att vara scenarbetare

Som en scen inbäddad i grönskan ligger den där i den skånska bokskogen, en upphöjd plats som kan ses som möjligheternas rum eller som en yta som till varje pris ska erövras och besegras. Så känner jag ibland inför mitt yrke, tudelat är det där med att arbeta i ett kreativt yrke som blir allt mer detaljstyrt. Förändringen skall dessutom ske inför öppen ridå, insyn från alla håll och just nu är mitt scenrum ganska tomt. Nästan öde. Några framkastade tomma kulisser kan jag bjuda på sin höjd. Det ser ganska snyggt ut men är tomt. Öde.

hösttider är handbollstider

När hösten börjar närma sig är det dags för handboll, som jag längtar efter att se några matcher. Tyvärr blir det ju inte med J i matchtröja längre. En era som varat i 11 år är slut och det kommer att bli mycket saknat, inte lika saknat är väl måhända tvättbergen av gigantiska mått. Så sant, så sant att det finns inget ont som inte för ngt gott med sig. Mest trist är det förstås, det finns ju faktiskt handbollslag även i Lund. Kanske blir det nya färger, nytt lag?

Patti Smith - igen

Idag tar musikern, poeten och konstnären Patti Smith mot Polarpriset i Stockholm. I söndags läste jag ett fylligt porträtt av henne i SvD och jag mötte en kvinna med många talanger som verkar ha mycket stark integritet och fantastisk kreativitet. Gästbloggare M läste i vintras hennes självbiografi Just Kids med omslagsbild fotograferad av Robert Mapplethorpe. Hans bilder kan man se på fotografiska fram till den andre oktober. Hoppas kunna kika in!

tematrio - sommarens favoriter

Det var en gång en norsk och en norsk och en brittisk komedienne. Så kort kan jag beskriva sommarens favoriter i Lyrans utmaning.  Nu är det svårt att plocka ut favoriter bland sommarens många härliga läsupplevelser, särskilt när man bara får välja tre men här kommer:

Maskrosfamiljen av Lars Saabye Christensen
Jag förbannar tidens flod av Per Petterson
och
A Tiny Bit Marvellous av Dawn French

Om du blir sugen på att läsa mer om just mina favoriter så är det bara att klicka sig vidare. Varsågod, tre godbitar serverade!

favvoord?

Här är Annas absoluta favoritord på Facebook:


Gillar, Dags, Snart, Packar, Tror, Hejar, Bra, Böcker, Anna, Väl, Tillsammans, Sverige, Slut, Lite, Läser, Lugnt, Hoppas, Gamla, Check, Bok.
 
Herregud, det låter ju som att jag är en ganska positiv typ som gillar böcker. Typ.

sudan - ett delat land med delad litteratur?

9 juli 2011 delades landet Sudan i två: Sudan och Sydsudan. Landet var mycket  omskrivet i media  i samband med delningen, torkan i östra afrika och rapporter från konflikten i Darfur gjorde att jag letade fram de böcker som jag hade liggande skrivna av författare från landet. De senaste veckorna har jag läst Minaret, Utvandringens tid och 40 piskrapp för ett par byxor - alla mycket bra, var och en på sitt sätt. De är olika men en sak förenar dem och det är det muslimska "nordsudanska" perspektivet. Landet ligger där arabvärlden möter afrika söder om Sahara och vad jag förstår är det nybildade Sydsudan mer uppblandat vad gäller olika religioner. Finns där några författare som getts ut i Sverige som stammar från det nuvarande Sydsudan? Hos macondo hittar jag inga, någon som vet? 

många konstiga sökningar blir det...

som hittar till min blogg. Gårdagens tar nog priset:

manga i syra+konst+japan+döskalle

Så besviken den stackarn måste blivit som kom till en medelålders bokblogg utan en endaste döskalle!

beställningen är lagd

Förra året på mässan lärde jag mig att alla bokbloggar av rang har ett snyggt visitkort att lämna till hugade. Nu så, beställt och betalt snygga minivisitkort på moo.com. Hoppas nu att de dyker upp i min brevlåda lagom till mässan, beräknad ankomst är 21 september. Just in Time alltså.

40 piskrapp för ett par byxor

Sudanesiskan Lubna Ahmad al-Hussein bor numer i Kairo, hon kan inte längre resa till sitt hemland eftersom hon för några år sedan beslutade sig för att driva sin sak till vägs ände. Vad var det då hon stred för så att hon inte längre är önskvärd? Jo, rätten för en kvinna att bära byxor på offentlig plats. Enligt ordningslagen i Sudan så är det straffbart att: "på offentlig plats utföra en aktion, eller uppföra sig på ett oanständigt sätt, eller på ett sätt som strider mot den allmänna moralen" och denna lag tillämpas, enligt Lubna, företrädelsevis på kvinnor. Det kan vara att sitta på en bänk bredvid en man, ha opassande icke heltäckande klädsel, sälja te eller promenera utan eskort i en park. De som ertappas "skall dömas till ett piskstraff som inte får överstiga 40 rapp, eller med böter, eller med båda.”. 

Det är mycket spännande att höra en kvinna med så annorlunda erfarenheter berätta om sitt liv, hon växer upp hos sin älskade mormor i en stad vid Nilens strand och hon blir uppmuntrad att tänka själv, läsa, skriva och säga sin mening. Hon föds i ett Sudan där traditioner och religion samsas om att begränsa en flickas möjligheter till ett självständigt liv men små, små steg tas ändå mot jämlikhet. Flickor får gå i skola, flickor får klä sig i västerländska kläder samtidigt som de uppfostras till att bli goda muslimer och hon "renas" genom den traditionella könsstympningen. I mitten av 80-talet införs sharialagar i landet och särskilt befolkningen i den södra delen av landet protesterar med inbördeskrig som följd. Lubnas liv förändras också, hon engagerar sig politiskt, utbildar sig till agronom och journalist och skriver krönikor i tidningarna där hon talar om större öppenhet mot väst och ökad jämlikhet, det är möjligt fram till den dag då hon går på fest i långbyxor...

I 40 piskrapp för ett par byxor berättar Lubna Ahmad al-Hussein om sitt liv, sin kamp för ett jämlikare Sudan och dessutom får jag veta mer om landets utveckling som egen stat och det jag läser kan inte annat än göra mig upprörd. Jag förstår att jag inte förstår allt som har med religionen och kulturen att göra, jag inser att hon skrivit sin bok som en brandfackla för att få fart på diskussionen, jag fattar att det handlar om mer än ett par byxor. Men som hon skriver i sin bok så har ett samhälle spårat ur om människor inte kan gå i skola eller få vård för att statens inkomster går till att finansiera sedlighetspolisens arbete. Det är förtryck i religionens namn och förföljelsen tar sig helt, för mig, absurda uttryck. Hon beskriver en värld där männen i sin rädsla för mindre makt tar till alla medel de kan för att hålla kvinnorna på plats i hemmet och genom att låta sig fängslas och dömas så har hon fått göra sin röst hörd över världen. Hon är en modig kvinna!

Läste i våras Sju stenar till den otrogna hustrun av Vénus Khoury-Ghata, ännu en bild av förtryck i religionens namn. 

mosad läsplatta

är inte lördagens middagsmat utan en högst förfärlig olycka. Jag har mosat skärmen på min läsplatta på väg hem från stugan. Buhu, plötsligt kan jag bara läsa valda delar av en boksida, inget vidare. En smärre katastrof. Snälle maken gav sig genast ut i ösregnet för att köpa en ny. Det är kärlek det, eller möjligen ett stort köpbehov av teknik eller osannolik rastlöshet men resultatet är gott: Ny iRiver med hårt (okrossbart)  fodral.

Edit: Och så fanns den inte hemma som det stod på hemsidan, internetköp istället och plaskevåt man i onödan...

blickar mot korea

Idag börjar friidrotts-VM i Daegu, Sydkorea. Jag kommer att titta så mycket som det bara går och heja lite extra på de svenskar som ska delta. Lite synd är det att tävlingarna går på andra sidan jorden, tidsskillnaden ställer till det så att finalerna går på förmiddagarna när de flesta jobbar. Tur då att det är lördag idag, dessutom riktigt grått ute. Friidrott är perfekt att synka med läsning, simultankapacitet ni vet. Om man är lite intresserad av koreahalvöns historia och nuläget i norr så kan jag rekommendera Barbara Demicks reportagebok Inget att avundas som gästbloggar'n läste i våras och SvD har läst idag. Mycket intressant om ett totalitärt samhälle.

Moderspassion

Mitt första möte med Majgull Axelsson var i hennes roman Aprilhäxan som jag läste och tyckte mycket om någon gång på 90-talet, när nu en ny roman släpptes som e-bok så var jag snabb att låna hem den. Jag hade högt ställda förväntningar om en bok med socialt patos och starka kvinnor som inte infriades inte fullt ut, så sammanfattas mitt intryck. Där fattas en slags värme och jävlar anamma, ilska och handlingskraft som jag hela romanen igenom sitter och väntar på. När det kommer är det för mjäkigt och klent och the happy end är lite för rosenskimrande. Slutet känns som alldeles för lättvindigt med tanke på hur svårt det varit innan att bryta det sociala arvet präglat av jante, småstadsskvaller och missbruk. Sedan är jag ingen fan av katastrofskildringar heller, för min smak så blir det övertydligt med att det ska till en rasande storm och forsande vattenmassor för att kunna vädra ut den unkna kvinnosynen och tvätta bort den stämpel av offer som finns hos människorna i samhället och kvinnorna själva. Nja...

Nåväl, det stormar och regnar som sagt i arvikatrakten och på vägkrogen söker en samling udda existenser skydd undan ovädret. Minna, ägaren, skadas allvarligt och hon berättar sedan sin historia från sjukhussängen. Vi får också lära känna Anette, Marguerite och Ritva, alla är de kvinnor i medelåldern. Precis som titeln Moderspassion antyder så är det huvudsakligen mödrarna som kommer till tals i den här romanen, och hur de i sin tur påverkats av kvinnorna som de vuxit upp med. Historien cirkulerar runt några kvinnor som försöker att vara så goda mödrar som de bara förmår men det räcker inte till, den trygghet, värme och omsorg som de själva saknat kompenserar de med materiella ting, oklanderlig ordning och ett behov att ständigt bli sedda som lyckade, driftiga och arbetsamma. Den ryggsäck packad med skuld och skam över att inte vara bra nog, at inte duga försöker de dölja och de lyckas väl sådär, där finns alltfler sprickor i fasaderna. När den häftiga översvämmningen drabbar områdena kring Glafsfjorden rämnar de uppbyggda murarna och ödeläggelsen i vattemassornas spår ger många av romanens karaktärer anledning att fundera över, och förändra sitt liv.

Vill man höra Majgull samtala om det här med mödrar finns flera tillfällen på mässan. Faktiskt mindre än en månad kvar tills det smäller. Hoppas vi ses där!

Läs vad GP, DN och SvD tyckte om boken också.

arbetsvecka from hell

TYDGIIF

(thankyoudeargoditisfriday)

AIEDFT

(absolutinteendagförtidigt)

allt nödvändigt är med

Dottern har släpat kappsäck efter kappsäck på tåget med klänningar och skor, 1000 scarfar, skärp och smycken. Varit på IKEA och köpt mängder av pryttlar till köket inklusive soppslev, utrustningen borde vara komplett. Talas vid i telefon och hon tvättar, undrande frågar jag varför, med den klädpackningen borde man kunna klara sig en månad minst.
- Jag glömde ta med trosorna. Och osthyvel och potatisskalare fick jag gå och köpa. Och kemiboken från gymnasiet har jag glömt hemma.

Såpass.

mysterierna intar e-boksbiblioteket!

Till alla nybörjarbokslukares fromma så intar nu Martin Widmarks böcker e-lib. Härligt, härligt är det att se allt fler barnböcker i sortimentet. Ska låna mig ett par lagom svåra till en åttaåring som inte gillar att läsa särskilt. Hoppas på att möjligheterna att justera teckenstorlek och intresset för tekniska prylar ska kunna få igång läslusten. Börjar med biografmysteriet! Undras om bilderna kommer med?

vad man kan företa sig i en bilkö...

