xiaolu guo - aktuell på mässan och på kulturkollo

Igår kunde man på Kulturkollo läsa en fin intervju med Xiaolu Guo och jag passar på att reprisera min text om hennes roman som jag läste i påskas.

Jag är Kina är en påskgul roman som passar fantastiskt bra att läsa en långhelg som denna. Den är en text som är både lättläst och synnerligen tänkvärd. I lager på lager diskuterar Xiaolu yttrandefrihet, diktatur och livet som dissident samtidigt som en vacker kärlekshistoria vecklas ut framför våra ögon. Genom brev mellan Mu och Jian, lappar och dagböcker får jag som läser följa två ungdomar i Kinas väg mot medelålder. Det framgår ganska snart att Jian var med på Himmelska fridens torg och att han protesterar mot regimen genom sin punkmusik. Han möter Mu vid en volleybollplan och deras kärlekssaga börjar. När boken börjar är de inte längre tillsammans och vad som hänt dem är det som driver berättelsen framåt.

Som översättare och uttolkare av av alla dokumenten finns Iona, översättare i London som en dag får en hel mapp full av papper i sin hand. Hon försjunker in i sitt arbete och blir helt uppslukad av Mu och Jians öden. Det är den delen av romanen som jag mesta av allt tar med mig från den här boken. Ionas funderingar och idoga arbete med översättningen av Mu och Jians brev och dagböcker, Xiaolu vrider och vänder på språket och erbjuder ibland flera olika översättningar. Genast tänker jag på Anna Gustavsson Chens fantastiska inlägg på kulturkollo när hon beskriver sitt arbete med attöversätta klassisk kinesisk dikt. Det där med att översätta är spännande och så mycket mer än att bara översätta ord för ord.

Ord, symboler, verbala yttringar. Ibland är de tydliga, ibland dunkla.  

Iona bygger en bro av innebörden i deras brev och hon måste välja rätt ord för att byggnaden inte ska falla ihop. Det är svårt. Engelskans arabiska bokstäver och kinesiskans orientaliska tecken är inte några naturliga sängkamrater.  

Läs också Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande - skriven av samma författarinna, också den riktigt härlig läsning.

Cilla Naumann om skrivandets hantverk

På författarbokcirkeln under årets bokmässa så pratade Cilla Naumann mycket om sitt skrivande och en av alla anteckningar jag har i mitt block lyder typ:

Jag jobbar hela tiden med språket, skriver, stryker, skriver, styrker och det strukna lämnar alltid spår i den färdiga texten. Tomrummen av det strukna finns där och de fragment av texter som lever kvar genom alla bearbetningar, som överlever processen blir till de byggstenar som romanen konstrueras kring.

(ur minnet från i lördags, 20150925, så inget direktcitat)

Veckan på Kulturkollo handlar om skrivandet. Kolla in!

att skriva: författaren i familjen

Kulturkollo har ny temavecka och den handlar om skrivandet. Jag bjuder en repris på en härlig fransk roman. Från 2014: 

Författaren i familjen är en typisk söndagsroman. En så'n där bok som man behöver en ledig dag för, som när man börjat läsa inte går att sluta. Grégoire Delacourts debut är samtidigt både lättsam och fylld med djupaste allvar. Han berättar om Édouard som när han är sju år gammal läser upp en vers på familjemiddagen och plötsligt har han blivit författaren i familjen. Han blir hoppet om förändring, hoppet om ett annat, spännande liv.

 När jag var åtta år hade jag inget att skriva om längre.

Barndomens lyckliga tillstånd där allt är möjligt vittrar snart bort, familjen faller sönder allt mer och Édouard skickas på internatskola. När han kommer hem efter studenten har hemmet upplösts. Pappa har flyttat hem till sin mor ovanpå familjens affär, mamma drömmer om att bli ung igen, den handikappade lillebrodern lever på institution, lillasyster önskar bara bli vuxen. Och Édouard ska bli författare, han går in för det med liv och lust men orden kommer inte lika lätt, han tänker sig en bana som revisor som reservplan. Det går inte heller något vidare, vad ska han egentligen bli när han blir vuxen?

