mot San Francisco - Clara Clementine Eliasson

Bildkälla: Romanus & Selling 

Idag har Clara Clementine Eliassons roman Mot San Francisco recensionsdag och som jag väntat på att publicera några rader om den här intensiva och spännande debuten.

Det har gått 40 år sedan den där sommaren när Julie och B var tonåringar och gav sig ut på en roadtrip mot San Fran. Året var 1978, sommaren var lång och het i villaförorten utanför San Diego och de två flickorna ville bort från det sömniga och förutsägbara livet. B var den som drev på och Julie var den som hängde på och när de återvänder hem efter sommaren på drift så tar B ett gevär och skjuter besinningslöst på deras highschool. Människor dör, barn skadas och B döms till ett långt straff. När romanen börjar så har B avvikit från sin anstalt och Julie ger sig av för att resa i deras ungdomsfotspår, kanske kan hon hitta B och kanske kan hon förstå sig på vad som hände den gången då de en sommar levde på gränsen.

Jag tänkte mycket på Flickorna av Emma Cline när jag läste den här boken. Det är tidsandan, platserna och den känslostormande dramatiska tonårstiden som förenar de båda böckerna och också hur dragningen till det mörka och farliga fullkomligt kan hypnotisera. Den som vill utöva makt behöver en följare och den som söker efter spänning behöver ibland modet som man får av att vara två för att kunna förvandla tankar till handling och det samspelet skildrar Eliasson skickligt i sin roman.

Romanen (precis som Flickorna för den delen) baserar sig delvis på en verklig händelse, skolskjutningen 1979 där Brenda Ann Spencer dödade två vuxna och skadade åtta elever och när hon fick frågan om varför hon utfört dådet så svarade hon:

”I don’t like Mondays. This livens up the day”

Det här är ingen uppiggande bok, men den är oerhört tätt skriven och jag lyssnade till den i Lo Kauppis inläsning. Riktigt bra! Jag var förstås också tvungen att lyssna på The Boomtown Rats låt från 1979: