välkomna på Europafest hos Hanna!

#europafest2016 firar Hanna hela veckan lång! Hon har nämligen läst kvinnliga (feminsitiska?) författare från hela EU och efter ett och ett halvt år av läsande (och bloggande) är det dags för kalas. Välkomna till Feministbiblioteket under veckan - det lär bjudas på rejäl underhållning och mycket tänkvärt!

varför börjar man med del 43?

Medicis ring är del 43 i Jan Mårtenssons serie om anktikandlare Homan och varför i hela världen börjar jag att läsa en serie som ens har 43 delar och varför börja med den fyrtiotredje delen?

Jo, för att jag såg Venus på omslaget och när jag insåg att handlingen utspelade sig i Toscana så blev jag mycket sugen. Vi i familjen åkte till Florens ett iskallt sportlov för länge sedan och det var resa full med konst, italiensk glass och fantastisk arkitektur. (Om jag nu hade bättre ordning på mina foton så skulle ett gäng fina bilder ha kunna dykt upp här ...)

Särskilt fantastisk var väl inte den här deckaren men eftersom den rör sig i konsthandlarkretsar och härliga miljöer så lyssnade jag ändå klart. Emellanåt kommer långa (ganska långrandiga) miniföreläsningar insprängda i texten vilket är intressant om man vill veta mer om t ex familjen Medici. I korthet så handlar boken om att Homan bestämmer sig för att åka med en grupp vänner ned till Italien på en förkovringsresa. Väl på plats i Toscana så dör flera män i gruppen och Homan blir personligen inblandad i skumraskaffärer som leder till internationell kriminalitet och allehanda våldsamheter. Stort plus för Tomas Bolme som uppläsare, han läser ljudböcker med alldeles lagom inlevelse enligt mig.

Nja, inte kommer jag att läsa 42 böcker till om antikhandlaren med katten och särbon som arbetar på SÄPO. Mest av allt så blev jag sugen på att åka ännu en tur till Italien och uppleva Venus, David och den fantastiska stadskärnan i Florens ännu en gång.

naturens konstverk

på repeat idag - Ebbot

Jag läst i någon recension av den här skivan att det låter precis som man förväntar sig. Och ja, det gör det och tack för det. Ebbots nya, som kom lagom till 50-årsdagen, är perfekt lyssning en söndag!

The Light Between Oceans - ännu mer Alicia Vikander

Fyren mellan haven är en sån där roman som jag rekommenderat till många, många. Vi läste den i vår bokklubb och det är en av de titlar som vi pratat allra mest om. Nu ser jag att den i höst kommer som film och vem ska vara med om inte göteborgstjejen Alicia Vikander. Jag ser verkligen fram emot att se den här fina romanen som film. I natt kan hon dessutom belönas med en Oscar för insatsen i The Danish Girl - jag håller alla tummar jag har!

Båda filmer/böcker som passar mycket bra i veckan tema på Kulturkollo: konflikter och kompromisser, men som Lotta säger i dagens inlägg vilken fiktion gör inte det? 

bokcirkla klassiker - det är hett!

Idag gick Lundströms bokradio i mål med bokcirkeln om Återstoden av dagen som är en fantastiskt fin roman. Just nyutkommen i pocket är den också och bokcirkelsamtalet emellan Marie Lundström, Göran Rosenberg och Vanna Rosenberg är så intressant att jag nästan, jag säger nästan, börjar att läsa om den. Har ni missat de engagerade läsarna och deras tankar om den här stillsamma romanen så podda! Direkt! Anbefalles! Se sedan filmen med Anthony Hopkins!

Jag själv tar mig an en annan av de nyutkomna klassikerna som Bonniers gett ut i vår - Northanger Abbey av Jane Austen. Jag blev omåttligt sugen att läsa efter att ha följt med Mrs E på hennes resa till Bath och dessutom ska vi ju bokcirkla just den på Kulturkollo läser med början den 7 mars.

Jag kan lova Lundströmsklass på samtalet för jag vet redan nu att det kommer att bli en fantastiskt rolig bokcirkel med Helena som ciceron. Alla välkomna! Häng med till tidiga 1800-talets Bath!

inbjudan till konstvandring i södra Bohuslän

Läs mer i programbladet som du hittar HÄR eller följ sidan på FB.

överhört på spårvagn nummer 6

Ja men, när man åker kollektivtrafik så kan det mesta hända. Till exempel kan man stiga på spårvagn nummer sex vid SKF och sätta sig framför två grånade gentlemän i fullt samspråk. Jag kan säga att det var inte så att jag behövde anstränga mig för att höra vad som diskuterades. Först var det viagra - alla olika sorter det fanns, vilken effekt de hade och hur dyrt det var. När vi närmade oss Svingeln så kom alla porrklubbarna som låg på Friggagatan på tal med tillhörande hål ... Sedan närmade vi oss Scandinavium och herrarna fortsatte sitt språkande, de var på väg till Valhalla nämligen och det romerska badet där man tydligen kan köpa precis det man vill ha av vackra ynglingar. 

Om jag vände mig om för att titta på de två gentlemännen när jag steg av vid Ullevi Södra? 

Inte en chans. Jag var riktigt generad. Visst var det spårvagn nummer sex men någonstans går även min gräns. 

strålande morgondag - idag på Kulturkollo

Skriver om en fin afrikansk roman inne på Kulturkollo idag.
Klicka er dit!

hur går det med resorna jorden runt?

Två mål har jag satt upp för mig själv det här året. Det ena är att se till att gå på teater, opera och konstutställningar (vilket har gått sådär hittills) och det andra är att läsa minst lika mycket som vanligt från jordens alla hörn (vilket har gått finemang hittills). Två utmaningar har jag hoppat på för att påminna mig om att det finns fler länder i världen än Sverige, Storbritannien och USA: Johannas En världsomsegling på 366 dagar och Jorden Runt V inne hos Lyran. Båda får sägas är hyfsat välskötta så långt, nu är det ju bara februari men det finns gott hopp om att det ska fortsätta lika bra, jag kan konstatera att jag hittills läst böcker från 16 olika länder och att jag täckt in alla världsdelar förutom stackars Sydamerika som sällan får besök av mig. Asien har också varit lite tunt - tur att Lyran flyttar sig österut nu i mars. Då ska jag läsa pakistanskt - Brända skuggor ligger redan här hemma och väntar!  

Hur går det med era resor runt om på vår runda jord? Vad läser ni för spännande från länderna utanför den anglosaxiska världen? 

Kafkapaviljongen - passar till temat konflikter och kompromisser

Konflikter och kompromisser är veckans tema och jag funderade över en roman som kunde passa in att lyfta fram igen. Bestämde mig för Kafkapaviljonen som jag läste i somras. En roman som verkligen ställer oss frågan - vad är man villig att kompromissa med och fortfarande kunna se sig själv i spegeln? 

Det enda sättet att överleva var temporär underkastelse.

Det är något år efter det andra världskrigets slut och i specialfängelset på Långholmen sitter Sigge internerad tillsammans med flera andra författare i hans ålder. Nazisterna har vunnit kriget och Sverige är numer en lydstat till det ariska riket. De unga författarna har alla stridit för ett demokratiskt och humanistiskt samhälle, de har varit medlemmar i motståndsrörelser, sett sina judiska vänner förföljas och bevittnat segrarnas bokbål.  Ett nytt styre behöver också det ny litteratur och författarna lovas fri lejd om de samverkar till att skriva böcker som kan övertyga massorna. Sigge, Stig (Dagerman) och alla de andra känner sig som Josef K och döper sitt fängelse till Kafkapaviljongen.

Huvudberättelsen i den här romanen utspelar sig innan, under och strax efter kriget och utöver det så får man både tillbakablickar på Sigges uppväxt (texten om badbesöket i Farstaviken med morbror Rolf är så fin) och så får man föja Sigge in i medelåldern. De olika tiderna varvas och kommenterar delvis varandra. På 70-talet är Sigge en ansedd partimedlem och författare i den diktatur som vuxit fram. Han skriver böcker, är mycket läst och sitter med i det parlament som prominenta arier väljs ut för. När han en dag får höra ordet "nattgerman" av en taxichaufför kastas han tillbaka till tiden då han och Stig Dagerman satt fängslade tillsammans och ordet som han trodde var ett uttryck bara dem emellan har nu 30 år senare fått en större innebörd än de kunnat ana.

Det här är en roman som vill utforska hur livet kunde sett ut om Hitler vunnit över de allierade och den ställer oss många frågor om hur sann man är sina ideal när det handlar om att överleva, hur man bäst agerar för att kunna förändra och vilket pris man är villig att betala för att ens familj och nära ska kunna ha en trygg vardag. Det finns många trådar i den här romanen som är lätta att koppla till den politiska situationen idag. Troligen är det inte en slump att mobben som uppviglas av SS-män använder järnrör för att klubba ned oliktänkande ...

Jag tyckte att Kafkapaviljongen  av Tony Samuelsson var en spännande läsning, det är en idéroman som vill diskutera med oss som läser vad som kunde hänt om, och dess starka förankring i verkliga händelser och verkliga personer gör att den ligger som ett parallellspår till verkligheten. Det som är dess styrka är också ibland dess svaghet, jag är för dåligt kunnig i alla de 40-talister, politiker,  författare och deras verk som ligger som en fond till hela Sigges liv. Eyvind Johnssons krilontrilogi, Dagermans texter, Boye många fler finns med i romanen och ofta är det svårt att bedöma var fiktionen börjar och biografin börjar. Jag kan tycka att det kan vara problematiskt för mig att reda ut vad som är "sanning". Måhända är det inte alls intressant men jag kan fastna i den sortens tankar.

Den här romanen var nominerad till Sveriges Radios Romanpris och lyssna gärna till juryn diskussion: Lyssnarjuryn till Sverigens radios romanpris. Vann det priset gjorde ju som bekant Timme Noll (som var min favorit). Helt klart läsvärd är också Kafkapaviljongen - spännande tankelek och skickligt skrivarhantverk.

