jag jobbar några timmar i veckan med att vara mentor i en femma och självklart så kommer mina lektioner handla om litteratur. Vi ska börja med bokcirklar och självklart blir det en blogg. På frågan om där fanns någon som hade lust att tipsa om en favoritbok från sommaren så halar R fram en bok han vunnit. Jaha, undrar den här fröken, gillade du den? Ja, svarar R med lysande ögon, men mest av allt gillade jag teckningen i början. Inte fattade jag att han vunnit en bok med en autograf i. Tack Jeff Kinney! Du gjorde en kille väldigt stolt och dessutom värmde det den här läsfrökens hjärta. 

idag spanar jag på läseböcker!

Inne på Kulturkollo intervjuar jag idag Mats Vänblad,
han har skrivit en av Sveriges mesta använda läseböcker.

Marie fyller floden med ord

Vilt gestikulerande (som bara en fransyska kan) fångade jag Marie Darrieussecq på bild. Hon berättade om sin senaste roman som på svenska heter Man måste älska männen mycket. Hon ville i den krafsa på hollywood-bilden av lycka och framgång och börjar därför med en riktigt rejäl drömmiljö. Vid den turkosa bassängen, i Kalifornien möts två filmbirollsinnehavare och någon slags tycke uppstår. Solange är den som älskar mest och jag får helt klart Ester-vibbar när Marie berättar om sin roman. Det handlar om en kvinna som älskar passionerat och som tillbringar sin tid med att vänta på den här fantastiske mannen. Madame Bovary tillbringar sin väntan med att läsa romaner, Solange läser SMS.

Trots att Solange egentligen bara är en kvinna som älskar en man så blir det hela politiskt eftersom George är från Kamerun och ett förhållande mellan en vit kvinna och en färgad man är inte helt enkelt i drömfabrikens skugga. Solange har dessutom en idé om att hon vill filmatisera Conrads Mörkrets hjärta och i den berättelsen är floden en central symbol. När Björn Bredal tar upp temat om floden så säger Marie Darrieussecq snabbt att med mitt efternamn (den torra floden) så har jag hela mitt författarliv strävat efter att fylla berättelserna med ett flöde av ord. 

Jag tycker mycket om att lyssna på en snabbtänkt välartikulerad kvinna och där kvalar Marie in med råge. Bonus var att hennes franska var (åtminstone i början) såpass långsam och tydlig att jag fattade allt. Trés Bien!

Louisianas samlingar är formidabla

Det finns några delar av Louisianas permanenta samlingar som jag måste se vid varje besök. Det ena är Asger Jorns fantastiska oljor och Alberto Giacomettis  underbara utdragna skulpturer. Den här gången hängde en Francis Bacon som sällskap och den kombon gillade jag. 

Leonardo Padura - en kubansk författare som vill fånga läsaren

Hur ska det gå för baseballen på Kuba?

Ja, den frågan kan man också ställa på en litteraturfestival i Danmark. Louisiana Literature för vår del startade med en spännande timme då vi lyssnade på Leonardo Padura som brinner för två ting i livet: litteratur och baseball. Mycket passande så började samtalet med att han berättade om hur viktig han tycker att den första sidan i en roman är. Det finns två utmaningar som måste övervinnas för att skapa en bra bok och först av allt måste man placera ut en krok som drar läsaren in i berättelsen. Han liknar romanen vid en riktigt god tårta, den första anblicken ska skapa åtrå men ändå inte ge falska förhopningar om innehållet.  De första sidorna skall locka läsaren in i berättelsen och göra så att man vill läsa vidare. Padura berättar att han kan skriva om inledningen av en roman 20 - 30 - 40 gånger innan han är nöjd och i den testar han sig fram till tonen, språket och den grundläggande idén med boken. Sedan kommer utmaning nummer två -  att disponera berättandet så att formen matchar innehållet. 

Han menar att stor litteratur alltid är fokuserad på kommunikationen med läsaren, boken är först levande när den blir läst. Han själv skriver mörka historier, ofta med kriminalitet och utsatthet som teman och ofta utspelar de sig i Havanna. Tyvärr finns ingen av dem ännu översatta men jag har beställt ett par titlar på engelska. Hur var det då med baseballen då?