Lyssna på P1 och bli osannolikt uppdaterad, ringa, mejla och smsa, läsa diverse jobbpapper... Göteborgs trafiksituation har mycket övrigt att önska, jobbar man som jag dit knappt inga bussar går så är det bil som gäller. Tur att det finns internätet och senaste tidsfördrivet är wordfeud. Alfapet mot dottern, vänner och bekanta är helt super när jag står stilla sådär i höjd med Bäckebol. Lite klurigare är det att få petat dit brickorna när jag närmar mig tunneln men det går. Notblad är tunnelordet för dagen.

Är det någon som vill utmana mig så bjuder ni in Joanna91. Väl mött på alfapetsbrädet!

gittan och fårskallarna

På torsdag ska eleverna åka till simhallen för träna på att bli vattenvana, några barn simmar och dyker som sälar och andra har besvärligare att umgås med vatten. Som ledtråd till våra resor så läste vi Gittan och fårskallarna högt för eleverna och de gissade mycket snart vad som var på gång. Jag kan inte annat än smälta när jag hör eleverna småfnissa i bänkarna och ser de fantastiska bilderna. Hur det än är med vad jag tycker om att skolan ska ta mängder av undervisningstid för att vänja barnen vid vatten så kan man ju inte sticka huvudet i sanden. Att vara van vid vatten kan rädda liv, om det sedan ska vara skolans ansvar eller ej diskuterar jag inte här och nu. Gittan är en klok flicka som visar fårskallarna som ligger utslagna på sin ö och försmäktar i värmen med sina tjocka pälsar att det finns ett alternativ, när citronläsken och de använda plåsterna tagit slut där man bor måste man vara modig. Man kan plumsa i, ta sig vidare mot nya platser, där det måhända kan finnas högar av använda plåster. Eller ett iallafall. Underbar text, underbara bilder, underbara Gittan.

tangentbordsslintargen?

Så här i tider när allt ska diagnostiseras till höger och vänster så undrar jag om alla mina felskrivningar här på bloggen är genetiskt betingade, ett inlärt mönster, ett socialt arv? Eller så kan det helt enkelt vara så enkelt att jag har för bråttom!

fladdermusmannen - en bra början...

Då har det äntligen hänt, jag har läst den första boken i serien om den norske polisen Harry Hole. I Fladdermusmannen  kommer Harry till Australien för att undersöka mordet på en ung norska. Han möts vid flyget av en poliskollega, Andrew, som vägleder honom i fallet som snart utvecklar sig till en serie mord. Allteftersom förstår jag som läser att varken Harry eller Andrew har helt enkelt med sina privatliv, Harry träffar dessutom en svensk flicka som också blir inblandad och inte ens kärleken är enkel. Jag får genom mötet med Andrew också möta ursprungsbefolkningens, aboriginernas, historia, myter och livssituation vilket är en av behållningarna med den här historien. Visst märks det, framförallt i beskrivningen av tekniska prylar, att boken är 14 år gammal men det allra mesta av historien håller än. Spänningen är den andra, vilket inte är alls dumt när det gäller en deckare. Jag sträckläste de 300 sidorna under en kväll och jag ville bara vända blad, läste ända till slutet nästan utan kaffepaus. Bra betyg för en deckare! Tror nog att jag kommer att rysa lite extra nästa gång jag går i hajtunneln på universeum...

Nästa del heter Kackerlackorna, ligger på hyllan i min sommarstuga och bara längtar efter att bli läst. Tackar, tackar till den kollega som lämnat hela serien i bokbytarhyllan!

läsborgarmärket

klicka och läs mer om läsborgarmärket...

Terminen är igång och mitt fokus är läslust, smålog lite i helgen när jag läste om Akademibokhandelns läsborgarmärke. Mysig idé, säger en som simmat sig ända till guldmagistern! Funderar över hur vi kan uppmuntra läsandet i skolan utan att det uppfattas som tävling över läsa sidor. Läsandet ska skänka mening, underhållning och tillfredsställelse samtidigt som eleverna just nu befinner sig i "träna mycket för att få flyt" stadiet. Då är en medalj inte så dumt, kanske?

Tillsammans med massor av böcker från bibblan, bokprat, bokblogg, läsläxa och högläsning. Kanske?

tvåan är här

Extremely Loud & Incredibly Close (Jonathan Saffran Foer)

Den här har bloggen skrivit om redan tidigare och tyckt om. Boken är en 9/11-skildring och en New York-skildring om en pojke som förlorar sin pappa i terrorattacken. Denna huvudberättelse är "gripande" som det står på baksidestexten samt orginell och greppet att berätta genom pojken, som är hyperintelligent men inte förstår människorna omkring sig eller sig själv i traumat efter tragedin, är smart och väl genomfört. I en bihandling berättas om förhållandet mellan pojkens farmor och farfar, gripande även detta men med en något sökt twist som kanske känns lite väl mycket "språkvetarexperiment" om man skall vara grinig. Och som en tredje komponent finns det ett grafiskt formexeperiment som jag skall ägna resten av det här inlägget åt att ifrågasätta.

En roman är ju normalt en enkel skapelse rent formmässigt. Förutom texten i sig, och eventuellt bruket av kursivering och fetstil etc, är det bara kapitelindelningen som är en del av verket. Om man läser en biografi så brukar ett par sjok av bilder finnas med, men dessa kan uteslutas eftersom texten i allmänhet inte refererar till bilderna - man kan se bilderna som "extramaterial". Foer har däremot bilder som en direkt del av berättelsen. Han återger också anteckningar gjorda av personerna i berättelsen med ibland bara en enstaka mening per sida (ibland tomma sidor) och ibland med korrigeringar med rödpenna. På ett ställe förstärker han tempot genom att gradvis skriva texten med mindre och mindre utrymme mellan bokstäverna tills det blir oläsligt (och förblir så i tre sidor). Boken avslutas med bilder på ett väldigt elegant sätt. Är det bra gjort? Ja, det är bra gjort. Tillför det något? Oftast. Skall vi hålla på med sådant här? Nja.

