Sthlm Lit: en alldeles särskild kärlek

På tåget till och från Stockholm så läste jag den fascinerade romanen En alldeles särskild kärlek och det var sedan förunderligt att höra Johanna Adorján berätta om den i samtal med Kjell Westö på Stockholm Literaure. Samtalet handlade en hel del om hur man ska kunna skildra historiska händelser och särskilt då familjehistoria på ett sätt som är både respektfullt och ärligt. I sin roman om sina farföräldrar går Johanna Adorján släktingarna tätt in på livet och berättar om det där som man kanske inte annars pratar om. Farmoderns standardsvar på frågor om sitt och farfaderns liv i koncentrationsläger var "Let's talk about something nice" och nu så berättar sondottern om just det och dessutom om farföräldrarnas gemensamma självmord som skedde när Johanna var i tjugoårsåldern. Som ungerska judar från övre medelklass så var de mycket intresserade av klassisk musik och det finns ett soundtrack till boken som avslutas med Wagner. Ouvertyren, där det gifta paret väljer att ta sitt liv, ackompanjeras av dramatisk opera. Johannas roman är fiktion som på vissa sätt ligger mycket nära de verkliga händelserna och det gjorde den mycket gripande. Att få följa det gamla parets förberedelser inför självmordet, hur de lämnar bort sin hund, städar ur sitt kylskåp och klär sig för döden. De tilltalar varandra med ni och trots att det finns en stor kärlek mellan dem så finnas där också en distans. Jag kan varmt rekommendera den här gripande romanen som i sina detaljer skapar en nyanserad bild av En alldeles särskild kärlek.

det växte ett träd i Brooklyn - del 2

Varför det är två delar av boken Det växte ett träd i Brooklyn  av betty Smith förstår jag inte riktigt men så är det. När vi nu möter Francie är hon fjorton år och hennes familjesituation är lika kämpig som tidigare. Hon och den ett år yngre brodern har jobbat under sommaren och när nu skolan börjar igen vill Francie inget hellre än att få börja skolan, tvärtemot brodern som inte är särskilt förtjust i skolan och helst vill slippa. Han jobbar så mycket hellre. Men, en av dom måste bidra till försörjningen och här är mamma Katie stenhård. Det är sonen som ska till skolan och trots tårar och protester blir det så. Hon menar att sonen, Neeley, måste ha den knuffen av henne och att Francie är så driven och duktig att hon på något sätt tar sig college trots att hon nu måste fortsätta sina långa arbetsdagar. 

Varför är det så viktigt för föräldrarna att barnen ska gå i skolan och få en utbildning? Ja, Francies morföräldrar var invandrare från Österrike, ej läs o skrivkunniga, farföräldrarna kom från Irland, ej läs o skrivkunniga. För att förhoppningsvis få det bättre än tidigare generationer är utbildning a och o. 

För pappa, Johnny, som är lite vek, spensligt byggd, med "bara" ett vackert utseende och sångröst blir det inte bättre av att han är irländare, (dom var väldigt illa sedda och hade ett dåligt rykte vid denna tiden ,1915-16, ja många år innan dess). Han var liksom född  i fel tid han hade inte de egenskaperna som krävdes för att riktigt kunna försörja en familj. Efter att ha avslutat sitt arbetspass som sjungande servitör sprang han alltid upp för trapporna till lägenheten, sjungandes på en sång, Molly Malone, då skyndade sig Francie att öppna dörren för honom och sedan kunde hon somna.

Det händer en del både dramatiska och sorgliga händelser som jag inte går in på här det får man läsa själv! Ska jag var lite kritisk så finns det nästan inget som Francie inte kan eller lär sig snabbare och bättre än någon annan vid bara 15 års ålder. Det är lite av "den amerikanska drömmen" arbeta hårt och du kan nå hur långt som helst oavsett utgångsläge.

Men jag köper det.

Lyssna gärna på The Dubliners, Molly Malone!

gästbloggare/A

PS. Statyn av Molly Malone fotograferade jag (Anna) i somras på plats i Dublin:

Audur Ava Olafsdottir i samtal med Daniel Sjölin

Audur Ava har inte ofta hört att hennes böcker är roliga, på Island så är hennes böcker mer sedda som poetiska relationsromaner. Men som i den isländska sagan så ligger berättelsen i händelserna och underdrifter och överdrifter används som stilgrepp. Det kan säkert uppfattas som fullt av humor. Som en författare så blir man som en städtant, man rensar upp och ställer i ordning och att använda humor kan kanske vara ett sätt att försöka lätta på sitt lidande.   

I hennes nya roman Ärr är huvudpersonen en 49 år gammal man som blir lämnad av sin fru. Jonas är en praktiskt lagd man och han bestämmer sig för att ta livet av sig på ett sätt som inte ska bli en börda för sin dotter. Han googlar vart han ska åka för att bli dödad och han tar med sig sin verktygslåda. Han kan ju kanske fixa något när han ändå passerar. I sin tysta starka roll är han den där mannen som är händig men som inte pratar särskilt mycket. 

Kanske finns det ett sätt att lindra smärtan hos Jonas, eller världen? 

Petina Gappah, Jason Diakité och Yukiko Duke

Fantastiskt samtal - så bra att jag inte ville anteckna! 

Jag hoppas kunna länka till det senare. 

Det spelades in och vad jag förstår skall det sändas på UR. 

Kjell Westö, Johanna Adorján och Kristoffer Leandoer på Sthlm Lit

Hur ser en riktig författare ut? Det verkar som att uniformen med svart klädsel är den mest vanliga. I Johanna Adorjáns roman så spelar farmoderns vilja att vara välklädd stor roll. Ända in i döden håller hon stilen som hon vuxit upp med, den välklädda europeiska överklassen. Boken En alldeles särskild kärlek beskriver hennes farföräldras självmord på 90-talet. Som överlevande ungerska judar som flytt till Danmark så bestämmer de sig att dö tillsammans. Musiken under deras sista dag i livet är klassisk och spellistan avslutas med Wagner. 

