Idag har Clara Clementine Eliassons roman Mot San Francisco recensionsdag och som jag väntat på att publicera några rader om den här intensiva och spännande debuten.
Det har gått 40 år sedan den där sommaren när Julie och B var tonåringar och gav sig ut på en roadtrip mot San Fran. Året var 1978, sommaren var lång och het i villaförorten utanför San Diego och de två flickorna ville bort från det sömniga och förutsägbara livet. B var den som drev på och Julie var den som hängde på och när de återvänder hem efter sommaren på drift så tar B ett gevär och skjuter besinningslöst på deras highschool. Människor dör, barn skadas och B döms till ett långt straff. När romanen börjar så har B avvikit från sin anstalt och Julie ger sig av för att resa i deras ungdomsfotspår, kanske kan hon hitta B och kanske kan hon förstå sig på vad som hände den gången då de en sommar levde på gränsen.
Jag tänkte mycket på Flickornaav Emma Cline när jag läste den här boken. Det är tidsandan, platserna och den känslostormande dramatiska tonårstiden som förenar de båda böckerna och också hur dragningen till det mörka och farliga fullkomligt kan hypnotisera. Den som vill utöva makt behöver en följare och den som söker efter spänning behöver ibland modet som man får av att vara två för att kunna förvandla tankar till handling och det samspelet skildrar Eliasson skickligt i sin roman.
Romanen (precis som Flickorna för den delen) baserar sig delvis på en verklig händelse, skolskjutningen 1979 där Brenda Ann Spencer dödade två vuxna och skadade åtta elever och när hon fick frågan om varför hon utfört dådet så svarade hon: ”I don’t like Mondays. This livens up the day”
Det här är ingen uppiggande bok, men den är oerhört tätt skriven och jag lyssnade till den i Lo Kauppis inläsning. Riktigt bra! Jag var förstås också tvungen att lyssna på The Boomtown Rats låt från 1979:
Jag började läsa Katarina Wennstams Dockornasom följetong i DN i somras men så tappade jag farten någonstans där i mitten av storyn. Igår läste jag klart och det är en ganska typisk Wennstam-kriminalare som jag får till livs. Fokus är alltid olika typer av sexualbrott och den här gången handlar det om hur lagstiftningen och möjligheterna att utreda brott har förändrats över tid.
Försvarsadvokaten Shirin Nouri och poliskommissarien Charlotta Lugn möts i ännu ett fall och den här gången är det en man som omkommit samma natt som han firat sin 50-årsdag. Utredningen av Julian Gross död leder till ouppklarade våldtäktsfall i Göteborg som Charlotta utredde i början av sin karriär och då arbetade hon också med en viss Eddie. Nu är han och Shirin ett hemligt par och polisernas privatliv är en viktig del av den här serien. Jag gillar särskilt att följa Shirin som impulsköper ett torp på landet och hur det öppnar upp för ett helt annat sätt att leva.
Slutet öppnar för en fortsättning och den ser jag fram emot.
Vilket perfekt omslag den har, Annika Walls relationsroman Jag borde sagt det först. Det glättiga bokmärket med mannen i frack (snygg blinkning till texten) och kvinnan som ser ut som att hon drömmer om det perfekta och ordningsamma livet är nu sönderklippt och delat i två. Färgerna signalerar idyll och visst har Sofia-Kristina jobbat hårt i många år för att skapa den perfekta familjen.
Hon träffade Kristian på en av hans spelningar, de flyttade till stan, gifte sig, fick barn och köpte hus. Huset har Fia renoverat och medan Kristians karriär har gått i stå så trivs hon med sitt jobb på reklambyrå. Hon är familjens projektledare (jag höll på att skriva duktiga Annika) och han sitter i sin mancave - studion i källaren och skriver låtar. De är runt 40 och ytan är perfekt, tonårssönerna välartade, Arabiaserviserna står i skåpet och trädgården härligt lummig. Instagramkontot är välbesökt.
Så börjar då romanen i försommartid med att Kristian säger att han vill skiljas. Hon har blivit för tråkig. Hon är visserligen fortfarande snygg men ack så tråkig. Hon vill jobba, ha ordning överallt och hemmet ska vara som en utställningsyta där inget liv får plats, han vill ha förändring. Så får vi följa med i Fias liv mot den definitiva separationen i slutet av sommaren och jag ska erkänna att jag emellanåt fick ett bryt på det här paret. Igenkänningen är stor och man vet inte om man ska fnissa åt framförallt honom eller om man bara ska bli irriterad. Hon har ett kontrollbehov utan dess like (vilket jag kan känna igen mig i så det förstår jag mig på) och han vägrar att bli vuxen (vilket jag inte fattar lika bra, vem vill vara en jättebebis?) Annika Wall skildrar det där spelet mellan man och kvinna så på pricken att det nästan börjar klia emellanåt. Hela sommaren går Fia och irriterar sig på att hon inte var den som sa det först. Den som tog bladet från munnen och vågade erkänna att det här projektet lyckliga familjen var slut. Att hon sedan låter Fia dricka sitt kaffe i i en Sniff-mugg (jag har också en) och att Krille samlar på fräcka el-gitarrer där ner i sin grotta gör att jag helt kapitulerar. Den där mannen alltså, hur tänker han? Sofia-Kristina (döpt efter drottningar) kanske nu förändrar sitt liv och gör det hon vill utan att fråga? Det gäller bara att veta vad man vill när man blir ensam efter 20 års tvåsamhet. Hon byter mugg till Snusmumriken så får vi se vad som händer.
