kulturkollos cirkelenkät

1. Är du med i en bokcirkel? Varför? Varför inte?
Det är konstigt och motsägelsefullt för en ensamvarg som mig att gilla bokcirklande, men det gör jag. Läst har jag alltid gjort och sen kom bokbloggandet. För mer än tre år sedan bildades bokbubblarna som är den cirkel som jag nu träffar regelbundet. Vi har alla olika boksmak och diskussionernas vågor kan ibland gå höga. Vi turas om att välja böcker och så fikar vi tillsammans. Mysigt.

2. Har du diskuterat böcker med andra utan att vara med i en regelrätt bokcirkel?
Jag pratar ganska ofta böcker med mina arbetskamrater, vi har en liten bytarhylla på jobbet och den blir något att samlas kring. Sedan pratar jag ju böcker ofta i mitt yrke, jag försöker ha ett boktips som passar för varje unge och försöker inspirera att använda skönlitteratur i undervisningen inte bara i svenska. Internet är ett fantastiskt redskap när man vill prata med andra utan att behöva lämna sitt lilla lugna bo och jag cirklar på nätet och pratar förstås med bloggisar på mina bloggar. Se'n är det mässor och festivaler ... Ja. Svaret är ja, Jag diskuterar ofta böcker. 

3. Vilken är den bästa boken du cirklat om?
Minns att Frankenstein blev rejält bubblad om. Klassiker är spännande, finns där något att säga om dem som inte är sagt?

4. Vilken bok var inte alls bra att cirkla om?
Vi har inte pratat om någon deckare ännu. Är det en genre som inte passar? Vad säger ni som prövat?

5. Bästa tilltugget till boksamtal?
Vindruvor och Sofies goda cupcakes.

6. Och bästa drycken?
Kaffe för mig, eller möjligen ett glas rött.

7. Vilken bok skulle du vilja bokcirkla om på Kulturkollo?
Gärna något av en nobelpristagare, eller någon som skulle fått det om jag fått bestämma. Varför inte en Chinua Achebe? Eller så något samtida, Chimamanda Ngozie Adichi kanske. Hennes noveller är fina. 

Klicka dig in till kulturkollo och svara du också!

louisiana literature: Joyce Carol Oates igen

Väldigt god mat bjöd festivalen på.
Smörrebröd med rostbiff och ärtskott och bakelse som var otäckt god.
Nöt och mandelmaräng med passionsfruktsmousse på toppen. Mums.

Lördagens Joyce Carol Oates möter Lena Andersson orkade vi inte köa för. Världsliga behov som mat och toalett fick gå före. Som tur är så sänds alla samtalen från stora salen direkt på en skärm i parken. Vi (dottern och jag som by the way blev kallade två väninnor) bänkade oss och fick en nästan surrealistisk upplevelse. Det var två helt olika författarpersonligheter som möttes där, det blev roande övertydligt. På några ställen tyckte jag närmast synd om Lena Andersson för hennes långsamma sätt att uttrycka sig, taffliga engelska och svårighet att improvisera i flödet från JCO blev sådant att hon förminskades i samtalet. Hennes poänger var genomtänkta och relevanta men det blev nästan lite lustigt när de inte framfördes i det sammanhang som passade. Så mycket till samtal blev det nu inte och nyckeln till det kanske de två författarna själva gav. Lena Andersson berättade att hennes skrivande kommer från pennan, när hon sätter pennan till pappret så kommer orden. JCO i sin tur berättade om hur hon i långa meditativa promenader eller joggingturer bygger upp, fantiserar ihop scener där dialoger och allt är med. Sedan flödar berättelsen som hon satt samman ur henne i skrivpass som kan vara upp till 10 timmar långa. 

Bilden har jag lånat av Helena på Ugglan och boken.
Hon lyckades ta sig in och har skrivit om dagen på sin blogg.

JCO berättar också om hur noggrant hon gör research för sina böcker. Hon tillbringar mycket tid i arkiv, bibliotek och ibland också på konserter eller bio. När hon skulle skriva Blonde så såg hon t ex alla Marilyn Monroes filmer som förberedelse. Båda författarna var överens om att redigerandet av texten, var viktig men när Lena Andersson pratade om det tekniska att ändra på ord, flytta på meningar osv så talade JCO om hur hon hela tiden redigerar för att få en viss ton i sin berättelse. Det är rösten som den talar med som hon söker. Hon väljer ett nytt sätt att berätta varje gång, för varje bok så vill hon utforska ett nytt sätt att skriva. 

Ibland är det förtätade historier, andra gånger mer som skelett som läsaren måste klä själv, ibland är det mångordigt och andra gånger mer som en lång dikt. Många av hennes böcker handlar om flickor i puberteten och det är medvetet. Där finns en tid i livet där man kan utmana vuxenvälden, känslorna är nära och identiteten under uppbyggnad. En tid för komplexa skeenden. Inte förvånande är det att hon berättar att en av de böcker som hon läst som barn och som inspirerat henne som författare är Alice i Underlandet. Den fantastiska berättelsen med den unga flickan nedfallen i en absurd vuxenvärld. Den unga flickan som med sin avslöjande blick ser rakt igenom livet i Underjorden. Så tror jag att JCO också vill att vi ska se på henne som författare. Hon vill oskyldigt och storögt betrakta sedan ifrågasätta och provocera. Skarpt och kvicktänkt. Jag är glad över att jag reste till Danmark för att få uppleva en av de mest välformulerade kvinnor som jag någonsin mött. 

Solen lös på trappan till Parkscenen. 

konsten att rätta sig lagom

bild: Incidental Comics

Oj, så mycket text jag skrivit de senaste veckorna. Tangenterna har dansat på, stavfelen har attackerat mig och innehållet har ibland blivit något enahanda. En sak är säker, när man ska producera många ord så gäller det att vara lagom självkritisk. Det håller inte att börja om och om och om igen. Det handlar om den svåra konsten att rätta sig lagom. 

grattis till Vassa föremål!

Stort grattis till Johanna på Johannas deckarhörna. 
Spännande läsning väntar. 

louisiana literature: Margaret Atwood och Sjón

Louisianas absolut trivsammaste stund var den tillsammans med Margaret Atwood och Sjón. Inte blev det sämre av att världen var så liten att jag hamnade precis bredvid Helena från Ugglan & Boken. Kul att ses också i verkliga livet och inte bara på nätet. Den här programpunkten var den som jag hade allra minst förväntningar på och kanske därför blev den extra mysig. Det kändes som att man var inbjuden hem till författarna på en avslappnad lunch. De gnabbades om diverse frågor och avslutade kalaset med var sina sånger. Isländsk visa är inte varje dag man får presenterad. Han sjöng om korpen och hon om landets storlek för "size matters"... Googla Canada's really big om ni vill bli underhållna en stund :-)

De representerar båda länder som ligger i utkanten av den civiliserade världen och hur berättelser format deras liv. I Atwoods fall så var det broderns serietidningar och B-sci-fi filmer som byggde upp en bas för hennes eget skrivande om djupa moraliska och etiska frågor. Hur kommer mänskligheten att få det, hur vill vi att vi ska ha det och vad kan vi lära från historien? Hon irriterar sig på det ständiga käbblet om fin och ful litteratur och talet om att vetenskapen är högre stående än konsten. Vetenskap kan bara tala om saker som man kan mäta, det gäller att vända på stenarna och se vad som finns därunder. Kanske hittar man ett myllrande liv, eller en berättelse värd att berättas?

Riverbed, Olafur Eliasson

rävsång - Christins nya är släppt

Då är Rävsång utsläppt på marknaden och ska leva sitt eget lilla liv hos läsare över hela Sveriges land. Christin Ljungqvist berättade att hennes senaste roman handlar om den unge mannen Finn. När hans far dör flyr han landet och när han återvänder igen så gäller det att bygga upp något nytt. Han bor tillsammans med sin mamma och syster i Majorna och på våningen under flyttar en viss Hanna in. Hanna är länken till Christins andra böcker Kaninhjärta och Fågelbarn och hon menar att det är spännande att skildra samma berättelse ur helt olika perspektiv. En del av händelserna i den nya boken har hon berättat förut, men då i ett annat sammanhang. Hon längtade efter utmaningen att skriva en bok med en ung man i huvudrollen och hon tycker det var härligt att porträttera en mysig, helt vanlig kille som lagar middagar med sina vänner och spelar sin musik. Musiken är viktig i romanen och det är Håkans låtar som står för soundtracket. 

Rävsång är en roman som handlar om sorg och död och är det då inte vanskligt att skriva om så tunga ämnen för ungdomar? Christin menar att det måste finnas svärta i alla berättelser och det handlar bara om hur man förmedlar det. Hon vill gärna att det hon skriver för unga vuxna ska sluta hoppfullt. Vill man höra mer om henne och hennes böcker så passar det bra att gå på mässa i Göteborg.

• Rävsång

  Datum & tid: torsdag 25 sep kl. 12:30 - 12:50

  Arrangör: Gilla Böcker

  Kod: To1230.1

  Seminarium, seminariekort erfordras.
  Göteborgsförfattaren Christin Ljungqvist skriver ung-vuxen-romaner om komplexa familjerelationer med övernaturliga inslag. Här samtalar hon med sin förläggare Anna Danielsson Levin om sitt författarskap och nya boken Rävsång, uppföljare till Kaninhjärta och Fågelbarn.

när lyktorna tänds

Ska snart gå iväg för att kalasa en ny bok. Håkan står för förordet:

Inatt har Gud skonat Hisingen,

men kärleken skonar ingen.

louisiana literature: Joyce Carol Oates

Master! var min kommentar i mitt anteckningsblock.
Mästerligt.

Fredagskväll, 20.00 och jag hade köat nästan två timmar för att komma in i den stora koncertsalen. Hamnade långt fram och kunde följa en av mina litterära idoler på verkligt nära håll. Det var minst sagt spännande, hennes något släpiga dialekt parat med en kvick och vältalig ordström gjorde att jag lyssnade koncentrerat och timmen blev fullmatad. 

Samtalet cirklade kring romanen De fördömda, som nyligen kommit i dansk översättning men som redan finns i pocket på svenska om man har lust att läsa. Mycket glad var jag över att jag läste just den i somras (trots att jag fick i viss mån kämpa) för en stor del av samtalet berörde boken som utforskar det lilla samhället Princeton i början av det här seklet. Förbannelsen av en hel grupp priviligierade människor i den välbeställda akademiska miljön som inte tog sitt samhälleliga ansvar i frågor om klass, ras och kön. Det konservativa kristna etablissemanget som inte kunde hänga med i förändringarnas vindar skildras ingående och som motvikt får vi också möta de idealistiska unga socialisterna som kämpar för förändring. Genom hela boken ljuder en känsla av förljugenhet och hyckleri där de som kan förändra blundar stenhårt och sticker huvudet i sanden. Hon menar att när samhället förnekar orättvisor och förtryck så skapas där demoner som inte går att tämja. Sen om det är satan, kommunisterna eller terroristerna som ska bekämpas förändras över tid och plats. 

Welcome to America! var JCOs kommentar till just det och så gav hon sin uppfattning om det USA som hon lever i idag. Hon menar att alla berättelser som på ytan är historiska ska kommentera samtiden på något sätt för att vara relevanta. Den här romanen hade hon egentligen skrivit redan 1984 men där var något som fattades, berättelsen har President Wilson som en av huvudkaraktärerna och först när President Obama valdes till ämbetet så fann hon den koppling till samtiden som hon ville göra. Wilson är sedd som en av reformatörerna i amerikas historia men i hans tal och brev uttryckte han en starkt rasistisk hållning. JCO vill med sin roman diskutera det djupt mänskliga behovet att känna rädsla för det främmande och hennes recept på förändring är god undervisning för alla. Paranoian som smutsar ned landet idag är hon mycket kritisk till och hon berömmer Skandinavien där det rationella och förnuftiga tänkandet som råder här.

