pocket & prassel 5.0 - ett härligt pocketbyte!

En bok om dagen har nu bestämt Pocket & Prassel 5.0 vänner. För att den okända bokvännen ska få en liten hint om mig så kommer här ett inlägg.
Om man tittar på mina  tankar om böcker här i bloggen så får man nog en ganska god uppfattning om vad jag gillar att läsa. Där finns inga skräck, sci-fi eller BOATS men annars hittar man nog en salig blandning. Jag läser mycket och det mesta så allt är uppskattat. Min läslista är uppdaterad för 2011, sedan försöker jag att läsa böcker från den afrikanska kontineneten - särskilt Nordafrika och dessutom gärna mellanöstern. Svenska samtida författare läser jag också gärna.


Jag gillar alla typer av godis, nötter och dricker helst kaffe, gärna på trappan i solen. När jag inte läser så pysslar jag i trädgården, håller på med foto och scrapbooking och följer flera olika sporter. Mad Men är favoritserien just nu på TV och senaste filmen jag såg var Norwegian Wood. Är mest en hemmakatt men går ibland på museer eller konstutställningar och läser förstås...

Surfa gärna runt på min blogg hittar du en hel del om mig och mitt!

varför kom du inte före kriget?

Modern Helena står framför den heliga arken i den provisoriska synagogan för att påminna om själar. Det är Tel Aviv, efter kriget och modern bär på en skuld, överlevarens. "Jag är alla de som inte är här!" utbrister hon med tårar rinnande utmed kinderna "Denna uppgift tilldelades mot min vilja.". Bredvid står Elisabeth och försöker komma underfund med sin mor. Lizzie Doron har i sin lilla roman Varför kom du inte före kriget gjort ett försök att berätta moderns historia. Små korta episoder bygger en bild av en kvinna som försökt gömma sina minnen av förintelselägret och starta ett nytt liv tillsammans med sin dotter men spåren efter lägret sitter i numret på armen och djupt i hjärtat. Sökandet efter någons slags familj blir mycket viktig och saker tillverkade i Tyskland kommer inte alls innanför dörren. Det polska ursprunget med ljust hår och blå ögon är livsviktigt, bara de blonda överlever, upprepar hon också efter den hjärnblödning som leder till hennes död och runt halsen bär hon nyckeln till det låsta skåpet.

Jag läste Lizzies bok i ett svep under en kväll och det är en både rolig och tänkvärd text. Jag kunde inte undgå att skratta högt åt moderns totala brist på respekt för överheter och vad som passar sig, hon följer sin egen logik och är helt kompromisslös. Samtidigt blir jag mycket berörd av det varma porträtt som Lizzie tecknar över sin mor, små fragmentariska minnesbilder pusslas samman med Lizzies egna minnen och kommentarer till en bild i vilken en komplex människa träder fram, när Lizzie sedan efter moderns död tömmer hennes låsta skåp får vi ytterligare ledtrådar till en kvinna märkt av Nazitysklands raslagar men särdeles stark i sin integritet och vilja att leva "trots allt".

Enbokcirkelföralla bokcirklar på bloggen med början den 30 maj och det ska bli mycket intressant att läsa vad bokcirkelkompisarna tyckte och tänkte om boken. Bloggcirkeln är öppen för alla som vill hänga på och diskutera en mycket, i all enkelhet, berörande bok!

bokbloggsjerka i valborgstid

Har du någon du kan diskutera böcker med IRL? Berätta lite om honom/henne!

Ja, så frågar Annika i helgens bokbloggsjerka och jag får dra lite på svaret. Det finns ju två svar, i yrket talar jag ofta böcker och hur de skulle kunna integreras i undervisning men privat är jag inte lika säker... En av anledningarna att böcker har blivit en så stor del av min bloggs innehåll är nog faktiskt att det inte riktigt fanns någon att prata böcker med på riktigt. Jag har några kollegor som gärna läser och vi tipsar varandra, bibliotekarien på mitt lilla bibliotek kan jag gå loss med ibland, sambon, svärmor och dotter ibland men inte diskuterar vi böckerna speciellt ofta. Faktiskt oftare nu när jag skriver om dem på bloggen. Problemet är väl att det kan bli lite trist för omgivningen att lyssna på därför är det perfekt att ha en blogg där jag kan tjöta loss utan att känna att jag besvärar någon med mitt nörderi. Här är det ju frivilligt att läsa...

var det 30 år sedan?

Sommaren 1981 var jag i Brighton på språkresa och naturligvis skulle vi besöka London. Maken till rojalistisk yra hade jag, lilla lantisen från Västergötland, aldrig skådat. Prinsessan Diana var blyg och vacker och hela staden var fejad, souvenirbutikerna var fyllda med allehanda krafs som var oemotståndligt för en 14-åring. Andra språkresekompisar handlade fräck musik och tuffa kläder men jag köpte bröllopssouvenirer till mig och mormor. Hmmm :-) Jag har inga minnessaker kvar och väldigt få bilder från resan men en instamaticbild på slottet kunde jag hitta, just här inte så särdeles festligt men ändå. Nu är det plötsligt bröllop igen, lika vacker brud men förhoppningsvis ett lyckligare äktenskap. Får passa på att önska brudparet all lycka!
Och ja, det har gått 30 år. Vad i hela världen hände? Hur gick de så snabbt?

Vishnus död

April är nästan slut och resan i Asien tillsammans med Lyran går också mot sitt slut. Innan jag lämnar Indien därhän och reser vidare mot Oceanien så vill jag ändå skriva några ord om Vishnus död av Manil Suri. Det är en roman som jag egentligen valde för sitt vackra omslags skull, på något sätt så signalerar det myllrande, färgstarkt och exotiskt. Berättelsen i Suris roman är förlagd  till en trappuppgång i ett hus i Bombay. Längst ned i trapphuset ligger den gamle allt-i-allon Vishnu och dör. Invånarna i huset tassar på tå runt honom och grälar sinsemellan vem som egentligen ska sköta om honom och vem som ska betala för begravningen. Under tiden som dagarna går så får läsaren lära känna Vishnu själv, veta mer om hand bakgrund och inte minst får vi lära känna grannarna. Vishnu har fått sitt namn från den alltseende guden och det är inte lite som en allt-i-allo i ett hus ser och hör...

Berättargreppet med trappuppgången är ju så bekant, vi möter det bl a i Igelkottens elegans och i Yacoubians hus och det funkar också i den här romanen. Jag får möta människor med olika religioner, social ställning och utbildning och dessutom får jag en rejäl dos med vardagsliv som är precis så där myllrande, färgstarkt och exotiskt som omslaget lovar. I trapphuset springer tjänare, det skvallras och kärlek uppstår - en liten värld i världen alltså och jag minns boken som både underhållande och läsvärd. Dråplig satir, slapstickhumor blandat med ett socialt patos kryddat med grannfejder över matlagningssmöret...