Westö berättar att hans nya roman kommer att handla om klassisk musik och att han tyckte mycket om att läsa om alla musikreferenser. Han har i Den svavelgula himlen skapat en huvudperson där de tidigare generationerna inte finns med. Westö har inte valt att undersöka sin egen historia eftersom han inte velat konfrontera den religiösa bakgrund han har. Han växte upp med en morfar och farfar som dödades i  kriget och det talades aldrig om i familjerna. Den tystnaden gjorde att Westö började undersöka Finlands historia.  

Adjorán berättar att hennes farföräldrar aldrig valde att tala om sin erfarenheter som överlevande från förintelsen. De sa alltid, låt oss tala om något trevligt. Tystnaden gjorde att hon ville undersöka vad som formade dem och vad som egentligen hände.  

Cecilia Uddén samtalar om Mer med Hakan Günday

Varför har du skrivit en så förfärlig och otäck roman? Det är frågan som Cecilia Uddén ställer till Hakan Günday. Han insåg tidigt att skriva var ett sätt att skärpa sitt tänkande. Börjar sitt skrivande med en enda fråga och sluta med 1000 frågor. Hur ser relation mellan individen och gruppen/samhället ut? Han ville veta mer om den opersonliga gruppen som flyktingar är, han ville veta mer om vilka individer som gömde sig i den stora massan. 

Boken kom 2013 och han inser nu att nyhetsbevakningen överträffar romanen på alla sätt. Våldsamheter, cynism och den grymhet som vi ser i samband med flyktingsmugglarna i Turkiet. Turkiet har under en lång tid använts som platsen mellan öst och väst där hoppet om en bättre framtid säljs som en vara. 

Huvudpersonen är en nioårig pojke som är son till en människosmugglare. Pojken vill vara barn, leka och gå i skolan. Hakan ville ha barnets blick på migrationen och när flyktingarna kommer till hans lilla by blir han först arg på människorna som stör hans vardag. Snart förstår han att han har makt och han utvecklar sitt kungadöme där han och hans far blir som faraoner som styr över flyktingarnas liv. 

Vi lever just nu i chock eftersom vi förstått att vi inte längre är de enda som befolkar jorden. Vi har sett omvärlden som ställen dit man åker på semester och plötsligt står det människor i ens kök som också vill bo i vårt hus. Just nu är rädslan för det okända mäktig i västvärlden och man måste fråga sig vad priset är för att bekämpa den där rädslan. Gündays önskan är att vi faktiskt skall ha ett hus att dela också i framtiden. 

Mohsin Hamid inleder Stockholm Literature

"Fiction is a story of what could be - a place/space for human beings to see what the world could become"

En av mina författaridoler är Mohsin Hamid och hans samtal med Yukiko Duke är precis så  intressant och spännande som jag förväntat mig. Han berättar att hans egna erfarenheter från flyttar och migration har varit med och påverkat innehållet i hans nya roman Exit West. Han bor nu med sin familj i Pakistan, barnen växer upp nära sina far och morföräldrar och han har på något sätt kommit hem. Det är inte enkelt med identitet, när man lämnat ett land så är det inte helt enkelt att komma tillbaka. Romanen är så konstruerad för att den vill ifrågasätta den värld som vi nu tar för givet. 

Hamid berättar att han flyttade till USA som treåring och hans modersmål var urdu. På universitetsområdet där han växte upp möttes många olika nationaliteter och han lärde sig tala amerikanska snabbt med hjälp av TV. När han återvände till Pakistan fick han lära sig urdu på nytt. Hans modersmål var försvunnet under vistelsen i USA och flera av hans romaner är ett försök att utforska hans egna erfarenheter, han såg på sitt hemland med amerikanska glasögon. Han har valt att också se på USA med pakistanska ögon och hans erfarenheter som en människa som hör hemma både överallt och ingenstans har varit användbara. 

Finns det något som man kan kalla den muslimska rösten? Det finns många tankar om hur en muslim ska låta och i Den ofrivillige terroristen använder Hamid det berättargreppet. Han ser med den välutbildades ögon och använder den bilades röst. I Hur man blir snuskigt rik i det snabbväxande Asien så ville han ge en självklar bild av en stad som skulle kunna vara en modellstad, en mall för en stad som tar emot människor som flyttar in i staden för att söka lyckan.

Texter om alla Hamids romaner finns här på bloggen - jag är lite för lat för att länka. Sök i sökrutan så kan man läsa mer om varje titel! 

PO Enquist pris till Johannes Anyuru

Grattis till Johannes Anyuru som idag mottog PO Enquist s pris. I samtal med Ida Linde så funderar de tillsammans på om skrivandet börjar med en fråga eller är svar på en fråga.

Skrivandet är kanske inte så mycket ett svar på en fråga utan sökandet av efter hur frågan ska ställas. Är de tidigare böckerna mer vända mot det förflutna och den nya mer mot framtiden? Vad har förändrats? Kanske är det att Johannes blivit pappa.

Hans tidigare böcker har varit mer inåtvända mot honom själv. I den senaste boken valde han att ta rollen som muslimsk europe och han vände sig mer mot världen. Boken är mindre själbiografisk och mer som en samhällsmedborgare som är en del av. Han står inte längre utanför, som ung som kom från utanförskap så hade han en rebellroll och det är det inte enkelt att bli en av de som hör till.  Att anamma rollen att vara del av etablissamenget är som en förvandling och det är att ta ansvar på ett nytt sätt. Den europeiska drömmen också när den är öppen och tolerant är att alla ska bli likadana. Det är en omöjlighet. 

När man får barn blir framtiden så akut. Det lilla jag kan bygga med mina böcker är bra, en värld där det man kan leva tillsammas och där skillnaddr får finnas.

Mina barn måste kunna leva med dina barn. 

Julian Barnes på Stockholm Literature

Samtalet börjar med att Ann-Sofi Noring visar ett urval av sovjetiska konstverk från samma tidsperiod som den som Barnes senaste roman Tidens larm utspelar sig i. Den har Dimitri  Sjostakovitj som huvudperson. Barnes studerade ryska som tonåring och han upptäckte klassisk musik under den tiden. Barnes är sällan intresserad av kompositörers liv men Sjostakovitjs liv är intressant eftersom hans liv och politiken påverkat hans musik. Makt versus konst är spännande att utforska och han har inkorpererat händelser i sin roman. Han prövade först att skriva i första person men det blev svårt att fortsätta, likt en kamera som zoomar in så kan en tredjeperson berättare zooma in och ut från huvudpersonen.

Vad som är sant är inte viktigt, i romanen är allting sant. När man läser är man i det som i finns i fiktionen. 

Revolutionen kom till Ryssland och den bröt upp traditionen och tiden var sådan att moderniteten fick spelrum, sedan blev Stalin en sorts regissör av konsten, musiken och litteraturen. Vilket var mycket svårt för konstnärerna, man var kontrollerad och var tvungen att få allt man komponerade och skapade godkänt. 

Sovjetunionen var ett samhälle där man blev exkluderad, utesluten och straffad om man inte följde spelreglerna. Han skrev filmmusikoch  hyllningar till Lenin och Stalin som en slags betalningar för att kunna skriva det som han förhandlade fram för att få spelat.  För att kunna arbeta så signerade han det som polisen kom med, artiklar och annat och det var ett sätt att överleva. Stalins terror påverkade människorna och spred skräck och det kan vi inte föreställa oas. 

Julian Barnes har väldigt sällan varit begränsad i sitt skrivande, han har varit förskonad från att behöva begränsa sig. 

flyktväg - Torbjörn Flygt

Idag skriver jag om romanen Flyktväg inne på Kulturkollo.
Välkomna dit! 

en dag ska jag bygga ett slott av pengar - Evin Ahmad

Flytt, flyttade, flyttat är veckans tema inne på Kulturkollo och under den vinjetten platsar Evin Ahmads kortroman verkligen fint in. I En dag ska jag bygga ett slott av pengar så finns flykten, flytten som huvudpersonens föräldrar gjorde från Iran som en fond och sedan också hennes egen komplicerade känsla när hon flyttar från Akalla där hon vuxit upp och börjar på dramaskola inne i stan.  Hon bär med sig sina föräldrars uppoffringar som ett ok på sina axlar, vad har hon att klaga på som fått alla möjligheter? Ändå mår hon dåligt emellanåt, hur ska hon kunna hitta sin plats bland alla studenter som kommer från en helt annan verklighet än hon själv?

Jag tyckte mycket om den här uppriktiga och drabbande skildringen av hur komplicerat det kan vara att flytta, hur man bär med sig sin bakgrund och hamnar i det som många nu kallar mellanförskap. Man hör inte riktigt hemma någonstans, jag tänkte mycket på det när jag läste Zadie Smiths Swing Time och i senaste babel samtalades det om just det där med att vara vilsen när man bytt omgivning, det kan vara att man flytt eller flyttat men också att man gjort en klassresa. I Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde möter vi ett porträtt av en kvinna ur Evin Ahmads föräldrageneration och de båda romanerna talar verkligen med varandra på många sätt.

Extra bonus är att Evin Ahmad läser sin text själv, det ger mig som lyssnar en fin känsla av närhet och närvaro.

Inför Sthlm Lit: Exit West

Repris från tisdag 5 september 2017 med anledning av Mohsin Hamids medverkan på Stockholm Literature i helgen som kommer. 

exit west - Mohsin Hamid

Exit West var en sådan där roman som liksom bara trängde sig före i läskön. Jag blev så glad över att läsa att Mohsin Hamid skulle komma till Stockholm Literature i oktober så jag kunde inte vänta på svensk översättning som väntas i oktober. Engelsk ljudbok blev det och som jag njöt! Fantastisk uppläsare och en berättelse som fångar från första meningen.

Inbördeskriget har kommit till landet och Nadia och Saeed möts av en slump. Två unga människor som finner kärlek i första ögonkastet och som till en början försöker forma sig en framtid i hemlandet. Reglerna som styr människorna i landet blir allt mer omfattande, övervakningsdrönarna hoovrar över staden och snart stängs både vatten och elektricitet av. Endast flykt återstår, de två och Saeeds far behöver ta sig till en säkrare plats. Mannen som vaktar de hemliga dörrarna har bara två biljetter att sälja. Att lämna kvar sin far för att själv få en framtid gör ont i Saeed men han väljer att resa tillsammans med Nadia. Resan i sig blir inte lika strapatsrik som för många flyktingar i verkligheten eftersom Hamids värld är utrustad med dörrar som man går igenom och så är man framme på sin destination, men livet som flykting på den grekiska ön och sedd i London är nog så omtumlande. Kärleken är inte enkel, förutsättningarna för livet tillsammans förändras och inget är sig likt.

Jag var helt enkelt totalt uppslukad av den här romanen - sällan har jag läst en så bra bok om migration. Den landar mitt i min vardag samtidigt som den ställer oss de allra största frågor. De om kärleken, identitet och drömmen om en framtid i fred och frihet.