Redan min gamle husgud Vonnegut (som jag härmed lovar att aldrig kalla "husgud" igen) kryddade sin naivistiska text med naivistiska egna teckningar när han behövde hjälp att förklara vissa fundamenta ännu tydligare, men det vi har att göra med här är mer av typen formexperiment och jag kan inte skaka av mig känslan av att dessa är en reaktion på de nya medierna snarare än en framkomlig väg för romanen. Läste en artikel i somras där det hävdades att nya medier alltid har ägnat sig åt att analysera de gamla som de på sikt troligen kommer att ersätta (bokbloggning är ett uppenbart exempel) och naturligtvis finns det åt andra hållet en påverkan och en frestelse i att göra romanen till en multi-mediaupplevelse (när digitalböckerna utvecklas får vi se vart det tar vägen). Kalla mig purist, men det kan bli som när jag klär mig lite för ungdomligt - dvs pinsamt - och även om Foer kommer undan med sina hipsterchinos så kanske han kunde låtit bli att rulla upp dem. /Gästbloggare M

bryggsamtal

- Anna, du är ungefär som min fröken.
- Jaså, är jag det?
- Fast kanske liiiiite snällare då.

Imorgon är det skola igen. Jag önskar alla en härlig uppstart på den nya terminen, både stora och små.

istället för ett gratulationskort

Idag fyller min kusin M halvsekel. För att ha något trevligare att lägga vår present i än ett vanligt kort så har jag pysslat ihop ett litet album. Några av uppslagen kommer här, på varje sida finns rader som förhoppningsvis kommer att fyllas med minnen om jubilaren. Albumet skickar jag runt idag på kalaset, hoppas nu att alla mostrar, morbröder och kusiner har ett härligt minne att bidra med!

dags att kesa, skutta, hoppa och jerka igen!

Annika har en av bokbloggosfärens mest trogna utmaningar, varje fredag ställer hon en fråga och så hoppar vi runt på varandras bloggar och läser svaren. Äntligen dags igen för bokbloggsjerka!

Vad är det som gör att du fortsätter läsa en bok du har påbörjat och vad får dig att sluta läsa den för att stoppa tillbaka den på hyllan för all framtid?
Först och främst är det spännande livsöden i romanform som lockar mig, där måste finnas människor som jag kan relatera till och ett driv i berättelsen, jag vill samtidigt gärna kunna reflektera och fundera över människornas handlingar och val. Utspelar sig allihop i en spännande miljö så fångas jag än mer, det behöver inte vara extremt eller exotiskt men gärna väl beskrivet utan att bli långrandigt. För att en bok ska kvalificera sig på aldrigmeralistan krävs dålig korrekturläsning, slarv med språket i ordval och kommmatering, dåliga översättningar där orginalspråket lyser igenom i ordval och meningsbyggnad. Listan skulle kunna göras längre men för att inte framstå som språkpolisen nummer ett så slutar jag min uppräkning här.

Glöm nu inte att jerka runt och kommentera hej vilt, jag börjar mitt motionspass genast!

jag förbannar tidens flod

Frågan är om tiden i Per Pettersons roman rusar fram eller stilla meandrar sig fram genom tillvaron. Jag förbannar tidens flod låter liksom inte alls lika levande och upprört som det norska Jeg forbanner tidens elv; älven brusar och forsar, stilla flyter floden. Ett är säkert att när sonen Arvid börjar sin historia så väljer han att berätta om den gången när tiden var utmätt för modern i familjen. Det är 1991, hon får ett cancerbesked och far då genast hem till Fredrikshamn för att träffa sin gode vän och göra en resa som, för henne är absolut nödvändig. Hon reser tillbaks till Läsö där hon en gång födde sitt oäkta barn, där hennes drömmar och ambitioner om utbildning fick stå tillbaks. Istället hamnar hon i Norge på ett fabriksjobb med Günther Grass romaner i förklädesfickan. När sedan son nummer två, den önskade, han med läshuvudet som ska få den utbildning modern aldrig fick och sedemera berättare av hela historien, blir kommunist och hoppar av skolan för att arbeta på fabrik som en riktig medlem i det fjärde ståndet blir relationerna kyliga och ansträngda. Vistelsen tillsammans med mor i sommarstugan väcker minnen från från barndom, ungdom och vuxenliv som flätas samman till en historia där det dessutom är säkert att tidens flod går inte att stoppa och öppnar man spjället till minnenas flod så är de också svårstoppbara. Ändå blir liksom inget sagt, tiden bara rinner förbi. Det är med ett citat från Mao som boken fått sitt namn "Jag förbannar tidens flod" och Per Petterson beskriver hur Arvid tittar på Maos porträtt över sängen och tänker:

Det visade (...) en som kände tiden härja med kroppen som jag själv hade känt många gånger, hur tiden helt plötsligt kunde komma ikapp mig och fara omkring på insidan av huden som små, små elektriska stötar, och det gick inte att stoppa dem, hur gärna jag än ville. Och när de till slut upphörde och allt blev stilla hade jag redan lite grann blivit en annan än den jag var förut, och ibland gjorde det mig fullständigt uppgiven. (s 65)

Vackert avskalat och närmast poetiskt språk, härligt bildspråk, snillrikt sammansatt berättelse i flera olika tidsplan, underbara miljöbeskrivningar. Ännu en hyllvärmare som har fått ligga hos mig och vänta alldeles för länge. Den här boken var värd mycket bättre, som till exempel att läsas, den var också tillräckligt bra för att få Nordiska rådets litteraturpris 2009.  Kanske hade den varit ännu bättre på norska? Jag får leta fram mitt exemplar av Ut og stjaele hester som jag köpte i Oslo för mycket länge sedan och träna lite på nabospråket helt enkelt.

När jag tänker rätt på det så känns språket i Jag förbannar tidens flod besläktat med Utvandringens Tid som jag just läst. Blå pärlor!

att kunna se sig själv i spegeln



Giant Aid Rabbit med glasögon av Kent Karlsson

Mitt i Pilane skulpturpark har den vita kaninen tittat upp hur sitt hål, på öronen har han stora röda kors och brevid ligger de tappade glasögonen. Det är ju inte annat än att man uppmanas att titta noga på sig själv och fundera över om man gillar det man ser. Giant Aid Rabbit påminner oss på ett härligt lekfullt sätt om att tänka på de som har det svårt, just nu kanske lite extra på människorna på afrikas horn men jag vill ju inte att min gåva ska falla handlöst ned i ett svart hål. Precis så absurt som livet ter sig i Alice i Underlandet ter mig det fatum att nödhjälpen till Somalia inte kommer fram. Under tiden som människor roffar åt sig och skor sig så dör barn, ska vi sluta hjälpa? Jag vet inte, men det känns ju som att jag måste fortsätta skänka till Unicef, Röda korset eller någon annan hjälpande hand. Det blir liksom lite enklare att se sig själv där i spegelglasögonen då.

dags för tjörn runt



kulturkalaset: dagens tips

Vad sägs om utomhus bio på kronhusets gård? Melancholia av Lars von Trier visas klockan 21.45.

arbetsveckans upplägg behöver justeras...