Eftersom jag följer Annika Wall i sociala medier så vet jag att det ska komma en fortsättning - den ser jag fram emot!
Samma dag som Elisabeth Åsbrinks roman Övergivenheten släpptes på Storytel så lyssnade jag. I princip hela kvällen och lite nästa eftermiddag höll den mig sällskap och inte en minut under lyssningen började tankarna vandra. Jag var helt absorberad av texten. Åsbrink läser själv och berättelsen om de tre kvinnorna, tiden och platserna de lever på är så intressanta på så många olika plan. Jag får lära känna Rita, Sally och Katherine och deras livsöden och genom de tre generationernas kvinnor finns en tråd av tystnad, att finna sig i sitt öde och det skapar en vilsenhet som fortplantar sig genom generationerna.
När romanen börjar så andas Rita äntligt ut. Hon har efter 20 års förhållande blivit en anständigt gift kvinna. Den judiske mannen som försörjt henne och som hon har barn med har levt med sin mor och först när hon dör så kan han gifta sig med Rita. Rita skulle aldrig kunna accepteras i hans familj och inte heller deras gemensamma barn. Dottern Sally har då redan flyttat till Sverige för att undervisa i engelska och boken utspelar sig både i London och Stockholm. Dotterdottern Katherine växer upp utan kontakt med sin mors släkt och bestämmer sig för att söka sin bakgrund, det leder henne till den stad i Grekland därifrån hennes morfar en gång utvandrade - Thessaloniki och vidare till medeltiden Spanien. Jag märker att det här är en väldigt svår roman att beskriva med några få ord, handlingen är en sak men det som griper tag i en är stämningarna, det outsagda och det lågmälda skildrandet av de tre kvinnornas öden som när man läst klart fortfarande är oklara. Liksom makens (vars namn jag just nu glömt) och för den delen alla männen i historien. Det här är en roman som slingrar sig fram och som uppmanar mig som läser att tänka efter, reflektera. Vad har migrationen, diasporan och ensamheten gjort med de här människorna?
Elisabeth Åsbrink har själv berättat i intervjuer att Övergivenheten delvis är självbiografisk och den nerven känns tydligt i texten men jag upplever också en sorts glidning mot det rent fiktiva. I hennes andra böcker som jag läst t ex Och i Wienerwald står träden kvar,1947 och Orden som formade Sverige så är ansatsen mer reportage och nu har Åsbrink flyttat sig helt till romanens värld. Jag tycker mycket om det och att få följa med i berättarens tankar och funderingar gör texten långsam och orden värdefulla. Just den typen av texter som utmanar oss lite extra när vi är vana vid snabba klipp och scrolladet, gilla på det!
Söndag den 27 september kl 13 kan man lyssna på Elisabeth när hon berättar om sin bok - på Bokmässan Play!
Idag kom programmet för den heldigitala bokmässan och kanske kan det ändå bli lite intressant. Man kan inbilla sig i alla fall. För mig är det mötena, väntade och oväntade som är viktiga med mässan men i pandemitider så kan vi alla i vart fall få lyssna på intressanta samtal. Gratis är det också - spana in alla fina programpunkter!
Under söndagen läs/lyssnade jag till S som i Syster som är Nina Wähäs debutroman från 2007. Precis som i Testamenteså är det relationerna och kommunikationen i familjen som står i centrum. Systrarna Isabel och Paola växer upp tillsammans men när föräldrarna skiljer sig så hamnar Isabel hos pappa och Paola hos mamma och den separationen kommer att forma både deras liv och deras relation.
Det är två såriga och ganska skadade flickor som läsaren får lära känna, de hanterar sitt liv på olika vis och någonstans så finns där en samhörighet ända in i det svåraste även om de kanske inte alltid uttalar det. Wähä skriver i korta tablåer och helheten får läsaren pussla ihop, plaster och tider hoppar och det gör att man får känslan av minnesfragment som nästan associativt dyker upp. Man får vara vaken när man läser så att man inte missar en pusselbit. Jag lyssnade om vissa partier flera gånger och kanske skulle den här boken passat bättre att läsas med ögonen enbart.
Häromveckan kom Nina Wähäs roman S som i Syster som ljudbok inläst av författaren själv och när man kan växla mellan e-bok och ljud lockar det mig alltid lite extra. Nina Wähä är också mycket intressant att lyssna till när hon berättar om sitt författarskap.
Söker du här av Stina Sundling är en roman som är oändligt sorglig att läsa. Den handlar om Stilla som efter ett långt äktenskap och med nästanvuxna barn skiljer sig. Hon är drygt 50 och har en bra karriär, vänner, intressen och längtar efter sex. Hon känner sig ensam och efter många år med samma man så vet hon inte hur hon ska göra. Hon vill känna sig attraktiv och uppskattad och hon ger sig ut på nätdatingapparna. Hon får napp efter napp och träffar man efter man men snart blir sexet slentrian och hon inser att det nog faktiskt är en relation hon söker. Hur ska hon lyckas med det, de som hon ligger med är oftast minst 20 år yngre än hon själv och jämnåriga män är gubbar. Hon letar ju efter en man som kan matcha hennes krav på både fysisk attraktion och intellektuellt utbyte och de verkar bara inte finnas.
Inte på Tinder, Match eller Badoo i vart fall. För varje gång Stilla vågar ställa på krav på sexpartnern eller blottar sig lite och öppnar upp för känslor utöver liggandet så blir hon sviken. De chattar som citeras i boken, de möten som vi får vara med om gör att man som läser bara tänker att hon måste bryta det här beroendet av bekräftelse och kickar när hon får en ny match, en ny dejt. Stilla lär sig förvisso ett och annat på sin jakt efter kärlek, och hon har några genuint härliga stunder men jag lämnar romanen med en sorg i hjärtat. Det här är fiktion, det är författaren tydlig med men hon är också transparent över att många av erfarenheterna som Stilla har också är hennes egna. I GP berättar hon om boken som för mig nästan blir som en rapport från ett sociologiskt experiment. Inte förvånande verkar hon vara doktor i just sociologi och det är med närmast vetenskapliga glasögon hon tar sig an skildringen av det här dejtandet och liggandet och förtvivlade sökandet efter kärlek.
Vill man ha en mer handfast handbok om nätdejting i medelåldern så finns Svajpa rätt av Pia Hall som jag skrev om här. Och jag själv, tackar som undrar, varken svajpar eller dejtar.
Det är ingen ordning på den här bloggen, de första veckorna på skolterminen är alltid helt utmattande och det i kombo med att jag läst en massa som har rec-dag längre fram i september gjorde att det blev tomt här ett par dagar. Hur som. Äppelträdet på Tjörn levererar enormt mycket frukt i år och jag har redan bestämt mig för att försöka musta en del, det blir spännande!
Inte särskilt spännande utan mer småputtrig relationsunderhållning är Anna Fredrikssons serie om Pensionat Pomona. Tredje delen heter Vägen till äppelriket och i den lilla byn på Österlen har det blivit äppeltider. I sensommaren och vi får fortsatt följa tre generationers kvinnor: Vanja som snart ska ställa ut måleri i en retrospektiv i Köpenhamn, Sally som driver pensionat Pomona och Josefin som har utökat den ekologiska odlingen med en secondhandaffär i ladan. Tyvärr så hittar få kunder dit och Josefin och Harald behöver komma in i gemenskapen i byn. Kan en cykelfest vara grejen?
I den här sista delen av serien så är det ganska mycket fokus på mormor Vanja, Sally som vuxit upp utan sin mamma vill försöka ta reda på mer om sin bakgrund och hennes eftersökningar avslöjar en hel del. Böckerna hör absolut till feelggood-genren men klangbotten är lite mörkare och lite mer komplex än vad man är van vid. Det gör den här avslutande delen i trilogin snäppet allvarligare än de tidigare.
Det här är en serie man absolut ska läsa i ordning. Börja med Mellan himmel och hav, fortsätt med Ett enklare liv och avsluta med Vägen till äppelriket.
Rejäl äppelskörd på vårt familjeträd som har tre olika sorters frukt.
PS. Ni följer väl Instagramkontot @ettflyttathus där två byggnadsantikvarier (och vänner till J) bygger upp ett gammalt korsvirkeshus från Österlen från grunden. Deras hus ligger i en äppellund i byn Ravlunda och jag tänker på den och dem när jag läser den här serien.
Fantastiskt vackert betade och hävdade marker omgivna av stenmurar.
Judith på museum - tre veckor gammal
Äskhults by ligger i Fjärås några mil från Kungsbacka och i onsdags gjorde vi en utflykt dit. Det var extra fint att besöka den oskiftade allmogebyn eftersom min mormorsmor Almas barndomshem låg i Ölmevalla bara några mil därifrån och hon växte upp i en bondstuga lik den som vi kunde besöka (text finns här). Äskhults by har ett gediget program med guidade turer, trädgårdsvisning och olika verkstäder som man kan delta i. Runt om finns fina vandringsleder och blir man sugen på fika så finns där fik med hembakt. Jag drack enbärsdricka från Byaregårdens brygghus som smakade som i min barndom. Bara det!
De mörka varma kvällarna på balkongen har varit perfekta för att kolla in en serie. Fearless är en perfekt deckare att konsumera så här i sensommarkvällen och jag gillar när det är sex avsnitt i en säsong. Det gör att man kan kolla in hela serien på några kvällar.
Kortkort recap av handlingen är att advokat Emma Banville blir kontaktad av en kvinna som vill få sin ex-pojkvän och pappan till hennes tonårsson frigiven. Han sitter sedan många år i fängelse dömd för mord på en ung flicka. Emma bestämmer sig för att försöka hjälpa till och snart är de indragna i en avancerad soppa av hot, lögner och underrättelser.
Vi har pratat en hel del läsning och läslust i skolan de senaste dagarna och när vi började dela tips med varandra så kom Handbok för Superhjältar av Agnes och Elias Våhlund upp igen. Den är en riktigt lockande bok för elever som ska börja i tvåan och för våra elever som många har annat modersmål än svenska så är de spännande illustrationerna mycket bra, både tydliga och spännande. Eftersom några klasser kanske ska ge sig in på superhjältespåret nu i höst så bestämde jag mig för lite kvällsjobb.