Det här är en berättelse som sträcker sig över tre sekel och det är korta skisser, korta glimtar av Édouards liv som passerar förbi. Jag drabbas av den melankoliska tonen där kärleken mellan familjemedlemmarna finns men inte uttrycks, fadern skruvar av sin hörapparat och försvinner in i sig själv precis som brodern som blir mutist. Det är Édouard som har orden i familjen, det är han som ska förvalta familjen pund, han som ska vara författaren i familjen. Han försöker skapa sig en egen familj men också i den råder tystnaden. Han har haft hela familjens hopp på sina axlar och det är ingen lätt uppgift, inte ens när han lyckas i reklambranschen känner han sig lika uppskattad som den där sjuårige pojken som bugade till applåder efter att ha skrivit och läst upp en vers på rim. 

"Det är en bra bok men den är svår att skriva om" sa en vän på FB häromdagen och så rätt hon har. Jag sträckläste och tyckte mycket om både språk, form och själva berättelsen. Sedan blev det svårt att få ihop en liten text, jag vet liksom att jag gillade men exakt vad? Det är ju synnerligen tacksamt för en ordnörd att läsa en bok om författare och författarskap, jag faller pladask varje gång. Sekwa har en näsa för böcker om läsande och skrivande och det tackar jag särskilt för.  

Provläs!

boksmälla råder (och eventuellt hinner verkligheten ikapp)

Jag hade liksom tänkt att skriva något lite småkul och sammanfatta min mässa men det blir intet. Just nu vårdar jag min boksmälla med mineralvatten och en härlig fransk feelgod med svärta. Jo men, just. En bok alltså. Läsa, det gör man inte alls en mässhelg, men nu så.

Verkligheten attackerar och framåt veckan ska jag på ännu ett utbildningstillfälle på GU. Inte särskilt sugen alls men måste man så måste man. Får lägga undan min roman och ägna mig åt samhällsvetenskapliga metoder istället!

Sista bilden från mässan får bli en av Jan Guillou. Han är det närmaste inventarie på mässan och behöver komma med här i bloggen så att han inte blir ledsen och känner sig övergiven av media.

fler inlägg från mässan!

Jag har skrivit några texter direkt på Kulturkollo också om mässan och jag passar på att länka in dem här hemma hos mig också. På torsdagen lyssnade jag till Masha Gessen , på fredag till Berättandets kraft, lördag var det Stå i bredd och på söndag bjöd på Håkan Nesser.

Nästa vecka fyller vi på inne på Kulturkollo med fler texter från mässan. Välkomna dit!

Linda Olsson i cafet!

Linda Olsson satt i cafét bredvid bokbloggarrummet och jag kunde inte hålla mig från att gå fram. Hon berättade att det var fjärde dagen på mässan och att nu längtade hon lite hem. Hennes nya deckare som hon skrivit tillsammans med Thomas Sainsbury utspelar sig i Nya Zeeland och deras gemensamma bok Ingenting är glömt hade svårt att bli utgiven där. På andra sidan jorden vill man läsa deckare med nordiska och brittiska miljöer - inte om Auckland. :-)  I Australien däremot, där finns den utgiven. Nu skriver de på del 2 i den blivande trilogin om Sam. Jag ser fram emot. Hon tackade också alla bloggare och påminde om att alla som skriver om böcker är superviktiga för att bra böcker ska bli lästa. Håller med, heja oss!

gårdagens frukost med Cilla Naumann

Bistra miner hos Cilla Naumann och Ann-Sofie Lindholm men var lugna, det blev en mycket fin stund i Natur & Kulturs monter. Cilla berättade mycket personligt och nära om hur hon brottats med sin senaste roman i nära 25 år. Upprinnelsen var de dagböcker som hon började skriva när hon satt på flyget till Bogotá för att hämta hem sitt första barn. Just dagboksanteckningar menar Cilla är svårt att förhålla sig till när man ska skriva eftersom de ofta är skrivna i ett särskilt känsloläge och sällan ger hela bilden av en händelse. Hon funderar på vad som ska hända med alla de dagböcker hon skrivit genom åren, med sitt personliga innehåll ska de kanske förstöras. Samtalet vindlar vidare till det självbiografiska i romanen Bära barnet hem, i den finns två tydliga delar - fiktionen kring en kvinna som heter Anna som arbetar i en familj i Bogotá och Cillas egen berättelse där hon skildrar återresan till Colombia där hennes son ska träffa sin biologiska mamma för första gången. 

