Grynkorv med mos och smörgrotta. Självklart är kôrven från Ericssons i Nossebro och betätera King Edward. Cause I'm a västgöte, Yes I am. |
torsdag 28 februari 2013
nostalgi på mariadagen
strax innan de åt melon
Anna Carin Collin har skrivit den korta lilla novellen Strax innan de åt melon. Den handlar om pappa och dotter som är på charterresa och pappan inser plötsligt att dottern inte längre är fyra. Hon är sjutton och snart vuxen och kan och vet massor om en värld som rör sig allt längre från faderns.
Hois förlag ger ut ett helt gäng noveller som e-böcker och jag har nu läst fyra av dem. De är inte riktigt min smak men kan säkert passa någon annan. Noveller att läsa i mobilen eller på plattan är lättillgänglig litteratur som jag rekommenderar. En novell i mobilen kan göra den tristaste busstur till en mysig stund.
- en novellvåg i bokbloggarhavet -
Hois förlag ger ut ett helt gäng noveller som e-böcker och jag har nu läst fyra av dem. De är inte riktigt min smak men kan säkert passa någon annan. Noveller att läsa i mobilen eller på plattan är lättillgänglig litteratur som jag rekommenderar. En novell i mobilen kan göra den tristaste busstur till en mysig stund.
- en novellvåg i bokbloggarhavet -
stum sitter guden
Nyutgåva både i pocket och som e-bok av serien om polisen Maria Wern - klart jag ska läsa! Stum sitter guden heter debuten som har mer än 10 år på nacken och visst märks det att det runnit mycket deckarvatten i Sverige under den tiden, där är några grepp som använts några gånger för mycket för att det nu ska kännas fräscht. Jag har till exempel väldigt svårt för att polisens egen familj blir så inblandade i brottet. Dessutom känns sökandet efter telefonkiosker, kriminalteknikernas jobb utan datorer osv väldigt länge sedan. Trots det så är det en spännande historia, jag rycks med från första början och Anna Jansson blandar diskbänksrealism med nordisk mytologi, en snutt psykisk ohälsa och traumatiska barndomar. Helt OK svensk deckare, jag ska läsa bok nummer två på min läsplatta snart. Lättläst, oförarglig underhållning lagom för en grå dag i februari.
onsdag 27 februari 2013
Marianne Hultberg på Mimers
Just nu kan man se Marianne Hultbergs konst på Mimers i Kungälv. Väl värt ett besök - hittar man inte dit så har Marianne en fullmatad hemsida!
hindenburg - en poetisk roman
De har stannat. Bertil tar till orda. Nej, det liknar inget annat hotell. Det är rum för irrande tankar, för högtidliga stunder.
Den enögda och mycket förnuftiga nallen Bertil har tagit med sig den storögt naiva dockan med människoskinn - Prickly Pear bort från torpet i skogen. De söker sin räddning i underjorden, lavan kommer allt närmre och var framtiden finns vet ingen. I sin debutanprisprisade poetiska roman Hindenburg tar Susanna Lundin med mig till ett rum för irrande tankar och högtidliga stunder. Prosan är tät, berättelsen snårig och slingrar sig fram, människorna är frånvarande, naturen finns kvar. Någon slags katastrof har inträffat men människornas spår i naturen består. Rälsen går genom skogen och lamporna som en gång lyst ligger i härvor, det linjära är upplöst. Känslan av att jag vandrar i en tät skog och plötsligt öppnar sig en glänta, människorna har lämnat, ödetorpet är stilla och omgivet av de tåligaste växter. Dagliljan, riddarsporren, syren och pionen. Tidlösan tittar upp med sina bleka smala blad och sprider sin doft av liv eller, kanske död.
Vad finns kvar när människorna utplånat det mesta? Vad definierar en människa? Det är frågor som jag tänker mig att Lundin vill att jag ska fundera över, samtidigt hade jag väldigt svårt att acceptera att jag inte förstod allt. Jag sökte efter mönster, ledtrådar och bestämde mig till slut för att försöka förstå att jag inte förstod. Kanske är det grejen. Flyta med, känna känslan.
Läs mer om Susanna Lundins roman hos SvD, DN, GP och BT.
tisdag 26 februari 2013
lomhörd eller?
Har tillbringat eftermiddagen med att lyssna på tankar om framtidens skola, hur vill vi att den ska se ut? Vilka kompetenser tror vi är viktiga då och hur ska läraryrket kunna matcha det?
Mycket kan sägas om det men dagens fniss fick jag när föreläsaren bläddrade fram ännu ett diagram kring kommunikation och de två motpolerna var utmärkta lyhörd - lomhörd.
Hur är det med lomhördheten?
Ingen nämnd, ingen glömd.
Mycket kan sägas om det men dagens fniss fick jag när föreläsaren bläddrade fram ännu ett diagram kring kommunikation och de två motpolerna var utmärkta lyhörd - lomhörd.
Hur är det med lomhördheten?
Ingen nämnd, ingen glömd.
tematrio - sportlov
Lyran utmanar rejält den här veckan. Hon ber oss om boktips: Berätta om en bok där någon sport, idrott eller ett sportintresse har en betydande plats! (OK, det blir godkänt om ni kan hitta böcker där sport överhuvudtaget omnämns.) Det får bli tre nordamerikaner från mig: baseball, cricket och soccer.
Aktuell på svenska är The Art of Fielding av Chad Harbach som Gästbloggar'n läst och gillat, jag själv har minnet av Netherland ganska färskt. Där möter vi en man som lyckas leva vidare efter 9-11 med hjälp av cricket. I Tom Perrottas roman Lektioner i avhållsamhet är det tränaren till ett flicklag i soccer som får mig som läser att tänka till om landet i väster.