Nåja, det är val om två veckor. Låt oss använda just det då. Det förnuftiga och rationella tänkandet, och solidariteten med de utsatta som ledstjärna. 

De fördömda (Provläs), är en blandning mellan det rationella och det irrationella. De gotiska inslagen är många och det var nog de som gjorde att jag inte helt föll pladask för den. Nu arbetar Joyce Carol Oates på en ny roman, den ska handla om det amerikanska samhällets sätt att underlåta sig att hantera följderna efter Irak-kriget. Sett ur en familjs ögon förstås, det är oftast där hon börjar sin berättelser. I en familj. En trasig familj, eller en familj i kris. Eller i ett livsöde. Jag köpte Blonde till dottern och fick den signerad. Sällan blir jag tyst men när JCO började småprata så blev det ridå. Jag sa ingenting. Ingenting. Då la den lilla, tunna damen huvudet på sned och sa: 

- Well, very nice talking to you. 

- Thank you, blev mitt svar.

Det var mitt moment med en av mina stora idoler. Hmmm

utlottning av Vassa föremål - Gillian Flynn

När mitt recensionsexemplar av Vassa föremål dök upp i lådan så hade jag redan läst med öronen. Så kan det gå. För att nu boken inte ska bli liggande hos mig, den förtjänar ett bättre öde, så fixar jag en snabbutlottning. Kommentera här i inlägget innan fredag kl 24 så har du chans att få en riktigt svart kriminalroman i din postlåda. Delar du tävlingen på FB eller twitter så får du extralotter, en för varje socialt media.

Väl mött!

PS. Glöm inte att berätta vem du är så att jag kan nå dig.

vassa föremål - Gillian Flynn

Vassa föremål  är Gillan Flynns debutroman och den har nyligen kommit i nyöversättning på svenska. Det är som tidigare böcker av Flynn riktigt ruggig läsning. Rå, skitig och sargad. Jag är lite kluven till Flynns romaner, de både fascinerar och i viss mån äcklar mig. De beskriver alltid de mörkaste mörka och människorna är ofta svåra att förstå sig på. Platserna är småstäder som hamnat i bakvattnet och människorna är outbildade kvinnor och män som fastnat i schablonbilder av sig själva. Den bästa av de tre som kommit på svenska är absolut Mörka platser och sedan kommer Gone Girl och den nyutkomna Vassa föremål på delad andraplats.

I Vassa föremål återvänder Camille från Chicago till sin barndoms småstad för att rapportera om två små försvunna flickor. Resan tillbaka blir inte enkel för henne, hon trodde hon hade lämnat sin uppväxt bakom sig men det är svårt. Särskilt som hon har minnen från tonårstiden som inte går att sudda ut. Väl tillbaka bland sina gamla high-schoolvänner, inhyst hos modern så väcka alla känslor upp igen. Flynns böcker är alla en blandning mellan mordgåtor och komplicerade familjeförhållanden och de är inte enkla att bara tugga och svälja.

De kräver sin kvinna. Ibland tänker jag att Flynn själv måste bli skräckslagen över allt det otäcka hon skriver, mardrömsmaterial är det. Jag tycker att alla som gillar mörka samtidsskildringar ska ge sig på den här romanen, men inte är det muntert inte. Inte alls faktiskt.

louisiana literature: Lydia Davis

Framåt kvällningen på fredag så var det dags för Lydia Davis som läste noveller från sin samling och berättade om sitt skrivande. Jag satt hoptryckt under en tältduk och lyssnade via storbild och riktigt förtätat blev det när hon läste In a house besieged. 

In a house besieged lived a man and a woman. From where they cowered in the kitchen the man and woman heard small explosions. “The wind,” said the woman. “Hunters,” said the man. “The rain,” said the woman. “The army,” said the man. The woman wanted to go home, but she was already home, there in the middle of the country in a house besieged.

Hon berättade om hur hon i sin ungdom experimenterade med prosa och lyrik innan hon hittade till novellens form och tycker nu att novellen är den bästa sortens text. Hon känner en oändlig frihet i sitt skrivande av novellerna samtidigt som det innebär mycket hårt arbete. It's a struggle and a labour compared to traditional writing. All the elements have to be there nomatter the length och the piece of text. Insamlandet av material sker i vardagen, hon skriver ned intryck i en liten anteckningsbok och sedan bearbetar hon dem. Impulsen blir ett intryck som konfronteras med logik.

Anteckningar från fredag den 22 augusti

Stockholm Literature

Programmet är kommet.  Mums för en som gillar världslitteratur.
Nu gäller det att fundera över vad jag vill höra och vad jag ska läsa för att förbereda mig.

Ses vi där?

louisiana literature: Michael Ondaatje

Home is where I can write - säger den kanadensiske författaren Michael Ondaatje som växte upp i Sri lanka, reste till England som tioåring och som nu skrivit en bok om just den resan. Kattens bord är delvis en självbiografisk bok men inte särskilt mycket så i den direkta handlingen. Ondaatje berättar att han minns väldigt lite av sin egen 21 dagar långa resa från barndomens ö till storstaden London, förutom att han spelande briljant bordtennis. Det är istället mer en slags känsla som han har velat utforska i boken och när han började skriva den så trodde han att det skulle bli en bok om ensamhet - det blev en äventyrsberättelse om en pojke på ett skepp. Han berättar att han alltid börjar med några karaktärer han vill skriva om, hittar en miljö och en tid. Sedan får boken leva sitt liv och han vet aldrig hur det ska gå. I Kattens bord blev det en blandning av en pojkes iakttagelser av livet på skeppet och en vuxens mans reflektioner. Ett skepp, vars ritningar han studerade noggrant för att få miljön rätt, plus att han reste över Atlanten som research, och tidigt femtiotal fick bli tiden.