Singers melodi - Vanna Rosenbergs debut

Här kommer en kort snutt om en omskriven debutroman för barn. Vanna Rosenbergs Singers melodi är en lekfull och varm berättelse om hitte-sjölejonet Singer som växer upp på cirkus. Han har många vänner och livet på cirkusen är gott men känslan av att sakna något lämnar honom inte. En dag så känner Singer - det skönsjungande sjölejonet en så stark längtan efter sin familj, han längtar efter havet och han bestämmer sig för att bege sig av för att försöka hitta hemma. Vännen Manfred, cirkuspojken, följer efter och på sitt sökande efter Singer möter han många personer på vägen. Slutet gott och allting gott.  

Det här är en charmig högläsningsbok som har ett finurligt, humoristiskt språk och ett fint budskap. Jag lyssnade till Vanna själv som läste och visst påverkade det mig att jag känner till såpass mycket om Vannas släktingar, farmor och farfar som vi lärt känna i Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det ligger en sorgsen ton och ett längt efter att höra till som grundackord i den här fina boken som jag ska tipsa alla som har barn i rätt ålder om. Fin-fin bok att läsa högt både i skolan och hemma, min enda invändning är att en hel del av de språkliga krumbukterna passar lite dåligt för de elever som jag möter. Om man nyligen kommit till Sverige så är nog språket tyvärr för avancerat, berättelsen passar annars så väldigt bra att bygga vidare på.

Anna-Lisas Antik - måsteläsning för de som drömmer om femtiotalet

Man kan undra om jag helt har fått fnatt - här kommer den tredje feel-goodaren på bara några dagar. På en blogg som sällan skriver om just den genren. Så kan det gå när studierna har tröttat ut hjärnan till den milda grad att bara lättsamt lyssnade och Farmville 2 orkas med framåt kvällen ...

Anna-Lisas antik är en charmig chick-litdoftande roman skriven av retrobloggaren Eli Åhman Owetz, gillar man femtiotalsinredning så är hennes blogg ett måste! Kärleken, och kunskapen om inredning och möbler från den tiden tar hon med sig in Anna-Lisas antik och visst gör kärleken till antikviteter den här boken extra mysig. Den handlar om Anna-Lisa som har bestämt sig, hon ska lämna storsta'n för att satsa på sin dröm - en antikaffär i en liten by i Roslagen. Snart lär hon känna de andra byborna och kanske finns där till och med chans till kärlek runt hörnet?

Lättsamt, förutsägbart och helt OK underhållning. Särskilt om man har koll på stringhyllor, Stig Lindbergs porslin och danska teakbord.

Underbara Picknick! Marianne Westman designade för Rörstrands.

mitt hjärta går på - en söt bakelse med lagom av allt

Mitt hjärta går på var en av förra veckans överraskningar. Jag behövde en kort, lättlyssnad roman som avkoppling i diverse annat krävande och vips hade jag slukat hela boken på en kväll. Chavve är konditorn från Gotland som bott i Stockholm i snart tre år men som drömmer om London, Pontus är Östermalmskillen med brokig bohemfamilj som trodde han skulle bli skådespelare men mest av allt är rädd för att livet ska börja. De hittar varandra på dejtingappen och så börjar en trevande kärlekshistoria. Både Chavve och Pontus har sitt bagage med sig och inte är det enkelt att våga språnget, våga leva och våga älska. Pontus tycker det är enklare att leva genom alla de romantiska komedier som han sett och när allt inte riktigt går på räls så tar han till knepen som alltid fungerar i filmerna. Det går sådär - kan tilläggas. Chavves strategi med bakverk framför Titanic funkar också sådär.

Jag kan läsa på Christoffer Holsts hemsida att han älskar romantiska filmer och att han skrev den här romanen i en tävling som Harper Nordic ordnade. Han vann inte, men boken kom ändå ut och det hurrar jag för. En söt kärlekshistoria där homosexualiteten bara är, kärlek som kärlek, däremot finns där andra saker i killarnas liv som stökar till det för dem. Charmig story som säkert skulle kunna funka som film och titeln kommer förstås från Titanic: My Heart Will Go On - mitt hjärta går på!

veckans bokbloggsjerka: lite bloggsnack

"Hur interagerar du med dina läsare, lockar till dig nya läsare och får de befintliga läsarna att fortsätta läsa bloggen? Hon vill även veta vad det är som driver dig till att blogga och hur mycket du tänker på dina läsare när du bloggar." 
Så skriver Annika i veckans bokbloggsjerka och det är frågor som jag funderar över nu och då. Lust att skriva, lust att uttrycka mig och lust att dokumentera min vardag. Det driver mig att blogga. Jag gillar den där friheten att pröva en idé, vara kreativ eller bara babbla en stund om något jag funderat på. Jag har ju inte en överdrivet välbesökt blogg men jag tror att de som hittat hit kommer igen relativt ofta. Jag försöker att skriva om det som själv intresserar mig, blanda korta och långa inlägg och hålla inläggen personliga men aldrig privata. Jag blandar inlägg om böcker, annan kultur och små utflykter som jag gör och inläggen varierar rejält över tid. För några år sedan skrev jag väsentligt mycket mer om min lärarvardag och nu är det oftast böcker eller annan kultur. Någon renodlad bokblogg har det här aldrig varit och kommer heller aldrig att bli. Jag skriver helt enkelt om det som jag själv gillar att skriva om och det är jättekul när någon kommenterar ett inlägg. Jag är noga med att svara på kommentarer och försöker besöka mina besökares bloggar så ofta det bara går. Jag försöker också att kommentera hos bloggisar när jag hittar intressanta inlägg. Jag är också en FB-person så den vägen hittar jag ofta till blogginlägg som jag vill läsa, det är ett forum som passar mig. 