Aktuell på svenska är The Art of Fielding av Chad Harbach som Gästbloggar'n läst och gillat, jag själv har minnet av Netherland ganska färskt. Där möter vi en man som lyckas leva vidare efter 9-11 med hjälp av cricket. I Tom Perrottas roman Lektioner i avhållsamhet är det tränaren till ett flicklag i soccer som får mig som läser att tänka till om landet i väster.
Kricket är dessutom namnet på Per Johanssons nya roman som inte handlar särdeles mycket om sport, ska jag svamla vidare så medger jag att jag följer skid-VM och ser fram emot inomhus -EM i friidrott som hägrar i helgen. Man kan gilla både sport och böcker, det går!
PS. Spelets konst heter boken med det snygga omslaget på svenska.
PS. Spelets konst heter boken med det snygga omslaget på svenska.
måndag 25 februari 2013
blogg, blogg, bokblogg!
Idag har jag tipsat om bloggar som verktyg på en skola i kommunen och jag kan bara inte låta bli att än en gång länka till The Booky Blogg. Nu finns där radioprogram om författare att lyssna till - GRYMT BRA. Här snackar vi hela läroplanen i svenska på ett bräde. Vilket spännande jobb som de här duktiga eleverna gör tillsammans med sina lärare i sexan!
hur står det till med den historiska romanen?
John Hall av Sophie Elkan är en historisk roman och är det så att den genren är helt på väg att försvinna? Eller har den varit borta ett tag och är på väg tillbaks?
Ska man se på Hilary Mantels enorma framgångar med sina romaner om 1500-talet England, som jag ska läsa på svenska i höst, lovar!, så verkar inte genren helt förbisprungen. Vad har ni läsare för tips på riktigt läsvärda historiska romaner? Vad är det som gör dem så bra?
eftersom ingenting varar - en fransk pärla!
Eftersom ingenting varar har legat och väntat i min läshög i någon månad och jag frågar mig varför? Det här är en fantastisk fransk roman om Vincent och Geneviève. De är nu snart 60 och boken börjar med att Vincent får ett brev, efter 15 års tystnad anländer en liten not skriven med blyertspenna av en skakig hand. Geneviève, en gång hans livs kärlek, har kort tid kvar och vill träffas en sista gång. På resan från Paris till byn, i mötet mellan de båda får jag lära känna två människor som tagit sig an den största av sorger på helt olika sätt.
Man glömmer ingenting. Även om man anstränger sig för det motsatta: det förflutna lever i oss. En oformlig klump dold i det allra djupaste inom oss, som man skulle kunna tro hade somnat, men som vaknar...
Den här korta och mycket starka romanen om en kärlek som blev omöjlig rymmer en berättelse som få kan värja sig mot. Mer om handlingen vill jag inte skriva för det vore att beröva läsare som kommer den fina läsupplevelsen. Jag hoppas den når fram till många, många. Där finns kärleken, förlusten och slutligen döden och trots allt också hoppet. Geneviève säger sittande i den doftande försommarnatten:
- Den betyder ingenting, tiden, eller hur? Ibland är evigheten här...
Ibland är evigheten här, eller i en roman. Underbart! Andra som läst och skrivit om Laurence Tardieus fina roman är Fiktiviteter och Fru E.
Man glömmer ingenting. Även om man anstränger sig för det motsatta: det förflutna lever i oss. En oformlig klump dold i det allra djupaste inom oss, som man skulle kunna tro hade somnat, men som vaknar...
Den här korta och mycket starka romanen om en kärlek som blev omöjlig rymmer en berättelse som få kan värja sig mot. Mer om handlingen vill jag inte skriva för det vore att beröva läsare som kommer den fina läsupplevelsen. Jag hoppas den når fram till många, många. Där finns kärleken, förlusten och slutligen döden och trots allt också hoppet. Geneviève säger sittande i den doftande försommarnatten:
- Den betyder ingenting, tiden, eller hur? Ibland är evigheten här...
Ibland är evigheten här, eller i en roman. Underbart! Andra som läst och skrivit om Laurence Tardieus fina roman är Fiktiviteter och Fru E.
söndag 24 februari 2013
därunder ett helvete
Det är få böcker som gör mig fysiskt illamående men därunder ett helvete av Claire Castillon är en sådan. Den är så intensiv och relationerna mellan människorna är fyllda av kontroll, beräknande och utnyttjande. Där finns utsatthet, känslokyla, barn som växer upp i dysfunktionella familjer och som tar med sig sina sår och ärr upp i vuxen ålder. Just nu har jag i mitt liv inte riktigt styrkan att läsa om trasiga människor, depressioner som förlamar och en berättare som inte förmår att tråckla sig ur sina egna erfarenheter. Det som kväljde mig mest av allt var huvudpersonens självklara rätt att manipulera sin omgivning och att det sociala spelet blir luft och näring åt ett förmodat författarskap.
Det är skrivandet som söver mig, skrivandet som väcker mig, kampen handlar alltid om skrivandet, det är mitt problem.
Bubblor heter Castillons novellsamling och i det mindre formatet hade jag lättare att smälta hennes intensiva texter. Tack till feelgoodbibliotekarien för vinsten, det här var en omtumlande upplevelse.
kan det va en banan?
En blädder och tuggvänlig bananbok för de allra minsta om småbarnsföräldrarnas räddning i skötväskan.
Alice Eklund har illustrerat sin fina bok som handlar om just bara banan. Tydliga bilder och färgsättningen är lockande fruktigt pastellig. Jag småler när bruna uppslaget med bananflugorna dyker upp och boken avslutas med bananmos. Kan tro att en liten kille eller tjej skulle gilla den här boken!