Arbetskamrat M har ett lysande förslag till förändring av arbetsveckan:

2 dagar arbete, en heldag scrapping, 2 dagar arbete.
Jag fyllde på med: spa på lördag och söndag får vi vila...

Det förslaget behöver inga justeringar. Klubbat och klart!

dags att spekulera så smått

Lyran utmanade redan i april - hittar vi den kommande nobelpristagaren månntro?



Jag har hamnat mitt ibland litteraturpriser med mina tankar. Kanske för att jag ibland gillar det där med att spekulera och tävla så smått... Hur har ni det med spekulationerna, har de satt igång hos er ännu?

Lyrans Noblesser har en bokblogg där nobelpristagare i litteratur lyfts fram nu och då. Mitt läsande av pristagare tog mer eller mindre slut för några år sedan eftersom jag bestämt att läsa alla. Tröttnade efter ett trettiotal och läser nu bara de som jag verkligen lockas av. Vargas Llosa var inte en av dem, hoppas nu på en pristagare i december som riktigt väcker mina livsandar. Lyran påminde oss redan i april om att det är dags att börja läsa blivande pristagare, man vill ju gärna ha ett liten hum om kommande vinnare. Dessutom är det en hel del prestige inblandat. ;-) Dags att kolla in listan inför höstens läsning? Hon har valt författare - några titlar har jag lagt till. Fetstilar de författare jag läst och länkar till de texter som finns här på bloggen...

A.B. Yehoshua
Alice Munro - har läst: Kärlek, vänskap, hat, Nära hem, För mycket lycka
Amos Oz - har läst: En berättelse om kärlek och mörker
Assia Djebar - har läst: Sultanbrudens skugga, Ingenstans i min fars hus , vill läsa: kärleken, kriget
Chinua Achebe - har läst: Things Fall Apart
Cormac McCarthy - M har läst Vägen, No Country for Old Men 
Don DeLillo - M har läst Point Omega 
Gitta Sereny - har läst: Albert Speer och sanningen, Tyskt Trauma, Fallet Mary Bell
Haruki Murakami - har läst: Norwegian Wood, Sputnikälskling, Kafka på Stranden, Fågeln som vrider upp världen, 1Q89 bok ett, 1Q89 bok två. M har dessutom läst: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning
Ian McEwan - har läst: Hetta, M har läst Lördag
Ismaïl Kadaré
Javier Marias
Joyce Carol Oates - har bl a läst: Det var vi som var Mulvaneys, Blonde, Mitt i livet, Fallen, Dödgrävarens dotter, Älskade Syster, Mörkt vatten, Stor i käften, Freaky Green Eyes, Snygg, Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg
Ko Un
Margaret Atwood - har läst: Kattöga
Maryse Condé - vill läsa: Desideria
Michael Ondaatje - har läst: Den engelske patienten, Resan hem
Milan Kundera - har läst: Varats olidliga lätthet
Nawal el Saadawi - har läst: Törst, Röst ur djupet, Den stulna romanen,
Ngugi wa Thiong'o - vill läsa: Wizard of the Crow
Nuruddin Farah - vill läsa: Adams revben
Paul Auster - har läst: Dårskaper i Brooklyn, Orakelnatten, Illusioner, Osynlig
Per Petterson - har läst: Ut och stjäla hästar, vill läsa: Jag förbannar tidens flod
Peter Carey
Philip Roth - har läst: Amerikansk pastoral
Salman Rushdie - har läst: Midnattsbarnen, Morerns sista suck, Marken under hennes fötter
Tomas Tranströmer - vill läsa 
Thomas Pynchon
 
Hur är det med bloggens läsare? Har ni några andra kandidater eller favoriter?

Undras nu om Lyran har prickat rätt? Skulle man välja pristagare efter vilka böcker just jag läst så skulle vi få en amerikansk eller egyptisk kvinna alternativt en japansk man i år. Inte mig emot!

hemköp ett minne blott?

Den lilla flickan som ständigt lekte affär har nu prövat hur det var på riktigt och vem vet hur livet blir framöver,  men så jättemycket Hemköp kanske det inte blir. Många lärdomar är det som är dragna av ett års arbete bakom disken i charken, bl annat att psykologyrket som livsbana inte var bara lockande.

- Du vet, man träffar så mycket folk mamma...

Dags att dra vidare mot nya utmaningar men ett är då säkert, att sötare biträde har de aldrig haft!

kulturkalaset: dagens tips

Klockan 15 - 17 kan alla vuxna som gillar att skriva vara med på en skrivworkshop. Platsen är Göteborgs konsthall och allt material man behöver finns att låna, leder alltsamman gör Sara Hallström. 

siri - en augustpriskandidat?

Det har tagit mig ett tag att läsa Lena Einhorns roman Siri och ännu längre att skriva om den. Det här är en bok som känns snudd på en dokumentär och läsningen behövde ta sin tid. Vi möter adelsfröken från Borgå som gifter sig med en officerare och finner livet begränsat av sin ställning, hon drömmer om ett liv vid teatern, drömmer om en man som kan lossa henne från både konvenansen och äktenskapets bojor. Hon finner August och kärleken som startar upp i förundran och jämlikhet slutar i förtal och galenskap. I En dåres försvarstal hör vi Augusts historia, i Lena Einhorns roman Siri von Essens. Detta är helt klart en möjlig kandidat tilll augustpriset, välskriven och med ett flammande feministiskt budskap, men frågan är i vilken klass den kan bli nominerad i, för mig är det mer i fackboksklassen än i den skönlitterära.Vill man läsa fler tankar om boken så har SvD en riktigt intressant skriven recension, DN skriver och på bokmässan kan man gå på programpunkten Två kvinnor vid Strindbergs sida. Än en gång, superbra med e-bok som ges ut samma dag som den inbundna, klickade mig in på bibblan och vips: Siri i min läsplatta.

kulturkalaset: dagens tips

Eldkvarn, Götaplatsen 20.15

allt nödvändigt inköpt!

Studierna närmar sig och vad kan man mer behöva än en almanacka, anteckningsböcker, stiftpennor, kursbok och muffinsformar? Inget! Iallafall inte om man ska läsa kemi.

i sakta mak på den afrikanska listan

Lyrans afrikanska innehåller 100 titlar jag skulle vilja läsa någon gång. Det går sakta framåt, just nu är det 45% lästa här hos mig. Man måste ju tänka på "pocenten" så hösten blir mer afrikansk än våren - vilket inte lär bli särdeles svårt ;-) Vilken bok skriven av en författare från den afrikanska kontinenten är din favorit?

utvandringens tid - klassiker från Sudan

 "Världen går vidare med eller mot vår vilja. Jag går liksom miljontals andra människor, styrd av vanans makt, i en lång karavan uppför och nedför, en rast och sedan vidare."

Utvandringens Tid av Tayeb Salih är en arabisk klassiker som kom ut första gången 1969 och jag kan läsa att den 2001 utsågs till 1900-talets viktigaste arabiska roman. Härligt fyndade jag den på bokmässan och själva boken är så vacker i min hand, den mörkt blå färgen sätter den melankoliska ton som slingrar sig genom boken. Tayeb Salih är från Sudan, han presenterar sig som afrikansk muslim och religionen framställs som ett pålitlig gammal vän i en föränderlig värld - någon man respekterar men också utmanar ibland. 

Det är byn vid Nilens strand som är romanens skådeplats, runt omkring breder öknen ut sig och ett återkommande bildspråk är resan, resan från och resan till. Till byn återvänder berättaren efter att ha studerat poesi i England och där har också den mystiske Mustafa Sa'id bosatt sig. Med tiden vecklar berättelsen ut sig och gränserna mellan berättaren och Sa'id suddas alltmer ut.

Det här är en liten kort roman med ett glimrande innehåll, bildspråket och miljöbeskrivningarna är fantastiska och den har ett tydligt politiskt budskap. Kolonialism, utbildningssystem och kvinnlig omskärelse är några ämnen som skickligt diskuteras, ofta är de de äldre i byn som är sanningssägarna. Berättelsen om hur  Mustafa Sa'id, som är den förste sudanesen som får möjlighet att studera i England bittert hämnas det koloniala förtrycket genom att förnedra deras kvinnor är fascinerande och det kan vara svårt att helt greppa det fatalistiska sättet att leva. Han väljer att flyta med floden och budskapet är att vi följer våra öden såsom floden rinner mot havet.

Om den stöter på ett berg, viker den av österut. Om den rinner ut på en låg slätt, fortsätter den åt väster. Men förr eller senare stadgar den sig i sitt förutbestämda lopp mot havet i norr.

Vill man läsa mer en ordentlig genomgång av Utvandringens Tid  så har Sigrid Kahle skrivit ett intressant efterord där hon både diskuterar innehållet och samhällskontexten. Kan också passa på att tipsa om den fina hemsidan Macondo som är en sökbar förteckning över författare och litteratur som kommer från länder utanför Europa. Många, för mig okända, författare finns att upptäcka där. Tills dess kan jag leta fram mitt gamla ex av Joseph Conrads Mörkrets hjärta, det är inte utan att där finns vissa likheter!

kulturkalaset: dagens tips

Hela kulturkalaset pågår Göteborgs Poesifestival, Stadsbiblioteket mellan 10 - 22.

ett paket kommer lastat med något som börjar på b

Nyheter från Weylers förlag

vad tror ni om august i augusti?



(klicka på bilden så kommer du till hemsidan)

Runt om i bokbloggosfären har spekulationerna kring Augustpriset börjat snurra så smått. Hos Enligt O finns en gedigen lista över tänkbara kandidater, hon har i sin tur lånat stommen från Paperback Lover. Klart att det är spännande att ha läst så många av de nominerade som möjligt när nomineringarna väl kommer, eller hur? För min del är det så att jag vill vara med på tåget och inte missa årets mest läsvärda böcker. Det vore ju synd. :-)

Några av titlarna på deras listor har jag läst:

Annika Thor – Om inte nu så när
Anna Schulze – Att ringa Clara

Elin Boardy – Mot ljuset

Lena Einhorn – Siri
Linda Olsson – Det goda inom dig

Anneli Jordahl – Augustenbad en sommar

Några ska jag läsa:
Anna-Karin Palm – Snöängel
Jesper Högström – Drömmar av plåt
Johanna Nilsson - Gå din väg men stanna
Kjell Johansson – Det var inte jag
Majgull Axelsson – Moderspassion
Torbjörn Flygt – Outsider
Sofia Nordin – Gå sönder, gå hel

Några ska jag fundera på att läsa:

Anna Fredriksson – Sommarhuset
Carolina Fredriksson – Flod
Elsie Johansson – Då nu är jag
Jan Guillou – Brobyggarna
Vibeke Olsson – Sågspån och eld

Just nu ska jag fundera ordentligt på vad jag ska skriva om boken Siri, en roman av Lena Einhorn som i allra högsta grad har ursprungs-August med i handlingen.

men hallå?

- Jag tycker man har alldeles lagom med fritid i en vanlig jobbvecka.

Men hallå, hur tänkte du nu?

stressbulekvinnan?

Stressbeulenmann av Erwin Wurm

Idag börjar arbetsåret igen. Inget övrigt att tillägga.

styltor på gång

När min syster fyllde sex år fick hon styltor som pappa hade tillverkat, de blev snabbt poppis och alla på det kalaset skulle återuppleva det där med att gå på styltor. Till och med min farfar som då var över åttio stolpade runt till allas förtjusning. Nu är det exakt 35 år senare men styltor är fortsatt spännande. T är det som är sex år och visst är det med styltor som att simma och cykla, har man en gång lärt sig så kan man. Även 35 år senare, det är ju bara att hålla balansen!

firar stora Knausgårdsdagen idag

Långa intervjuer i SvD och blogginlägg i DN, sommarprat kl 13.

Mina tankar om kampen del ett finns här!
Ser fram emot fler delar som e-bok...