Jo, han ville gärna förmedla till oss baseballens sköna konst som till skillnad mot fotboll är ett ställningskrig. Han menar att fotboll är sport som är en representation av två härar som skall inta varandras slott - men i baseball är det ett taktiskt spel i symbios med skickliga prestationer som avgör vem som vinner. Sporten var de första på Kuba där ättlingar till svarta slavar fick spela sida vid sida med vita och belv på så vis en möteplats för människor från många samhällsklasser. Den blev en del av demokratiseringsprocessen på Kuba och han frågar sig vad som ska hända nu när barnen dyrkar Ronaldo och Messi? Är det slutet för nationalsporten? 

athena - en svensk dystopi

Marta Söderberg ger sig med sin ungdomsdystopi in i en mycket populär och mycket läst genre. Hungerspelen banade väg för en hel rad framtidsskildringar för unga med ett totalitärt samhälle där övervakning och naturkatastrofer är vardag. Söderbergs version utspelar sig i Athena. Dit kidnappas ungdomarna Maya och Benjamin, de är nummerlösa och därför utanför samhället. Som känneteckan har de en intatuerad cirkel och när de vaknar upp efter ha blivit bortforslade från livet på gatan så befinner de sig på en träningsanläggning. De ska genom studier, hård träning och absolut lydnad formas till perfekta agenter.

Under tiden i lägret utsätts de för ett antal utmaningar och det är de starkaste, smartaste och hänsynslösaste som vinner. Maya har en vana från sin uppväxt på ett barnhem att anpassa sig och hennes brist på styrka kompenseras mer än väl med andra talanger. Som sig bör så finns där också en smula spirande kärlek, prövningar av vänskap och lojaliteter och jag är ledsen men jag tycker mig ha läst det hela förut.

Marta Söderberg skriver med ett språk nära ungdomarnas, hon har ett driv i handlingen som gör att man aldrig har tråkigt men Hungerspelen-vibbarna slår igenom. Vilket är utmärkt om man har en tonåring som älskade just de böckerna och vill läsa mer av samma sort, vill man läsa något som är mer eget, mer originellt så kanske man blir lite besviken.

Passa gärna på att lyssna på Marta på mässan!

Hur mörkt får det bli?
Datum & tid: söndag 27 sep kl. 14:00 - 14:45
Arrangör: Bonnier Carlsen, Gilla Böcker och Rabén & Sjögren
Kod: Sö1400.4
Seminarium, ingår i entrébiljetten.
Brott, död, sorg, våld, depressioner och dystopiska framtidsscenarier. Hur nattsvart får det bli i ungdomslitteraturen? Samtiden är mörkare än på länge med dagliga nyhetsrapporter om klimathot, främlingsfientlighet, krig, ekonomiska kollapser och psykisk ohälsa bland unga. Hur påverkar det författarskapen för som skriver för unga och unga vuxna? Hur navigerar man i mörkret? Vad väljer man att skriva om? Och har man något ansvar som författare att förmedla något slags hopp till läsaren? Medverkande: Lisa Bjärbo (Djupa Ro), Salla Simukka (Röd som blod, Vit som snö, Svart som ebenholts), Jessica Schiefauer (När hundarna kommer) och Marta Söderberg (Athena).

Moderator: Annica Carlsson Bergdahl, journalist och författare.

Thiong'o - en man som kan berätta en historia

Is that the best you could have done? 

Så frågade modern den unge James när han kom hem från skolan med högsta betyg. Trots att varken hon eller fadern var läskunniga så skickade de med sin son en förväntning om att man skulle anstränga dig och kämpa för att vara utomordentlig i allt man företog sig. Sin mors röst bär han med sig mer än 70 år senare. 

Is that the best you could have done?  

En av de författare som jag var väl inläst på inför festivalen var kenyanske Ngugi Wa Thiong'o. Jag har skrivit om många av hans romaner här på bloggen och också hans memoarer Drömmar i krigets skugga som nu var aktuella i Danmark. Jag har recenserat den här på bloggen och en av mina invändningar mot det var den didaktiska ansatsen. Lyssna nu alla så ska jag berätta. Sådan är den muntliga traditionen där omkväden återkommer och just precis det gör att det blir ganska lite samtal mellan den danske journalisten och den kenyanske äldre mannen. Han berättar om hur hans chans till utbildning skänkte honom en dubbel känsla, han fick möjlighet att lära och samtidigt marginaliserades och nästan utplånades hans möjligheter att verka och arbeta på sitt stamspråk. Under 70-talet bestämde han sig därför att överge engelskan och bara skriva på kikuyu. Samtidigt bytte han från sitt kristna namn till sitt afrikanska namn: Ngugi. 