Har ni missat Mohsin Hamids författarskap så har ni något alldeles extra framför er. Jag har läst och skrivit om Nattsvärmare, Den ovillige fundamentalisten och Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien - läs gärna mina texter och läs Exit West. Det är kanske hans allra bästa hittills!

kulturkollos veckoutmaning!

Ja, vad har en väska som den här med Kulturkollo att göra?
Kolla in dagens utmaning :-) Ping Jonna Olofsson!

för oss är natten ljus - Christoffer Holst

Veckans tema på Kulturkollo är flytt, flyttade, flyttat och kanske kan man med lite god vilja och ett skohorn klämma in Christoffer Holsts härliga karamell till roman under den rubriken. Att läsa För oss är natten ljus handlar nämligen om verklighetsflykt av bästa sorten. Man småler mest hela tiden när man får följa familjen Brickmans öden och äventyr i den glittrande staden New York under en ofrivillig lång mellanlandning orsakad av en fyradagars pilotstrejk.

Ja, man blir irriterad på den femtioåriga vinpimplande patetiska mamman, för att inte tala om den velige och ålderskrisande pappan med sin nya unga flickvän och egentligen så är det väl bara Oliver som man tar till sitt hjärta. Han, den överviktige gymnasisten som tröstar sig med potatisklyftor och musikaler på film och som har gått olyckligt kysst genom hela gymnasietiden. När han, efter att ha varit på sin farfars begravning, oväntat hamnar i New York så är drömmen om rampljuset, drömmen om scenen kanske inte så långt borta. I allafall inte om man har en faster som är i showbiz.

Ja, ni kan säkert gissa vad som händer och egentligen är det inte särskilt mycket handlingen som håller mig fast, det är med vilken värme som alla karaktärerna är tecknade. De är mallade och de är till och med ganska typiskt mallade men det är gjort med glimten i ögat och med en stor skopa värme. Jag saknade dock lite ångande sex, det hade inte alls gjort boken sämre. Snäll feelgood med humor och snabba repliker, den här boken väcker ett längt efter en resa till New York - staden som aldrig sover. 

Inför Sthlm Lit: Memorys bok

Repris från torsdag 25 maj 2017 med anledning av Petina Gappahs medverkan på Stockholm Literature kommande helg: 

memorys bok - en efterlängtad roman

Jag minns mycket väl när jag lyssnade till Petina Gappah på Bokmässan 2010, hon berättade om sin nobelsamling Sorgesång för Easterly och jag läste den förstås sedan direkt. Gappah gav genom sina noveller röst åt kvinnliga erfarenheter i Zimbabwe på ett sätt som jag inte läst tidigare. I sin debutroman Memorys bok så är det Memory som talar. I ett antal anteckningsböcker har hon fått möjligheten att berätta sin historia från början till slut. Hon sitter, dömd till döden, i kvinnofängelset och väntar på att staten Zimbabwe skall anställa den bödel som behövs för att verkställa hennes dom. Hon vet att hon inte är skyldig till det mord av en vit man som hon anklagas för och hennes minnesbok blir kanske del av hennes försvar om hennes fall någonsin tas upp igen.

Faith, Hope, Joy, Memory och Moreblessings - så heter syskonskaran som växer upp i kåkstaden i Harare och namnen är väl valda av deras mor. De är en ovanlig familj där modern är oberäknelig och ständigt sökande efter någons slags ro. Fadern är lugn och praktiskt lagd, han driver en liten snickerifirma från gårdsplanen och tillbringar mycket tid med sina barn, särskilt med Memory. Hon har det mycket besvärligt med sin albinohud och måste hållas borta från solen och lider mycket av att vara annorlunda. En dag ombeds Memory att ta på sin julklänning och hon överlämnas till en vit man. Utan att förstå varför finner hon sin plötsligt i den rika delen av staden men alla möjligheter till utbildning och omvårdnad. Mannen som hon lämnas till heter Lloyd och det är honom hon tjugo år senare anklagas för att ha mördat.

För många år sedan läste jag En röst ur djupet av Nawal el Saadawi och de båda romanerna har en gemensam ton och grundupplägg, en dödsdömd kvinna berättar sin historia. El Saadawi är läkaren som genom romaner vill diskutera kvinnors utsatthet i Egypten och lite kan jag tänka om Memorys bok att Gappah med sin erfarenhet som jurist vill använda romanens form för att belysa rättsväsendets upplösning i ett land som inte ännu hämtat sig från kolonialismen. Rhodesias historia som apartheidland och approprieringen av de stora farmer som ägts av britterna ligger som en fond i hela romanen.

Memorys bok är en oerhört fin skildring av en ung flickas uppväxt och hur Memory, precis som läsaren av hennes anteckningar, upptäcker allt mer om sig själv och sin resa i livet. Hemma hos Lloyd hittar hon läsandet och skrivandet och kärleken till ordet lyser starkt från boksidorna. När Memory beskriver hur avsaknaden av böcker plågar henne i fängelset, mycket mer än avsaknaden av mat och hygienmöjligheter så kan man förstå henne precis. Hon har alltid befunnit sig i någons slags mellanrum, hon är inte vit och inte svart och det gör att tillflykten till böckerna blir extra viktig. I Zimbabwe, när Memory växer upp, är tron på onda andar levande och hon blir en paria som ingen vill beblanda sig med. Då är böckerna vänner och anteckningsböckerna och pennan en tröst och sysselsättning.

Jag hoppas att många, många hittar till den här fina romanen som utspelar sig i en del av världen som sällan skildras. Läs!

då drar jag på kollo!

Det är "min" vecka på Kulturkollo och den har förstås ett tema som
ligger mig extra varmt om hjärtat.
Kika in! 

mina augustgissningar

Lite smått nostalgiskt så får bannern från förra årets ambassadörsskap var bild i inlägget, jag hade gärna fått den äran ytterligare ett år men tyvärr, tyvärr så blev andra (utmärkta) bloggar valda det här året.

Inte ska jag väl sura för det utan passar på att spekulera lite kring vilka böcker som skulle kunna vara de nominerade i år. Som vanligt begränsar jag mig till de böcker som jag läst.
I barn och ungdom så har jag läst alldeles för få böcker för att ens kunna gissa men jag skulle tycka mycket om Korpgudinnan av Elisabeth Östnäs nomineras eller varför inte Ordbrodösen av Anna Arvidsson?

När det kommer till fackböcker så har jag ännu sämre koll, de enda som jag läst som skulle kunna komma med är Vad hände med barnen av Eva F. Dahlgren och I trädgården hörs andra ekon av Göran Greider. Swede Follow och Min europeiska familj som var sommarens bästa läsning var ju förra årets titlar ...

I den skönlitterära klassen har jag lite mer koll. Jag hoppas och tror att Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar blir en av de utvalda i skön, en annan som kan vara aktuell är Elise Karlssons Klass. Syndavittnet Mattias Hagberg är en roman som jag skulle vilja blev nominerad och Tiden är inte än av Elin Boardy är ytterligare en favorit. Den svavelgula himlen av Kjell Westö tror jag på och så får Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde bli sista förslaget. 

I morgon eftermiddag får vi veta!

Jag hoppas förstås att läsa alla de nominerade och ser fram emot att upptäcka både skön, fack och barn & ungdom som jag hittills har missat i utgivningen. 

Inför Sthlm Lit: Huset på Saint Pauls väg - Lise Tremblay

 Nästa helg hoppas jag vara på Stockholm Literature och har jag riktigt flax så får jag en pratstund med den kanadensiska författaren Lise Tremblay. Klart då att jag måste läsa hennes lilla roman Huset på Saint Pauls väg som förberedelse. Den är bedrägligt tunn, så liten oansenligt vit att man nästan tror att det är ett skämt. Vad kan rymmas på 94 korta sidor?

Jo, ett helt livsöde. I den vita salen på avdelningen sitter den medelålders författaren. Hon har kommit för att finnas vid sin mors sida i livets slutskede och alltsamman påminner henne om när hon två år tidigare bodde med sin far på hospice inför hans död. Snart kan hon, utan några skrupler, känna sig helt fri från de föräldrar som med sin galenskap och våldsamhet har format hennes liv. Hon har varit den duktiga flicka och hållit sig till den officiella berättelsen i familjen, hon har upprätthållit fasaden som förnekat hennes mors galenskap. Snart är det slut på det. Frågan är bara om hon verkligen kan förpassa mönster som runnit genom generationerna till det förflutna - förlita sig på glömskan som kommer att komma?

Lise Tremblays novellsamling Hägern ska vi bokcirkel i vecka som kommer på Kulturkollo läser, hoppas att alla som har lust hänger med på den. Det är en briljant författare som skriver fantastiska kortromaner som vi får möta!

Afsaneh Monemi på Sintra

Det var något med Afsaneh Monemis keramik som skymtade genom fönstret som drog mig in i galleriet. Fåglarna var både skrämmande och humoristiska och helt galna och det är något med det enkla som möter det överdådiga som lockade mig att titta. I fåglarna syns människorna och det förvridna parat med guld och pastellfärger blir bara helt absurt. Klicka gärna på bilderna så att ni kan se de fina detaljerna och uttrycken i fåglarnas ansikten. Det är grymt bra konst helt enkelt!  

lite ost på en lördag

Höstpromenaden gick genom Haga och där har mössen fått sig en egen liten ostaffär. Mini-affärerna sprider sig över landet och jag har hört att i Skara har de minsann en korvkiosk. Söta är de, och alla som såg dem drog på smilbanden. Sedan passade det bra med en getostpizza med cheesecake efteråt. Say cheeeese! 

det växte ett träd i Brooklyn - Betty Smith

En av århundradets bästa böcker står det på omslaget av Det växte ett träd i Brooklyn av Betty Smith och det tycker jag inte att den är, men, visst är den bra, riktigt bra. Det är väldigt lätt att ta till sig bokens huvudperson Francie Nolan och hennes familj. Dom bor i Williamsburg, Brooklyn under väldigt små förhållanden precis som de allra flesta andra som lever där. Enligt texten på bokomslaget växte författaren upp under liknande omständigheter och jag tycker det  märks på hur hon beskriver barnens lekar, ja hela deras tillvaro.

Hon skriver väldigt lågmält, det är inga stora ord men det är så rörande och hon skriver på ett sätt så man glömmer nästan att det är miserabla förhållanden som familjerna lever under.

Året är 1912 och Francie är elva år och hon går varje lördagsmorgon till lumpsamlaren, hennes ett år yngre bror följer med. Hela veckan samlar dom som alla andra Brooklynbarn trasor, papper, metall och gummiskrot, minsta stanniolpapper plockas upp. Det är Francie som lämnar det ihopsamlade till lumpsamlaren för han ger en extra peng åt en flicka som inte blinkade när han nöp henne i kinden.

Redan som fem, sexåringar får syskonen gå ärenden, till den slaktaren som maler köttfärsen när de ser att han gör det, näste slaktare har bra märgben med lite extra kött på, till bageriet som slänger gammalt bröd, ja varje dag är en kamp.

Lördagar klockan två är ett magiskt klockslag för Francie, då kommer bibliotekarien tillbaka från sin lunch och Francie kan låna två böcker, en till lördag och en som hon läser på söndag. Biblioteket är smutsigt och litet men Francie tycker att det underbart. Hon läser en bok om dagen hon vill läsa alla och har börjat på bokstaven A, (vem har inte tänkt det) hon har kommit till B. När hon kommer hem tar hon med sig en kudde och en liten matta och klättrar ut på brandstegen och sitter där och läser. Hon säger att när jag blir stor ska jag inte ha plyschfåtöljer och spetsgardiner, nä ett skrivbord med läskpapper och en gulbrun vas med en blomma och böcker... böcker ... böcker. Man måste ju bara älska henne!

Francies föräldrar var unga när de gifte sig efter att ha känt varandra knappt fyra månader. Katie var sjutton år och Johnny något äldre, han har redan tidigt problem med spriten, han och Francie står varandra väldigt nära. Han jobbar i bästa fall på lördag kväll/natt som sjungande servitör, lönen lämnar han till Katie men dricksen super han upp under veckan. Katie har jobb som portvakt i huset där de bor, på så vis betalar de ingen hyra. Hon är mästerlig på att trolla fram mat av gammalt bröd och potatis, Johnny får ibland med sig matrester hem från restaurangen.

Nu väntar del två av boken som faktiskt skrevs 1943, det ska bli spännande att se hur det går med  Francie.

gästbloggare/A 

det var vi - nu i media

Hör Golnaz Hashemzadeh Bonde i Lundströms idag och på babel imorgon.
Läs min text om hennes roman det var vi här!

swing time - Zadie Smith

Då är det dags att skriva om en av årets stora romaner: Swing Time av Sadie Smith. Man kan undra vad jag kan tillföra om en roman som figurerat i media ända sedan den kom på engelska 2016? Några korta personliga reflektioner får det bli.

Swing Time är en på många sätt väl vald titel på en roman som börjar och slutar mitt i samtiden. I allra första kapitlet så får vi möta en medelålders berättaröst. Jaget i romanen (som förblir namnlös genom hela romanen) har återvänt till London för att gömma sig för media, något har hänt som gör att hon måste hålla sig undan och hon inser med förtvivlan hur ensam hon blivit i livet. Så rullas då historien upp om de två små dansälskande flickorna som växer upp tillsammans i nordvästra London. Dansskolan med pianisten i hörnet blir deras mötespunkt och ska man vara ärlig så är det kanske bara vännen Tracy som har talang för dansen men de delar passionen för gamla svartvita dansfilmer. Favoriten är Swing Time.

De båda flickorna växer upp i knappa omständigheter, berättarens mörkhyade mor kämpar hårt för att utbilda sig och är politiskt aktiv. När sedan chansen till utbildning ges till dottern så är hon inte lika intresserad, hon får jobb på ett nytt fräckt TV-bolag som sänder musikvideor och annat riktat till ungdomar (tänk MTV) och snart så blir hon handplockad som assistent till världsartisten Aimee (tänk Madonna). Tracy försöker ta sig fram som dansare i Londons West End och de två flickornas liv tar helt olika vägar. Berättaren följer Aimee över hela jorden och hamnar så småningom i ett biståndsarbete i västra Afrika, Aimee har bestämt sig för att bygga en flickskola och det är i mötet mellan det glamorösa stjärnlivet och livet i den afrikanska byn som den här romanen riktigt bränner till. Berättaren, som kallar sig själv ljusbrun i hyn, inser att det är så mycket mer än hudfärg som avgör människors möjligheter. Frågor om ras, klass och kön ställs på sin spets och med en blick som sett annat kan berättaren (och läsaren) se på livet i förorten i London på ett annat sätt.

I sin roman tycks det mig som att Smith vill berätta om ett antal människor som i självförverkligandets tidevarv hela tiden vill vidare, vill mer önskar sig något annat. Det blir en så tydlig skillnad mellan generationerna, berättarens mörkhyade mor å ena sidan hon stannar i sin stadsdel och arbetar för förändring medan popstjärnan Aimee som inte alls har någon anknytning till Afrika startar en flickskola där och adopterar också en liten flicka. Vilka är drivkrafterna som styr dem? Hur är det med berättaren själv, flyter hon mest med och hamnar vilsen och ensam i en värld som är satt i gungning? Där de värden som rådde på hennes ungdoms 80-tal inte längre råder?

Jag lyssnade till Smith på Louisiana Lit och mitt korta inlägg därifrån hittar man här. Hon är en karismatisk författare som med sitt lågmälda och verserade sätt att uttrycka sig verkligen fångar den som lyssnar. Jag hade tänkt lägga in ett foto lite snyggt på alla Smiths fem romaner som jag har i min hylla, men av någon anledning så verkar White Teeth vara på vift (troligen i sommarstugan om jag missar). Hur som så finns en text skriven av Gästbloggar'n om NW på bloggen om man vill läsa mer. 

Inför Sthlm Lit: En kärleksförklaring

Repris från torsdag 12 januari 2012 med anledning av Ida Lindes medverkan vid Stockholm Literature nästa helg. 

en kärleksförklaring

Inte uppe på ett berg men väl i en rymdkapsel sitter Silje och Sontag. De två systrarna som på jorden ännu inte hittat sitt hem gör ett försök att som kosmonauter skaffa sig en karta över sin verklighet.  De är utskickade på uppdrag av mänskligheten och de funderar boken igenom på om det är möjligt att ta av hjälmen. Överlever man och hur ser livet ut som väntar? Flickornas mamma är den berömda matematikern som lever ett kringflackande liv där vetenskapen är det viktigaste i livet. Flickorna växer upp hänvisade åt varandra och drömmer om kärlek. Modern konstaterar att "kärleken är händelser som länkas samman av händer" men  de omsorgsfulla händerna saknas i flickornas uppväxt som trots allt älskar sin mamma och någonstans accepterar att de kommer i andra hand. I det ruckliga stationshuset skapar de sin värld där fantasierna och förhoppningarna kommer och går och det är flickornas historia som drabbar mig. Moderns val tycker jag är svåra att försvara, barnens vilsenhet och sköra styrka är rörande.