Nu blir min uppgift att hitta någon recensent i passande ålder att pröva den på. Hör av er i kommentarerna om det finns någon bebis därute som skulle vilja ha den. Titeln får en 46-åring att börja nynna på Hellsings sånger ur hans Bananbok. Här kommer en av Trazan och Banarnes versioner:
Alice Eklund har illustrerat sin fina bok som handlar om just bara banan. Tydliga bilder och färgsättningen är lockande fruktigt pastellig. Jag småler när bruna uppslaget med bananflugorna dyker upp och boken avslutas med bananmos. Kan tro att en liten kille eller tjej skulle gilla den här boken!
Nu blir min uppgift att hitta någon recensent i passande ålder att pröva den på. Hör av er i kommentarerna om det finns någon bebis därute som skulle vilja ha den. Titeln får en 46-åring att börja nynna på Hellsings sånger ur hans Bananbok. Här kommer en av Trazan och Banarnes versioner:
lördag 23 februari 2013
lördagsläser Liliana Heker
Jag suger på karavankaramellen och läser det senaste numret långsamt. Idag bar det av till Argentina och, den för mig helt okända författarinnan, Liliana Heker. Annakarin Thorburns långa och innehållsrika intervju fyllde i några av mina kunskapsluckor, bland annat förstår jag att Heker född 1943 har skrivit både romaner och noveller under snart 50 år. Inte sällan är hennes texter politiska och hon är engagerad både i samhällsdebatten och håller skrivarcirklar där författare kan mötas och diskutera sina texter. Särskilt spännande tyckte jag det var att läsa om hennes tankar om skapandeprocessen för noveller resp romaner. Jag citerar ur Karavan nr 4, 2012:
Generellt sett är det berättelsen som avgör formen. Novellen bygger på en enskild situation som jag kan beskriva med en eller två meningar där slutet alltid är inkluderat eller anas. Vägen till den första versionen är nästan alltid linjär.
När jag skriver en roman utgår jag från en konflikt mellan en eller två huvudpersoner och därifrån påbörjar jag ett arbeta som jag skulle kalla ett "ostrukturerat insamlande". (...)
När den första versionen är klar skiljer det sig inte åt så mycket, arbetet med en roman och en novell. Jag börjar arbeta med helheten, ser efter vad som saknas eller behöver tas bort, jag fyller ut luckor, stryker och redigerar texten så mycket jag kan för att den ska närma sig min ursprungliga idé. Men jag tror att novellisten har en särskild förmåga att arbeta med textens precision och struktur.
Liliana Heker menar vidare att en bra novellist säkerligen kan förverkliga en romanidé men det är inte alls lika säkert att en romanförfattare kan skriva en bra novell. Intressant tanke. Den ska jag suga vidare på.
2011 kom Lilana Hekers senaste novellsamling ut på spanska: La muerte de Dios och i Karvans jubileumsnummer publiceras en nyöversatt novell från 1982: De andras kalas. Med hennes tankar om novellen i mina tankar läste jag och funderade.
Heker följer verkligen sina egna råd i novellen De andras kalas. Hon berättar linjärt om en händelse, språket är avskalat och slutet är tydligt men ger mig en tankeställare. Jag får följa med Rosaura på hennes mest underbara dag. Hon är medbjuden på kalas, hembiträdets dotter Rosaura är bjuden på Lucianas födelsedagskalas och mamman vill helst inte att hon ska gå. Rosaura gör sig fin, går på kalaset och känner sig som en av Lucianas vänner ända till den stunden hon ska tacka och gå hem, då blir hon påmind om sin ställning. Hon är personalens dotter.
Tack till Karavan som översatt och publicerat. Jag blir nyfiken och inser att inget finns översatt, beställer novellsamlingen The End of The Story på engelska.
- en novellvåg i bokbloggarhavet -
Generellt sett är det berättelsen som avgör formen. Novellen bygger på en enskild situation som jag kan beskriva med en eller två meningar där slutet alltid är inkluderat eller anas. Vägen till den första versionen är nästan alltid linjär.
När jag skriver en roman utgår jag från en konflikt mellan en eller två huvudpersoner och därifrån påbörjar jag ett arbeta som jag skulle kalla ett "ostrukturerat insamlande". (...)
När den första versionen är klar skiljer det sig inte åt så mycket, arbetet med en roman och en novell. Jag börjar arbeta med helheten, ser efter vad som saknas eller behöver tas bort, jag fyller ut luckor, stryker och redigerar texten så mycket jag kan för att den ska närma sig min ursprungliga idé. Men jag tror att novellisten har en särskild förmåga att arbeta med textens precision och struktur.
Liliana Heker menar vidare att en bra novellist säkerligen kan förverkliga en romanidé men det är inte alls lika säkert att en romanförfattare kan skriva en bra novell. Intressant tanke. Den ska jag suga vidare på.
2011 kom Lilana Hekers senaste novellsamling ut på spanska: La muerte de Dios och i Karvans jubileumsnummer publiceras en nyöversatt novell från 1982: De andras kalas. Med hennes tankar om novellen i mina tankar läste jag och funderade.
Heker följer verkligen sina egna råd i novellen De andras kalas. Hon berättar linjärt om en händelse, språket är avskalat och slutet är tydligt men ger mig en tankeställare. Jag får följa med Rosaura på hennes mest underbara dag. Hon är medbjuden på kalas, hembiträdets dotter Rosaura är bjuden på Lucianas födelsedagskalas och mamman vill helst inte att hon ska gå. Rosaura gör sig fin, går på kalaset och känner sig som en av Lucianas vänner ända till den stunden hon ska tacka och gå hem, då blir hon påmind om sin ställning. Hon är personalens dotter.
Tack till Karavan som översatt och publicerat. Jag blir nyfiken och inser att inget finns översatt, beställer novellsamlingen The End of The Story på engelska.