Boken är den första delen av en planerad triologi, nästa del heter The Age of Shiva. Ännu en titel till sommarens läslista!

ansvar vuxna - ansvar!

Jag läser och lyssnar och känner sorg i hjärtat. Oavsett om man är en känd person eller inte så ska inga barn behöva utsättas för övergrepp från vuxna. Att hjärntvätta barn och få dem i beroendeställning, utnyttja dem och manipulera är det lägsta av det lägsta. Jag läser just nu Haruki Murakami 1Q84 där ett starkt tema just handlar om hur vuxna (där i religionens namn) isolerar barn och utnyttjar dem på ett otäckt sätt. Idrott eller religion eller något annat, vuxna måste ta ett vuxet ansvar. Vi vuxna runtomkring barn som far illa måste ta ett vuxet ansvar. Måste. Socialtjänsten måste lyssna på vuxna som slår larm. Måste. Måste. Måste orka se.

Som av en händelse har jag vunnit en bok som handlar just om den utsatthet ett barn kan ha, det var nämligen jag som vann lotten hos Enligt O. Hon lottade ut ett signerat exemplar av Malin Persson Giolitos roman Bara ett barn. Och jag vann. Vilken tur jag hade! Tack till både Malin och Linda!

hur gör ni egentligen?

Nu har jag verkligen gett det en ordentlig chans! Jag har lyssnat på 10 avsnitt av radioföljetongen Hetta av Ian McEwan i fantastisk uppläsning av Johan Rabaeus. Som jag gillar boken men nu är det dags att springa till biblioteket. Det går ju så långsamt att lyssna, man blir ju komplett vansinnigt otålig och då flyger min koncentration all världens väg. Hur gör ni egentligen som lyssnar på böcker, har ni några bra tips?

stiltje i april

Stiltje i april
Långa och stilla och tigande
Dagar av vindstilla, linnevit luft
                             (tångdoft, blanka dyningar)
Då vi ingenting vill.
Ingenting längtar.
Bara lever och är.
                             (svala dyningar ibland)
Allt är enkelt, allt är naket
Och våra viskande ord når fram.
                                       Lars Englund

det kom ett brev på posten...

fyllt med en härligt solgul bok. Det var Lizzie Dorons omskrivna bok Varför kom du inte före kriget? som låg där i brevlådan och väntade. Enbokcirkelföralla ordnar en bloggbokcirkel som startar den 30 maj. Dit kan alla komma och vara med och diskutera. Jag har läst flera spännande intervjuer med Lizzie Doron bl a i  SvD och nu ska det bli riktigt spännade att läsa boken också, jag undrar om jag kan hålla mig från den ända till slutet av maj. Knappast!

vitsippa, krokus och tussilago - nu är våren här!

Temat i klass 1A denna veckan är vårblommor och vad kan passa bättre när naturen absolut exploderar? Vi ska undersöka blommans delar, plocka vitsippor, lära oss några olika vårblommor, kunna skilja på odlade och vilda blommor och så ska vi sjunga! En klassiker är förstås Blåsippan ute i backarna står och en blivande klassiker är de tre vårblomsvisorna som kan sjungas tillsammans. Var och en låter de bra men alla tre tillsammans blir det fantastiskt! Krokus växer i rabatten, se så fin den är, Tussi,tussi, tussi, tussi, tussilago, se så fin den är, Vitsippa, vitsippa, vitsippa, vitsippa, se så fin den är. Nu är våren här!

PS. Noter finns i Sångskatten, Lutfiskens förlag.

PPS. När vi sjöng vårsångerna så att det dånade i klassrummet så sa en av flickorna: Vi kanske kan tävla i körslaget? Självklart, svarade jag!

vilken påskapresent!

Vi i familjen har fått en vacker bok! Tomas Tranströmers Dikter och Prosa 1954 - 2004 låg i annandagens påskägg och det ska bli spännande att dyka ned i hans texter. Jag är inget vidare på att läsa poesi så det här blir en utmaning. Vad ska man börja med, finns där några bra tips? Det är ju ett halvt sekels texter och intuitivt känns det som att börja från början men... Otroligt vackert formgiven är boken i allafall och säkerligen har den ett vackert innehåll också. Jag återkommer i saken...

Tack till U och O som köpte den fina boken till oss!

klart jag vill läsa om Alex

Enligt O lottar ut ett signerat ex av Malin Persson Giolitos roman Bara ett barn. Recensionen jag läste i GP häromdagen lockade mig, det verkar vara en riktigt angelägen bok för alla oss som jobbar med barn och ungdomar. Jag har själv erfarenheter från när bar far illa och har sett samhället svika dem så det här känns som en viktig bok för mig, och för många, många fler. Hoppas nu jag vinner, annars blir det bibblabeställning.

Edit: Jippi, jag vann!

tematrio - häxor

Dags för en tematrio som handlar om häxor, såhär i efterdyningarna efter påskens käringar så fyller jag på i Lyrans utmaning med:

1. En av de böcker som jag ofta återkommer till i högläsning är Glasblåsarens barn av Maria Gripe. Den är underbar att läsa högt och filmen är perfekt att avsluta med när boken är läst. Där finns så mycket symboler och annat att diskutera med elever och snälla häxan Flaxa Mildväder med korpen Kloke som har ett dag och ett nattöga. Flaxa Mildväder ser framtiden i sin väv och hon får representera den typ av häxa som för mig känns skandinavisk och del av vår folklore.

2. På omslaget till min upplaga sitter en korp med ett allseende öga och trots att det är minst 15 år sedan jag läste Aprilhäxan av Majgull Axelsson minns jag den starka upplevelsen. Eftersom jag inte minns tillräckligt bra för att kunna skriva egna tankar så klipper jag in en text från förlaget:

En av mina systrar stal det liv som var avsett för mig. Jag vill veta vem.

Så tänker Desirée i sin sjukhussäng. Där har hon legat sedan femtiotalet och kan verken gå eller tala. Men hon har andra gåvor. Som en gnista kan hon sitta i ögat på ett djur eller en människa och få den att föra henne dit hon vill. Och se det hon vill se. Fångad i vården, med personalens kvävande vänlighet omkring sig smider Desirée sina planer. Hon är inte vapenlös. Hon har sin skarpa hjärna och sin aprilhäxeförmåga. Vaksamt följer hon sina tre systrars liv. De vet inte om att hon finns. Men Desirée vet hur hon ska träda in i deras liv...