Om man bara ska läsa en av hans romaner så tycker jag att man ska välja Floden mellan bergen som är en av hans tidiga. Precis som Achebe så beskriver han mästerligt brytningstiden efter kriget när den brittiska kolonialmakten var på väg bort och hur många invånare kände sig vilsna i skapandet av någon slags gemenskap inom de nya nationernas gränser.  Floden mellan bergen är dessutom en fantastiskt fin kärlekshistoria. Läs den! 

afrika - ett försök att ge oss fler bilder

Louisiana, det moderna konstmuseet i Humlebaek, har just nu en utställning som de kallar Afrika. Jag har hört många författare från kontinenten påpeka att det är en världsdel, inte ett enda land, och just den tanken for genom mitt huvud när jag såg Kannemeyers bild från 2015. I Munchs Skriet så tolkar jag det som att jag ser en extremt olycklig man som i ångest skriker ut sin smärta, i den sydafrikanska bilden så ser jag inte en individs ångest utan en hel kontinents. Louisianas utställning vill försöka visa på mångfalden i Afrika söder om Sahara och visst finns där mycket att upptäcka bland sammelsuriet av bilder, filmer och montrar. Jag tyckte mest att det var rörigt och spretigt men Bouabres projekt med att skapa ett alfabet för bete-stammen i Sudan fångade mitt intresse. Med 448 pictogram som vart och ett motsvarar ett mänskligt ljud menar han att han har skapat ett sätt att ena mänskligheten med hjälp av ett universellt skriftspråk. 

samtal är ordet för dagen

Bokcirkel med BBC.

Smöörebröd som sig bör.

Ordet för dagen var samtal. Om böcker, skrivande och språket som bärare av kulturer och kunskap. Danmark visade sig från sin allra bästa sida och mitt anteckningsblock är knökafullt med fragment av spännande och intressanta samtal. Alla dem återkommer jag till en annan dag för kvällen ska ägnas åt att samtala IRL med dotter. Vilken dag som helst kommer inlägg om Leonardo Padura, Niviaq Korneliussen, Ngugi Wa Thiong'o, Marie Darrieussecq, Yan Lianke, Richard Ford och Colm Tóibín. Håll ut!

elva dagar i Berlin - Nessers senaste skröna

Elva dagar i Berlin är Håkan Nessers senaste roman och den har recensionsdag just idag. Sällan har det varit så svårt att skriva om en roman, jag är ett stort fan av Nessers underfundiga romanbyggen och fullkomligt älskar hans lite omständiga språk med inslagen av ålderdomliga ord och unika uttryck. Och så kom då romanen i vilket jag plötsligt tyckte att det blev för mycket av allt. För mycket av människor som var en smula eljest, för mycket av det mesta som gör en god Nesserroman till en veritabel läsfest. Övermätt, eller så var det bara fel tillfälle men jag blev aldrig riktigt begeistrad av Elva dagar i Berlin. Trots att det var Håkan Nesser själv som läste ljudboken ...

Kort om handlingen. På sin dödsbädd berättar pappan för Arne att hans mor, som "dog" när Arne var ett, troligen lever. Fadern ger Arne uppdraget att leta rätt på sin mor och för att utföra det så reser han på egen hand till Berlin. Arne har efter en dykolycka i barndomen alltid varit lite långsam och haft svårt med minnet, nu ska han på egen hand resa ut i välden för att söka upp sin mor. Hemma i den lilla småstaden lämnar han farbrodern med tobaksbutiken och han lägger också bilden av sig själv som oduglig och oförmögen bakom sig. Hans elva dagar i Berlin blir dagar som förändrar hans liv.

I säljtexten till den här romanen står "en saga för barn över 18 år" och visst har den alla de element som en god saga ska ha. En yngling beger sig ut i världen, han ser inte mycket ut för världen men med en portion tur, en portion list, möten med människor och ett par gula skor så vet man inte hur det slutar. Lyckligt kanske?