Edit: Sommarpratet var precis så bra som jag trodde det skulle bli. Lyssna!

minaret - ropar ut religionens helande kraft

Minaret börjar i Karthoum, Sudan. Den unga flickan Nawja lever ett priviligerat tonårsliv med modekläder, västerländsk skolgång, diskoteksbesök och tjänare som sköter om hemmet. Fadern är en av presidentens närmsta män och när det sker en statskupp blir han arresterad och avrättad för korruption. Fallet blir dramatiskt och familjen flyr till London där modern snart också dör. Tvillingbrodern går ned sig i missbruk och hamnar i fängelse, kvar blir Nawja. Utan ordentlig utbildning är det livet som hemhjälp i olika muslimska familjer som är det enda alternativet.

Nawjas bakgrund gör att hon känner sig alltmer utanför, när modern dör så blir hon inbjuden att bli involverad i livet i moskén. Det gör att hon kan känna allt starkare samhörighet och skapa en muslimsk identitet, ritualerna, kläderna och halalmatlagningen skapar den trygghet som hon saknat och vännerna, bönerna och föreläsningarna i moskén bildar ett socialt sammanhang där hon är både respekterad och omtyckt. Hon byter, av både tvång och senare eget val, livsstil från ett egoistiskt liv med ytlighet och konsumtion som enda mål till ett rofyllt liv fyllt av ödmjukhet och acceptans och någonstans här utmanar Minaret mig och mina föreställningar. Religionen beskrivs som en sammanhållande och helande kraft som hjälper Nawja att leva ett liv i harmoni, bruket av slöja, särskilda avdelningar i moskén för kvinnor och arrangerade äktenskap beskrivs som en frihet för kvinnan och det är en bit från de jämställdhetsideal som jag själv vuxit upp med.

Det både känns och märks att Leila Aboulela har skrivit en roman där hon använt egna erfarenheter, hon är född i Kairo, uppvuxen i Sudan, har studerat i London och bor numer i Förenade Arabemiraten.  Det är en vacker, lågmäld och närmast poetisk roman som hon skrivit som ger mig ett nya perspektiv och utmanar min världsbild,  Minaret är en titlel som ingår i Lyrans Noblessers resa jorden runt. Resan kommer till Afrika först senare i höst men jag tjuvstartade litegrann. Det är jag glad för, Minaret är en av sommarens allra bästa läsupplevelser!

sommarstugebokhyllefynd 4

Flickvännen går instängd runt i det perfekt skötta huset, hon tränar sin kropp och väljer kläder med omsorg, hon lägger en omsorgsfull makeup och bjuder sina vänner på kokain och bubbel. Och så väntar hon. En klaustrofobisk och otäck känsla trycker läsaren in i det på ytan lyckade livet där lyxen visar sig betalats av yrkeskriminalitet och där Karin förtvivlat försöker övertyga sig själv och de andra flickvännerna att hon trivs. Den glättade fasaden där det handlar om att vara åtråvärd, att bli omhändertagen blir ett fängelse som känns altmer kvävande.

Karolina Ramqvist har med sin roman Flickvännen skrivit ett kvinnoporträtt som jag blev så upprörd över att läsa, det är långt från damtidningarna glamorösa hemma-hos-reportage. Karin har utplånat sig själv och lever för att behaga och berättelsen går inte att släppa, jag vill ju tro att hon tar tag i sitt liv, gör något mer än bara väntar! Jag får följa flickvännen under ett par dagar och inte mer. Jag hoppas under hela läsningen att hon ska våga bryta sig ut ur sin vackra yta och skapar sig ett eget liv. Om det vet vi inget, men jag vet att det här var riktigt bra!

fel men ändå rätt

Sätter på kaffe, hämtar mina morgontidningar i den vita brevlådan i vägkrysset och inser att utdelaren idag lämnat fel stockholmstidning. Sida vid sida med GP ligger DN. Vilken tur att det var just på en lördag - rubriken BOKSOMMAR. slår emot mig och boksommarkritiken för dagen handlar om Himmel över London och Siri. Två e-böcker som jag alldeles nyssens läst, alltid spännande att läsa vad andra funderat över och faktiskt kul att ha läst böcker som recenseras, extra guldstjärna till de förlag som släpper romanerna som e-bok. Linda Olssons Det goda inom dig är den tredje jag prickat in de senaste veckorna. Det gör att sådana som jag, vanliga läsare utan rec ex, får tillgång till de allra senaste titlarna. Dessutom kunde jag i DN idag läsa en intressant intervju med Jan Guillou och text om Kristin Lavransdotter. Tackar, tackar snälla utdelaren. just idag fick jag fel men det blev ändå rätt.

Ps. SvD har förstås också recension på Himmel över London idag. Fördömligt ligger den på nätet också...

steget - såhär den sista skälvande semesterdagen

Steget
Jag måste ge mig själv en dag, då min tanke strövar fritt,
en dag då jag tar mitt första steg och vet att det steget är mitt.
Jag vill vakna upp i ett eget rum och resa mig upp, och stå på golvet
en stund och fråga mig själv åt vilket håll jag ska gå.

Ett steg i sänder!
Sedan ett steg till!
Det blir härligt att se vad som händer
när man går åt det håll man själv vill!

Jag måste få fråga mig själv vem jag är
och varför jag gör det jag gör.
Jag kan inte leva med dörren stängd om mitt liv står därutanför.
Och ropar man på mig från alla håll så svarar jag: -Vänta en stund!
Idag vill jag följa min egen röst. Idag är ingens hund!

Ett steg i sänder!
Och sedan ett till!
Det blir härligt att se vad som händer
när man går åt det håll man själv vill!

                                                                                             Kent Andersson

sarahs nyckel ställer oss en obekväm fråga

Min läsning av Tatiana de Rosnays spännande och gripande roman Sarahs nyckel börjar med stor förväntan och en aning förvirring. Jag hade blivit tipsad om boken  från många håll; arbetskamrater, bloggisar, facebookkompisar- alla har hyllat den här franska romanen som utspelar sig i två tider.

I Paris 2002 bor Julia, journalist, uppvuxen i Boston, gift med en fransman och de håller tillsammans på att renovera en lägenhet som de ärvt av mannens farmor. Hon får i uppdrag att skriva en artikel inför 60-årsdagen av Vel' d'Hiv, en mörk dag i Frankrikes historia. Nutid och dåtid blandas snart samman och Julias undersökningar leder till att hon får ompröva sitt eget sätt att leva.