3. Bra ungdomsböcker om den svarta period i Sveriges historia där häxprocesser förkom finns många. Den som jag oftast läser i skolår sex baserar sig på verkliga protokoll från Södermalm 1675-1676. Bränn häxan heter boken skriven av Börje Isakson och den är riktigt spännande och många, många diskussioner kan vi föra utifrån den. Ebbe Schöön har också skrivit en spännande bok som utspelar sig i Bohuslän, den heter Silverpipan och i den är det en ung soldat som blir omhändertagen av en klok läkekunnig kvinna. När hon sedan anklagas för häxeri försöker han hjälpa till. Båda passar jättebra att läsa när man studerar stormaktstiden,  Silverpipan passar kanske bäst om man vill ha in krigsperpektivet i undervisningen medan Bränn häxan passar om man arbetar kring Stockholm. Båda är riktigt bra högläsningsböcker.

en knack för de stora, en knack för de små...

...en knack för sagan som vi ska lyssna på. Ja, så börjar vår suveräna berättarpedagog Mikael sina lektioner. Eleverna sitter runtomkring i ring och allteftersom sagan utvecklar sig blandas storögd koncentration med fniss och skratt. Mikael har alltid en saga på lut som passar precis in i vårt arbete. Under våren har det varit mycket värdegrundsarbete och sensmoralen i flera av sagorna har varit just att alla faktiskt behövs, alla är viktiga och har något att tillföra. Till och med den allra minsta... Som den genuine pedagog Mikael är så har han också ofta på ett fantastiskt sätt lyckas få med det djur eller den växt som vi arbetat med under veckan. Jag är så imponerad över människor som är proffs och alla skolor skulle ha en Mikael, en riktig historieberättare som kan stärka den muntliga traditionens roll i undervisningen. Mer berättande åt alla elever! Nu! Med en gång!

naturreservat

Jag har lyckan att bo i min lilla stuga precis granne med ett naturreservat. Stigfjorden har en unik flora och fauna, långgrunda vikar och betade strandängar. Vacker, välskött natur som är unik i sitt slag i Sveriges land. Inte förrän i vår inser jag riktigt hur värdefullt det är att det finns eldsjälar som håller djur så att marken på strandängarna blir betad som det är tänkt. Korna som betat i alla år är inte kvar och nu hoppas jag på att det ska komma får eller ungdjur och ta vid så att odlingslandskapet hålls öppet. Det är faktiskt först när båset är tomt som man riktigt saknar kon...

1Q84 - första boken

Då har jag läst den första delen av Haruki Murakamis triologi 1Q84 som utspelar sig i Japan 1984. I vartannat kapitel är det Aomame och i vartannat kapitel är det Tengos röst som hörs och allteftersom historierna utvecklar sig så förstår jag att deras berättelser faktiskt hör samman. Hur nu en ung, sportinstruktör som i hemlighet lönnmördar män på det mest raffinerade sätt kan ha något gemensamt med en matematiklärare som arbetar hårt för att bli författare, det kan man undra? Båda har uppdrag som ställer frågan om vad som är sant och rätt på sin spets och när de plötsligt börjar leva i en parallell värld som får namnet 1Q84(Q är dubbeltydigt och kan betyda både fråga eller tecknet nio) tvinnas deras liv allt mer samman.

Magisk realism brukar det stå i texterna som beskriver Murakamis romaner. De utspelar sig i en värld som skulle kunna finnas men samtidigt händer oförklarliga ting och berättelserna blir ofta allt mer skruvade. Jag läser med andan i halsen, jag vill läsa klart samtidigt som det är en text som kräver att jag stillar mig. Funderar och tänker efter så att det vackra språket och livsvisdomen som ryms i det inte går mig förbi. Ibland kan jag bli irriterad på de övernaturliga elementen, de blir alltmer flippade och stökar till det för mig och jag förstår inte alltid vad de ska tillföra. Det är då jag läst för fort. Igen. Får påminna mig om mantrat som ljuder genom romanen: 

"Låt inte skenet bedra. Verkligheten är alltid bara en."

De senaste året har jag läst en hel del av Murakamis verk. För den som är intresserad av att läsa fler tankar så länkar jag. Jag deltar också i en Murakamiutmaning - slår till med en gemensam länk!

ulligt och otroligt gulligt

påskalamm

tematrio - påskekrim

Så här på påskens näst sista dag vill jag ändå klämma till med en tematrio deckare. Lyran utmanar ju oss att hitta samtida deckare som passar i påskägget, nu är väl äggen uppackade och godiset uppätet men det kommer ju fler lata dagar passande för deckarläsning. Valborg och första maj kanske?

Jag vill tipsa om tre deckare av samma författare nämligen Deon Meyer från Sydafrika. Hittills har jag läst  Död i gryningen , Jägarens hjärta och  Devils Peak och på tur ligger Tretton Timmar. Meyer skriver spännande deckare i en annorlunda miljö och i sina berättelser får jag som läsare möta landet Sydafrika av idag med ett samhälle där det finns stora klyftor mellan rika och fattiga,  arvet från apartheidtiden fortfarande närvarande samtidigt som de andas hopp om att ärlighet, rättvisa och medmänsklighet kommer att vinna i längden. Extra krydda är fantastiska beskrivningar av naturen!

Vill man fördjupa sig i kriminalromaner så finns två spännande understreckare att läsa: http://www.svd.se/kultur/understrecket/deckare-konfronterar-moderniteten_6109589.svd
http://www.svd.se/kultur/understrecket/deckarboomen-far-bransle-av-it-samhallet_6109573.svd

ny horisont

Knappt synliga vindsnurror.

Jag går min vanliga runda i vårsolen och inser att bakom diset som ligger över det kalla vattnet döljer sig en ny horisont. Det är Stigfjordens röda klippor och Orust i bakgrunden och där finns tre höga vita vindsnurror. Västanvinden ska tas tillvara och generera kraft till oss användare, inga smutsiga eller farliga utsläpp. Nu handlar det bara om att vänja sig. Vi behöver vänja oss vid en ny horisont lite långsamt men naturen kan ju knappast vänta. Lite ovant är det, men om jag kisar lite så är det ju nästan som förut...som förr. När jag går där imorgon kommer jag säkert inte ens se dem längre. Det brukar vara så, förändringar blir snabbt vardag,  idag blir snabbare än man tror förr.