- en novellvåg i bokbloggarhavet -
kaddish på motorcykel
Hannele var den som påminde mig om att jag hela hösten tänkte läsa Leif Zerns Kaddish på motorcykel. Hennes blogginlägg gav mig ny lust och när jag sedan hittade boken på e-lib så var valet självklart. Det här är den sjätte svenska självbiografiska boken på ganska kort tid som jag läser som handlar om hur det var att leva och växa upp i skuggan av förintelsen och jag måste säga att jag blev mycket förtjust i Zerns sätt att berätta just sin familjs historia.
Han beskriver med stor värme och humor hur hans uppväxt präglades av två världar. Han far var troende jude, hans mor hade en enkel kristen uppväxt och hade konverterat för att kunna gifta sig. Leif växte upp med båda kulturerna, hans släktingar var både kristna och judar, högtider firades med båda släkterna och där finns en pragmatisk inställning. När farmodern dör och det ska läsas kaddish för henne så väljer fadern att låna en motorcykel och köra från sommarstugan trots att det är sabbat. De umgås med familjens kristna vänner och kräftfisket är en högtidsstund trots att familjen håller kosherkök resten av året. Zern beskriver ritualerna kring besöken i shul, hur viktigt det är att följa Lagen samtidigt som där finns en känsla av försoning och acceptans rakt igenom hela boken. Kärleken till familjen och tacksamheten över dem lyser ur sidorna. Där finns en underliggande sorglig ton över faderns drömmar som aldrig blev men jag upplever aldrig boken bitter eller anklagande. Simon Zernjaffskys son Leif Zern har skrivit en fin betraktelse över sin far och ger mig som läser en bild av det judiska livet i Stockholm i mitten av 1900-talet.
En får tacke!
De andra svenska böckerna på temat som jag läst det senaste är:
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Änglarnas svar
Ni är inte så märkvärdiga som ni tror
Om man ännu finns
Med förintelsen i bagaget
Han beskriver med stor värme och humor hur hans uppväxt präglades av två världar. Han far var troende jude, hans mor hade en enkel kristen uppväxt och hade konverterat för att kunna gifta sig. Leif växte upp med båda kulturerna, hans släktingar var både kristna och judar, högtider firades med båda släkterna och där finns en pragmatisk inställning. När farmodern dör och det ska läsas kaddish för henne så väljer fadern att låna en motorcykel och köra från sommarstugan trots att det är sabbat. De umgås med familjens kristna vänner och kräftfisket är en högtidsstund trots att familjen håller kosherkök resten av året. Zern beskriver ritualerna kring besöken i shul, hur viktigt det är att följa Lagen samtidigt som där finns en känsla av försoning och acceptans rakt igenom hela boken. Kärleken till familjen och tacksamheten över dem lyser ur sidorna. Där finns en underliggande sorglig ton över faderns drömmar som aldrig blev men jag upplever aldrig boken bitter eller anklagande. Simon Zernjaffskys son Leif Zern har skrivit en fin betraktelse över sin far och ger mig som läser en bild av det judiska livet i Stockholm i mitten av 1900-talet.
En får tacke!
De andra svenska böckerna på temat som jag läst det senaste är:
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Änglarnas svar
Ni är inte så märkvärdiga som ni tror
Om man ännu finns
Med förintelsen i bagaget
fredag 22 februari 2013
debutantpriset utdelat
"För en roman som med nyfikenhet och precision osäkrar gränserna för människans villkor och litteraturens möjligheter."
Så lyder motiveringen, stort grattis Susanna Lundin som vann Borås Tidnings debutantpris 2013! 100 000 kronor, ett konstverk av Eva Hill, blommor och champagne och äran förstås tilldelades henne för romanen Hindenburg. Hon beskriver själv sin bok som "en roman om jordens undergång och om hur man blir en människa".
Det här var en av de nominerade som jag inte läst i förväg, det blir till att läsa under våren. Hur är det med bloggläsarna, har ni läst Susanna Lundins roman?
PS. Hittade den på e-lib så nu finns den på min läsplatta.
lässvackornas hjältar heter krimis,
snabblästa deckare. Enkel fråga i bokbloggsjerkan den här veckan och för en gångs skull ett enkelt svar. Läser gör jag alltid, året runt och jag har alltid lust att läsa men när jag hamnar i en stressig period och jag inte riktigt kan koncentrera mig då lånar jag ett gäng deckare eller kriminalromaner till min läsplatta. Lagom läskiga bladvändare, eller för den delen kriminalserier på TV, fungerar mycket bra för mig!
torsdag 21 februari 2013
föreläsning på måndag
vad vet jag om hållfasthet?
Jag skrev imponerande och deprimerande på twitter om Johanna Ekströms novellsamling Vad vet jag om hållfasthet och det är ord som jag står fast vid också såhär några dagar efter att jag läst klart. Hennes noveller är så skickligt skrivna, komponerade med språk och stil som de vackraste klassiska stycken. De är symboliskt laddade, dialogerna är meningsbärande och rytmiska och tematiken helt konsekvent genomförd. Jag får möta människor som är sköra, vilsna, utsatta och som lever i mellanrummet mellan dröm och verklighet och jag blir deprimerad. Inte särskilt engagerad i deras öden utan mer nedstämd över alltings bräcklighet.
Måste erkännas att jag läser den här novellsamlingen från 2000 efter det att jag läst den självbiografiska romanen Om man håller sig i solen som kom förra året och det gör att jag läser in mycket självbiografiskt stoff i novellerna, jag får känslan av att få kika in i hennes liv. Det gör dem än mer deprimerande, jag hör Ekströms röst från bokmässan när hon berättade om en barndom och ung vuxentid som satt djupa spår i hennes person. I den pedagogiska världen pratar vi om scaffolding - man bygger som pedagog upp byggnadsställningar kring elevens lärande så att det fungerar optimalt, så kan säkert ett författande fungera också. Byggställningarna, texterna, kan stärka upp, stötta och skapa en känsla av stabilitet men de är rangliga, huset innanför förblir trasigt om man inte tillför något mer. Vad vet en bräcklig människa egentligen om beständighet? Vad vet jag om hållfasthet?