Samtidigt får jag som läser följa Sarah och hennes familj i Paris 1942. Berättelsen börjar i juli då den franska polisen bultar på dörren och alla judar skall samlas ihop och skickas till lägren i Öst, Sarah gömmer sin lillebror i en hemlig nisch i väggen och låser ordentligt om honom så att han inte ska kunna hittas. Snart förstår Sarah att det kommer att bli svårt att komma tillbaks i tid för att rädda sin bror och vägen tillbaks från interneringslägret till Paris blir allt mer desperat och fylld av strapatser. Det är här som förvirringen slår till, jag tittar på omslaget till min pocket och tänker mig långt in i romanen att Sarah är sådär 6 år, som flickan på bilden är. Sarahs sätt att handla stämmer inte med bilden och det visar sig i texten att hon är 10 år, en stark och envis tioåring. Det tog mig halva boken för att få ihop omslaget med karaktären. Ibland är omslagsbilden viktigare än vad man tror...

Tatiana de Rosnay petar i sin roman på något som är mycket intressant och tämligen obekvämt att fundera kring, hur människorna i en nation förhåller sig till otäcka handlingar i det förflutna. I romanen berättas om förträngda och bortsorterade minnen som upprör och oroar många år senare och frågan om personligt eller kollektivt ansvar för sina handlingar ligger däri bakgrunden och poppar upp i både då och nutid. Aktuellt i tidningarna har vi ju vårt eget kungahus anknytning till nazismen, Henrik Arnstad skriver i GP idag en spännande artikel med rubriken Varken dold eller hemlig förföljelse där han menar att det är viktigt att minnas att "Myter finns därför att de behövs. ... Myter skapar identiter - både kollektiva och individuella." och svaret på frågan "var kommer jag ifrån?" kan bli obekvämt att hantera. Rosnay låter i sin roman amerikanskan, den tillsynes historielösa och ovetande, ställa de obekväma frågorna om Vel' d'Hiv. Många har svårt att svara, precis så som många här i vårt land har svårt att svara när det kommer till den svenska inblandningen i nazisternas hantering av människor eller för den del flyktingar här och nu. Läser man Om inte nu så när av Annika Thor så får man sig en rejäl ögonöppnare. Henrik Arnstad menar att skulden aldrig kan gå i arv men det är vår plikt att förhålla oss aktivt till den, diskutera och minnas fakta och sticka hål på myterna vi använder för att hantera och leva med vår historia.

Tack till Massor av Ord för bokbytet, ska nu genast skicka vidare boken till nya läsare. Det är den värd, alla rekommendationerna och hyllningskören ansluter jag mig till och lämnar den i bokbytarhyllan på jobbet på måndag. Liten varning dock för  att den blir ngn för sentimental för mig på slutet. Lagom hade varit bäst, kan ändå bli så att jag kollar in filmen också, även den tokhyllad!

stockholm har hittat hit!

Liljekonvalj - Klara Kristalova

Jippi! Sent omsider i sommarens tid har Stockholm hittat till ön. Igår, torsdag den elfte augusti, så kunde jag läsa i SvD om två av Tjörns stoltheter nämligen Akvarellmuseet och Pilane Skulptur. Passa nu på att läsa några tankar om årets utställningar  och deras rubriker är: Lyckat försök att gå utanför gränserna och Ett möte med svärtan. Välkommen till bästa kusten för att besöka dem, båda utställningar finns kvar någon vecka in i september och det är värt. Lovar. Mina reflektioner om årets och förra årets utställningar hittar man här. Gör som stockholmstidningen - hitta hit!

välkommen på kalas

i brist på den äkta varan...

Ståtlig och grann är den, sensommarens drottning.



semsterläsningen sammanfattad och klar

- Ja, jag har läst mängder av bra böcker. Sådär trettio ungefär ur diverse olika genrer. Romaner, barn och ungdom, fack och deckare. Svenska och engelska. Riktiga höjdare var:

A Tiny Bit Marvellous, Dawn French med en tragikomisk knytnäve rakt in i tonårsfamiljen

Om inte nu så när,  upprörande dokumentärroman om svensk flyktingpolitik skriven av Annika Thor

Det goda inom dig, vemodig och viktig roman av Linda Olsson

Extremt högt och otroligt nära, NY efter 9-11. Safran Foer leker med både språket och formen, underhåller och berör

- Nej, jag har inte läst allt det där jag tänkte. Inte på långa vägar.

Förväntan inför sommarlovet var stor, jag hade beställt en och annan bok på adlibris,  lånat massor av böcker på bibblan och bytt till mig flera titlar som jag längtat efter att läsa. Stapeldiagrammet på sommarstugetrappan visade med tydlighet att jag inte skulle kunna hinna läsa allt även om jag läste en bok om dagen. Dessutom hittade jag till en ny stapel under sommaren - e-böckerna. Lite lässtress ledde det faktiskt till, de där långa och mer krävande böckerna kändes inte alls som härliga litteraturupplevelser utan mest som måsten som tog lite för mycket lästid. Trist. Lite mer på lust och känsla så blir det en skön läshöst. Ska bara läsa... och ... och... och så ska jag gå på mässan också!

sommarstugbokhyllefynd 3

Jag gillar att läsa romaner av Joyce Carol Oates, hon är otroligt produktiv och skriver ofta om människor som hamnat lite utanför samhället. Jag har läst många av hennes böcker, både för vuxna och ungdomar och en av mina favoriter är Fallen som börjar med att en ung man kastar sig ut i Niagarafallet. Hans änka Ariah väntar förgäves på honom på smekmånadshotellet och lär under väntetiden känna Dirk Burnaby, berättelsen handlar sedan fortsatt om Ariah och Dirk och deras familj. De lever i skuggan av Fallet och hela romanen beskriver hur familjen alltmer förfaller, dras med i tidens ström utan att kunna vända om.

Andra böcker av JC Oates som jag skrivit om här på bloggen är Min syster, min älskade och  Dödgrävarens Dotter. En dag ska jag skriva ordentligt om Blonde och läsa En fager Mö. Det står på "attgöralistan" när jag tänker på J C Oates. Hoppas att Svenska Akademin också tänker på henne när det är dags för nobelpris!