Jag lyssnade helt enkelt på de två första böckerna och funderade samtidigt över teman och arbetsuppgifter som skulle kunna passa. Äventyr med en modig och stark tjej som blir retad för sina öron, lagom med action och en mormor som på sitt alldeles egna sätt peppar sitt barnbarn. Ni som har barn i passande ålder (6 - 9) har säkert läst alla delarna i serien. Det finns fem nu och det kommer mera. Det gillar jag. Det är just den här sortens böcker som är fantastiska på att locka in elever i bokslukarträsket ...
Nina Lykke har en förmåga att skriva om allvarliga ting på ett sätt så att man inte kan hålla sig för skratt.
I Nästa! En läkarroman så får vi möta Elin. Hon är allmänläkare och har de senaste tjugo åren behandlat diverse åkommor på sin mottagning. Hon är en bit över femtio och livet med maken Aksel går på rutin. Han åker skidor och hon dricker vin, samlivet är på paus och det sociala livet obefintligt. Barnen har flyttat ut och Elin har sällskap av TV n, så en kväll i uttråkningens tid så finner hon Björn på FB. Hennes pojkvän från ungdomsåren svarar ja på vänförfrågningen och inget blir sig likt.
När romanen börjar så bor Elin i hemlighet på sin läkarmottagning och hennes enda samtalspartner är skelettet Tore, snart så händer det sig att det som hittills har dryftat med Tore också slinker ur munnen när patienterna hör. Ni vet det där man bara tänker sägs rakt ut, utan filter eller försköningar och med en strid ström av patienter så blir kommentarerna klart underhållande. Människorna som besöker mottagningen tar med sig samtidsproblem rätt in i berättelsen och man kan konstatera att en hel del av åkommorna är ett tecken på att vi lever i välfärdssjukdomens tidevarv. Skildringen av Elins arbete gillar jag skarpt. Inte lika mycket delarna om det nygamla förhållandet med Björn, det känns lite småförutsägbart allt ihop. Desto längre jag läser desto mer lär jag känna Elin och mycket uppskattade jag att få glimtar av hennes uppväxt och relationen med mamman.
Dråplig och emellanåt rejält drabbande får bli mitt betyg, särskilt bra passar den förstås att läsa för en kvinna i min ålder. Typ 50 +
Idag börjar en hel del elever skolan igen och när man börjar ettan så är det ofta extra pirrigt. Våra elever kommer först på onsdag och äntligen blir skolan den där platsen som vi lärare älskar: mötesplatsen!
I Emi Guner och Loka Kanarps femte bok om Nina: Nina i Ettan får vi följa med henne under den första tiden i första klass. Det börjar visserligen inte allas med den där första dagen i skolan efter ett långt sommarlov utan boken börjar på hemmaplan. Nina är förfärligt trött på att vara lillasyster och klagar för storasyster Julia. Mamma och pappa bestämmer sig då för att berätta för flickorna att efter jul så kommer det ett litet syskon i familjen och då kommer Nina minsann också att vara storsyster. Så får vi då följa Nina och hennes familj under hösten de går till simhallen och i skolan har de halloweenfest och livet i skolan och i familjen skildrar mycket utifrån de känslor som Nina känner.
Författarna sätter ord på många av de tankar som barn kan ha under det första skolåret och relationerna är i centrum. Bilderna är härliga och jag som arbetar på en mångkulturell skola uppskattar särskilt att det finns en mångfald av barn och vuxna representerade både i text och bild. Så ser det ut i många skolor och det är väldigt bra att det också syns i litteraturen. Det gillas! Jag gillade också det lekfulla språket, det är inte för de elever jag undervisar eftersom de inte ännu är på den nivån språkligt men jag som vuxen tycker det är mycket charmigt.
Jag lämnade boken till en mamma/pedagog med barn i just "börja skolanåldern" och det ska bli spännande att höra hur boken går hem hos barnen där hemma. Jag kan tänka mig att den fungerar riktigt bra som högläsning!
Igår släpptes Kjell Westös nya roman Tritonus och såklart att jag genast läser/lyssnar. Erkännas ska att jag nästan lyssnade på hela boken den här gången och anledningen till det var att Westö själv läser in den. Hans röst är ljuder alltid mycket tydligt i hans böcker men att nu höra honom verkligen läsa sin egen roman var helt perfekt. Det är som när Håkan Nesser läser sina böcker, det blir inte bättre.
Jag skrev på Instagram att jag skulle välja mina ord noga när jag skrev om den här romanen för bättre fiktion kan man knappast läsa. Inte alls prestationsångestsframkallande. Inte alls. Nu kommer den text som inte alls är så välformulerad som jag hade önskat men jag hoppas att den skall utstråla den kärlek jag känner till de universum som Westö är helt makalös på att skapa.
I Tritonus får vi lära känna dirigenten Thomas Brander, han närmar sig 60 och han har bestämt sig för att bygga ett hus i skärgården. Där ska han koppla av från sitt krävande arbete och för att göra det riktigt bekvämt så tar han i. Inga utgifter sparas, huset får hiss och den belysta bubbelpoolen insprängd i berget blir kronan på verket. Ortsborna tycker mest att huset liknar en bunker där det ligger högt upp på ett berg med utsikt över havet. Det visar sig snart att Brander är i nedan och när han kommer till sitt hus för första gången är det höst. Huset är inte klart och Brander är ensam, han har gjort slut med sin unga flickvän och bygget i betong tycks honom ödsligt. När han tittar ut över fjärden ser han en man som lägger nät och senare på kvällen hör han musik från grannens garage. Det visar sig att nästgårds bor hobbymusikern, psykologen och änklingen Reidar Lindell och sakta byggs en relations mellan de två åldrande männen. Först är kontakterna av mer praktisk art men när Reidar tar med Thomas ut att lägga nät och när de kommer i samspråk om musik så inser de att de har mer gemensamt än de trodde.