För Michael Ondaatje är miljöerna väldigt viktiga i hans skapande, han bygger upp ett mentalt landskap som han vandrar igenom och i det fantiserar han kring en handling. Han uppfinner en verklighet som han sedan utforskar. Han skriver i collageform och när han sedan har ett antal fragment så börjar arbetet med att ordna till dem både till form och innehåll så att läsaren kan skapa sig en berättelse. Han menar att det är viktigt att ibland lämna trådar, mysterier olösta i en text. Allt behöver inte förklaras.

Om Ondaatje skulle gå emot sina principer och läsa om en av sina böcker så skulle han välja Anils skugga - just för att han i den experimenterade med formatet. Jag själv skulle gärna läsa Den engelska patienten igen, och gärna se filmen. Den tyckte jag var fin.

Louisana Literature 140822

louisiana literature: Roy Jacobsen

Historiska romaner ska helt enkelt vara riktigt goda samtidskommentarer. 

De usynlige är titlen på Roy Jacobsens nya bok som han berättade en hel del om i samtalet på Louisiana literature. Boken handlar om livet på en ö i Nordnorge och han menar att det är en fabel som han skrivit. Ett litterärt koncentrat av alla tappar nordnorska öar. En saga om vacker besjälad natur, helig och mystisk som också nödvändig för att överleva. Tiden är den när oljan kommer till landet, det är efter kriget och plötsligt ska alla barn göra något annat än sina föräldrar. De ska bli något mer.

På ön bor den lilla familjen och med några få personer och en avgränsad plats liknar den ett kammarspel om en tid som inte längre är. Jacobsen har skrivit en historisk roman utan ett enda årtal, omvärlden se man som genom ett dis vid horisonten och han liknar sitt författande vid en arkeologs arbete. Det handlar om att gräva upp en historia som inte längre finns kvar, det är bara resterna man kan skönja om man tittar riktigt noga.

Romanen handlar om att se, att synliggöra, att betrakta och upptäcka. Se ön utifrån, se människan inifrån, se fastlandet på avstånd och kikaren blir en symbol för rädslan att se för mycket. Kika genom kikaren och man hägnar in sig i sin egen begränsning och blindhet.

Jag har läst och skrivit om Jacobsens roman Underbarn 2012 och då löd mina ord:

Vidunderbarn är den norska titeln på Roy Jacobsens roman Underbarn och visst är det här en vidunderligt berättad historia. Året är 1961, Gagarin cirklar runt jorden i sin kapsel och Kennedy är president, det är årtiondet när hatt och rock förvandlas till ett vässat gitarrsolo, män bli pojkar, husmödrarna blir kvinnor och i förorten finns drömmen om  ett värdigt liv. 

Louisiana fredagen den 22 augusti 2014

samtal från Sigtuna

Se samtalen från Sigtuna Litetraturfestival på nätet!

idag är det min dag - kulturkollo nästa, nästa stopp kulturkollo

Välkomna till kulturkollo.se
Just idag är det min dag!

systerland - ny Sittenfeld

Men hallå, ska mänskan aldrig skriva om Louisiana Literature då? Vi väntar otåligt ...

Jodå, men först kommer en reflektion kring Curtis Sittenfelds senaste roman Systerland.  Minnesgoda bloggläsare vet att jag inte är särdeles förtjust romaner om synska tvillingar (hej Niffenegger och Ljungqvist), faktiskt inte romaner om övernaturligt överhuvudtaget. Hur kommer det då sig att jag läser en bok om två synska systrar i St Louis som har förbannelsen eller är det gåvan, att kunna se och lägga märke till mer än vi vanliga dödliga?

Enkelt svar: Jag gillade Prep  (I en klass för sig) och jag älskade Presidentens hustru. Klart att jag skulle läsa Systerland också. Självklart.

Nu när jag läst klart de nästan 500 sidorna om Kate och Vi så är det inte riktigt lika självklart längre. Jag tyckte mycket om vissa delar av boken men inte alls allt. Ramberättelsen där Vi, som arbetar som medium, förutsäger en jordbävning och där Kate, hemmafru med två barn, försöker att hantera både den annalkande katastrofen och sin ostyriga oberäkneliga syster är spännande. Den undersöker hur människan reagerar när faran är påtaglig och hur de olika roller som man gömmer sig bakom utmanas. De delarna gillar jag, jag tycker också mycket om tillbakablickarna till flickornas barndom och hur uppväxten påverkar dem långt upp i vuxen ålder. Men jag gillar inte sida upp och sida ned med hemmafruprat och småbarnsliv. Missförstå mig rätt, jag gillar småbarn och jag gillar liv men livet med småbarn med utflykter till lekparken, bilbarnstolar, kräks och andra kroppsvätskor är alldeles för långdraget beskrivet. Pratigt och ganska trist blir det faktiskt. Att den ena systern, Kate, har en liten familj skiljer henne från Vi och det spelar en stor och viktig roll i berättelsen men måste det bli så stor del av boken? 350 sidor med vardagslivet bortstruket. Då hade jag varit överförtjust, nu blir det mest ett OK.

Ska du läsa Sittenfeld? Ja, men läs Presidentens hustru som förstaval.

Curtis är förresten en hängiven twittrare. Där håller hon sig föredömligt kort. Följ henne: https://twitter.com/csittenfeld

louisiana literature: Herbjörg Wassmo

Det fanns en tid då jag totalt plöjde Herbjörg Wassmos böcker. Det var slutet av 80-talet och början av 90 som var min Wassmotid, trilogin om Tora (som börjar med Huset med den blinda glasverandan) och Dinas bok sträcklästes. Sedan har jag liksom glömt bort min favorit, vilken tur att jag blev påmind i fredags på Louisiana literature.

Det är vanskligt att skriva en god bok om idyllen. Jag skulle säga att det är omöjligt.