Autofiktionen var mycket svår att skriva eftersom hon ville vara varsam med sin familjs berättelse, hon ville vara respektfulloch det påverkade till viss del berättelsen. Med Anna var det annorlunda, i henne kunde Cilla använda fiktionens hela fulla kraft och väva samman erfarenheter som hon samlat på sig under de många resorna till landet. I den här romanen är det moderskapet som hon har velat utforska och Cilla gillar att skriva texter som koncentrerar sig på ett ämne. För mig personligen så var skildringen av Cillas egen mor som blev allt sjukare under romanens gång mycket berörande. Jag kunde verkligen identifiera mig med den delen av romanen. Cilla berättar att hon mött så många människor redan som velat berätta om sina upplevelser kring adoptioner och moderskap och det har varit mycket både fint och samtidigt utmattande. Det finns helt klart så många frågor och känslor som den här boken väcker och inte ett öga var torrt på vår bokcirkel. Läs boken, bokcirkla den gärna. Där finns mycket att tänka vidare på!

Jag har skrivit om boken här. På Kulturkollo har vi en fin intervju med Cilla om någon vill läsa ännu mer. Tack till Breakfast Book Club som ordnade!

Hur nära sig själv kan man gå?

Fiktion eller självupplevt och den tunna linjen däremellan. Det är ämnet som annonseras i det här seminariet och de båda författarna berättade om att autofiktionen behöver inte betyda attman exponerarallt om sig själva. De har utgått från sanningen och skrivit fiktion, så snart man har börjat skriva så drar man ifrån eller lägger till. Så gör alla mer eller mindre, annars vore livet både tråkigt och ointressant. När man skriver sin historia så är prio 1 att det ska vara en bra berättelse, om det är sant eller inte spelar mindre roll. Lojalitet mot andra, varken familj eller läsare är bara att lägga åt sidan. Man får skriva som om ingen ska läsa säger Milena Busquets men Guadalupe Nettel erkänner att hon skriver för att bli älskad, för att berätta en bra story som är artig och inte ska tråka ut läsaren. Hon menar att skriva i sig själv är att vara våldsam mot sig själv, 5 minuters härligt skrivande behöver mycket hårt arbete och behöver inte alls vara av godo. Milena berättar att hon blev överraskad över att det gick så pass lätt att skriva boken, hon trodde det skulle bli svårt att hamna så nära sin uppväxt och till viss del var det en lättnad att faktiskt skriva om dem. Jag har läst och skrivit om Kroppen jag föddes i och Även detta går över står nu på min läslista! 

Fjärran, så nära

Hassan Blasim och Xiaolu Guo samtalar om exil och hur det faktum att de lever på ett annat ställe än sin uppväxtort. Blasim berättar om hur hans erfarenheter av flykt och har blivit mycket aktuella med de flyktingströmmar som vi ser just nu. Har författarna en plats i det? Guo känner sig priviligerad som har möjlighet att använda sin röst, många av alla de flyktingar som kommer idag har ingen röst. Om man har pengar, har ett pass som vit västerlänning så är alla gränser öppna. Blasim berättar att han ofta har stora problem att resa fritt, trots att han är en erkänd författare behandlas han som kriminell. Han menar att skönlitteratur är viktigt för att ge riktig kunskap om ett land eller kultur, media är som snabbmat som man konsumerar och man behöver ge något tid och engagemang för att kunna förstå. Guo berättar att hon, som författare i Kina, var ganska tystlåten och när hon flyttade till London så kände hon ett behov av börja kommentera sin samtid för att ge en mer nyanserad bild av Kina. 

Vilken roll fyller så författandet? Är det terapeutiskt? Blasim menar att han vill leka när han skriver, han ser sitt fiktionsskrivande som ett härligt spel som han sätter spelreglerna för och han har skrivit sedan 20 års åldern. När han skriver fakta så har han en störrefrihet nu när han bor i Finland, hans böcker skrivs på arabiska och några av böckerna finns gratispublicerade på Internet. Några av hans senaste finns nu på arabiska. Guos senare böcker som hon skrivit på engelska kan inte ges ut i Kina, hon ses som en förrädare som övergivit sitt land. Hennes böcker på engelska kommenterar både öst och väst och hon vill skriva generella historier som många kan identifiera sig med. 

Världen är större än Västeuropa. Japp.

Kerstin Ekman - alltid intressant!