No Country For Old Men (Cormac McCarthy)

Jag skrev om The Road för ett tag sedan och var inte jätteimponerad och dessutom störd av filmatiseringen. På bokrean slog jag ändå till på No Country For Old Men. Detta trots att omslaget utgjordes av bilder från filmen och ordet "succéfilm" lös så där oinbjudande i sitt försök att vara inbjudande. Den här filmen hade jag till skillnad från The Road sett och tyckt väldigt mycket om men har man inget värre att reta sig på kan man alltid reta sig på oestetiska bokomslag. Irritationen lade sig dock ungefär på sidan ett för det här var så brutalt bra att inget omslag i världen kunnat stå i vägen för den ödes- och våldsmättade berättelsen.

Tre män dras in i en knarkuppgörelse som gått fel vid mexikanska gränsen i Texas. Moss, vietnamveteran, tar chansen att ta sig ur sitt enkla trailercampliv när han snubblar över en väska pengar. Chigurh, yrkesmördande psykopat, tar upp jakten och jagas i sin tur av den åldrade småstadssheriffen Bell. Genom den senares ögon får läsaren uppleva hopplösheten och rädslan inför ett samhälle i moraliskt förfall och uppgivenheten över att inte kunna skydda sin omgivning från den totala ondskan, personifierad av Chigurh. Chigurh själv håller inte med om att han är ond där han drivs av en absolut personlig integritet om man så vill och en livsvisdom av ett annat slag än Bells moraliska. Bell och Chigurh är kort sagt varandras motpoler - den ena en god människa med vilja att göra åtminstone sin lilla värld bättre men fylld av tvivel, den andre en tvärsäker fatalist och övermänniska - och Moss är den lilla vanliga svaga människan när den här historien går mot sitt ofrånkomliga våldsamma slut.

Som sagt, jättebra. Börjar fatta vad den här McCarthy-hysterin handlar om nu. Inte ett ord för mycket och en väldigt speciell känsla boken igenom. Och skall vi prata film nu igen så följer bröderna Coen boken närmast slaviskt, vilket väl är ytterligare ett tecken på att berättelsen är komplett men avskalad på allt oväsentligt.

/Gästbloggare M

PS: Vi håller väl bloggen estetiskt tilltalande och illustrerar med ett annat omslag än det från min utgåva.

konstvandring i södra - igen

Stigfjordens vackra vikar och kossor är typiska motiv för Krister Svanvik och hans tavlor är ofta ganska djärva i färgerna. Ibland är de akvareller och ibland oljor men ofta färgstarka. Just nu pågår Konstvandringen här på Tjörn och Krister har öppnat sin ateljé för besökare, just hans vackra tavlor kan jag faktiskt vandra till, hans gård ligger här i Röra. Härligt med konst + vandring i skön förening. 

Båten

Båten av Nam Le är en novellsamling som förbryllar mig. De sju novellerna som ingår i samlingen är mycket skickligt skrivna, de har ett direkt och rakt språk och utforskar olika sidor av den mänskliga naturen. Gott så kan man tycka men jag blir aldrig riktig berörd av texterna. De är på något sätt för snygga, personerna i dem liksom enbart utformade för att passa in i författarens budskap. Möjligen har jag missat något här. Novellsamlingen Båten har ju fått lysande recesioner och förlaget har också en hemsida där jag kan läsa lovord från hela världen.

Nam Le är en ung författare med vietnamseiskt ursprung, uppvuxen i Australien och delvis boende i USA och precis som den på senare tid omskrivna Kim Thúy skriver de i exil, på ett annat språk än sitt modersmål och deras böcker har också ursprungligen givits ut i USA resp Canada. Mer om litteraturklimatet i Vietnam kan jag läsa i SvDs understreckare den 17 april Censurens och Exilens litteratur skriven av Kristoffer Leandoer.

Kim Thúys roman Ru har varit omskriven under våren, och jag ser fram emot att läsa den, om Nam Les Båten tyckte jag sådär. För mycket konstfärdigt novellsnickrande och för lite känsla för mig.

Båten av Nam Le ingår i Lyrans jordenruntresa som i april befinner sig i Asien.

kär käring

Vår käraste lilla kär-ing önskar alla en Glad Påsk!

Hipp hurra, idag sjunger vi boken och läsningens lov!

För att riktigt fira att det är världsboksdagen idag så är det stafettbloggande hela dygnet som gäller. Enligt O inledde strax efter midnatt och nu prick 01.00 tar jag vid. Det känns högtidligt på något vis att plötsligt i ett sån't här sammanhang skriva om något som finns med mig i vardagen och i yrket, varje dag, året runt, nämligen boken. 

Jag skulle förstås kunna skriva om hur viktigt det är att barn i skolan och förskolan får möta böcker som bekräftar och utmanar deras tankar, jag skulle också kunna skriva om hur viktigt jag tycker det är att människor världen runt får möjlighet att lära sig läsa och får tillgång till utbildning, bibliotekens roll i en jämlikt samhälle kanske, ebok eller pappers vad är framtiden? men... Det blir för mycket yrke och för lite mig.

Böcker är, och har hela mitt liv, varit ett sätt att resa i både tid och rum. Jag har läst för att fly vardagen, roas, utmanas, få tröst, lära och för att uppleva. Jag har med böckernas hjälp besökt alltifrån öknar till djungler, storstäder och landsbygd. Jag har mött många människor och fått tränga in i deras verklighet, lyssnat på deras tankar och på vägen lärt mig om både min egen och andras kulturer. I möten  med andra blir jag själv allt tydligare, böckerna gör mig nyfiken och ännu mer intresserad av världen omkring mig och måhända i slutändan en smula klokare? Dessutom har ju böckerna har gett mig starka muskler, så många kilo som jag med förväntan burit hem från bibliotek och postutlämningsställe... Inte illa!

Några tips på böcker som gjort mig nyfiken på världen under det senaste året är:

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

Under lejonets blick av Maaza Mengiste

Den fördömda vakan av Nadeem Aslam

Sådär, nu har jag sagt mitt för denna gång, dags att skicka stafettpinnen vidare till Ariels bokhylla!

Länkar till alla inlägg hittar ni hos Enligt O som är vår härförare! Glöm inte att klicka er vidare längs med stafettpinnens väg. Mycket Nöje!

Detta inlägg är en del av en bloggstafett för att fira Världsbokdagen.

Läs mer om stafetten hos följande bloggare:

Ariels Bokhylla, Eli läser och skriver, Can’t sleep, must read, Fiktiviteter, Böcker böcker böcker, Marias Bokblogg, the curious case of the books, Tidnings Ida, Talk nerdy to me, Bokform, Boklesebloggen min, Bokomaten, Två träd i en bokskog, Mimmimaries böcker och annat, Inreda med böcker, Havsdjupens sal, Ciccis Bokblogg, Böcker etc., Lingonhjärta, Lyrans Noblesser, Ord och inga visor, En full bokhylla är en rikedom, enligt O

oj, oj, oj så tuppen värper den här påsken!