Det menar Herbjörg Wassmo och så berättar hon om sin senaste roman 100 år  som delvis är en självbiografisk släkthistoria. Den hämtar sitt stoff från Herbjörgs mamma, mormor och gammelmormors liv och berättar om åren 1842 - 1942. Romanen stoppar det år som Herbjörg föds och hon berättar att det var ett medvetet val. Att väva in sig själv som karaktär i historien skulle bli alltför smärtsamt, trots det så insåg hon under skrivandets gång att boken om hennes äldre kvinnliga släktingar också var boken om henne själv. Hon är i 100 år iakttagaren som observerar och befriar läsaren från personen Herbjörg, den som ser kärlek, falskhet och förtryck. För att skapa den nödvändiga distansen som, enligt Herbjörg, förvandlar släktberättelserna till fiktion har platser och personer i hennes roman inga namn, inte heller är tiden tydligt utsatt.

bild från Wikipedia

En författare är aldrig viktigare än sitt verk, de borde killarna också försöka att tänka på. Säger hon med glimten i ögat när intervjuaren undrar hur hon förhåller sig till den populära genren som vi kallar autofiktion. Samtidigt så är Wassmo en av de norska författare som skriver mycket självbiografiskt. Hon har några teman som återkommer i hennes böcker och det är berättelsen om det svikna barnet, den utsatta flickan. Man kan inte leka litteratur, den ska vara på liv och död, den måste beröra de svåra frågorna och undersöka människans livsvillkor och beröra det innersta.

Hon minns själv hur utsatt hon var som barn, hur hon antecknade faderns övergrepp med en snickarblyerts i en gul anteckningsbok och att hon då kunde skapa distans mellan sig och händelserna. Att skriva noteringarna blev ett sätt att skriva av sig förödmjukelsen och i slutänden skaffa sig makt. Hennes dokumentation blev i slutändan ett verkfullt vapen mot fadern. Orden fick makt. Orden var ett sätt att försvara sig och Herbjörg menar att alla människor behöver hitta sitt sätt att försvara sig, värna sig och sitt jag.

Intervjuaren frågar hur det är med männen egentligen, hon verkar ha ett komplicerat förhållande till dem? Männen i hennes böcker reducerar ofta kvinnorna till dockor eller små flickor. Herbjörg utbrister:

Oh, ja. De där männen är en verklig belastning på mänskligheten men det komplicerade faktumet är att jag älskar män. Jag älskar män och ingenting är för grymt för att bli god litteratur.

Anteckningar från fredag 22 augusti 2014

När jag nu försöker länka till några aktuella titlar i webbshopparna märker jag att det inte finns en enda bok att beställa på svenska av Wassmo. Inte en titel. Gå på bibblan eller antikvariat och köp. Läs om Tora - tyskungen. Eller se filmen om Dina. Så stark att det nästan skrämmer. Eller lyssna till Herbjörg hos Malou:

bokbloggarmingel på gång!

Klart att du vill komma och mingla med oss!

författare boktipsar och lottar ut böcker!

Ingen har väl missat vår nya kollektivblogg - kulturkollo. Den här helgen medverkar många av våra favoritförfattare med texter om sina favoritböcker. Dessutom lottar vi ut ett gäng böcker i samband med deras tips. Vill du läsa vad t ex Aino Trosell, Anna Lihammer, Mattias Edvardsson eller Kristoffer Leandoer rekommenderar så klicka dig genast in till vårt kollo.  

Välkommen att hänga med oss och våra gäster, har du tur vinner du dessutom en grymt bra bok!

vi var alltid beredda - vackert om livet och döden

Att göra det som på dig kommer an.

Tänk att människan är en så synnerligen både stark och anpassningsbar varelse. Man lever livet som det kommer mot en och hanterar de situationer som man hamnar i. Gör det bästa av de förutsättningar man har, man vill överleva. Älskar och kämpar gör den lille pojken Sam, det gör hans mamma Annika och hans pappa Jon. Trots det så dör Sam. Tio år gammal somnar han in och en ny sorts kamp tar sin början för familjen, den som handlar om sorgen, saknaden och tomrummet efter en älskad storebror.  

Sam är Jon och Annikas första barn och han föds med en lever som inte fungerar, snart blir den lille pojken allt sjukare. Familjen slutar inte att hoppas på bot, hoppas på förbättring. Samtidigt så finns den alltid där, känslan av en katastrof. Det som inte får, men kan hända. De var alltid beredda på en ny infektion, en ny komplikation. Ändå var de inte beredda på döden. 

Att utan att tveka göra det man måste för att rädda sitt barn är så grundläggande också i mitt liv och just det gör att den här boken blir en verkligt fin läsupplevelse. Vi var alltid beredda är en djupt personlig och samtidigt universell berättelse som börjar med det svåraste. Att ett älskat barn dör. 

Berättelserna om livet med Sam är gripande, berättelserna om de långa sjukhusvistelserna, vardagslivet, syskonens självklara sätt att anpassa sig till storebror är osentimentala och samtidigt nära. För mig så var det nödvändigt att distansera mig lite från de partier som handlar om sjukdomen men avsnitten om efteråt, om sorgen, kryper innanför mitt skinn ända in till hjärtat. Annika Koldenius skriver sin och familjens historia naket, ärligt och mycket modigt. 

Den här romanen visar så tydligt på hur livet rymmer både stark kärlek och stor sorg och visst är det praktiskt att försöka fastna i vardagssysslorna, ordnandet och fixandet, byggandet och logistiken när man inte orkar tänka på att döden är nära. Och i arbetet. Det är en överlevnadsstrategi när livet är svårt som jag tror att många tar till och kan känna igen sig i. För Annika blev tomheten efteråt, när livet skulle börja om utan Sam, mycket svår. Nu var hon inte längre Sams mamma. Vad händer med en människa när en stor del av det som skapat ens identitet försvinner? 

Länge låg den där i sommarläsningshögen och sneglade på mig. Vi var alltid beredda av Annika Koldenius var en bok som jag inte var säker på att jag skulle klara av att läsa.  Har Annika orkat skriva den så ska väl vi orka läsa. Så skrev en bloggis på nätet till mig. Så då gjorde jag det. 