Det här är en roman om livet i en liten ort i skärgården, relationer (befintliga och önskade), ensamhet (frivillig eller ofrivillig), åldrandet som alla frukar och musik. Klassisk musik och hobbybandet Rainbow, livet som professionell musiker och livet med musiken som livslångt intresse går som en röd tråd genom romanen och Thomas ställs frågan om det ens är någon idé att hålla på med något som man inte är bäst på? Kan man göra saker och ting av lust? Är det då värdefullt? Vad är "fin" musik och vad är "ful"? Finns andra värden än ära och berömmelse? Diskussionerna och samtalen om musik är en stor del av behållningen av den här romanen och det är bara så sorgligt att jag är obildad på området. Det är också en roman om kärlek, längtan efter att höra ihop med någon och smärtan i att bli ensam är fint skildrad och där finns också en liten väg ut som ger en smula hopp. Skönt, annars hade det blivit allt för deppigt för en änka i mitten av 50-åren att läsa.
Som alltid så är Westös romanbyggen mycket snygga i sin disposition, han förflyttar sig i tid och rum och han har ett ganska stort galleri med bikaraktärer som man får följa och ändå så tappar man aldrig bort sig. Det är skickligt. Han är också spännande att läsa eftersom han skriver på finlandssvenska och de finlandsvenska särdragen med delvis annat ordförråd gör att jag ofta tänker att "vilket bra ord, varför använder inte vi det?". Bildspråket skiljer sig också något åt och det blir något med tempot i texten som jag inte kan förklara, någon språkvetare kan säkert det bättre men Westös romaner blir för mig unika också genom sin språkdräkt.
Har man inte läst Kjell Westö så är det hög tid. Läs Hägring 38 eller Den svavelgula himlen eller varför inte Tritonus. Eller Helsingforskvartetten, men då ska man läsa i ordning med början i Vådan av att vara Skrake. Vill man läsa min text om brevväxlingen mellan Westö och Itkonen som i tid troligen skrivits parallellt med att Tritonus skrevs så finns den på Kulturkollo: 7 + 7 Brev i en orolig tid.
Din stora kärlek av Liane Moriarty är en roman om em en hypnosterapeut, Ellen, som hjälper sina klienter med diverse problem medan hon själv har ett ganska ensamt liv. Hennes mamma är inte vidare nöjd med hennes yrkesval och på kärleksfronten är det mest bottennapp. När hon så träffar Patrick så kan hon börja hoppas på en framtid tillsammans med någon. Han är änkling och har en liten son och som det snart visar sig ett ex som förföljer honom överallt. Det hela utvecklar sig till en roman om hur svårt det kan vara att få relationer att fungera trots att kärleken är stark, hur erfarenheter lever kvar i kropp och sinne under lång tid och så var det det där mad hypnosen. man får utöver Ellen och hennes privatliv följa några av hennes klienter och vad som händer på mottagningen hemma i huset blir en viktig del av handlingen.
Liane Moriarty är en habil författare av relationsromaner och man känner igen hennes stil också i den här boken. Det är inte hennes bästa (som jag tycker är Öppnas i händelse av min död) men hon har en väldigt hög lägstanivå. Jag gillar att böckerna utspelar sig i Australien, det gör det extra läsvärt. Helt perfekt alltså om man har lust på en stunds underhållning!
Lena Endre läser Hédi Frieds självbiografi Skärvor av ett liv och det är både intressant och viktig lyssning/läsning. Boken kom ut första gången på 80-talet och är ständigt aktuell med nya upplagor. Hédi har varit mycket aktiv i sitt arbete med att berätta om sina, och andras erfarenheter som överlevande från förintelsen och hennes vittnesmål är en möjlighet att närma sig ett livsöde som berör och turstrålar styrka och envishet. Inför inläsningen som kom 2018 skrevs också ett nytt förord som inleder ljudboken och jag hoppas att många tar sig tid att lyssna till, eller läsa Hédis minnen från en judisk uppväxt i ungerska delen av Rumänien, upplevelsen av liv i ghettot och tiden i utrotningslägret Auschwitz. Livet efteråt, det i Sverige med äktenskap, familj och yrkesliv skymtar i slutet av boken också men det är minnena från barndom/ungdom som fångar mig. Hon skriver enkelt och tydligt, personligt och med kärlek till livet och jag som läser förstår hennes drivkraft. Hon vill berätta så att vi inte ska glömma, hon vill berätta så att vi ska lära oss av historien.
Vill man se Hédi föreläsa så finns en film på UR - till den finns arbetsmaterial.
Gårdagens ljumma kväll var perfekt för att sitta på balkongen och se klart den välspelade och mycket sevärda serien The Split. Finns på SVT Play och varje säsong har 6 avsnitt vilket gör att det hela tiden finns ett driv och ett tempo i berättandet. Huvudperson är juristen Hannah Stern som lämnar sin mors advokatbyrå för att börja arbeta på en konkurrent.