Jag har lånat boken som e-bok på min lokala bibbla.
onsdag 20 februari 2013
en svag fyra för Barnes
Bubblat har vi gjort om Julian Barnes roman Känslan av ett slut och betyget blev en svag fyra. Fyra champagneglas med rosa bubbel av lättvarianten alltså även om det här inte på något sätt är en lättviktig bok. Vi var överens om att det var en snygg roman, snyggt hantverk, snyggt hoppusslad och med ett stiligt språk. Enkelt och avskalat och en berättelse som kändes fullödig fast den bestod av få ord. Minimalistisk. En bra bok men ändå ingen favorit.
Diskussionen vandrade vidare över ämnen som vad som är bra och dålig litteratur, bokens ganska grabbiga stil, vi associerade till Döda poeters sällskap och andra vinnare av Man Bookerpriset, vårutgivningen, litteraturevent i staden (typ förläsning om Elkan på UB, Signering av Cirkeln på SF-bokhandeln och Världsboksdagen på Partille bokhandel) och tillbaka till boken.
Romanen börjar med att en nyligen pensionerad och tämligen ensam man får ett brev, han har fått ärva en summa pengar och en dagbok som är skriven av en ungdomsvän som varit gift med mannens ungdomskärlek. Han kastas tillbaka till uppväxtåren och funderar över hur livet egentligen blev, han gör ett delbokslut och han funderar över vad som hände med hans ungdomsvänner, vad det är som står i den där dagboken egentligen?
Hela romanen är ett utforskande av minnen och utifrån fragment och några få minnen skapar sig mannen en egen bild av händelserna, så som ofta minnen fungerar. I dem är man inte sällan själv i centrum och det här är en man som har sig själv som utgångspunkt. Han har lätt att placera människor i fack och det är något som kan ge var och en som läser en tankeställare. Är min bild alltid sann, är det min uppfattning som är den riktiga och hur snabba är vi att döma, bedöma vår medmänniskor?
Men dagboken och dess innehåll, vart tog det vägen? Vi kände oss lite snöpligt lurade!
Nästa bokbubblartillfälle är den 13 mars, då ses vi på Stadsmuseet och pratar om John Hall av Sophie Elkan. Vi läser första tredjedelen av boken, anmälan görs på eventet på FB. På aprilträffen reser vi till Cuba med Cecilia Samartin. 10 april ses vi och bubblar om Drömhjärta.
Tack för ikväll alla bubblare!
Enligt O och Mia har också rapporterat från bubblet!
Diskussionen vandrade vidare över ämnen som vad som är bra och dålig litteratur, bokens ganska grabbiga stil, vi associerade till Döda poeters sällskap och andra vinnare av Man Bookerpriset, vårutgivningen, litteraturevent i staden (typ förläsning om Elkan på UB, Signering av Cirkeln på SF-bokhandeln och Världsboksdagen på Partille bokhandel) och tillbaka till boken.
Romanen börjar med att en nyligen pensionerad och tämligen ensam man får ett brev, han har fått ärva en summa pengar och en dagbok som är skriven av en ungdomsvän som varit gift med mannens ungdomskärlek. Han kastas tillbaka till uppväxtåren och funderar över hur livet egentligen blev, han gör ett delbokslut och han funderar över vad som hände med hans ungdomsvänner, vad det är som står i den där dagboken egentligen?
Hela romanen är ett utforskande av minnen och utifrån fragment och några få minnen skapar sig mannen en egen bild av händelserna, så som ofta minnen fungerar. I dem är man inte sällan själv i centrum och det här är en man som har sig själv som utgångspunkt. Han har lätt att placera människor i fack och det är något som kan ge var och en som läser en tankeställare. Är min bild alltid sann, är det min uppfattning som är den riktiga och hur snabba är vi att döma, bedöma vår medmänniskor?
Men dagboken och dess innehåll, vart tog det vägen? Vi kände oss lite snöpligt lurade!
Nästa bokbubblartillfälle är den 13 mars, då ses vi på Stadsmuseet och pratar om John Hall av Sophie Elkan. Vi läser första tredjedelen av boken, anmälan görs på eventet på FB. På aprilträffen reser vi till Cuba med Cecilia Samartin. 10 april ses vi och bubblar om Drömhjärta.
Tack för ikväll alla bubblare!
Enligt O och Mia har också rapporterat från bubblet!
bokbubbel på gång!
Känslan av ett slut är boken för dagens bubbel. Jag har lånat ut mitt ex så för att förbereda mig en smula så får jag rekapitulera mitt minne med hjälp av det jag en gång tänkte. Minnet är ju dessutom ett bärande tema i boken, om jag nu minns rätt :-) Bokblogg som läsdagbok har gjort att jag minns vad jag läst väsentligt bättre än tidigare. Tänk vilken tur att jag en gång bestämde mig för att börja blogga!
What you end up remembering isn't always the same as what you have witnessed.
Det konstaterar Tony Webster där han sitter i sin lägenhet. Han är en vanlig, på ytan anspråkslös, man i slutet av medelåldern som är nöjd med sitt avslutade yrkesliv som historiker, umgås mest med sin ex-fru och nöjt ser på hur dottern trivs med familjelivet. En dag får han ett brev som berättar för honom att han ärvt en liten summa pengar och en dagbok som visar sig ha tillhört en ungdomsvän. Han bestämmer sig då för skriva ned sina minnesbilder för att försöka komma sanningen på spåren. Han inser snart att sanningen kanske inte är det man minns utan måhända det man glömt eller förträngt och berättelsen börjar med fragment från Tonys smått förhärligade ungdom. Där möter vi det lilla gänget på 4 pojkar som känner de hålls i fångna i en hage där de studerar, diskuterar och väntar på att livet skall börja. We were book-hungry, sex-hungry, meritocratic and anarchistic. Tony träffar en flicka: Veronika och glider allt mer från sina kamrater, när sedan en av vännerna tar sitt liv så löses kamratgänget upp. Alla lever sina liv.