Gör det alla. Orka läsa, det här är en av höstens finaste böcker. 

Evenemang

• Kan man vara förberedd inför döden?

  Datum & tid: lördag 27 sep kl. 11:00 - 11:45

  Arrangör: Libris förlag, Natur & Kultur, Weyler förlag, Studieförbundet Bilda och Se människan/Svenska kyrkan

  Kod: Lö1100.8

  Seminarium, seminariekort erfordras.
  Tystnaden kring döden är inte längre riktigt så kompakt i vårt samhälle, det finns ett nyvaknat intresse att samtala om det svåra och obegripliga, bland annat i bloggar och i sociala medier. I sin bok Det blå arkivet skriver läkaren Lars H Gustafsson om vikten av att förbereda sig för döden, något som också gör livet rikare. Religionspsykologen Owe Wikström resonerar i sin nya bok Den dolda dörren mer kring dödens innehåll än vägen dit. Vad är egentligen döden? Vad händer sedan? Vi var alltid beredda är litteraturkritikern Annika Koldenius berättelse om att förlora ett barn i en medfödd sjukdom. Det handlar om att få vardagen att gå ihop, att alltid vara beredd, tackla ett efteråt, hur olika man kan hantera sorg och mycket mer. Anna Lindman, journalist och programledare för SVT-serien Döden, döden, döden samtalar med de tre författarna om deras tankar och erfarenheter kring döden.

louisiana literature

Många långa texter kommer. Läskas med ett foto.

på väg, på väg

Regnet öser ned i Göteborg och jag hoppas på sol på Louisiana. Just nu på väg mot litteraturfestival som bjuder ett späckat program. Kanske ses vi där? Haffa tag på mig om ni ser mig så att vi får hälsa. 

Om jag har tillräckligt bra nät så kommer några direktrapporter under dagen!

slutar dagen i dur

http://what-would-i-say.com/

första skoldagen

Tillbaka i tiden. Ungefär 41 år sen. Och jag går fortfarande till skolan ... #tbt

falafelkungen är död - sorgligt och säreget om en familj i sönderfall

Jag har inte hans rygg, hans hand eller  hans lukt. Allt har försvunnit ifrån mig. 

Falafelkungen är död och hans hustru Simona har lagt sig på allmänningens fotbollsplan för att vänta på katiusjan - de libanesiska raketerna - som avfyrats för att förinta den lilla staden i norra Israel. Det är natten innan hennes makes dödsdag, han har nu fattats henne i sex långa år. Trots att hon har de sex barnen som påminnelse om honom så kan hon inte hitta tillbaka till livsglädjen. Hon längtar efter den sorglösa femtonåringen som såg sin tillkommande, som kände skrattkornen i magen explodera, spricka upp i ett lätt, vitt fluff.

Bekymmer var det som satt som två torn på vardera axeln på andra människor och hindrade dem från att vrida på huvudet. 

Det finns många saker som jag gillar med den här romanen och en av dem är användandet av oväntade bilder. Kärlek som popcorn eller bekymmer som torn som skymmer sikten är bara några exempel. Djupaste allvar som berättas med ett ofta lekfullt språk gör den här skildringen över familjen Dadon mycket läsvärd.

Romanen av Sara Shilo är skriven i fyra delar, det är änkan själv och fyra av hennes barn som berättar i var sina kapitel och den utspelar sig under en enda dag. För mig blev det närmast som fyra långnoveller som flätades samman, delarna kan mycket väl läsas var och en för sig och fortfarande både gripa tag och engagera. Familjen, som har mist sin trygghet och materiella välstånd när fadern dog, har svårt att anpassa sig till ett annat liv och den äldste sonen har på många sätt tagit faderns roll. Inte enkelt för en ung man. Alla syskonen hanterar sin förlust och sin sorg på olika sätt och emellanåt blir jag irriterad på modern som önskar lämna sina barn åt sitt öde. Hon är så instängd i sig själv att hon tror att Öronen hade Gud gett henne bara för att hon skulle kunna lyssna på sitt eget hjärta. 

Det här är den första romanen jag läser från Israel som skildrar de nordafrikanska judarnas liv i landet. De är illa sedda och har svårt att passa in, de blandar in arabiska ord i språket och ses av majoriteten som lägre stående. Man kan tro att det här skulle kunna vara en roman med en politisk agenda som tar över men det är mest av allt en gripande skildring av en familj i sönderfall. Sorglig och säregen.

Lyran, GP och Sydsvenskan har också läst.

jaha, det sket sig direkt

Tror minsann att jag skrev att jag skulle skriva minst lika mycket här hemma hos mig som tidigare fastän jag åkt på kollo. Nu är det onsdag och de böcker jag trodde jag skulle läst under helgen ligger här övergivna. Inga texter på gång alltså. Många böcker i pipen och ett gäng planer inför helgen däremot både här och på kollot. Håll ut!

Inget annat kan jag klämma ur mig heller just idag så: Härlig onsdag på er alla. Lill-lördag vet ni!

tematrio - snyftböcker

Lyran uppmanar till att berätta om tre böcker som kräver näsdukar. För mig är det ofta nära till tårar när jag läser, jag lever mig in så totalt i människornas öden att det ibland blir för jobbigt att läsa vidare. Tre fina läsupplevelser som jag kan rekommendera är:

Jag heter inte Miriam - så sorglig. Så bra.

Eftersom ingenting varar - så sorglig. Så bra.

Havsmannen - så grym. Så bra.

Klicka på länkarna så kommer man till mina texter om böckerna. Ladda upp med näsdukar och läs!

jamen, visst är vi typ basketproffs ...

På kulturkollo.se dribblar, passar och dunkar vi.
Vi sju spelare på plan som har ett grymt samarbete.
Synd att vi inte kan vara heltidsproffs, då skulle vi ge oss ut på turné!

Nu har vi bubblat igen!

Dagens bubblarbok var en novellsamling och något skakig gick jag till träffen. Novellentusiasmen har väl varit sådär i bokcirkeln om man ska vara ärlig...

