På bokmässan hade vi ett mingel där Lisa Jewell var en av hedersgästerna. Jag hade lite dåligt samvete inför mötet eftersom jag inte hade läst hennes senaste roman på svenska: Flickorna i parken. Nu gick det bra ändå och vi hade en trevlig stund där, ännu bättre känns det nu när boken blivit lyssnad på. Runt den stor innerstadsparken i London bor många olika människor och barnen som är i samma ålder träffas där under de långa sommarkvällarna. Den ensamstående mamman har nyligen flyttat dit med sina två tweenies och en av romanens starkaste delar är breven som en av flickorna skickar till sin pappa som man snart förstår är mycket sjuk. När den äldsta av de unga flickorna hittas drogad i parken så verkar det som att historien upprepar sig, tidigare har en flicka blivit mördad där. 
 |
| Inne hos kulturkollo kommer vi hela veckan att skriva på temat Författaren och texten. Det blir bra! Kika in och läs min text idag! |
Döden den bitterbleka av Anne-Marie Schjetlein är del två i en deckarserie med något så ovanligt som en läkare i huvudrollen. Andreas är kirurgen som blev änkling när hans fru tog livet av sig, han är nu ensam med de två pojkarna i den stora villan i Tylösand. Livspusslet är svårt att få ihop och dessutom känner hans sig inte trygg, det härjar en pedofil i den lilla staden och Andreas får ta emot den ene skadade lille pojken efter den andre på akutmottagningen. Som närmaste grannar har han Stina och maken Kalle, barnen leker gärna med varandra och kanske är känslor på väg att växa mellan Stina och Andreas?
Det är hög tid att vi börjar räkna kartografin till poesin och erkänner att atlasen hör till skönlitteraturen; för nog är det så att den mer än väl förtjänar sin ursprungliga beteckning: Theatrum orbis terrarum - Världens teater.Just det faktum att en ö kan vara en kontinent, dess geografiska läge ofta isolerad från omvärlden, gör att en ö kittlar fantasin extra. Den blir till en miniatyrvärld där människorna kan leva skyddade från omvärldens blickar, öar är perfekta spelplatser för allehanda dramatiska och våldsamma händelser. Paradiset må vara en ö, helvetet kan vara det också.
Medan verklighetens absurditet ofta går förlorad i de kontinentala landmassornas relativiserande storlek ligger den här i öppen dager. Ön är en teater: allt som sker här förtätas till berättelser, till kammarspel i ingenstans, till litterärt stoff. Det unika med dessa berättelser är att det inte längre är möjligt att skilja mellan sanning och dikt: realiteten fiktionaliseras och fiktionen realiseras.
 |
Ni vet när man har fullbokade dagar på jobbet, en läslista som är neverending, trevliga sociala saker att göra på kvällarna och bloggar att skriva på.
Och man bara orkar ligga och titta på TV8 för att influensan i kombination med ett tandläkarbesök gör att man är totalt däckad.
Den känslan.
Hatar't.
|
Under en kort period det år jag var tio trodde jag att det bara var människor som jag inte kände som dog.Så börjar romanen Annie John och snart inser huvudpersonen att vi alla är dödliga, att vi alla måste ta oss an en vuxenvärld där både svek och död finns. Annie John är en fantastiskt välskriven skildring av de där åren mellan 10 och 17 när den unga flickan frigör sig från sin moder och gör sig redo att bege sig ut i världen. Det är inte på något sätt ett insmickrande porträtt av en ung flicka som Kincaid skriver fram, Annie John är precis som många tonåringar är mest. Från att ha levt i symbios med sin mor så blir väninnorna allt viktigare och det samtidigt spontana och uträknade, själviska och solidariska spelet mellan de unga flickorna tar vid. Det av modern totalförbjudna kulspelandet blir en av händelserna som bekräftar den slutliga frigörelsen från familjen. Annie John är hänsynslös och spelar för att vinna, inget kan stoppa henne och det är flera liknande scener som gör att det inte är helt enkelt att tycka om henne. Jag har läst något så ovanligt som en skildring av en ung flicka som nästan är omöjlig att gilla. Det är väldigt långt från Anne på Grönkulla om man säger så och det är inte dumt alls.
Älven av Anna-Karin Palm är min novell nummer fyra i Ugglan och Bokens novellutmaning. Läs en novell där någon råkar ut för en olyckshändelse passar bra på den texten som beskriver hur en kvinna står på tunet och hör ambulansen som kommer för att hämta hennes man. Hon vet att han omkommit, hon vet också att hon kysste honom som avsked och att hon hade tänkt skilja sig från honom. Hon längtar efter sina barn och hon fryser, inget kommer längre att bli sig likt. Inget förutom älvens brus och tidens ström. 