Håkan Nesser kommer förstås till mässan i september och man kan höra honom i ett stort antal programpunkter. 

kollegialt lärande en förförande vacker kväll

Kan man tänka sig en bättre plats att sitta och prata specialläreri på? Nästan plattvatten och 22 grader i luften, i vattnet var det underbart och samtalet var lika gött. Precis som det ska va'!

inför Louisiana Literature: Smith - en tudelad historia

På lördagen på Louisiana Literature så ska jag lyssna till Ali Smith. Om hennes senaste roman: how to be both skrev jag så här: 

“Ancient and modern meet and speak to each other in this tender, brilliant and witty novel of grief, love, sexuality and shape-shifting identity.”

Så löd motiveringen när Ali Smiths roman How to Be Both tilldelades Baileys Women's Prize for Fiction i våras. Boken var också med på den kort listan till Bookerpriset och nyfiken som jag är så var jag tvungen att läsa. Hamlets 'To be or not to be' ekar i mitt huvud när jag läst klart - i Ali Smiths roman behöver man nödvändigtvis inte välja. Man kan vara både ock. Både i nutidens London och i 1400-talets Ferrara och bilden som gör det möjligt kan man beskåda IRL om man reser till Italien.

Mese di Marzo (detail) by Francesco del Cossa at the Palazzo Schifanoia. Photograph: Heritage Image Partnership Ltd/Alamy. Läs mer i The Guardian där Ali Smith berättar om sin kärlek till den 500 år gamla italienska målningen.

Förälskad i den här målningen är också Georges mamma, eller ska jag skriva var eftersom hon gått bort och lämnat den 16-åriga George och hennes lillebror Henry kvar med en pappa som närmast är handlingsförlamad av sorg. Hon är en brådmogen 16-åring som fösöker att komma tillbaka till något slags normalt liv efter mammans död. Hon gör det genom att återberätta resan som de gjorde tillsammans till Italien några månader innan moderns död, hon undersöker och tar reda på allt hon kan om konstnären Francesco del Cossa. I sitt sökande efter fakta hittar hon fler målningar av konstnären och hon träffar också en väninna som förstår hennes passion. Den första halvan av boken är det alltså nutid och det är tonåringen George som berättar. 

I del två förflyttas läsaren till Italienska renässansen och den unga flickan med stor talang för måleri sörjer sin mor. Hennes far föreslår att hon ska klä sig som pojke så att hon skall kunna gå i lära och lära sig måleriets konst av mäster. Så blir det och hon lever under falsk identitet för att kunna utöva sin konst som hon fyller med budskap och symboler som den som har kunskapen kan tyda. De båda berättelserna hakar fast vid varandra, teman återkommer och snart är man inte riktigt säker på vilken flicka det var som var var. Spännande tankeexperiment som kräver sin läsare. 

Det här är en roman som jag koncentrerar mig för att läsa, språket är utmanande och delvis också formen. I den delen av texten som utspelar sig i Italien är språket ofta fragmentariskt och uppblandat med drömlika sekvenser, fantasier och tankesprång som gör att jag faktiskt inte alltid har koll på vad som händer. I det hänseendet är den samtida halvan om George mycket lättare att ta till sig och jag har lite svårt att förstå varför Smith valt att dela upp romanen på det här viset. Jag kan se hur skickligt hon diskuterar flickornas identitesskapande och hur de hanterar sorgen av att ha förlorat en mor, jag kan också fascineras av tavlan och konstens roll i de bådas liv men varför välja ett så svårtillgängligt sätt att berätta på? 

Onödigt snyggt för en ordinär läsare. 

i varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

Jag tar ett djupt andetag och inser att jag har läst något som inte liknar något annat jag läst. Någonsin. Tom Malmquists självbiografiska roman I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv totalt knockar läsaren, den är ett knytnävsslag rakt i veka livet som gör att man fullständigt tappar andan. Med ett intensivt och tätt språk, rasande och förtvivlat kärleksfullt beskriver Tom hur livet förändras på några korta dagar. För att kunna skriva om den här boken så måste man avslöja handlingen så vill man inte veta den så läs helt enkelt inte vidare i texten.