I det gröna, hårda, platta påskägget låg två böcker som genast tränger sig före i läskön. Tuppen i den här familjen vet vad hönan önskar sig så ägget kom till och med innan påskafton... Sorry alla andra stackars titlar som legat länge på hyllan och väntat men nu är det Murakami som gäller. 1Q84.

mot ljuset

När jag läser Elin Boardys roman Mot Ljuset så funderar jag över titeln. Undrar över hur hon tänkt sig egentligen, ska den syfta på Mot ljuset, mot frigörelsen och friheten eller motljuset i vilket medmänniskorna ter sig som svarta siluetter i det starka solskenet, tomma på äkthet, tomma på substans?

Det är strax efter kriget och Europa ligger i spillror. Elly får erbjudande att följa med sin syster Annie och hennes danske man Laurids på deras bröllopsresa till Malaya, med på resan är också Niels som är Laurids gymnasiekamrat. Elly är kartriterska till yrket och hennes framtid tycks vara att noggrant teckna av verkligheten, bo med fadern i våningen i Göteborg och glädjas åt systerns äktenskap. Resan till Malaya är hennes första utlandresa och det hon upplever förändrar henne. Hon känner sig instängd i sina kjolar och strumpbyxor och konvenansen nära kväver henne, hon känner sig allt mer stelnad i en form som någon annan bestämt, som den uppstoppade tiger hon sakta klappar till tröst. Hon får, med Niels hjälp, upp ögonen för orättvisorna i samhället och vågar bejaka sina drömmar som finns i konstnärsyrket. Hon längtar efter att få teckna världen inuti kartan. Hon vill leva livet i skala 1:1. "Hon försöker att teckna liv, och det är mycket svårt. Hon tycker att allt hon åstadkommer ser ut som stilleben, eller snarare som nature morte.". 

Vilka är egentligen drivkrafterna i livet? Är människorna som papegojorna i parken, som flyger med i flocken för att de vill ha ombyte, vila, för att de är rädda, hungriga, har lust att visa upp sig eller kanske för att de tycker om det? Eller flyger de helt enkelt för att det faktiskt ligger i deras natur att flyga? Ja, det frågar sig de fyra ungdomarna i romanens början och vi får sakta men säkert följa fabrikörsdottern från det borgeliga livet i vasastans paradvåningar att våga "flyve for sjovs skyld", vi märker hur Elly allt mer börjar leva av lust och inte enbart av plikt, och det är del av den resa som läsaren tas med på i Elin Boardys roman Mot Ljuset.

Jag läste nyligen Allt som återstår av samma författarinna och jag gillar hennes sätt att berätta sina historier, rakt, avskalat och med en text som lämnar öppet för läsaren att själv fylla i och tolka. Den starka konfliktfyllda kärlekshistorian finns där och Ellys utveckligt mot en självständig ung kvinna tar jag till mig utan att känna mig skriven på näsan. Miljöerna likaså, de spelar stor roll i romanen och plantagen, hotellet och djungeln är levande beskrivna, de används på ett tydligt sätt för att förstärka Ellys förändring men det är skickligt gjort, så skickligt att jag måste tänka efter...

Hur var det nu med titeln då? Jag vet faktiskt inte hur Elin Boardy tänkte men när Elly alldeles i slutet av boken undrar vem hon egentligen är så finner hon svaret i ljuset. Ljuset som belyser hela henne.
"Där utanför blir ljuset varmare. Det faller snett över djungeln, över marken och husen. Över sanden, över träden som lutar sig över staketet, så nära. Över Elly där hon står. Det är den bleka, nästan gyllene tonen som är ljuset över Malaya. Hon är här nu, hon närmar sig.".

fågelkurtis

Havsfåglarna har vårkänslor, det kurtiseras både i vassruggarna och på klippavsatserna. I den långgrunda kilen spatserar hägern med sin långbenta dam,  bredvid simmar det trogna svanparet som stilla böjer sina halsar mot varandra. Jag ser gässen som skrockande går sida vid sida och sakta betar sitt vårgräs, skrattmåsen som ger upp ett skri emellanåt för att försäkra sig om att partnern är där. Kärlekskrankast av dem alla måste strandskatan vara, det är ingen hejd på pipandet... Man kan nästan tro att de är tonåringar och nyförälskade...

man kan ju ändra sig...

Pansarhjärta är en term som används vid snöskred, när man hamnar under snön trycks ens lungor samman och då finns där syre i blodet som räcker fyra minuter, i en så pressad situation hamnar också Harry Hole. Han måste snabbt besluta sig för om han vill leva vidare. Dessutom inser han att för att fånga en massmördare måste han tänka sig in i hur det kan vara att nära ett så glödande hat. Han letar efter någon "som inte lät andra känslor komma fram. En med pansarhjärta.".

Jag läser inte så ofta deckare för jag tycker att de för det mesta är så hårt mallade. Interna stridigheter inom polisen,  enstöring, alkoholiserad, problem med samarbete i allmänhet och chefer i synnerhet, manlig kriminalkommisarie som dessutom attraherar unga vackra kvinnor, så brukar de se ut hjältarna i deckarna och jag inser att Jo Nesbös Pansarhjärtat börjar precis så. Dessutom inleds boken med beskrivningen av ett mycket otäckt mord.

Jag tog mig en funderare på om det är värt att lägga tid på att läsa klart, tjock är den ju boken. Nu är jag glad att jag läste klart för jag gillade det. Jag tänker inte skriva allt för mycket om handlingen eftersom jag inte vill förstöra läsningen för andra men jag blev positivt överraskad av Nesbös förmåga att hålla sig från de allra mest förutsägbara klyschorna, personerna i boken blir faktiskt mer än bara platta pappbilder och  det är en riktigt finurlig intrig som inte löses upp förän precis i slutet. Det här är en deckare som underhåller mig, ger mig tankar om livet och döden och som är förfärligt äcklig i sina tortyrscener. Jag kunde inte läsa på kvällen, det var för otäckt...