Kerstin Ekman är svensk litteraturs drottning. Lyssnar man på henne så får man alltid något intressant att tänka på. På svenska kyrkans scen pratar hon om vetenskapen, prästerskapet och det stora livet i de små detaljerna. Boken heter Då var allt levande och lustigt. 

på väg mot ännu en mässdag

Bloggträff hos Hoi

Bloggträff hos Hoi. Niklas Lindroth, Annika Arslan Waltersson, Håkan Lindgren och Cecilia Lindblad presenterar sina romaner. Kaffe och muffins åsså! 

släck din kunskapstörst

Snygg slogan på bokmässans vattenflaskor i år. Idag blir det mycket lite mässa för min del men en liten sväng på golvet ska jag lyckas med. Siktar dessutom på trevlig middag ikväll :-)

Ian McEwan

Intresset för män och kvinnor med makt och arbetslivet har blivit allt större för Ian McEwan de senaste åren. Hur är livet för olika typer av yrkesmänniskor? Det har han velat utforska. Alla har ju ett privatliv och många har också ett yrkesliv, ibland har man de olika rollerna i olika fack och de påverkar inte varandra men i Domaren får man möta en kvinna där det läcker mellan de olika rollerna. McEwan berättar om sin research inför romanen och han valde att koncentrera sig på familjerätten. Det placerar domaren mitt i familjerna och privatlivet. Fiona, domaren, får vara med och bestämma om hur livet ska gå vidare för både föräldrar och barn. Den rationella och logiska lagen sätts mot medkänsla och empati vilket skapar dilemman. Barnets intressen kommet alltid först och det är domarens roll att ta barnets parti. 

Fionas privatliv är dessutom rörigt, hennes man har just bestämt sig för att bejaka sin passion till en ung studentska, hon gör avsteg från sitt vanliga rationella sätt att ta snabba beslut och engagerar sig i en ung pojke som behöver blodtransfusioner för att överleva, hans föräldrar är Jehovas vittnen och vill inte tillåta de livsnödvändiga behandlingar. Hon ser i pojken som den son hon aldrig fick och det privata och det professionella blandas allt mer ihop. Var börjar ett ansvar för andra människor? Var slutar det? 

Texter om boken finns både här på bloggen och på Kulturkollo, där kan man också just nu vi na ett exemplar. 

Liten uppvärmning

Imorgon smäller det med mässa i dagarna fyra. Fina kalas ska ju hålla på minst tre så ... 

Mingel med kaffe på 29 våningen var mysigt som uppvärmning. Luftade min nya klänning och åt smaskig dessert. Nu dags att vila sig i form inför årets mest utmattande dagar. Underbara och totalt uttröttande. Kan jag komma på ngt mer adjektiv på u? Det ska vara urtrevligt då. Det ska bli urtrevligt att ses! Haffa mig i minglet! 

spela bingo med oss!

Visst vill ni vara med och spela bokmässebingo? Kolla in alla instruktioner här!

i min låda idag

min kompis i dag - Grundkurs i statistik

Jag kan konsten att roa mig - Say No More.

hausfrau - Jill Alexander Essbaum på Babel ikväll!

Min text om romanen. 

mer Island på mässan

En av mina isländska favoriter är Jón Kalman Stefánsson och jag vill passa på att tipsa om hans seminarie på mässan. Han ska där samtala med Audur Ava Ólafssdottir som jag också läst. Tyvärr kommer jag att missa det här man jag tycker alla ni andra ska boka in:

• Island och kärleken

  Datum & tid: fredag 25 sep kl. 12:00 - 12:45

  Plats: H1, H05:20

  Arrangör: Icelandic Literature Center och Weyler förlag

  Språk: engelska

  Kod: Fr1200.6

  Seminarium, seminariekort erfordras.
  I centrum för Jón Kalman Stefánssons Fiskarna har inga fötter och Auður Ava Ólafsdóttirs Rosa candida står kärleken, och romanerna har väckt läsares förtjusning i hela Europa, från norr till söder. För att de är exotiska? För att författarna vet något som man bara vet på Island? För att kärleken avtecknar sig på ett annat sätt mot lava och vindpinade hedar? Här svarar de i ett samtal med Mats Almegård, journalist.

Rosa Candida har ett mycket vackert omslag, ett omslag som lockar och signalerar Läs Mig! Åtminstone till alla kvinnor kan jag tänka. Jag hoppas verkligen att några män också hittar till den här småcharmiga historien om en ung man som bestämmer sig att resa och restaurera en klosterträdgård.