Tom och Karin har varit ett par i nästan 10 år och de väntar nu sitt första barn. Karin har varit trött under graviditeten och Tom är stressad, han måste skriva klart sin roman så att det nya lilla livet ska kunna få en bra start. En dag känner sig Karin krasslig och tror att det är influensa, hon blir allt sämre och när de kommer in till sjukhus ser läkarna att hon har en akut form av leukemi, nu gäller det att försöka förlösa barnet. Ganska snart inser både Tom och läkarna att Karins liv inte går att rädda.

Så står Tom där, med en liten prematur flicka född i v 33 och en död fru.

Prosatexten börjar på sjukhuset när Karin och Tom just anlänt till akuten och Karin har svåra andningsproblem. Så får jag som läser följa med i den berg och dalbana mellan hopp och förtvivlan som de första dagarna är. Tom blir far samtidig som han blir änkling. Eller, formellt är de ju inte gifta vilket ställer till det i landet Sverige. Ett spår i romanen är att man får följa Toms helt absurda kamp med all byråkrati kring att formellt bli Livias pappa. Den kampen tycks så väldigt onödig och det gör mig så ledsen att läsa hur okänsligt några av byråkraterna bemöter Tom.  Han är en man som fått hela sin värld slagen sönder och samman, och dessutom dör hans pappa i cancer när Livia är bara några månader. Det här är en oerhört stark läsning och man känner med Tom i all hans frustration, saknad och kärlek till det nya lilla livet han har i sin famn. Han vill bli den pappa som hans egen pappa aldrig var för honom, han vill se sin flicka växa och bli stark och självständig.

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv.

Läs, läs och lyssna sedan på Tom på mässan.

• Att skriva om sorgen

  Datum & tid: lördag 26 sep kl. 10:00 - 10:45

  Arrangör: Natur & Kultur och Se människan/Svenska kyrkan

  Kod: Lö1000.9

  Seminarium, seminariekort erfordras.
  ”Tvärtemot vad folk säger, lär man sig inget av den förutom mörker.” När författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli skriver om Döden i hennes och Liv Strömquists bok Kära Liv och Caroline är det ett ämne hon känner alltför väl till: hennes bror blev bara 18 år gammal. Förlusten av någon man älskar är en erfarenhet hon delar med författaren Tom Malmquist. I memoaren I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv skriver han om hur liv och död möttes på ett mardrömslikt sätt när hans fru dog i samband med deras dotters födelse, men också om hur livet går vidare fast på ett nytt sätt. Författarna samtalar med Caroline Krook, präst och biskop i Svenska kyrkan, om att skriva om sorg.

det blev en dag vid havet

Solsvedda axlar och ett huvud fyllt med tankar om språk och språkinlärning. Så ser min onsdagskväll ut. Ett paket klädnypor, en rulle med hushållssnöre och en hink. Vips så har vi tillsammans fått ett gäng nya erfarenheter att spinna vidare på. Färja, hamn, hav, mussla, krabba, klo, sköld, meta, klädnypa, agn och tång var bara några. Och så hade vi mysigt. Också.

lewispjäserna - the chessmen

Idag är det recensionsdag för den avslutande delen i Peter Mays trilogi om Fin McLeod. Min text om Lewispjäserna kommer här i repris från januari 2015:

The Beserker

På 1100-talet snidades den vackra uppsättningen av schackpjäser av valrossbetar i Norge, på 1800-talet hittades de i en strandbrink på ön Lewis utanför Skottlands kust och i nutid spelar de en huvudroll i Peter Mays spännande bok The Chessmen.  Återigen får vi möta Fin MacLeod, polisen som återvänt till sin barndoms ö efter en poliskarriär i Skottland. Nu ska han börja ett nytt arbete, som säkerhetsansvarig på ett stort gods på ön. De har tjuvfiskare på sina marker och Fin ska se till att tjuvjakten upphör. När han åker för att träffa sin blivande arbetsgivare återser han också sin ungdomsvän Whistler, de beger sig ut i markerna tillsammans och överraskas av en storm - och det är där berättelsen börjar. Ett antal mord, en spännande polisutredning, komplexa karaktärer och vidunderliga naturbeskrivningar, ungefär så.