Så småningom hamnar läsaren i nutid och vi kan inse, precis som Tony Webster, att känslan i slutet av livet inte alltid överensstämmer med ungdomens ideal. Människan förändras och livet tar andra vägar men när Tony blir påmind om ungdomsvännerna och ungdomsförälskelsen får han anledning att ompröva sin bekväma pensionärstillvaro. Så långt handlingen i boken.
Julian Barnes diskuterar i sin Man-Bookerprisbelönta roman The Sense of an Ending det där med åldrandet, tiden och minnet. Livet är inte bara addition och subtraktion. Vi lägger förvisso till och drar ifrån och vissa händelser, tankar och minnen multiplicerar sig och gör livet komplext. En av tankarna som jag fastnade för hos Barnes var hans resonemang kring hur en människa förändras eller inte. Med risk för att bli tradig med massor av citat så kommer här ett sista. Julian Barnes tunna roman är sprängfylld med reflektioner skrivna på det vackraste av språk. Lyssna bara till:
Does character develop over time?I sometimes wonder. Our attitudes and opinions change, we develop new habits and eccentricities; but that's something different, more like decoration. Perhaps character resembles intelligence, except that character peaks a little later: between twenty and thirty, say. And after that, we're just stuck with what we've got. We're on our own. If so, that would explain a lot of lives, wouldn't it? And also - if this isn't too grand a word - our tragedy.
- repris från 2011
novellvågen sveper vidare...
sköljs med du också!
Vi är ett gäng bokbloggare som bestämt oss för att försöka läsa noveller under året och kanske vill fler surfa med oss på den vågen?
Senaste veckan har bland annat Boel skrivit om sin läsning av Alice Munro, Erika har lånat Jens Lapidus, Henrik har läst om apor och vapen, Bokmal73 kanske klämmer en och annan novell på semestern och Sincerely Johanna funderar på en novellsamling på bokrean. Gittan läser novellixer, bloggbohemen läser i ottan, café de la nouvelle tipsar om noveller på radio, Hanna på Feministbiblioteket läser noveller från Baltikum och Bokmoster tipsar om två tyska . Books ABC har blivit med häst och ligger lite lågt medan litteraurkvalster & småtankar just hoppat på surfbrädan. Hoppa på du med!
Jag själv? Jag läser Johanna Ekström och senaste numret av Karavan. Har också en liten utlottning på gång. Hääääng med!
Vi är ett gäng bokbloggare som bestämt oss för att försöka läsa noveller under året och kanske vill fler surfa med oss på den vågen?
Senaste veckan har bland annat Boel skrivit om sin läsning av Alice Munro, Erika har lånat Jens Lapidus, Henrik har läst om apor och vapen, Bokmal73 kanske klämmer en och annan novell på semestern och Sincerely Johanna funderar på en novellsamling på bokrean. Gittan läser novellixer, bloggbohemen läser i ottan, café de la nouvelle tipsar om noveller på radio, Hanna på Feministbiblioteket läser noveller från Baltikum och Bokmoster tipsar om två tyska . Books ABC har blivit med häst och ligger lite lågt medan litteraurkvalster & småtankar just hoppat på surfbrädan. Hoppa på du med!
Jag själv? Jag läser Johanna Ekström och senaste numret av Karavan. Har också en liten utlottning på gång. Hääääng med!
tisdag 19 februari 2013
kan knappt vänta till den elfte mars!
Då får jag nämligen höra lyssnarjuryns första samtal om de nominerade till Sveriges Radios Romanpris. Så spännande det ska bli, särskilt eftersom Markus på Markusbiblioteket - en grymt vass bokbloggare - är del av juryn. Han har skrivit om sitt juryarbete på ett oefterhärmeligt sätt i sin blogg. Läs och fnissa!
#väljvarasnäll
I dessa tider av debatter om näthat och nätkärlek så lanserar Brombergs Förlag sin bok Undret med en uppmaning: välj vara snäll!
"När valet står emellan att ha rätt och vara snäll, välj att vara snäll!" kan jag läsa på FB-sidan där alla uppmanas att berätta om RAK ar de råkat ut för. Just den här veckan handlar uppdraget om levnadsregler. Har du någon som du vill dela med dig av?
Klicka dig dit och gilla sidan för vem vill inte bidra till en snällare värld? Passa sedan på att utföra en Random Act of Kindness redan i kväll!
"När valet står emellan att ha rätt och vara snäll, välj att vara snäll!" kan jag läsa på FB-sidan där alla uppmanas att berätta om RAK ar de råkat ut för. Just den här veckan handlar uppdraget om levnadsregler. Har du någon som du vill dela med dig av?
Klicka dig dit och gilla sidan för vem vill inte bidra till en snällare värld? Passa sedan på att utföra en Random Act of Kindness redan i kväll!
Trailern för boken gör mig sugen på att läsa!
vilka faktorer gör ett författarskap värt att minnas?
Alltså, vissa saker går jag igång på! Linda gör hos Enligt O en jämförelse över hur känd Sophie Elkan är och hur känd hon var. I den nutida litteraturöversikten finns hon inte med ens i registret och i en för henne samtida bok: Sveriges National-Litteratur så finns hon representerad med utdrag ur verk och allt. Hur kan det komma sig att synen på vad som är viktig och oviktig litteratur har förändrats så på knappa 100 år?
Sophie Elkan nämns i band XXI som enda kvinna jämte sex män så rimligen borde inte det vara könet som gjort att hon fallit i glömska, är det språkbehandlingen eller är det månne hennes favoritgenre, den historiska romanen som ligger henne i fatet?