Lobbi lämnar sin åldrade far och sin autistiske tvillingbror hemma på Island för att bli trädgårdsmästare i södra Europa, i packningen har han några sticklingar av hans döda mors raritet till rossort - den åttabladiga Rosa Candida. Det är den som tåligt övervinner allt, också en isländsk vinter och som inte har några törnen. På Island lämnar han också en liten dotter som blev till i ett hastigt möte just i moderns växthus: Flóra Sól. När dottern och mamman en dag dyker upp i den lilla bergsbyn så vänds livet upp och ned. Den lilla tösen förändrar hans liv och omgivningarnas liv och det är väl möjligen de små antydningarna av mirakel som jag har lite svårt för i den här berättelsen. Annars är det charmigt och mysigt rakt igenom. Lobbi får en vän i prästen som har ett cinematek i sitt lilla rum, han har ett filmtips för varje tillfälle i livet och som av en händelse så tipsar han t ex om Chocolat ... 

Det är just precis i den genren, Joanne Harrisstuket, som jag placerar Audur Ava Olafsdottirs roman som är fullspäckad med blommor, växter och frukter. Flickorna har blommiga klänningar, till och med prästen bjuder på spritdrycker smaksatta med olika sorters växter varje dag. Lobbi rensar och tuktar klosterträdgården, han vårdar växterna och sin dotter och växer från pojke till man på vägen. Lite livet, lite döden, lite kärlek och lite trädgårdsskötsel.

Hade jag skrivit charmig? Jaså?
Men jag tror jag skriver det igen: Charmig.

- repris från mars 2015 - 

Kulturkollo konfererar om Allt jag inte minns

Vi fortsätter att förbereda oss inför mässan inne på Kulturkollo. Idag pratar vi om Jonas Hassen Khemiris nya roman!

elementary, my dear

Med höstmörkret kommer Netflixandet som ett brev på posten. 

Elementary!

och tiden går ...

Som när ett blad mot marken börjar sin färd.

Så lämnar ett människoliv vår värld 

och fåglarna fortsätter sjunga. 

Island - urkraft

Bokmässan har i år två temaländer. det ena är Ungern, som vi skrev om igår på Kulturkollo, och det andra är betydligt mer lockande Island! Jag har ju läst och skrivit ett stort gäng inlägg om isländska böcker här på bloggen de senaste åren och under taggen Norden hittar man en hel del läsvärt. Jag börjar min uppladdning inför Island med att visa några bilder från sommarens utställning på akvarellmuseet: Urkraft. Spännande att se ett såpass litet lands olika konstnärer. Särskilt fräckt var Rúrís Water Vocals. Filmen är ett annat verk från Munchen som kallas Silence men man kan få en liten känsla för vattnets kraft i projektionerna.

Together We Survive Until Noon, Sigga Björg Sigurdardottír, 2015

Untitled, Georg Gudni, 2002

Gården Stórálag i Hornafjördur, Ásgrimur Jónsson, 1912

mästare, väktare. lögnare, vän

Christoffer Carlsson är numer en av de mest omtalade deckarförfattarna i Sverige, annat var det när han mycket ung hängde i bokbloggarnas rum och funderade över om det där med att skriva verkligen skulle kunna funka. I sin serie om den nerdekade polisen Leo så har Carlsson hittat en huvudperson som verkligen passar hans berättelser. Det är aviserat att det här är den sista delen om Leo och det är med sorg som man tar avsked från honom. Jag tyckte att han var för mycket av allt i den första delen Den osynlige mannen från Salem, blev allt mer förtjust under läsningen av Den fallande detektiven och nu så är jag lite smått förälskad. Han är, bakom alla sina exter, en person som man bara måste älska. Livet har inte farit fram särskilt snällt med honom och visst väljer han fel, hanslt fel och ställer till det för sig men ändå. Man tar honom till sitt hjärta.

Mästare, väktare, lögnare, vän  är en drivet berättad svensk deckare som utspelar sig både i nutid i det lilla samhället på gränsen mellan Småland och Halland och i Stockholm på 80-talet. Leo Juncker blir anmodad att ta en längre semester eftersom han inte kan hantera sitt tablettmissbruk, samtidigt så hittas hans mentor in i polisyrket död i en liten ort i södra Sverige. Leo bestämmer sig för att ta med sin katt och åka för att se om han kan utreda sin väns död, så börjar det. Hur det slutar tänker jag inte berätta. Jag tycker ni ska läsa hela serien gensat om ni inte gjort det. Högklassig spänningslitteratur med en alldeles egen svärta!

ungersk dag på Kulturkollo idag!