Hur gör ni andra? Nu ska jag kika runt och läsa era tankar!

sjuka själar - en skräckis

Den här boken skyller jag på Annette! Hon skrev en kortis om den på FB och samtidigt dök den upp som nyhet på Storytel. Linda hängde på och sträckläste och då var det klappat och klart. Måste läsas! 

Sjuka själar  är ytterligare en roman av Kristina Ohlsson som jag slukar. Hon har ett driv i sitt skrivande som gör att man bara måste läsa klart för att se hur det går, oavsett om det är deckare, hårdkokta krimis eller som här en skräckis. Jag erkänner, genren är inte min hemmaplan så alla snygga blinkningar till andra böcker i skräckfacket missar jag, men det gör faktiskt ingenting. Sjuka själar är en så spännande och psykologiskt infernaliskt snyggt upplagd berättelse att jag dras med och nästan inte hinner bli rädd ens. Vilket är bra - för vanligen har jag mardrömmar flera veckor efteråt när jag har läst den här typen av böcker.

Nog om mig, lite om boken. Lucas återvänder till sitt föräldrahem efter att brådstörtat ha lämnat den lilla orten i Skåne strax efter studenten. Han möts av en by där många sår finns kvar från den gången för 10 år sedan när träd brann, unga kvinnor försvann och Lucas själv rövades bort. När han återfanns hade han helt tappat minnet, var han delaktig i försvinnandena? Har han skuld i det som hände? Ingen vet. En av de unga kvinnorna som aldrig har återfunnits är Fanny och skildringen av både Lucas och Fannys föräldrar är mycket fin. Det är den sortens psykologiskt trovärdiga porträtt som gör att jag läser vidare. Anna och David är svårare att få kläm på, de är jämnåriga med Lucas och David har varit hans bästa kamrat i uppväxten. Nu har de bestämt sig för att lämna Stockholm och starta om på nytt i den gamla prästgården. Snart förstår jag som läser att det är något som skevar där i det nya livet. Men vad?

Inget mer avslöjas här.

liten hommage till Lee

Som en liten hommage till Harper Lee som nyligen avlidit kommer här en repris på min text. Den är för övrigt från maj 2010 och är den andra boken som jag skriver om på den nystartade bloggen ... Tänker också på den trista affären med Sätt ut en väktare som publicerades för något år sedan. Var det verkligen nödvändigt? Så länge Lees syster levde fick ingen publicera och enligt många källor så var Harper Lee inte tillräknelig de sista åren. Undra vem som ärver Lee? Är det advokaten så försvinner faktiskt lite av min tro på mänskligheten. Nåja, To Kill a Mockingbird är en mästerlig roman som kom i en tid när amerikas medborgarrättsrörelse var på gång. Läs alla!

"Shoot all the bluejays you want, if you can hit'em, but remember it's a sin to kill a mockingbird"

Mr Finchs råd till sina barn när de fått ett luftgevär i julklapp - skjut alla som tar från andras bon, skränar och mobbar men kom ihåg att vara rädd om de som aldrig gör någon illa utan sjunger vackert för oss. Den harmlösa och ofarliga som bara vill vara till lags, passa in och härma de andra. Skona inte djävulens medhjälpare som sprider oreda omkring sig.

Harper Lee skrev sin roman i en annan tid, den kom ut 1960, och beskriver Alabama på 30-talet, temat är rasmotsättningar och beskriver en värld där människors värde inte på något sätt är lika. Världen ses ur en liten flickas ögon och inte bara för henne är pappa den centrala personen. Med en värld långt ifrån vår egen kan texten ändå berätta något viktigt för oss om moral och etik och mänskliga värderingar. En klassiker som blev läst mest p g a det vackra omslaget. Vilken tur att det var en så vacker bild!

främlingar på ett tåg - nästa bokbubblarbok

I början av mars firar bokbubblargänget femårsjubileum och visst ska vi göra det med stil, ser redan fram emot rosa bubbel och en fin kväll med tjöt och så en bok förstås. Främlingar på ett tåg av Patricia Highsmith är den klassiska spänningsromanen som vi ska prata om och jag är väldans glad över att det blev just den. Jag ser många, många samtalsämnen rada upp sig och jag kan förstå varför Hitchcock en gång bestämde sig för att köpa rättigheterna och göra film.

Med psykologiskt krypande skärpa beskriver Highsmith hur den arbetsamme, skötsamme, snälle killen Guy möter den rike, bortskämde, odågan Bruno på ett tåg. De delar en flaska och inser när de börjar att snacka på fyllan att de båda har någon i sin närhet som de skulle vilja försvann, Bruno kastar fram idén om att de kanske skulle ta och byta mord med varandra?

Mer än så blir det inte om handlingen, kanske har ni sett den klassiska filmen?

Pojkarna - nu som film!