Vad tror ni andra läsare? Vilka faktorer spelar in om ett författarskap ska anses hålla måttet och bli omnämnda i litteraturhistorierna?
Sophie Elkan nämns i band XXI som enda kvinna jämte sex män så rimligen borde inte det vara könet som gjort att hon fallit i glömska, är det språkbehandlingen eller är det månne hennes favoritgenre, den historiska romanen som ligger henne i fatet?
Vad tror ni andra läsare? Vilka faktorer spelar in om ett författarskap ska anses hålla måttet och bli omnämnda i litteraturhistorierna?
måndag 18 februari 2013
novellerbjudande!
Förlaget Novellix tycker det är härligt att en novellvåg sveper över bokbloggarhavet och vill passa på att erbjuda alla läsare ett fint prenumerationserbjudande. Nu finns det en kampanjkod som heter ”dagarna” som alla läsare kan fylla i för att få 50 kr rabatt. Dvs, ni kan beställa en prenumeration för 149 kr (halvår) eller 349 kr (helår). Kampanjkoden kommer att räcka till sista februari.
Den fyra som ni läsare kommer att få i er postlåda är den nionde omgången novellixer med författarna Ulrika Kärnborg, Malte Persson, Stina Stoor och Klas Östergren. Bara omslagen gör ju att man blir enormt sugen!
PS: Missa inte novellix på Spotify!
- en novellvåg i bokbloggarhavet -
Villa-Toro
Av en händelse kom vi in i ett galleri i Cordoba där tolkningar av kända verk hände på rad. De var signerade med Villa-Toro. Jag trodde att jag skulle hitta mer om konstnären på nätet men det gick jag bet på. Tur att svärmor var mer ihärdig: http://www.librodeoro.eu/index.php?main_page=manufacturers_about&manufacturers_about_id=75&language=en Härliga bilder!
jacob beslutar sig för att älska - Rumänskt inför mässan
I varje storm bor en djävul - i en sommarlikt flyktig likaväl som i en sådan som under många dagar ruvar tungt över landet.
Så börjar den här romanen och det stormar rejält kring den unge Jacob, han blåser som ett rö och är föremål för omständigheter som han sällan kan påverka. Ändå bestämmer han sig gång på gång för att leva. Kämpa vidare och bygga sig ett liv. Ska det aldrig ta slut, ska eländet som förföljer honom aldrig ta slut?
Jacob med c stället för k och Obertin med O, i motsats till med Au, heter huvudpersonen i Catalin Dorian Florescus nyutkomna roman Jacob beslutar sig för att älska. Jacob föds bokstavligen på en dynghög och hans fasta punkter i tillvaron är morfar och zigenerskan Ramina. Deras skrönor och livsvisdom hjälper Jacob genom livet och jordar honom. Stavningen av hans namn är inte oviktig för en pojke som växer upp runt andra världskriget på en plats där makthavarna skiftat, och fortsätter att skifta. Obertin med O visar att han är en äkta tysk, av en släkt som visserligen invandrat till området som numer ligger i Rumänien, men en äkta schwabare. Det passar när nazisterna tar makten, Jacob med c talar ändock om att hans förfader en gång var fransman vilket passar ibland, när sedan kommunismen kommer finns inget som kan skydda honom längre.
Florescu har med sin roman gett sig på att skriva en släktkrönika över en familj som bor i en del av Europa vars historia sällan når mig och släkten Aubertin finns i berättelsens mitt. Handlingskraftiga och arbetsamma överlevare eller våldsamma och grymma överlevare? Överlevare är de med hjälp av sina starka kvinnor och överlever gör också Jacob trots hans närmast osannolika livsöde.
Nu kan jag köpa idén att Florescu har valt att visa på rumänernas historia genom Jacob och att han därför hinner uppleva mycket på sina första 25 år. Greppet fungerar. Om jag köper det, så fungerar det. Genom Jacob får jag känslan av hur ett område av Europa ständigt befunnit sig i krigets mitt, gränser har ändrats, lojaliteter har skiftats och den lilla gruppen schwabare som en gång kom som immigranter ser sin grupps inflytande försvinna. Jag får mig en historielektion mitt i allt det mustiga och ganska råa, ibland helt absurda berättandet som bygger upp den här romanen, jag gillar historien men är inte helförtjust. Jag tycker att han gapar över mycket och det blir i mitt tycke för mycket av allt, persongalleriet blir instrumentellt, och ganska platt. Nu är jag mer förtjust i avskalat än i skroderande berättarglädje så sammanfattningen blir att det här inte riktigt var mitt glas plommonbrännvin.
När jag hittar till Florescus hemsida kan jag läsa att han är inbokad på bokmässan 2013 och det ska bli mycket spännande att lyssna till honom där, trots att det då inte är min kopp te så gillar jag tanken på att lyfta fram litteratur från delar av Europa som sällan får höras.
Mimmimarie skrev om boken igår. Läs också hennes tankar.
Så börjar den här romanen och det stormar rejält kring den unge Jacob, han blåser som ett rö och är föremål för omständigheter som han sällan kan påverka. Ändå bestämmer han sig gång på gång för att leva. Kämpa vidare och bygga sig ett liv. Ska det aldrig ta slut, ska eländet som förföljer honom aldrig ta slut?
Jacob med c stället för k och Obertin med O, i motsats till med Au, heter huvudpersonen i Catalin Dorian Florescus nyutkomna roman Jacob beslutar sig för att älska. Jacob föds bokstavligen på en dynghög och hans fasta punkter i tillvaron är morfar och zigenerskan Ramina. Deras skrönor och livsvisdom hjälper Jacob genom livet och jordar honom. Stavningen av hans namn är inte oviktig för en pojke som växer upp runt andra världskriget på en plats där makthavarna skiftat, och fortsätter att skifta. Obertin med O visar att han är en äkta tysk, av en släkt som visserligen invandrat till området som numer ligger i Rumänien, men en äkta schwabare. Det passar när nazisterna tar makten, Jacob med c talar ändock om att hans förfader en gång var fransman vilket passar ibland, när sedan kommunismen kommer finns inget som kan skydda honom längre.