Hur som det var Kärlekx21 som vi skulle prata om och snart insåg vi att det här var något som vi alla gillat. Troligen första gången i bubblarna historia som vi varit så eniga.

Hade vi då några favoriter? Vi hade faktiskt hittat många som vi gillade. Det var spännande att läsa många olika författare från olika länder, texterna var lagom långa och det var härligt att läsa om kärlek. Ibland kan böcker från Afrika handla mycket om krig, elände, fattigdom och sjukdom. Den här samlingen gav en annan bild. Religionen är inte heller huvudspåret även om den finns där, istället är det kultur, livet och att kärlek kan se ut på olika vis som dominerar. Mat, kläder, miljö kändes främmande men men inte känslorna. De kunde vi känna igen. Vi blev förvånade att det förekommer förvånansvärt mycket frispråkig sex. Många av de kvinnliga författarna valde att ha en man i huvudrollen. Varför väljer man det? Boken i sig skulle kunna passa både för män och kvinnor men tyvärr så kanske titeln skrämmer bort en del manliga läsare. Synd. En reflektion som vi gjorde var att det inte var särskilt mycket fokus på utseende, till skillnad från västerländska berättelser. Lite befriande.

Lindas favorit: Modis brud

Sofies favorit: Nånting gammalt, nånting nytt

Annas favorit: Tropisk fisk

Beas favorit: Fiske i djupa vatten

Följ rådet att läsa dem en i taget. Lagom korta texter, inte särskilt romantiska skildringar av kärleken utan ibland ganska krass syn på relationen mellan man och kvinna. Kärlek kan vara många saker: Ett sätt att ta sig fram, få trygghet, besatthet, passion eller äkta kärlek. Vad nu det är? Finns alla sorters definitioner på kärlek i den här samlingen.

Vi enades om att det här är en samling som kan användas i undervisning både för nior och på gymnasiet. Mycket att diskutera när det kommer till kultur, kön, klass och begreppet kärlek. Det finns en fullmatad läsguide på världslitteratur.se som uppmuntrar att läsa med alla sinnen öppna. Den bjuder samtalsfrågor, länkar till recept och låtlistor bland annat. Perfekt! Boken är slutsåld mest överallt men en fågel kvittrade att det kan vara så att den kommer i pocket  snart. Super för både skola och bokcirklar.

Betyg: Klockren 4

Vi föreslår att vi ska ha en fast dag för möten under hösten. Förslag är tredje torsdagen varje månad. Nästa blir i såfall 18 september kl 18.30

lite ovanligt snäll sådär ...

I dag fortsatte premiärhelgen på kulturkollo med listmania! En och annan överraskning i form av utlottningar och middagsinbjudning dök också upp. Kolla in Kulturkollo! Vad tycker ni förresten om mitt alterego? Lite snäll och väldigt lik va? 

hmmm, hur tänkte vi då?

Minns bestämt att jag reste halva jorden runt för att se mossträdgårdar. Vareskogen funkar den också.

råmjölkspannkaka på gång

#såntmangörpålandet

Skuggorna - mitt i samtiden av Katarina Wennstam

Hämnden är ljuv - eller hur är det ordspråket lyder?

För skuggorna så gäller principen öga för öga, tand för tand och de har bestämt sig för att hämnas alla de kvinnor som inte längre kan ge igen.

Precis som i alla romaner av Katrina Wennstam så är det svåra moraliska frågor hon ställer oss som läser. Visst borde det vara självklart att låta rättsväsendet ta hand om domar och utmätande av straff, det är ett av de medborgerliga kontrakt som man förväntas följa när man bor i Sverige. Men vad ska man då göra när hela rättsapparaten fallererar? Brottslingar frikänns i brist på bevis, straffen blir korta, männen är snart ute i samhället igen och fortsätter misshandla, våldta och till och med döda.

Skuggorna tar lagen i egna händer. Bokstavligen. Och livet blir inte särskilt ljuvt varken för dem eller för männen de bestraffar.

Böckerna som Wennstam skriver är mitt i samtiden och oftast rappt berättade och hon har en journalistisk reportageform som ligger och skvalpar någonstans i bakgrunden. Böckerna är råa och mycket grymma ibland, men så är troligen verkligheten för de människor som lever nära våld och hot. Varför försköna eller förvanska? Jag tänker mig att hennes böcker växer fram från verkliga berättelser som hon får till sig och det ger böckerna ovanligt äkta känsla. Hon berättar historien med hjälp av både jurister, poliser, förövare, offer och hämnare. Just i den här boken så kan det bli lite omständligt ibland eftersom delar av förhör, rättegångar och domar sprängs in i texten och det som en lekman kan konstatera är att det juridiska språket är snårigt. Det gäller att ha en bra advokat som kan hjälpa till att tolka till vanlig svenska.

En annan fundering som dyker upp är förövares rätt till hjälp, grova brottslingar som själva utsätts för brott - får de de samma behandling som andra brottsoffer? Som alltid med Katarina Wennstams böcker så väcker de många känslor, tankar och om samhället och hur samhället ser ut idag. Läs!

Jag har skrivit om Stenhjärtat, Smuts, Svikaren, Dödergök, Alfahannen. Lyssna till Katarina på mässan:

• En gång kriminell, alltid kriminell?

  Datum & tid: lördag 27 sep kl. 12:00 - 12:45

  Arrangör: Albert Bonniers Förlag och Wahlström & Widstrand

  Kod: Lö1200.2

  Seminarium, seminariekort erfordras.
  I Jens Lapidus nya roman Vip-rummet har Teddy bestämt sig för att inte trilla dit igen, han är färdig med brott. Så får han ett erbjudande som verkar nästan lagligt – att spåra ett kidnappningsoffer – men Teddy har ju lovat sig själv att hålla sig på rätt sida lagen med god marginal. I Katarina Wennstams Skuggorna möter vi en annorlunda sorts brottslingar. De ser sig mer som rättsinstans. Om en man blivit dömd för ett brott, suttit av sitt straff och kommit ut igen, är det inte säkert att skuggorna tycker att han sonat sin skuld till samhället. Jens Lapidus och Katarina Wennstam samtalar utifrån sina senaste böcker om hur svårt det är att lämna ett kriminellt förflutet.
  Moderator: Camilla Kvartoft, journalist.