Ida Linde har skrivit En kärleksförklaring - en poetisk kortroman som utforskar det där som kallas att växa upp och med närmast vetenskapligt språkbruk får jag ta del av en annorlunda och ganska störande text. Som solitärer, som planeter som går i sina elliptiska banor rör sig människorna. Ibland tycks de nästan komma nära varandra och sedan är de ofrånkomligt på väg bort igen. Jag vill veta mer, jag vill förstå, jag vill komma underfund med de här personerna. Och det är omöjligt, bilderna jag får är alltför knappa och det är nog först när jag kan koppla bort den där känslan att vilja förstå som jag kan närma mig den här boken. Eller åtminstonde försöka närma mig. Mycket spännande författare som utmanar min värld. Bra!  

Inför Sthlm Lit: Den sista kvinnan

söndag 2 april 2017

den sista kvinnan - en relationsroman från Island

Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir är romanen om Maria som blir lämnad av sin make Flóki strax innan tolvslaget en nyårsafton. Han deklarerar att hon är kvinnan i hans liv men att nu är det dags att inleda det nya året på ett ärligare sätt. Han har träffat en man som han vill leva sitt liv med. Tvillingarna som paret har tillsammans ska han förstås sörja för men Maria är den sista kvinnan som han tänker sig att älska, och älska med.

I undervåningen till Maria och Flókis hem bor den kortväxta Perla som försörjer sig som författare och relationskonsult och hon blir en  trogen vän de närmsta veckorna. Som om uppbrottet från maken inte skulle vara nog, så får Maria också vetskap om sin biologiske far, det inträffar dödsfall och annat livsomvälvande. Perla konstaterar krasst att om det här skulle vara en roman så skulle man inte tycka att det vore trovärdigt ... Just de meta-delarna av den här berättelsen där författaren kommenterar händelserna och styr karaktärernas liv både gillar jag och tycker är lite smått tröttsamma. Kanske är det just det som gör att romanen sticker ut en smula från det vanliga men samtidigt så känns de onödigt konstruerade. Feelgood med magiska inslag kanske kan passa som genre?

Jag tycker annars mycket om Ólafsdóttirs sätt att skriva, hon förmedlar känslor till läsaren som är lätta att leva sig in i och samtidigt finns där en blandning av glimtar av vardagsliv. Jag har tidigare läst Rosa candida och jag kan bara konstatera att jag kan förstå att hennes böcker är mycket populära och lästa. Det är lättsamt med svärta, vardagsnära med en extra twist.

Provläs! 

jordnötter är aldrig fel!

En helt vanlig kladdkaka med en swirl av jordnötssmör.
Ganska, väldigt gott! Sött och salt och crunch och segt.
Allt på en gång.

veckans tema är ...

hår.
Kika in på Kulturkollo för att se vad jag skriver om ämnet idag! 

babelaktuell: Kidnappningen

Idag gästade Anna Schulze Babel och jag passar på att reprisera min text om Kidnappningen från i somras: 

Kidnappningen - en släktberättelse

I Kidnappningen har Anna Schulze gjort det som jag drömmer om att göra någon gång. Hon har grävt i sin egen släktberättelse och skrivit en mycket spännande och gripande bok. Med brev, dagböcker, tidningsartiklar och hopsamlade minnen som bas har Schultze skrivit en fiktiv berättelse om sin fars liv. När Ragnar var 11 kidnappades han av sin mor Daisy och de levde i exil under tre år. Hela uppväxten var präglad av föräldrarnas missämja, eviga förhandlingar om vårdnad och moderns mycket sköra psyke. Någon slags trygghet finns i mormor Adga och sommarhuset på Tyresö och dit längtar Ragnar alltid. Där kan han vara en vanlig lite pojke, med sin mormor får han gå skola och umgås med sin äldre syster Gunilla. Moderns psykiska tillstånd med känslostormar, labila utfall, känslomässig utpressning och ständig aga gör att Ragnar som barn förblir lojal med sin mor. När han själv blir vuxen så låter han inte Anna på något sätt träffa Daisy, han försöker förtvivlat att se till att ge sin dotter en så bra uppväxt som han bara kan. 

Det är mycket spännande att följa generationerna i den här romanen, Daisys uppväxt som präglar henne, Ragnars och Annas och någonstans så finns där en hoppfullhet, onda cirklar kan brytas även om det innebär att man måste helt utesluta släktingar från sitt liv. Romanen diskuterar också utsatthet, hur värnlösa barn är när de är i klorna på någon som är psykiskt sjuk. Pojken lever kidnappad i Östeuropa strax innan det andra världskriget ska bryta ut och någonstans finns där smaken av fetaost och pinjenötter med honom under hela livet. Han dör när Anna bara är tonåring och hans liv har förblivit en gåta för den enda dottern ända tills hon samlar sig och börjar sortera i dagböcker och brev. Särskilt Daisys dagboksanteckningar är mycket spännande, man får inblick i en människas psyke som jag tolkar som att hon har en borderlinepersonlighet. Man får hoppas att barn som växer upp med psykiskt sjuka föräldrar idag har ett bättre skyddsnät, i Ragnars fall så fanns en stark mormor och en pappa som stred för vårdnad men alla barn har inte vuxna som värnar dem. Det gör ont att tänka på. 

Jag har tidigare läst Anna Schultzes böcker och tyckt mycket om Att ringa Clara och Vårt gemensamma liv och Kidnappningen är minst lika bra som de tidigare. Det blir ju alltid speciellt när en författar håller sig såpass nära dokumentären som Schulze gör men hon klarar det mycket bra. Nyligen läste jag Hilma om konstnären Hilma af Klint och de liknar varandra på så sätt. Någon slags dokumentärromaner är de båda, mycket läsvärda är de båda. 

höstvackert på Gunnebo

Inför Sthlm Lit: glöm inte att läsa Hägern!