Florescu har med sin roman gett sig på att skriva en släktkrönika över en familj som bor i en del av Europa vars historia sällan når mig och släkten Aubertin finns i berättelsens mitt. Handlingskraftiga och arbetsamma överlevare eller våldsamma och grymma överlevare? Överlevare är de med hjälp av sina starka kvinnor och överlever gör också Jacob trots hans närmast osannolika livsöde.
Nu kan jag köpa idén att Florescu har valt att visa på rumänernas historia genom Jacob och att han därför hinner uppleva mycket på sina första 25 år. Greppet fungerar. Om jag köper det, så fungerar det. Genom Jacob får jag känslan av hur ett område av Europa ständigt befunnit sig i krigets mitt, gränser har ändrats, lojaliteter har skiftats och den lilla gruppen schwabare som en gång kom som immigranter ser sin grupps inflytande försvinna. Jag får mig en historielektion mitt i allt det mustiga och ganska råa, ibland helt absurda berättandet som bygger upp den här romanen, jag gillar historien men är inte helförtjust. Jag tycker att han gapar över mycket och det blir i mitt tycke för mycket av allt, persongalleriet blir instrumentellt, och ganska platt. Nu är jag mer förtjust i avskalat än i skroderande berättarglädje så sammanfattningen blir att det här inte riktigt var mitt glas plommonbrännvin.
När jag hittar till Florescus hemsida kan jag läsa att han är inbokad på bokmässan 2013 och det ska bli mycket spännande att lyssna till honom där, trots att det då inte är min kopp te så gillar jag tanken på att lyfta fram litteratur från delar av Europa som sällan får höras.
Mimmimarie skrev om boken igår. Läs också hennes tankar.
söndag 17 februari 2013
katolsk kitsch kantar Cordobas katedral
Det går inte att låta bli, parallellen måste dras hur fantastiskt det historiska centrat i Cordoba än var, hur märkligt överseende invånarna än var med turisterna och hur mycket Gästbloggarn än föråt sig på potatisbaserade tapas och fördrack sig på Fino. I de smala, förmedeltida gränderna runt Mezquitas säljs kitsch, inte uteslutande men till stor del är det som säljs vulgärandalusiskt krims-krams. När man sedan träder in i den en gång i tiden största och mest praktfulla moskén i världen har katolska kyrkan förutom vissa halsbrytande arkitekturella ingrepp även pimpat den smakfullt non-figurativa ursprungsdekoren med... Ja, kitsch. Det är naturligtvis vanvördigt mot den religiösa symboliken som finns i det hela, men just stilbrottet gör det så tydligt. Den äldre moriska omgivningen har stått sig bättre kan man sammanfatta med.
vakna - vardagen är tillbaka!
mississippi - mudbound
Mudbound är den engelska titeln på Hillary Jordans fina debutbok som jag lyssnat på under min resa söderut. Nu får jag erkänna att det var smått absurt att se det andaluciska landskapet med oliver i långa rader och samtidigt följa Laura, Jamie och Ronsel i mississippideltat. Det är liksom olika sorters södern vi talar om. Med tanke på de senaste dagarnas diskussion kring huruvida det finns bra eller dålig litteratur (hos Enligt O kan man läsa mer) så ska jag sticka ut hakan och säga att det här är bra. Mycket bra till och med, enligt mig då. Den här romanen berättar om en tid som känns avlägsen, eller kanske väldigt nära. Det är precis efter krigsslutet och Laura, collegeutbildad lärarinna uppvuxen i Memphis, flyttar med sin man Henry för att leva hans dröm. Han vill bruka jorden, odla bomull och bygga upp det som hans far en gång förlorade till floden. Den svarta myllan är livsviktig för Henry men mest bara lera för Laura. Lera som smutsar ned, solkar, tynger och håller fast familjen i traditioner som tiden passerat. På gården bor också den levnadsglade yngre brodern, Jamie. Mellan Laura och Jamie finns ett särskilt band, de har båda svårt att foga sig in i arbetet med jorden. Han har alltid drömt om att flyga fritt långt från det traditiontyngda, och har upplevt kriget som stridspilot. Han har så svårt att anpassa sig till vardagen, han dövar sina minnen och hittar en vän i den unge svarte mannen, daglönarens son, Ronsel, som har stridit i samma krig men inte kan sitta i samma förarhytt. Absolut inte vara vän med en vit, eller älska en vit kvinna.
Det är berättat med en sådan lågmält molande intensitet och uppriktighet, värme och vackert språk att jag bara måste engagera mig i människorna på Mudbound, jag vill verkligen veta hur det ska gå för dem och jag vill följa dem mot framtiden. Nu får jag inte det och det är också en styrka, det berättas inte allt och genom historien är det Lauras röst jag hör. Hur hon som utbildad kvinna kämpar med att vara en trogen hustru som förväntas stötta sin man i alla lägen och romanen förmedlar känslan av en ny tid som är på väg, med jämlikhet emellan både kön och ras som några människor välkomnar och andra känner rädsla inför. En rädsla, och ett behov av makt. Ett behov av att definiera vi och dem som känns igen i samhället också idag.
Nu ska jag kaxa mig och skriva: det här är en bra bok. Läs den!
Jag läste Rosas buss för någon vecka sedan som handlar om Rosa Parks, ikon i medborgarättsrörelsen. Passa på att läsa den också!
PS. Extra tack till Calliope som påminde mig!
lördag 16 februari 2013
fredag 15 februari 2013
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)