Tack påsktuppen för att du kom med en påskekrim till mig. Säkert blir det fler Nesböböcker lästa här under sommaren som kommer, men jag ska nog ta och börja från början. Lite mysko blir det att komma in i en serie med bok nummer åtta. Fladdermusmannen nästa!

påskkäringar

När jag växte upp så skulle det påskas, vi gick i samlad trupp runt i bygdens hus för att få lite gott i våra kaffekittlar. Vi hade en kopparpanna särskilt för detta ändamål och problemet med den var att godiset smakade så illa om det låg direkt i...Byns flickor är samlade på bilden, pojkarna var konstigt nog inte med. Käringar på godisturné anno 1975. 

bokgeografi - Afghanistan

Enligt O tar med oss på en hisnande resa idag. Till Afghanistan går färden och det är verkligen en utmaning att hitta böcker och författare därifrån. Enligt O har dessutom lagt rabarber på både Flyga drake och Tusen strålande solar som annars skulle varit självklara val. Nåja, jag gör ett litet försök eftersom en av vårens starka läsupplevelser faktiskt utspelar sig just i Afghanistan.

Jag vill tipsa om Den förspillda vakan av Nadeem Aslam, en roman som verkligen fick mig att få upp ögonen för hur komplicerad konflikten i regionen är. Befolkningen har ett arv efter kolonialismen, ett efter kommunismen och ska nu förhålla sig till fundamentalismen. Läs gärna mer i min recension...

Svenska Afghanistankommitéen har ett urval av böcker som skildrar utvecklingen i Afghanistan bland annat finns där en spännande reportagebok som heter I väntan på talibanerna skriven av Jesper Huor. Dessutom såg jag Susanne Biers film Bröder för inte så länge sedan. De ger en bild av konflikten som pågår där just nu som känns äkta och uppriktig.

Tålamodets sten av Atiq Rahimi är en bok jag skulle vilja läsa. Den får hamna på min läslista. 

Nu laddar vi för boksbloggarstafett på världsboksdagen!

23 april drar det ihop sig till ett hejdundrande firande. Påskafton med ägg, käringar och påsksmällare kan ta sig i brasan :-) Vi ett stort gäng bokbloggare som kommer att skriva om böcker och läsning ett helt dygn och det är Enligt O som är stafettgeneral och initiativtagare. Kul, kul, kul kommer det att bli att se hur stafettpinnen skickas mellan bloggarna. För att besöka alla bloggare som deltar så kika in hos Enligt O. Hon har väldigt praktiska länkar där... Jag själv kommer att skriva 01.00 den 23 april och nu börjar det bli nervöst och en aning högtidligt. Vad ska jag egentligen skriva om? Läsning, kanske? Böckers fantastiska möjligheter, kanske? Vem vet, inte jag. Ännu.

00.01 enligt O
01.00 och dagarna går…
02.00 Ariels Bokhylla
03.00 Eli läser och skriver
04.00 Can’t sleep, must read
05.00 Fiktiviteter
06.00 Böcker x 3
07.00 Marias Bokblogg
08.00 the curious case of the books
09.00 Tidnings Ida
10.00 Talk nerdy to me
11.00 Bokform
12.00 Boklesebloggen min
12.30 Bokomaten
13.00 Två träd i en bokskog
14.00 Mimmimaries böcker och annat
15.00 Inreda med böcker
16.00 Can’t sleep, must read
17.00 Havsdjupens sal
18.00 Ciccis Bokblogg
19.00 Böcker etc.
20.00 Lingonhjärta
21.00 Lyrans Noblesser
22.00 Ord och inga visor
23.00 En full bokhylla är en rikedom
23.59 enligt O

konstvandringen invigd med Julie Nord

Xenoglossy heter Julie Nords utställning på Akvarellmuseet och det är en förunderlig upplevelse. Julies bilder är fyllda av vackra sagolika bokmärkesliknande flickor och djur som när man tittar noggrannare på dem består av döskallar, fladdermöss och krälande maskar. Den söta lilla kaninen tar dig med ned i underjorden och visar upp ett hångrin, flickans vackra klänning har ett mönster av militärhelikoptrar och det är bilder att beundra. De är fantasiskt skickligt utförda och frukatnsvärt oroande. Inget är vad det verkar vara, och precis som som Julie själv skriver på väggen vid ingången:

(här kommer en bild som jag just nu inte lyckas överföra från mobilen grrrr men som går ut på att just som man tror att man har koll så går allt fullkomligt överstyr...)

Alice i Underlandet är en tydlig inspirationskälla och det förvånar inte att det i shopen finns DVD med Tim Burtons film att köpa. Jag är på muséet samtidigt som ett gäng gymnasieungdomar och jag förstod att det här var en utställning som talade till dem, hos mig skapade den mest en gnagande otäck känsla med sina suggestiva bilder, jag är mörkrädd och de här bilderna kommer nog att finnas med i mina drömmar. Kallsvettig och ganska rädd lämnar jag Julie Nords stora väggmålningar och bestämmer mig för att fika. Det finns inget som är så lugnande som en fika.

en deckare är en deckare är en deckare...

Hamnade plötsligt i deckarland vilket kan passa bra så här i påskekrimens tider. När jag handlade min påskmat fick jag nämligen syn på Mordet på Ragnhildsholmen av Mats Ahlstedt. Ragnhildsholmen ligger vid Nordre älv på hisingssidan och på den ligger ruinerna efter en gammal fornborg, jag åker dit med elever för att undervisa om den tidiga medeltiden och kunde därför inte motstå, inköpet var ett faktum. Det visade sig att många av miljöerna som Mats Ahlstedt valt till sin deckare var kända för mig. Jag bor nära polishuset på Skånegatan, Bleket på Tjörn är välbekant och Ragnhildsholmen också. Därför stör det mig att miljöerna inte är korrekt beskrivna. Vårdcentralen på Tjörn ligger inte i Skärhamn, där finns ingen stor sandstrand att bygga sandslott på i Bleket...Det är synd att sådan fakta som bara är en googling bort för författaren ska störa min läsning för egentligen är detta en sympatisk herderlig svensk deckare med två mänskliga och ärliga poliser i huvudrollen. Mordgåtan härleds till de svåra liv som mötte en del  krigsbarn från Finland som brutalt rycktes upp från sina familjer och utanförskap och segregation är del av svaren i utredningen. Lättläst, småtrevlig deckarhistoria som var klart läsvärd en solig förmiddag i påskveckan.

Tack till Hannele som tipsade.

påskhälsning

Hög tid att skicka påskkorten om de ska komma fram i tid! Önskar alla en trevlig helg med hjälp av den sötaste lilla käringen och den gladaste påskgubben...

dags för uppdatering?

säkert vårtecken

Inhandlat nytt munstycke till slang
Inhandlat såpa samt gummihandskar
Inhandlat fröer samt plantor
Postat påskägg
Skurat verandor
Ställt fram och tvättat utemöbler
Letat fram dynor till ovanstående
Planterat krukor
Putsat fönster
Åkt med återvinning
Kört skräp till tippen
Dammsugit bilen (vilket var absolut nödvändigt efter tur till tippen...)

Nu blir det läsning resten av dagen!

Apathy for the Devil (Nick Kent)

När jag var tolv-tretton började jag läsa musiktidningar. Först på biblioteket en gammal proggrelik vid namn Musikens Makt och sedan som prenumerant på Schlager som startats av delar av MM-redaktionen när det var uppenbart att det var nya tider musikaliskt och även politiskt i slutet av sjuttiotalet. Schlager i sitt ursprungliga trycksvärtefläckande kvällstidningsformat var direkt modellerad på de brittiska musiktidningarna, varav New Musical Express var den största och coolaste. Journalistiken var av det medvetet subjektiva slaget och skribenterna tog stor plats inte bara i recensioner utan också i intervjuer.

Nick Kent, en av de mer legendariska brittiska förebilderna från New Musical Express, har skrivit en självbiografi över sjuttiotalet som är alldeles lysande bra. Rockbiografier är rent generellt oftast oerhört underhållande. Man behöver inte alls gilla musiken för att uppskatta t ex "White Line Fever" om Lemmy Kilmister eller "The Dirt" om Motley Crue, det räcker att fascineras av hedonistisk livsstil driven till sin extrem. Nick Kents "Apathy for the Devil" är något mer dock. Dels är det en intelligent betraktelse över framför allt första halvan av sjuttiotalet musikaliskt, dels är det förstahandsskildringar av möten med samma epoks stora (Stones, Led Zeppelin, David Bowie, Iggy Pop, Sex Pistols). Sedan är det en självutlämnande skildring av Kents eget liv och här handlar det om en man som levde mitt i den kultur han skrev om och det gällde även dess baksida med tungt drogmissbruk.

För att sammanfatta den personliga delen av historien så får vi möta en tonårig oskuldsfull Nick Kent som hellre skriver i alternativa musiktidningar än studerar när NME i närmast dödsryckningar behöver rockskribenter för att ändra image från daterad listpoptidning. Bitarna faller snabbt på plats och redan efter något år når Kent, enligt eget tycke, sin yrkesmässiga höjdpunkt. Efter ytterligare några år och en olycklig kärleksaffär med Chrissie Hynde börjar han gradvis falla isär med allt tyngre heroinmissbruk för att vid decenniets slut leva som hemlös. I en prolog får vi sedan ett lyckligt slut. Nick Kent skriver om detta, sin journalistik, artisterna och musiken på det drivna och personliga sätt som jag antar gjorde honom till den frontfigur han var.

text: Gästbloggare M

magnolia

 

Inspirerad av Den ofrivilliga bloggaren.



äntligen GP

Man kan undra hur tänkte de nu? när GP skriver om bokbloggandet och sedan inte lägger det på nätupplagan. Mailade och frågade och hoppsan sa. Här kommer länk. För alla er som inte har GP - läs gärna en riktigt positiv artikel om bokbloggeri, måhända skriven från en Stockholmshorisont men positiv! Heja, heja alla bokbloggare som finns där och sprider litteratur och läsning genom sitt engagemang. Säger det igen dock - hur kunde GP missa Enligt O?

vårkvällssoundtrack

Koltrasten flötjar sina melankoliska toner och änderna landar och lyfter i ån med ett flaxande skvalp, skateboardarnas brädor och fotbollsdomarnas pipor. Allt hör det till mitt vårkvällssoundtrack. Och så lite rassel och lite pling då också. Göteborgs stad har försett centrum med ett antal hyrcykelstationer. Vad kallas de då i denna vitsiga stad? Jo, styr och ställ. 10 kr kostar det att hyra en cykel tre dagar. En halvtimme är gratis om man bara vill ta en liten provtur. Hoppas att det blir många som rasslar och plingar förbi min balkong i sommar...

oj, oj, oj 32 avsnitt kvar!

Lyssnade idag på Johan Rabaeus som läste den första delen av 33. Vilken inledning på en bok - glimrande... Radioföljetongen just nu heter Hetta av Ian McEwan och jag inser att jag måste lyssna vidare. Som tur är finns hela inläsningen på webben så att vi otåliga inte behöver vänta på radioutsändningen. Tyvärr går den inte att podda ned men avsnitten ligger där en månad. Klicka er dit och lyssna. Genast. Det är en order!

Pocket och Prassel 5.0

Rusa nu till En bok om dagens blogg och anmäl er till Pocket och Prassel 5.0 eller Vårig lyx. Jätteroligt pocketbyte som är öppet för alla som bloggar. Pocket och överraskning skickar du och pocket och överraskning får du. Dessutom får du en massa trevliga nya bloggisar på köpet. Häng på!

bokcirkel i maj

Söndagen den 15 maj är det dags för bokcirkel igen, då pratar vi om Sorgesång av Siri Hustvedt. Det finns plats för fler pratglada bokälskare. Maila mig isf. Dags för mig att börja tänka på att läsa boken igen, The Sorrow of an American heter boken på engelska, några tankar om den hittar man här. Jag läste och fullkomligt älskade förra vintern, hoppas den känns lika bra en gång till!

blyga violer och rara vivor

Säsongen är officiellt inledd på stadens vackraste park. Ja, jag vet att botaniska har sin charm men Trädgårdsföreningen ligger på ett långt stenkast från min ytterdörr och är en park som blandar traditionell engelsk rosenträdgård men spännande utställningar med både växter och konst. Just nu är där en liten utställning med violer och vivor i palmhuset. En stor gammaldags kornettblomma såg jag också som minner mig om min gamlamormors finrum. Trädgårdskortet varar hela sommaren så att jag kan komma många gånger. Härligt!

  



I once had a girl or should I say she once had me...

Så blev det äntligt av då, att se filmen Norwegian Wood. Precis som boken var det en vacker och långsam upplevelse med sökandet efter kärlek i centrum. Precis som i boken var naturen fantastiskt vackert skildrad och en del i berättelsen och Murakamis skissartade, nästan lakoniska berättarstil lös igenom. Ändå var det något som saknades, jag läste boken i höstas och fullkomligt älskade den. Kanske är det då omöjligt att se filmen och inte bli lite besviken? Filmen blev en vacker kärlekshistoria mellan ungdomar som ännu inte bestämt sig för om livet är värt att leva, om kärlek är plikt eller lust, boken var något mer. Se filmen, läs boken - helst i den ordningen... Riktigt spännande var det ändå att se en film från Japan, naturen, kulturen, maten och människornas tankesätt skiljer sig från det jag är van vid och den vietnamesiske regissören Anh Hung Tran har skapat en poetisk film perfekt för en regnig dag. 

bokbloggsstalker - det är jag det!