Egentligen tror jag att jag aldrig riktigt åkte. Jag har dragit med mig byn, orörd. Min ungdoms by, inte den som jag kom tillbaka till för att bo i.

Om bara en dryg vecka börjar vårt samtal om den fina lilla pärlan Hägern av Lise Tremblay inne på Kulturollo läser.  Den har med sina fem korta novelliknande kapitel ett språk och en ton som går rakt in i en landsbygdstjejs hjärta. Den handlar om att flytta bort, flytta hem eller liksom bli kvar. Livet i en bygd som lever upp de korta perioderna när jaktsäsongen och fågelskåningen drar dit turister och sommargästerna är både en försörjning och ett hot mot den invanda tryggheten.

Hoppas många läser och hoppas många vill diskutera med oss!

barnvagnsblues - Ester Roxberg

Hettan ligger som ett lock över Stockholm och på skuggsidan går Agnes med sin barnvagn. Hon har sin lilla dotter i vagnen och hela dagen att fördriva, de andra mammorna på öppna förskolan orkar hon bara inte med och det är för varmt för att vara ute. Och för ensamt för att vara hemma. I ensamheten väntar oron för att göra fel som mamma, väntan på pappan som aldrig kommer och känslan av att vara fången i en kvinnoroll som inte alls passar. Agnes känner sig så instängd och uttråkad att till och med den personlige tränaren verkar vara lite intressant. Agnes tar kommando över det som han kan, hon tränar sig smal och hon svälter sig smal. Livet som mamma har hon ännu inte koll på, men sin egen kropp skall hon återta från barnet som nyligen växte där.

I Barnvagnsblues fortsätter Ester Roxberg sitt utforskande av unga människors liv mitt i samtiden. I debuten Antiloper skrev hon om vänskapen mellan två unga flickor som drömde om att resa bort, komma långt ifrån uppväxtorten, sedan följde Fågelhuset som handlar om livet som praktikant inom kulturbranschen och nu är det dags att skildra föräldraskapet.

Det som är så fint med Roxbergs romaner är att de berättar om ganska vanliga tjejer som är precis som du och jag, de är inte extrema typer utan nästan alldagliga i sina önskningar och drömmar. Agnes, som är huvudpersonen i Barnvagnsblues, är en tjej som många unga mammor skulle kunna identifiera sig med. Livet med ett litet barn är helt olikt det som hon förväntade sig och kanske, kanske undrar hon hur det blev så här. Är hon ens kär i barnets pappa, hur blev livet så mycket vardag plötsligt?

Någonstans så kommer jag att tänka på Karolina Ramqvists Den vita staden när jag läser. Det är Stockholm i extremt väder, det är den unga ensamma mamman som lever i symbios med sitt barn och det är tomheten som inte kan fyllas med hjälp av shopping, träning och svält. De båda romanerna är klart olika men känslan av den undertrycka frustrationen finns där. Frågan som förenar de båda är "hur hamnade jag här"?

i väntan

Utanför virvlar höstlöven i stormbyar och regntunga skyar och jag passar på att bjuda en av Tranströmers dikter. På något vis trösterikt att tänka på de där flingorna ...

TRÄDET OCH SKYN
Det går ett träd omkring i regnet,skyndar förbi oss i det skvalande grå.Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnetsom en koltrast i en fruktträdgård.

Då regnet upphör stannar trädet.Det skymtar rakt, stilla i klara nätteri väntan liksom vi på ögonblicketdå snöflingorna slår ut i rymden.

Dikten är förstås Tomas Tranströmers och den är hämtad ur Dikter och Prosa 1954 - 2004. 

godnattsagor för rebelltjejer - vilken bok!

Godnattsagor för rebelltjejer är ännu en av de böcker som jag läste inför mässan och som inte blivit omskriven här. Nu så - äntligen!

Precis som undertiteln antyder så är det här en textsamling om fantastiska kvinnor/tjejer som kan inspirera unga tjejer eller kanske till och med gamla tanter till att följa sin dröm, vara envisa och inte ge upp utan envetet kämpa för att få göra precis det som de längtar efter. Kvinnliga förebilder från många olika länder och många olika tider samsas här och jag blir genast inspirerad till att bygga en fortbildningsdag på höstlovet kring den här spännande samlingen. Jag tycker mycket om den här sortens texter som är någon slags hybrid mellan fiktion och fakta och jag tänker att de ofta fungerar väldigt bra i undervisningsammanhang. Tidigare har jag arbetat med bilderböcker om t ex Malala och Rosa Parks och nu finns här en stor samling texter om kvinnor från olika delar av samhället. Astronauter, idrottskvinnor, revolutionärer och konstnärer. Musiker, drottningar, författare och modeskapare. Alla ryms de i den här vackert formgivna boken som borde hamna på allas nattygsbord. Jag själv ska absolut ta med mig mitt exemplar till jobbet och väldigt snart försöka genomföra något inspirerande kring den.

100 korta texter som var och en presenterar en extraordinär kvinna, historisk eller nu levande, och dessutom fantastiskt fina illustrationer gjorda av kvinnor från hela världen. Kan man önska sig mer?

Kanske, möjligen att det skulle varit någon mer nordisk kvinna med bland de utvalda. Boken är skriven av italienska journalister och någon övervikt åt italienska och amerikanska tjejer och kvinnor är det helt klart. Samtidigt så har författarna bemödat sig om att ha representation från alla världsdelar och från många historiska epoker. Det kan inte ha varit enkelt att välja ut vilka kvinnors berättelser som skulle vara med, från Norden finns bara Astrid Lindgren representerad och kanske, kanske kunde man klämt in någon ytterligare i den svenska översättningen?