Jessica Schiefauers roman Pojkarna fick 2011 Augustpriset med motiveringen: Med vass och avslöjande flickblick infiltreras Pojklandet. En idéroman som strävar efter att upplösa språkets, växandets och verklighetens gränser. Om kroppen som slagfält och manligheten som drog. Men ska jag var riktigt ärlig så var det varken priset eller själva boken som drog när jag klickade hem den utan det faktum att författaren var uppvuxen i Kungälv, där jag jobbar, och numer bor i Alingsås, där jag själv bott. Lite lokalnyfikenhet alltså vilket inte alls är fel, Elin Boardy hittade jag till precis av samma nyfikenhet...

Lite vagt känner jag en samhörighet till en annan författare jag hittade till av privat nyfikenhet, boken som finns långt bak i mitt minne är Värddjuret av Marie Hermansson. Växthuset, sagoelementen och den våldsamma känslan av något otäckt som kommer att hända. De är lite kusiner Pojkarna och Värddjuret. Pojkarna har en agenda att diskutera flickor och pojkars olika roller och hur leken med identitet kan bli extra tydlig när rollerna bli ombytta. I förvandlingen spelar en mystisk blomma stor roll, varifrån kommer den? Bella, Kim och Momo dricker dess nektar och för Kim blir livet som pojke ett spännande och berusande äventyr.

Idag har filmen baserad på boken premiär. Hoppas många unga hittar till den!

vänligen Lars Lerin - om en gubbe som vill vara tant

Jag överdriver inte här - på min blogg finns fler än 100 inlägg som på något sätt nämner konstnären Lars Lerin. Ändå kommer det här nu ett till, det är gubbvecka på Kulturkollo och jag måste bara skriva några ord om den värmländske konstnären som tillbringat så mycket av sin ungdom med att vistas med äldre människor. Hans porträtt av vännen Axel i den senaste boken är ett ömsint tidsdokument över gubbar som inte längre verkar finnas kvar. Nu kan jag då inte kalla Lars Lerin för gubbe men i Tv-serien Vänligen Lars Lerin kallar han sig faktiskt själv gubbe - en gubbe som känner sig som en tant.

Igår sändes det sista avsnittet och har man missat så ska man absolut titta ikapp på play. Programidén är enkel och synnerligen effektiv. Lars ger sig ut i världen för att hitta en vän, han besöker sex olika människor som han tror sig kunna ha något gemensamt med. Några av avsnitten känns ganska krystade, de överlever på Lars äkta förundran inför livet och brutala ärlighet och han lyckas att knacka ett litet hål till och med på Mikael Persbrandts fasad. (Snälla värld vad den mannen är intresserad av kameran, han tittar inte på den han pratar med överhuvudtaget - bara på var kameran är.)  Mötet med GW - gubbarnas gubbe - gillade jag men såklart är det avsnittet med Nino Ramsby som jag minns allra bäst. Så snart dörren öppnas så glimmar det till och vänskapen och kärleken går rätt genom rutan, samtalet om kön och könstillhörighet hör till det finaste jag sett på Tv på flera år.

 

tävla om Floden mellan bergen!

Den här fina favoritromanen kan du vinna inne på Kulturkollo.
Hasta dit!

upp genom mörkret - Ngugi Wa Thiong'os debut

Utbildning rymde för honom, liksom för så många pojkar i hans generation, nyckeln till framtiden.

Så reflekterar den allvetande författarrösten kring den unge pojken Njoroges möjligheter i livet. Ngugi Wa Thiong'os roman Upp genom mörkret berättar en historia som i många avseenden liknar hans egen barndom och uppväxt och det är nog inte djärvt att gissa att han inspirerats av den när han som ung student i Uganda skrev sin debutroman.

Njoroge lever i en storfamilj i utkanten av Nairobi. Hans far, som stridit för England i det första världskriget och som förlorat två söner i det andra, arbetar som jordbruksarbetare på den vite mannens går. Han brukar den jord som innan krigen tillhörde hans familj men som sedan deltas ut till brittiska soldater som tack för krigsinsatser.  Hans mor ser till att Njoroge utrustas med kläder för skola och han skickas till missionsskolan av sin far Nghoto. Som första person i familjen ska han få lära sig läsa.

"Utbildning är allt" sa Nghoto. Och ändå så tvivlade han på det, för djup i sitt hjärta visste han att jord är allt. Utbildning var bra därför att det skulle leda till återvinnandet av den förlorade jorden. 

Samtidigt som Njoroge växer upp så blir frihetsrörelsen i Kenya allt starkare och i den andra delen av romanen får man följa honom, hans familj och hans bys utveckling. Runt omkring finns en stark rörelse av motstånd och frigörelse men byn känner också lojalitet med den brittiske jordägaren som de arbetat för. Njoroge tar sin tillflykt till den kristna tron och i bibeln kan han ju läsa att alla alla som tror på den ska bli belönade, alla ska få det gott. Räcker det eller behövs våld också?