Idag skriver vi om ett av bokmässans fokusländer: Ungern.

Kika in på Kulturkollo!

fatta vilken hög

Fantastiska recex på vänt! 

Ord kan krossa betong: Berättelsen om Pussy Riot (Masha Gessen)

När jag läste Gessens bok om Pussy Riot hade jag just avslutat ett standardverk om punk och det första som slog mig var att den ryska aktiviströrelsen faktiskt kan sägas ha varit punk i dess ursprungliga form, där uttrycket är det primära. Pussy Riots börjar med konsten, fortsätter med politiken och musiken är sekundär. Det hade tidigare stört mig att man valt att kalla detta punk, men det är helt korrekt.

Gessens skildring börjar med en resa för att hälsa på Nadja Tolokonnikova, Pussy Riots frontfigur och en av grundarna, under hennes tvååriga internering. Vi börjar sedan från början med Nadjas uppväxt där hon fostras till fritänkare av sin egensinnige far. Vid konststudierna i Moskva börjar aktivismen i form av installationer på offentliga platser och redan från början är strategin att som slutresultat lägga ut filmer av aktionerna på nätet. Kat Samutsevitj ansluter från en annan värld - uppväxt i Moskvas förorter med ett jobb i rest-Sovjets militära forskningsindustri som programmerare. Maria Alyokhina till slut är Gessens favorit, journalistutbildad och från en familj av starka kvinnor. Pussy Riot var fler, men dessa tre fängslades efter aktionen i Kristus Frälsaren katedral då man framförde Jungfru Maria, fräls oss från Putin.

Gessen beskriver hur den repressiva polisapparaten närmast lojt registrerar att Pussy Riot passerat en gräns och efter en kort tid under jorden arresteras de tre. Detaljerat redovisas sedan en rättegång som följer samma manus som Sovjettidens politiska skenrättegångar gjorde. De ideellt arbetande försvarsadvokaterna är inkompetenta och när det går upp för de åtalade att de riskerar långa fängelsestraff övergår de från att framföra långa programförklaringar i rätten till att mer eller mindre försvara sig själv. Kat får så småningom ett avsevärt mildare straff efter någon typ av eftergift som jag nu glömt, men Nadja och Maria döms till flerårig internering i de sibiriska fängelser som även de finns kvar från den sovjetiska tiden. Gessen brevväxlar med dem via ett absurt system och vi får en inblick i en samtidigt primitiv och utstuderad fängelseapparat. Bakom murarna för framför allt Maria en fortsatt politisk kamp via hungerstrejk och agitation. Kvar blir en bild av en förtryckarregim som tog det säkra före det osäkra och med kraftigt övervåld kväste en oskyldig politisk aktion. Som bakgrund skymtar en gryende, bredare proteströrelse i Moskva i samband med Putins konstitutionsföraktande återval som president. Det godtyckliga och brutala nedslaget mot Pussy Riot skall ses mot den bakgrunden.

/Gästbloggare M

nedräkningen har börjat!

Mindre än två veckor kvar till mässa!
På kulturkollo börjar uppvärmningen idag och här på bloggen kommer också ett gäng inlägg.
Snart ses vi i vimlet!

grattis - japanbokmärkena är dina!

Då avslutas temaveckan om Japan på Kulturkollo och jag har dragit en vinnare i min lilla utlottning. De fina bokmärkena från Tokyo vinns av Marie på Mias bokhörna. Mejla mig din adress så kommer de på posten.

Grattis!

utmaning: läs en novell

Ugglan & boken har en utmaning precis i min smak. Hon uppmanar oss att läsa noveller hon skriver:

"Jag har satt ihop en lista med fyrtio beskrivningar av noveller att utgå ifrån. Utmaningen startar nu och håller på fram till och med den 19 juni 2016 (vecka 24). Om man lyckas läsa allt på listan blir det alltså i snitt en novell i veckan, men för att klara utmaningen och vara med i utlottningen av fina novellpriser, räcker det att man prickar av minst 20 av beskrivningarna(varje novell får bara vara med en gång). 

Om du vill vara med anmäler du ditt intresse här i kommentarsfältet och skriver sedan gärna en rad om utmaningen på din blogg. Jag kommer sedan att sammanställa en lista på de deltagande bloggarna så att vi kan klicka oss runt, få tips och bli inspirerade av varandra." 