De specialiserar sig båda på familjerätt och de rättsfall de tar sig av är en del av seriens handling, huvudsakligen handlar det dock om Hannahs familj, livet med hennes mor/systrar och make/barn. Väldigt brittiskt, snabbt och rappt med träffsäkra dialoger och mycket bra underhållning med en rejäl dos allvar.
finns det en fantastisk balkong. Oftast blåser det rejält på balkongen och då går det knappt inte ens att gå ut på den. Men, så kommer en kväll som den här när man kan sitta och bara njuta av utsikten och kvällssolen.
Mina kulturkollokompisar har tipsat mig många gånger om att Mhairi McFarlanes rom-comromaner är perfekt verklighetsflykt och jag har sagt att ja, jag ska läsa någon gång ... Inte ens när kollot fick träffa Mhairi på mässan 2015 blev det av men nu så. Vi kunde lika gärna aldrig nånsin möttsbörjar med att Laurie kommer hem från en tjej-kväll och hemma väntar hennes pojkvän sedan 18 år. Han gör slut. De som har köpte ett hus tillsammans, skulle bilda familj och åldras tillsammans. Hon är nu 36 och singel, hur gör man ens för att dejta? Saken blir inte enklare då de båda arbetar på samma byrå i Manchester, de ska träffas varje dag och snart flyger skvallret i korridorerna.
Hur som. Det här en romantisk komedi som är rapp i dialogen, mitt i samtiden och mycket underhållande. Man kan förstås räkna ut vad som händer men det stör mig inte alls. Det är som att stiga in i en riktigt välspelad brittisk romantisk film med ett härligt soundtrack och där vill man ju bara stanna. Eller varför inte Tv-serie. Minns ni Cold Feet från Manchester? Den nämns också i förbifarten i boken med en liten blinkning. Fniss och romantik och en och annan referens till låtar som till och med jag känner igen gör det här till perfekt sensommarfluff. Resten av dagen kommer jag att nynna på den här:
Häromdagen pratade jag med en vän i telefon och hon sa, mycket riktigt, att jag inte längre skriver så mycket om vardagslivet här på bloggen. Hon saknade det. Bilder från min vardag finns allt som oftast på Instagram, dit är alla välkomna men har man inte Insta så så ska jag försöka att posta en vardagsbild då och då här också. Bilder på det bedårande barnbarnet har ni förstås redan fått men kanske vill ni ha ett recept på en läskande lemonad också?
Jag gör min med råsocker, därför blir färgen lite gulbrun. Han man vitt socker så blir den härligt citronfärgad.
Koka samman en sockerlag med lika delar socker och vatten. Jag kör 2 + 2 dl. Låt den svalna. pressa under tiden 4 citroner och se till att inga kärnor kommer med. Blanda ihop och häll upp på varm och ren flaska. Vid servering späd med vatten eller bubbelvatten, ha massor av is och en myntakvist i glaset.
Jag firar lite idag eftersom jag i morse gjorde klart alla spröjsen till stugans fönster. Det har varit en renovering som tagit tid: ta i sär - limma och byta ut trä och torka med tvingar - byta ut fjädrar (som skulle beställas från leverantören) - skrapa - olja - måla tre lager och voilá. Nu väntar karmarna nästa år. Det var i sista semesterminuterna som det blev gjort. Jag är nog sådan som jobbar bäst med en deadline ...
Sommaren har bjudit många fina prat. Marie-Louise Ekmans tycker jag att ni ska lyssna på!
Jag kör en repris på hennes fina bok som jag ofta tänker på.
repris från måndag 31 december 2018
få se om hundarna är snälla ikväll - Marie-Louise Ekman
Jag står och diskar ur några av alla de tomma vaniljglassburkar som invaderar mitt skåp och i hallen står två fulla kassar med utsorterade kläder samtidigt som jag lyssnar på Marie Göranzons helt fantastiska uppläsning av Få se om hundarna är snälla ikväll.Marie-Louise Ekmans dagbok från 2011 - 2012 är en vacker och lågmäld dokumentation över några månader då hennes man G blir mycket allvarligt sjuk i cancer.
Genom hennes korta, precisa och allt mer innerliga anteckningar få jag följa hennes och G s resa genom en sjukdom och ett sjukdomsförlopp som jag allt för väl känner till. G diagnosticeras och genomgår en operation som leder till komplikationer, smärtor, infektioner och leversvikt. Ekmans text kommer mig så nära och det blir som en sammanblandning mellan mina minnen och hennes. Detaljer som konsistensen på laktulos och den ständiga kampen för att äta tillräckligt många kalorier, de otäcka morfinmardrömmarna som skapar nattskräck och trösten i rutiner när inget går att förutsäga. En biskvi, en semla eller en mazarin ger kalorier som är livsavgörande, citron-Snapple och vaniljglass. Jordgubbar och den pulserande luftmadrassen som skall förhindra liggsår och vars pump gör att det aldrig är riktigt tyst.
Berg och dalbanan mellan hopp och nattsvarta bakslag och längtan efter att ha någon som sover bredvid, ligger bredvid. M-L Ekman beskriver sin förvirrade man som hon måste stänga in med sängens grindar på natten för att han inte ska trilla ur, han liksom M vill rymma från det som skrämmer honom i sömnen och vi måste vakta dygnet runt. Hur logistiken och kontakterna med sjukvården blir ett heltidsjobb, slangar och påsar blir vardag och hur leversvikten leder till en förvirring som gör att den som är sjuk blir totalt oförmögen, som ett mycket litet barn. När jag läser så inser jag att vi är många som delar samma erfarenheter. Så synd att det inte var någon som berättade det när vi var mitt i det. Då var jag ensam.
Att vårda en svårt sjuk person i hemmet innebär ett ständigt improviserande och det enda man som anhörig önskar är att den som är sjuk skall vara så lite orolig som möjligt, känna sig så trygg och smärtfri som det bara går. Jag var bokstavligen grindvakt. Vi hade inte alls lika positiva upplevelser av sjukhusvistelserna som M-L och G och mötte så många olika läkare, M låg i stökiga fyrbäddsrum och likt G hamnade han på en post-op avdelning under lång tid vilket kanske inte var den bästa platsen så här i retrospektiv. Målet var hela tiden att åka hem där vi hade stor hjälp av ASIH och ärligt talat hade jag nog inte orkat läsa just den här texten i våras men för alla som arbetar i cancervården, som har en anhörig som de följt genom sjukdomen eller som bara vill läsa en mycket gripande skidring av hur kärleken påverkas av dödens närvaro så kan jag varmt rekommendera Få se om hundarna är snälla ikväll.
Glassätande krumelurer tecknade av Stina Wirsén,
stjärnan som blinkar är blå och vit.
I semsterns sista vecka så kommer det vackra vädret och kanske blir det dags för strandliv? Då kan den lättsamma och charmiga romanen Strandläsning passa. Emily Henry har skrivit om romance-författaren January som totalfastnat i sitt skrivande och den mer litteräre författaren Augustus också kört fasta bilden av att litteratur skall vara så allvarlig och seriös. Så hamnar de grannar i en liten kuststad och de ger varandra en utmaning. Augustus skall skriva en romantisk komedi och January skall skriva den stora amerikanska romanen. De har sommaren på sig.
Rappt, ungdomligt och ganska förutsägbart men vad gör det, man läser ju inte den här sortens böcker för att få något att fundera på. Det här är underhållning, likt en romantisk film som man vistats i för några timmar. Kanske dags för några timmar på stranden?
Sommarsemestern i husbilen är slut för Sandra och Kristoffer och det är dags att sätta igång med vardagen på Begravningsbyrån Tranan. Sandra har bestämt sig för att stanna i Tranås och hennes första höstuppgift blir att röja upp i kontorets källare, ett fynd där gör henne nyfiken. Tyvärr kan hon inte riktigt ägna sig åt det för chauffören Sören står och trampar i hallen till byrån. Han har dramatiska nyheter och så blir det som alltid på det lilla kontoret: fullt upp men problem att lösa, wienerbröd att äta och klienter att begrava. Liv och död, vardag och fest.
Hemligare kan ingen vara är den femte delen i Ewa Klingbergs lättsamma feelgoodserie och man känner igen sig. Det är arbetskamrater som smågnabbas, klienter som behöver hjälp och relationen mellan Sandra och Kristoffer verkar ha tagit fart. Jag trodde faktiskt att serien skulle sluta med den förra boken, det hade blivit en kvartett som skildrar det första året på begravningsbyrån. För mig så hade det varit perfekt. Jag läser å ena sidan gärna vidare ytterligare ett år men det var så snyggt när de olika böckerna med titlar som påminner oss om psalmer kopplades till olika årstider och kyrkohögtider. Antydan om sommarbröllop i pingsttid hade varit ett perfekt slut i en riktigt bra serie.
Hur som, det här är en serie som man absolut ska läsa i ordning och böckerna är fint inlästa av Rachel Molin. Jag målade fönster idag och lyssnade på Hemligare kan ingen vara och det blev tryggt och bra. Man får det man förväntar sig: en stunds god underhållning.
Jag minns precis när jag satt i trädgården på Louisiana Literature (2016?) och lyssnade på Hanne-Vibeke Holst när hon berättade om sitt mastodontprojekt som nästan tagit kål på henne. Det var en roman som absorberat henne totalt och som krävde så mycket research att hon nästan var trött på hela grejen redan innan den var klar. Hösten 2017 kom Som Pesten. Januari 2020 kom Covid19. Verkligheten överträffar dikten.
Det som slår mig när jag läser den här tegelstenen, som är en spänningsroman i sitt upplägg, att händelserna i romanen kusligt korrekt förutspår en influensaepidemi som utvecklas till en pandemi. Hennes fiktiva influensatyp liknar SARS och symptomen med hög feber, lunginflammation och organkollaps som leder till hög dödlighet är något vi nu känner igen från verkligheten. Läskigt. Utan att avslöja för mycket av romanen så drabbar den fiktiva influensan särskilda grupper värre än andra vilket gör att också det verkliga scenariot möjligt att förutsäga. Det är de sårbara som drabbas värst, det är dem som vi måste värna. En pandemi som sprider sig bland vissa grupper i ett samhälle stannar inte där, att hålla smittan inom kontroll är oerhört viktigt för oss alla och om det betyder att vi måste prioritera vissa grupper så ska det göras. Det är ett av huvudbudskapen i den här romanen. Utan samarbete och solidaritet så går vi under.