Inget mer ska jag skriva om vad som händer i den här boken men jag kan garantera alla som läser att det är spännande. Berättelsen flyttar sig mellan Fins ungdomstid tillsammans med gänget från öarna och den nutida schackfestivalen där orginalschackpjäserna ska visas upp på ön. Whistler, som är en fantastisk duktig träsnidare, har gjort stora kopior av pjäserna som skall användas i ett schackparti på stranden, en av dem kallas The Beserker och han liknar, i Whistlers tappning, ägaren av godset. Hmmm. Vad döljer sig egentligen för hemligheter på den lilla ön i Atlanten?

inför Louisiana Literature: Thiong'o

På lördag ska jag lyssna på den spännande författare från Kenya. Dags för ännu en repris i uppladdningen inför Louisiana Literature. Från augusti 2014:

Alldeles nyutkommet från Modernista.
Snyggt omslag!

Floden mellan bergen, The River Between - är den både geografiska och den kulturella skiljelinjen mellan de två byarna i Kenyas bergstrakter. Landet är kolonialiserat av engelsmännen och missionsstationer och skolor sprider sina läror allt längre in i landet. De två gikuyustammarna har bosatt sig på var sin sida om floden. I byn närmast de vitas stad har de allra flesta blivit kristna och bejakar skolgång för barnen. På andra sidan floden lever befolkningen på traditionellt vis och vill hävda sitt oberoende. Den traditionella bys starke man förstår dock vikten av kunskap och skicar sin ende son, Waiyaki till staden. Han får med sig rådet:

Gå till missionsstationen. Lär dig de vitas hela visdom och deras hemligheter. Men ta inte efter deras fel. Var trogen ditt folk och de gamla riterna.
   
Så småningom återvänder han till sin barndomsby som lärare och blir en bro över floden, en bro mellan kulturerna. Han för i boken långa resonemang om hur ett samhälle skulle kunna se ut som kan förena det bästa från de vitas seder och religion med folkets traditioner. Just i de partierna så tycks det mig som att Thiong'o har ett folkbildande syfte med sin roman, han pekar på en väg som skulle kunna vara framkomlig i det land och i den tid i vilket boken skrevs. 1965 i ett Kenya som nyligen fått självstyre.

På flera sätt påminner mig den här romanen om sudanesen Tayeb Salihs roman från samma tid. Floden har också i den en viktig roll - men som bärare av kunskap istället för avgränsare -  och den handlar också om en man som rest bort för att studera. När han kommer tillbaka till sin barndomsby har tiden stått stilla. Både i Utvandringens tid  och iFloden mellan bergen diskuteras på ett öppet sätt hur man ska kunna bli accepterad som en riktig kvinna och man trots att man inte är omskuren. I Thiong'os roman är det ett bärande tema. På den ena sidan floden lever gruppen kristna som predikar att omskärelse är en sedvänja som måste försvinna. På andra sidan floden bor de som värnar traditionerna. Där är omskärelse en initiationsrit som alla barn som närmar sig puberteten genomgår. Thiong'o gestaltar hur svårt det är att förändra en djupt rotad sedvänja och i hans roman blir mannen från den traditionella byn Waiyaki förälskad i den kristna flickan Nyambura. En kärlek som får sorgliga följder.

Jag var inte beredd på att Floden mellan bergen skulle vara en så vacker kärlekshistoria. Jag var beredd på diskussioner om kolonial påverkan kontra traditionella värden och en politiskt färgad text som ger röst åt en afrikansk folkgrupp. Men inte en själfull berättelse om möjlig kärlek. Det är faktiskt det som jag bär med mig mest av allt från den här fina romanen.

Smakprova den direkt!

Vilken tur jag har som har Djävulen på korset i min hylla. Den ska läsas - snart. Vill man så kan man också läsa min text om Ngugi Wa Thiong'os memoarer Drömmar i krigets skugga och hans roman Om icke vetekornet.  

misstag i Moskva - Simone de Beauvoir

Hon såg upp från boken. Så urbota tråkiga alla dessa klagovisor om bristande kommunikation var! Om man verkligen vill kommunicera med någon, lyckas man något så när.

Så tänker Nicole när hon, nyligen pensionerad lärare, sitter på flyget bredvid sin make André, historikern. De är på väg för att hälsa på Andrés dotter Mascha i Moskva och Nicole längtar efter att ha sin make för sig själv. Hon vill uppleva Sovjetunionen och resa runt för att se det kommunistiska samhället som hon och hennes man med sina lenin-marxistiska ideal får dubbla känslor inför.