Ibland är det så fint att läsa en författares debutroman med kunskap om hur det faktiskt gick med hens författarskap. Man behöver inte gissa vad som hände sen - man vet. Upp genom mörkret är den fjärde romanen jag läser ur Ngugi Wa Thiong's stora produktion och det är då alltså debuten. 1964 gavs den ut, James Ngugi hette han då och han skrev alltså på engelska. Upp genom mörkret räknas som en av de första östafrikanska romanen och på det viset kan man jämföra den med klassikern Allt går sönder av Chinua Achebe som var banbrytande i västafrika.  Man kan känna igen de stora teman som Thiong'o fortsätter att utforska genom sin romaner: tradition - utveckling - jämlikhet - utbildning - identitet - kolonisationskritik - frihetskamp.

På engelska heter den här debutromanen Weep Not, Child  och jag funderade på varför den svenske översättaren Jan Ristarp valt titeln Upp genom mörkret. För mig ger den titeln Joseph Conrad-vibbar och sätter fokus på det koloniala temat. För mig är den stora behållningen att få följa människan Njoroge på hans väg mot vuxenvärlden. Gråt inte, barn - det finns en framtid, det finns hopp.

Broderroman till Upp genom mörkret är Floden mellan bergen. Också den skrevs på engelska under studierna i Uganda och de båda tillsammans ger en spännande och intressant bild av den unge Thiong'os tro på att med hjälp av utbildning, fördelning av jorden och växelbruk mellan modernitet och traditioner så kan ett nytt gott land byggas. På sätt och vis så uppskattar jag den här entusiastiske (måhända något naive) författarens texter mer än de senare mycket mörkare och mer våldsamma romanerna som följer.

Vill man vinna ett exemplar av Floden mellan bergen så pågår just nu en tävling inne på Kulturkollo.

det var det där med gubbarna ...

Jag fullkomligt älskar den här bilden av min morfar. Den pliriga intresserade blicken, rasten mitt i arbetet, kepsen och livremmen som håller upp de alltid för vida blåbyxorna. Han var en gubbe som var snabb i tanken, full med klurig humor och med en rejäl prilla under läppen. Alltid hjälpsam och alltid omtänksam på sitt lågmälda vis och som han älskade att arbeta. Ända in i det sista, jag kan fortfarande känna doften av skog och nysågat virke när jag ser den här bilden. Han var gubben nummer ett för mig!

mina deckargubbar ...

Gubbveckan fortsätter inne på Kulturkollo och jag kan förstås inte hålla mig från att skriva några rader om alla mina deckargubbar ...  Jag läser gärna deckare med vresiga, egensinniga gubbar i huvudrollerna, tänk nu Bäckström i GW s böcker ... Jag väljer egentligen inte böcker efter kön på den som skrivit men ge mig en bok av Arnaldur Idridason, Peter May eller Deon Meyer så läser jag den på studs!

Två av just dem har jag dessutom varit i kontakt med för Kulturkollos räkning och visst var de sympatiska att samarbeta med. Peter May boktipsade och Deon Meyer svarade på mina taffliga frågor, very nice indeed!

repris från 2014:

7 dagar  är en vecka och exakt så många dagar sträcker sig handlingen över i den här suveräna spänningsromanen av Deon Meyer. Vi är Kapstaden, polisen Bennie Griessel har lyckats hålla sig nykter i 226 dagar och kanske, kanske har han en ny kärlek på gång. Boken börjar med att han gör sig iordning för en träff, dessvärre så får han skynda iväg för jobbet på specialstyrkan kallar. Det härjar en krypskytt i staden, han siktar in sig på poliser och han lovar att skjuta en polis om dagen tills mordet på en ung, vacker och framgångsrik advokat klaras ut. Berättargreppet med en nedräkning dag för dag gör boken nervig och oerhört spännande och de korta kapitlen hjälper till att skapa en läslust utan dess like. 

Det här är bok nummer sju från Meyers penna som kommer ut på svenska och jag tycker att det här är en av de bättre. Jag gillar helt klart när Meyer har Bennie Greissel i huvudrollen, man kan faktiskt passa på att läsa Devils Peak och Tretton timmar innan 7 dagar, om man nu missat dem. Det som Meyer gör så bra är att han skapar moderna kriminalhistorier som kommenterar den komplexa historia som landet Sydafrika har. I just den här boken väver han in korruption, den sovjetiska inblandningen i landets inre angelägenheter och som alltid ligger frågan om ras och enorma inkomstklyftor som ett raster över berättelsen. Jag gillar både personerna, den svarta galghumorn och miljöerna som de rör sig i. Sedan spelar det säkert in att jag nästan hela mitt liv varit mycket intresserad av landet, jag minns hur det började med ett specialarbete om apartheid på högstadiet ... Inte blir läsningen sämre av att jag kan följa med Deon Meyer på promenad i de kvarter han haft för ögonen när han skrev. 

Provläs ett kapitel!

gubbar, gubbar, gubbar - de invaderar!