Lite skämtsamt skrev jag i en kommentar i veckan att jag är en riktig bokbloggsstalker, jag har mina favoritbloggar som jag följer och kommenterar i. Nu blir det väl inte riktigt så att jag förföljer personerna men jag följer bloggarna gärna, särskilt då deras läsning och reflektionerna kring läsningen. Jag gillar bloggar med välskrivna texter, personligt tilltal, mix av böcker och som uppdateras ofta. Gärna med lite krydda av läreri eller kultur i allmänhet...
Hur är det med er? Har ni några bloggar som ni följer? Vad är det som gör att man vill komma igen?

inköpt: lite påskekrim!

I Norge är det stort med påskekrim och för att riktigt hylla nabolandet så har jag köpt en norrman till påskägget. Jag är måhända den enda som inte läst Jo Nesbö men nu är det dags och det ska bli spännande att skaffa sig en egen uppfattning om hans böcker. Hans amerikanska hemsida signalerar iaf tydligt vilka böcker han vill framstå som att han skriver, nu ska jag läsa och se om de är så hårdkokta som omslagen vill få mig att tro.

konstvandring i södra

konstnär: Gunilla Elmlund

Vi har inte särkilt många tavlor i vårt hem men de vi har är målade av medlemmar i familjen Elmlund. En konstintresserad svärmor har sett till att förse oss med tavlor och hon har också påmint om vårens härligaste konstrunda som kan man göra i södra Bohuslän under påskveckan. Riktigt många konstnärer öppnar sina ateljéer och där finns allt från glas, textil, smide, akvarell och måleri. Högtidlig invigning hålls i Stenungsund idag och sedan är det fritt fram att besöka alla konstnärerna. Sundsby säteri har som alltid god fika, blåsippan ute i backarna står och havet är extra vackert om våren. Sedär ett utflyktstips! 

bokbloggarna tar över...

Så lyder rubriken i GP idag! Kul att fenomenet bokbloggeri tas upp även i västsverigens största tidning. Mycket positiv artikel är det också där bokbloggarna framställs som kunniga, litteraturintresserade skribenter. Den enskilda blogg som får allra mest cred är Lyrans  - riktigt kul! Lyrans Noblesser är en en härlig blogg som lyfter fram litteratur från världens alla hörn, hon skriver kunnigt och hon är fantastiskt duktig på att analysera människorna som befolkar böckerna. Dorotea Bromberg, förläggare, säger till GP att: "Många bokbloggare är nu helt jämförbara med traditionella recensenter inom dagspressen. (...) Hon som driver Lyrans Nobless är påläst som tusan. Ja, det är så att man förundrar sig.". Jag kan inte annat än hålla med, om ni läser min blogg så vet ni att jag gillar Lyrans blogg, mycket. Dessutom omnämns Enbokcirkelföralla som jag skriver lite på ibland. Jättekul för Karin som driver den. Kul med uppmärksamhet - hoppas nu att bloggarna får ännu fler besökare och att ännu fler kommenterar så att det blir en skön diskussion om litteratur. Jag saknade förstås Enligt O i artikeln, västsveriges egen bokbloggsdrottning!

Heja, heja alla duktiga bokbloggare som sprider intresse för böcker och läsning!

den ovillige fundamentalisten

Mohsin Hamid beskriver i sin helt fantastiska lilla roman Den ovillige fundamentalisten en helt vanlig överklasskille från Lahore, utbildad på Princeton som kallas Changez. Hans liv förändras i ett slag 9-11. Från att ha varit en citykille i karriären är han plötsligt en av de andra, han som på fyra och ett halv år aldrig blev amerikan men omedelbart blev newyorkbo ses nu som hot mot den amerikanska drömmen.

Han berättar sin historia under ett restaurangbesök en kväll "som är en kväll av viss betydelse" och det är verkligen en form som fångar mig, åhöraren är ganska besvärad och anonym ända fram till slutet av boken, alldeles tyst sitter han där och lyssnar. Den unge, väluppfostrade, nästan servile pakistaniern delar öppenhjärtigt med sig av sitt livs historia och allteftersom förstår vi läsare allt mer av Changez -  förändring. Från toppjobb i USA till religiös fundamentalism, hur gick det till?

Välskriven, lättläst och mycket tänkvärd. Dessutom ytterligare en bok som gör mig sugen på ett besök till New York. Nederland och Let the Great World Spin är andra New Yorkskildringar som jag läst det senaste halvåret...  De och Den Ofrivillige Fundamentalisten är alla riktigt god läsning som jag rekommenderar till alla!

Titeln ingår i Lyrans jordenruntresa, det ska bli spännande att läsa mina medresenärers inlägg.

jippi - påsklov!

Det är dags för en härlig semester, läsning, trädgårdsliv och äggletning står på programmet. Om jag har tur kanske tuppen värper! Om inte får jag trösta mig med att lyssna på grannens tupp som fått vårkänslor... De gillar att markera revir de där tupparna!

Hunden Bill, snoken, grodan och andra yrken

Så tar du tåget hit till Floda, och ser en liten groda.
Snälla lyft mig opp. Snälla lyft mig opp!
En puss det är mitt sista hopp!

Tompa och Mackan i Longkalsong har spelats oavbrutet i klass 1A de senaste veckorna. Favoriternas favorit är den lilla grodan som går på pizzeria för att fria...finurliga fantasifulla texter, snygga produktioner och låtar som svänger! Det gillar fröknar och det gillar barn. Lyssna på smakprov!

mot danmark

spelar utseendet någon roll?

Jag är kanske lite fjantig men för mig så påverkar bokbloggars utseende och layout ganska mycket, att bloggen har intressant innehåll är viktigt, det är nummer 1, odiskutabelt är det så men... Ytan spelar ändå roll, läsbar text, snygga bilder och trevlig disposition påverkar iaf mig när jag ska välja att komma tillbaks eller ej. Hur är det med er andra bloggläsare, tycker ni att utseendet är viktigt?

jag känner inte Tranströmer - ännu

På fredag har en av Sveriges mest lästa och omskrivna poeter 80-årsdag. Stort grattis får även jag säga. Tyvärr har vi ingen realtion ännu jag och Tomas Tranströmer men efter att ha läst hyllningreportage i  fler tidningar under helgen så blir jag nyfiken. När jag i Bokmanias blogg läste en haiku idag så var jag såld. Så vackert. Tack Bokmania för att du tipsar och tack Tomas Tranströmer för de vackra orden:
Stor och långsam vind från havets bibliotek.
Här får jag vila.
Ur: Den stora gåtan