Misstag i Moskva av Simone de Beauvoir är en kortroman som handlar om kommunikation och åldrande. Visst finns där en politisk diskussion också, boken är skriven 1966-67 och var menad att ingå i en novellsamling och där finns flera reflektioner kring det totalitära samhället som begränsar medborgarnas frihet. När Nicole och André väl är på plats i Moskva så blir Nicole rastlös, hon har svårt att finna sig i den stilla lunken som vardagslivet i Moskva innebär. André bestämmer sig för att lära sig språket, han vill samtala med människor och lära känna folket på djupet. Han har uppfostrats till att dyrka Lenin och han har alltid trott att Sovjetunionen sitter inne med nyckeln till den goda framtiden, nu tvivlar han och Nicole konstaterar frustrerat:

Att förbli ung är att behålla livskraft, glädje och sinnesnärvaro. Alltså är ålderdomens lott rutiner, svårmod och gaggighet. 

Simone de Beauvoir är en formsäker stilist som bygger upp sin text så skickligt, i vartannat stycke får man höra Andrés röst och i vartannat Nicoles, upplägget bidrar till att visa på hur svårt det är att kommunicera också med den man känner allra bäst. Att jag som amatör ens ska uttala mig om hennes texter gör inte den här klassikern rättvisa. Jag nöjer mig med att konstatera att den här kortromanen är en fröjd att läsa. Den har många, många lager att upptäcka och språket är enkelt och klart. Stort tack till Bucket List Books som ser till att den här lilla pärlan når svenska läsare.

en liten vrå som är min ...

En dator, ett paket hårt bröd, hela skolans scheman och många tankar om läsinlärning. Så ser min vardag ut just idag. 

inför Louisiana Literature: Ford

Till helgen är det dags för Louisiana Literature för mig och dottern. En av författarna som dyker upp där är Richard Ford. Jag har inte läst hans noveller, som ska vara mycket bra, men en roman har jag i allafall hunnit med.  Repris från 2013:

Richard Ford var bokmässans största internationella stjärna i år (2013) och jag missade honom helt, det enda jag säkert vet är att han träffade Matthias på Ordförrådet och att Ford då uppmanade Matthias att läsa Alice Munros noveller. 

Det finns en klar koppling där mellan Ford och Munro, det märkte jag när jag äntligen kom mig för att läsa Kanada. Det avskalade och precisa språket, de avskalade och karga miljöerna och skildringen av människors bråddjup mitt i vardagsbestyren förenar de båda författarna. Inte ett ord för mycket, inte en enda utbroderad passage, inget pynt utan bara observation. Montanas vidder, ödegårdar och en desperation som sjuder under ytan. Få känslor och mycket mellan raderna, så kan min upplevelse av Fords, av många utropade, mästerverk sammanfattas. 

 ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare.” Så börjar den här romanen och han som berättar är Dell Parsons, numer en man i övre medelåldern. Han minns det som hände för femtio år sedan när världen i ett slag förändrades för familjen Parsons, på bara några månader rämnade kärnfamiljen och Dell och hans tvillingsyster Berner tvingas att bli vuxna fortare än de egentligen vill. Boken beskriver också en tid av förändring i USA, där finns ett tomrum att fylla. Fadern i familjen är en av alla de soldater som vigt sin ungdom åt kriget och nu när koreakriget är över så har han ingen riktig uppgift. Modern gifte sig ung med den charmerande militären och gav på så sätt upp både sin karriär och banden till sin familj, det omaka paret flyttar runt till olika flygbaser. Familjen är rotlös och har få vänner, något som påverkar dem alla i grunden. Pojken Dell söker resten av sitt liv efter svaret på hur det egentligen kunde gå som det gick, efter rånet som öppnar den här romanen så skjutsas han till Kanada där han börjar sitt vuxenliv i både ensamhet och utsatthet. 

Med detaljerad skärpa beskriver Ford några månader i familjens liv på ett sätt som är osentimentalt och ändå otroligt gripande. Jag håller med alla de som hyllar den här romanen - det är fin läsning. 

Kika in hos SvD och Patrik på En trave böcker.