Huvudperson i berättelsen är den danska läkaren Karoline Branner som är på väg till sitt nya jobb på WHO i Genève. Det är hösten 2015 och flyktingar kommer till Europa i stort antal, klimatförändringarna ändrar naturens spelregler och pandemier som Ebola och HIV härjar i världen. Med sig till Schweiz har hon sin man, som ska skriva en roman (egentligen ska han väl vara hemmaman men för syns skull så skriver han) och deras lille son. Arbetet som koordinator på WHO får en flygande start då en ovanlig influensaepidemi bryter ut i Danmark och arbetet med att begränsa utbrottet, försöka smittspåra och initiera ett vaccin drar igång. Samarbetet i FN-huset är inte enkelt och hierarkierna passar en danskfostrad läkare dåligt. Vi som läser får följa Karoline i arbetet och i vardagen, vi får också följa spelet kring vaccinframställning, politiska krumbukter och storföretagens makt över människor hälsa. Hanne-Vibeke Holst är mästare på att kombinera relationer med politik, etik och i det här fallet medicin. Hon skriver så spännande att man bara vill fortsätta läsa/lyssna och nästan 30 timmar ljudbok blev aldrig långsamt. Länkar till Selma Stories om någon vill läsa en intervju med henne från 2018 där rubriken lyder "Frågan är inte om katastrofen sker, utan när".
Nu vet vi.
Lite extra kul var det att läsa en roman som utspelar sig i Genève, där bodde jag under ett år på 80-talet och nu när jag läste så fick jag väldig lust att resa tillbaks. Om vår verkliga pandemi lägger sig och det blir möjligt att resa igen så tror jag att jag ska ta en tur dit.
Numer har vi två flickor att fira i månadsskiftet juli-augusti och i måndags var det den nyblivna mammans tur. Fyra generationer i soffan och mazariner och tårta på kolonin. En bättre dag helt enkelt!
Himmel över Alaska av Kristin Hannah tar oss som läser med på både en tidsresa och en fysisk resa. Det är sjuttiotal och trettonåriga Leni reser tillsammans med sina föräldrar till en avlägsen del av Alaska. Pappan är vietnamsveteran och rastlös, han vill börja om på nytt och resten av familjen får bara följa med. När de enläder till den lilla stuga som de ärvt av en an av pappans militärkompisar så förstår Leni och hennes mamma snart att de kommit till en alldeles särskild plats. Oförberedda på det hårda klimatet, panka och med pappans vredesutbrott och alkoholmissbruk upptäcker de det vackra landskapet och hur grannarna i trakten solidariskt hjälper varandra. I Lenis packning ligger en kamera och en hög böcker köpta på stadsmissionen och läsandet och fotograferandet blir en av hennes ventiler från det hårda arbetet. Skolan är en annan, där finns också Matthew.
I isoleringen, kylan och mörkret handlar det om att överleva och lika ljus och intensiv som midnattsolens tid är lika lång är vinternatten. Miljöbeskrivningarna och känslan av utsatthet samverkar i den här romanen och jag hade nog tyckt om den ännu mer om den hade slutat efter två tredjedelar. Hur som, det här är en lättläst och gripande roman som påminner om hur sjukdom, trauma och kärlek är svårkombinerat. Pappans upplevelser i kriget påverkar hela den lilla familjen och lojalitets med mamman är fint beskriven i boken. Leni försöker balansera mellan att växa upp och hitta en egen plats och samtidigt vara lojal med sin mamma som hon älskar.
En liknande nybyggarskildring som jag kommer att tänka på är Caribou Island av David Vann, den rekommenderar jag om man vill läsa ytterligare en alaska-roman.
Ganska tyst har det varit här på bloggen och orsaken heter Judith. Ett sötare barnbarn får man leta efter och 50 cm lång och 3515g tung kom hon till världen den 29 juli. Olof hade namnsdag, vilket passade väldigt bra då det är ett släktnamn på alla ledder. Hela den lilla familjen mår bra och Judith är en ljuvlig, vaken och intresserad liten flicka som betraktar omvärlden, sover, äter och bajsar. Precis som hon ska. Hon är så efterlängtad och så välkommen till världen. Jag föreslog till föräldrarna att de skulle sätta upp en web-kamera så att jag kan se henne i realtid hela tiden ... Kanske inte ett helt populärt förslag. Jag ska försöka hålla mig ifrån att längta hela tiden men tänk så fint det är att man nu kan skicka både bilder och filmsnuttar helt utan ansträngning. Helt grymt!
Att vänta på den lilla sötgurkan har varit en känslomässig berg och dalbana, oro för att allt ska gå bra blandat med förväntan och så saknad förstås. M hade blivit den finaste morfar, han var en så tålmodig pappa och hade älskat att bära på det lilla knytet, stekt oändligt antal pannkakor, lärt henne lösa ekvationer och bytt bajsblöjor (kanske inte samtidigt dock). För inte tala om vad han hade shoppat. Betalkortet hade självantänt. Det enda han hade varit missnöjd med möjligen är att hon faktiskt föddes i Borås. Fiendeland. :-) Det hade varit så mysigt att delat den här upplevelsen men så är livet. Jag håller Judith i min famn, tittar på bilderna och filmerna och ser den mest ljuvliga blandning av oss alla. M har delat med sig i den unika skapelse som är hon. Det känns fint.