För alla er som följer oss i bloggkollektivet Kulturkollo så vet ni att där är det ganska ont om gubbar. Många av oss läser och skriver helst om kvinnor och kvinnliga författare, men nu äntligen är det dags för gubbarna att invadera. Jag puffar lite för veckans tema och kör en repris på min text om en av Håkan Nessers bästa böcker: Levande och döda i Winsford. Från juli 2013: 

Nu kunde jag inte hålla mig längre, trots att Levande och döda i Winsford  går som följetong i SvD i sommar så var jag tvungen att lyssna på slutet. Han är sig lik Håkan Nesser och hans böcker innehåller alla en förunderlig blandning mellan mysterier, spänning, relationer och funderingar över livet. Allt klätt i en språkdräkt som suger in läsaren och gör det omöjligt att sluta läsa. Jag hörde någon kommentera just den här senaste boken med orden, det är tur att han bytt utsida för annars är inget nytt. Där kan jag inte hålla med, visst har Nesser hamnat lite i samma fåra med medelålders huvudpersoner som vill, eller tvingas, omvärdera sina liv men miljöerna i den här romanen bidrar till den alldeles speciella stämningen som man vaggas in i. Kuslig ensamhet på Exmoors hedar, känslan av att vara betraktad, dimmor och mörker där inga mobiler eller GPSer når. Vald, eller påtvingad avskildhet och så vänskapen med en hund. Nu är jag ingen hundmänniska men jag kan tänka mig att om jag vore så skulle jag tycka mycket om boken bara därför.

Maria heter huvudpersonen och det är hon som berättar den här historien, från börja till slut. Hon tänker ibland tillbaka på sin sons ord: Du är helt jävla utbytbar och efter att ha arbetat på SVT (som hon kallar aphuset) hela sitt vuxna liv har förmågan att anpassa sig, smälta in, vara snygg och le varit hennes tillgång och vapen. En dag tröttnar hon på att vara sin berömde författarmans bihang, stänger en dörr och öppnar sitt liv. Mer om handlingen skriver jag inte, det här är en bok som skall läsas eller avlyssnas. Jag saknade Håkan Nessers röst i uppläsningen men med tanke på att det är en kvinnas som återberättar alltihop, Maria själv, så var det helt OK med Anna-Maria Käll. Nessers röst hörs ändå genom texten, hans vändningar, inflikade humor, lek med orden och smått gammaldags vokabulär lyser genom. Extra kul (med tanke på mitt novellsimmande i bokbloggarhavet) var att han diskuterade novellens existensberättigande. (Hur är det Enligt O, håller du med?) Han säger ungefär som så att en novell är ju som ett riktigt bra första kapitel i en roman - varför inte skriva färdigt romanen då? Bokmoster citerar:

Och det vilar någonting lite sorgligt över novellformatet, är det inte så? Den korta berättelsen som inte orkar växa upp.

- Levande och döda i Winsford - Håkan Nesser

Provläs!

gryningsfeber - en historia om kärlek

Med en bunt gamla brev omknutna med ett sidenband i sin hand startade Péter Gárdos sitt arbete mot en otroligt gripande och vacker roman om omöjlig kärlek, flykt och rotlöshet. Han är en ungersk regissör som dagar efter sin fars död fick den här korrespondensen i sin hand av sin mor och den består av 108 brev skrivna under hösten och vintern 1945. Av dessa autentiska brev har Péter skapat Gryningsfeber, en mycket fin roman som gör allt det där som en bra roman ska göra med en. Jag lever med i Miklós och Lilis vardag, jag önskar dem all lycka och jag hoppas och glädjs åt den spirande kärleken som kan vara ett steg på vägen mot en vardag. Om nu livet någonsin kan återgå till normalt när man upplevt koncentrationslägret, är allvarligt sjuk och nu lever som flykting i ett främmande land. Det här är en roman som väcker känslor och dessutom sätter ett välbehövligt perspektiv på samtiden.

Jag skriver i min rubrik att det här är en historia och just som ett historiskt dokument är den här romanen mycket spännande. Den berättar något som jag inte riktigt läst förut, Maj-Gull Axelssons Jag heter inte Miriam är den romanen som jag närmast kommer att tänka på. Sverige var ett av de länder som tog emot överlevande från koncentrationsläger och i den här romanen berättar Gárdos om ett land som tog emot och hjälpte de här sköra människorna på ett öppet och medmänskligt vis. Många som hans föräldrar mötte hjälpte flyktingarna till ett värdigare liv, han beskriver också en ibland stelbent byråkrati som gör det svårt för de unga att kunna träffas. Det är inte långsökt att dra paralleller till de senaste årens flyktingströmmar och också till alla högervindar som blåser runt om i Europa.

Péter Gardós berättar om hur han hade fått i gåva något som hans föräldrar tillbringat resten av sitt liv med att inte tala om. När han öppnade och läste föräldrarnas brev öppnades porten till livsöden som han ville förmedla. Boken har också blivit film, han har regisserat sina föräldrars berättelse  i Fever at Dawn:

grattis hörru!

Grattis på alla hjärtans dag är sambons standardfras en dag som denna. Och visst är jag att gratulera! Till alla ni andra som måhända firar den här dagen något mer romantiskt än jag själv så bjuder jag en fin bild av tvåsamheten.

Charley Harper - favoritkonstnär med webbshop to die for. 