• Öga för öga, tand för tand

  Datum & tid: söndag 28 sep kl. 13:00 - 13:20

  Arrangör: Albert Bonniers Förlag

  Kod: Sö1300.8

  Seminarium, ingår i entrébiljetten.
  I den fristående fortsättningen på Stenhjärtat och Svikaren är förövaren en rättskipande organisation, anonyma hämnare som tvingar våldsamma män att sona sina brott. Katarina Wennstam vrider och vänder på rätt och fel tillsammans med advokaten Shirin Sundin och polisen Carlotta Lugn i Skuggorna.

nej, nej, nej

Tro nu inte att jag kommer att lämna min egen lilla hörna på nätet och hänga på kollo hela tiden. Alla bloggisar därute, var lugna. Jag överger inte och dagarna går ...

äntligen kollo!

Som vi har väntat, diskuterat, väntat, spånat, väntat, skrivit, väntat och väntat. Nu är det officiellt - Kulturkollo har slått upp portarna. Kom och häng med oss på vår kollektivblogg - en mötesplats för läsglädje! 

litteraturfestivalernas tid är snart ...

Om en vecka befinner jag mig förhoppningsvis på Louisiana Literature, har man inte möjlighet att åka till Danmark så kan man ju alltid ta sig till Sigtuna. Richard Ford, Majgull Axelsson och Erlend Loe är några av författarna som dyker upp där. Fantastiska Breakfast Book Club fixar bokfrukost där de cirklar om Jag heter inte Miriam - och Majgull har lovat att delta. Jag tror att den romanen kommer att vara en av de nominerade till Augustpriset senare i höst. Den är fantastiskt bra - så bra att jag gett bort den till många jag känner. Om jag nu inte hade varit i Danmark för att lyssna på JCO så hade jag ju absolut försökt vara med. Klicka er in på eventet om du vill hänga på!

Karen Blixen - snart på en radio nära dig

På måndag är det mycket passande dags för en ny radioföljetong - Babettes gästabud av Karen Blixen. Perfekt för mig som är på väg mot Rungsted i helgen som kommer. Hur är det med er andra, har ni läst Karen Blixen? Eller kanske har ni som jag, nöjt er med filmerna?

Carol Rifka Brunt kommer till mässan!

dagar kvar tills vi ses på Bokmässan!

• Datum & tid: lördag 27 sep kl. 13:00 - 13:45

  Arrangör: Gilla Böcker

  Språk: engelska

  Kod: Lö1300.1

  Seminarium, seminariekort erfordras.
  Carol Rifka Brunts Låt vargarna komma är berättelsen om 14-åriga June vars morbror dör i aids. Det är en hyllad debutroman – den har legat på New York Times topplista och Wall Street Journal utnämnde den till årets bästa bok 2012 – som blottlägger en familj med djupa hemligheter, och fångar såväl den komplicerade systerkärleken som den obevekliga första förälskelsen. Amerikanska Carol Rifka Brunt, som idag bor med sin familj i utkanten av engelska Dartmoorheden, samtalar med journalisten Tara Moshizi om familj, aids och konstens betydelse i boken. Och om framgången som hon febrilt försöker glömma för att kunna koncentrera sig på nästa roman.

Låt vargarna komma! Vilket underbart omslag den har den här sorgliga och allmänmänskliga ungdomsboken. Färgen på himlen, skogen, vargen som skymtas i kronorna och de två människorna. Det enda jag kunde önskat var väl att man såg ordentligt att det är två systrar som sitter där bland löven och inte två älskanden. Om nu jag ska ge mig in att tycka om bokomslag vill säga.

Innehållet kan jag däremot säga något om. Det här är ännu en fin YA-roman från X-publishing (numer Gilla) som passar många läsare, också de som för länge sedan passerat gränsen för att vara unga vuxna. Det är 1987 och den handlar om June som förlorar sin konstnärsmorbror Finn i sjukdomen. Som sista verk målar han ett porträtt av June och hennes storasyster Greta och på hans begravning får June syn på den man som flickornas mamma kallar Finns särskilde vän. En sorts vänskap växer fram mellan June och Toby och hennes resor till Manhattan för att besöka honom hjälper till att bearbeta minnet av den älskade morbrodern. För så ligger det till, de har båda haft en kärlek i livet: Finn.

Hur självklar relationen till Finn än varit så har deras speciella band inte varit lätt att hantera för resten av Junes familj, Greta känner sig utanför och ännu mer så när hon förstår att June i hemlighet träffar Toby. Den här boken är full av känslor, humor och en hel del funderingar över hur svårt det kan vara att både leva och dö om man är alldeles ensam. Så som vargarna från ensliga bergen som representerar det okända, otäcka därute i mörkret för Ynk så känner sig June.

Bild ur Trollvinter, Tove Jansson

June tittar på porträttet hon ärvt och ser konturen av ett varghuvud i motivets negativ; hon hör vargarna yla i skogen dit hon gått för att vara ensam och en dag bestämmer hon sig för att låta vargarna komma. Välkomna fram i ljuset. Tillsamman klarar vi varenda varg!

Provläs! 

Jag kommer på mig själv att sitta och tänka på Cunninghams roman Timmarna flera gånger under det att jag läser. Det är NY och tidsandan då AIDS var en nyupptäckt sjukdom utan bot som skapar mina associationer, kanske också konstnärslivet, syskonparet och referenserna till litteratur och klassisk musik. June och Finn upplever stans kultur tillsammans och lyssnar ofta på Mozart. Särskilt är det ett stycke som han har i ett antal olika inspelningar. Bjuder dödsmässan: 

- repris från februari 2014 -