Jamen, visst är den som konstruerad för mig. Men jag hinner inte. Punkt. Hinner inte. Hoppas nu att många hakar på den här roliga utmaningen för noveller är så spännande att läsa! 

kulturkollo möter Åsa Ekström!

Kika in hos kulturkollo! Sveriges mangadrottning i stor exklusiv intervju! 

tisdagsklubben - en text på en lördag om en roman som har recensionsdag på onsdag

Nu ska jag vara lite busig här på bloggen och skriva om en roman några dagar före recensionsdag. Jag kan nämligen inte hålla mig, Tisdagsklubben passar så bra in i Kulturkollos veckotema: Japan. Anna Fredrikssons nya feelgoodare har körsbärsblom på omslaget och en asiatisk matlagningskurs spelar stor roll för handlingen. Utan att avslöja allt för mycket så kommer också Tokyo med på ett hörn ... 

Karin och Sten har varit gifta i 35 år och livet går sin gilla gång. Dottern och de två barnbarnen bor nära, paret har en västindieresa med grannarna inbokad och julstjärnan väntar på att planteras om. Karin älskar att laga mat och det gör hon både på äldreboendet där hon arbetar och hemma. Husmanskost är hennes specialitet och på en söndagsmiddag med köttgrytan på spisen segnar Sten ned, han har drabbats av en hjärnblödning. Inget blir sig längre likt.

Anna Fredriksson befäster med sin nya bok sin plats i toppen av avdelningen svenska, lättlästa relationsromaner. Hon har ett särskilt öga för att placera sina karaktärer i situationer som gör att de måste reflektera över och ompröva sina livsval. Just i den här boken kan jag tycka att vissa av problemen blir allt för lättvindigt lösta men jag ska inte vara onödigt kritisk. Lättsamt om kärlek på äldre dar, matlagning och konsten att ta vara på de chanser livet ger, helt OK underhållning en lördag i september. 

män utan kvinnor - text om Murakamis novellsamling

finns på Kulturkollo idag. Kika in!

vinterstängt - krimi från nabolandet

Jörn Lier Horsts deckare om den sympatiske poliskommissarien William Wisting och hans dotter Line är alltid mysiga bekantskaper. Jag vet att jag skrivit om någon av de tidigare böckerna att jag tyckte de var vilsamma. Det är rätt ord. Hederligt, uthålligt polisarbete som underlättas av dotterns arbete som kriminaljournalist, det är vad man får också i Vinterstängt.

En dag under den tidiga hösten hittas en man mördad i en tv-personlighets (som på många vis liknar en viss Skavlan månne?) sommarstuga. Liket hittas av en man som åkt ut till sommarstugeområdet vid fjorden för att stänga till för vintern och många av sommarstugorna har länsats på värdesaker. Är det de litauiska gästarbetarna som både tömt stugorna och mördat den okände mannen? Misstankarna går genast till dem som setts i trakten och som nu vänt hemåt. Är det hela sanningen?

Den norske krimiförfattaren kommer till bokmässan senare i den här månaden, jag är nyfiken på människan Jörn Lier Horst som är något av en doldis i Jo Nesbös skugga. Det får bli ett seminarie med honom!

från grenen till fasta marken

 

Hur fort blir lönnarna gula

som lyser vår vandring i parken.

Att dö är att resa en smula

från grenen till fasta marken.

Stig Dagerman

bokcirkel pågår!

Jag vill påminna en extra gång om att bokcirkel pågår på Kulturkollo läser. Varmt välkomna dit och häng med i våra diskussioner!

tre snabba om Japan

Kulturkollos tema den här veckan är Japan och utmaningen löd:

ge oss tre snabba - vad tänker du på när du hör ordet?

Mitt svar blir: Körsbärsblom, Hiroshima och Trädgårdar.

Vilka är dina ord? 

så går en dag och kommer inte åter

Japanveckan börjar med en utlottning

Nu är det en vecka på Kulturkollo som jag håller lite extra i. Japan på gång!
Det kommer att vara ganska tyst här med andra ord. Kickar därför igång veckan med en utlottning - var med och vinn två fina bokmärken från Tokyo. De är vikta av papper och kommer från Isetatu - en av Tokyos mest kända affärer för papper och origami.

Delta genom att kommentera här på bloggen innan söndag den 13 september kl 18. Kika också in på Kulturkollo under veckan - vi drar till Japan!