Marie Auberts korta samtidsroman Vuxna människor handlar om arkitekten Ida som far till släktens sommarhus för att fira sin mor som fyller 65. Hon själv har just fyllt 40 och i hemlighet har hon rest till Göteborg för att undersöka möjligheten att plocka ut ägg och frysa ned. Den biologiska klockan tickar snabbt och hon lyckas inte riktigt hitta någon att skaffa det där förväntade barnet med. Väl framme i huset vid kusten så har hennes syster med sambo målat om huset, bytt ut möbler och ockuperat vuxensovrummet. Barndomen är borta, både bokstavligt och bildligt och Ida har lite svårt att navigera i den nya situationen. Lillasyster Marthe har liksom alltid styrt i familjen och när nu mamman ska firas så hamnar Marthe ändå i centrum. Hennes nyheter skall beundras och hon skall skämmas bort och allt och alla skall cirkulera runt henne. Den lilla bonusdottern ser rakt igenom spelet och Ida får i henne en kamrat. Den vänskapen tyckte jag var fint beskriven och genom den lilla sexåringen kan Ida få fatt i minnen från sin barndom och också inse att de två systrarna nu faktiskt måste vara vuxna människor. Så gott de kan.
Jag funderar på vad det är som gör att jag lyssnar på den här boken i ett enda svep. Ämnet är inte särskilt originellt och vi känner igen temana som avhandlas och ändå så fångas jag totalt. Jag tror att det är någon slags tonträffsäkerhet i språket som gör att jag inte kan sluta. Jag rekommenderar den här norska romanen!
Jag funderar på vad det är som gör att jag lyssnar på den här boken i ett enda svep. Ämnet är inte särskilt originellt och vi känner igen temana som avhandlas och ändå så fångas jag totalt. Jag tror att det är någon slags tonträffsäkerhet i språket som gör att jag inte kan sluta. Jag rekommenderar den här norska romanen!