Se nu då - ett äktenskap som är allt annat än Sweet

Se Nu Då är mitt första möte med Jamaica Kincaid och vilket säreget sådant. Eller nja, det är inte tillräckligt starkt. Rasande, småsint och bittert är mer passande för just den här romanen. I arbetsrummet ovanpå garaget i villan i Vermont sitter herr Sweet och komponerar nocturner till ackompanjemanget av familjens tvättmaskin. Senaste kompositionen döper han till Det här äktenskapet är dött och helst av allt skulle han vilja se sin hustrus huvud avhugget på köksbänken. Inne vid sitt skrivbord sitter hans fru, författaren och "tänkte på sitt nu och visste att det helt visst skulle bli ett Då redan när det var ett Nu, för nuet kommer bli nu då och det förflutna är nu då och framtiden är ett nu då, och att det förflutna och nuet och framtiden inte har något fast presens, ingen visshet i fråga om just nu."

Världen gungar, maken lämnar henne för en yngre kvinna och hennes hämnd blir att skriva om honom. Hon beskriver sin make som en rasistisk, fet och flintskallig egoist som inte bryr sig om sina barn och är mycket måttligt framgångsrik som pianist. Hennes hämnd blir orden och det är inte så värst långsökt att tro at den här romanen handlar om Jamaica Kincaids egen skilsmässa från sin välkände make. Ni fattar - det här är den amerikanska intelligentians Martina och Erik Haag. Eller ni fattar, det här är en skildring av ett kändisäktenskap i fritt fall där kvinnan lämnas och tar till det medel som hon behärskar bäst för att bearbeta otroheten (och möjligen hämnas).

Det finns förstås många skillnader mellan Det är något som inte stämmer och Se Nu Då  och jag måste säga att jag på flera plan berörs mest av Martina Haags berättelse. Den skildrar en kvinnas förtvivlade försöka att hålla ihop verkligheten när den rämnar medans Kincaids roman svartmålar mannen som lämnar, hon beskriver hans känslokalla uppväxt och snobberierna i den välbärgade förläggarfamiljen. Språket är fascinerande och det är den här romanens behållning. Såpass att jag läser ut fastän jag inte riktigt blir intresserad av det här äktenskapets uppgång och fall. Nja. Jag är inte övertygad Kincaidfantast efter den här romanen.

Tranans bokförlag satsar på en nyutgivning av hennes författarskap och kanske, kanske får hon ännu en chans. Lyrans Noblesser reser just nu jorden runt i sin utmaning och befinner sig passande nog i Nordamerika. Det här får bli en bonusbok på det stoppet. Antigua (check)

grattis, Virginia Woolf-novellerna är dina!

Grattis februaribarn, du har vunnit novellsamlingen.
Mejla mig din adress på anna at joholofsson.se så kommer den fina boken på posten.

ett gäng aktuella tips!

Det senaste har jag kört så många repriser här på bloggen att jag nästan skäms men det är ju bara så att många av de böckerna som jag läst, gillat och sedan skrivit om får priser eller kommer i pocket eller ...

Jag håller mig från att köra ännu en repris men länkar. Missa inte att läsa min text om Tom Malmqvists roman I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv som nyligen fått DN-s kulturpris. Stina Stoor fick Katapultpriset för sina noveller i Bli som folk, på Dramaten går en pjäs om Pussy Riot och visst har gästbloggar'n skrivit om Ord kan krossa betong. En av förra årets bästa romaner som jag tycker borde blivit nominerad till August är Den vita staden - den finns nu i pocket och som om jag inte tjatat nog så var det igår Ursula i Liv efter livs fiktiva födelsedag. Boken är aktuell i pocket och en riktig höjdarroman!

Se det som en rekommenderad läslista inför helgen. Eller inte. Hur som - härlig helg önskas alla bloggisar!

snökimonon - ett pussel fram till sista sidan

Då har begreppet livspussel fått sig en vidare innebörd. Tankarna och resonemanget om de olika typerna av pussel som finns i världen blir liksom signifikant för den här berättelsen. Kan du forma ditt öde eller är det förutbestämt?  De japanska pusslen har bitar där alla passar med alla och där motivet blir det som pusselläggaren önskar - de västerländska är förutbestämda och bitarna måste läggas på rätt sätt för att skapa rätt bild. Två sätt att se på världen som kommissarie Jouvert blir varse den där dagen när han som nybliven pensionär får ett brev i sin hand. I brevet ligget ett foto av en ung kvinna och en lapp med en adress på.

Det är det sista han minns innan han plötsligt vaknar upp i en sjukhussäng, en olycka gör att han möter sin granne, professor Omura. De två äldre herrarna börjar umgås och snart inser de att deras personliga berättelser har många saker gemensamma.

Snökimonon  av australiensaren Mark Henshaw är en mycket speciell läsupplevelse. Jag hade en förutfattad mening om att det skulle vara en ganska lättsam roman som skulle underhålla mig några timmar och som sedan skulle hamna i den där kategorin - braförstundenmenkommerinteattminnasometthalvår.

Sedär. Sedär. Jag trodde fel! Snökimonon är en spännande och finurligt konstruerad roman som börjar i Paris, förflyttar sig till både Japan och Algeriet och som är ett pussel som läsaren lägger ända fram till sista sidan. Med motiv och språkdräkt som starkt påminner om Haruki Murakamis skapas spännande karaktärer i intressanta miljöer. Alla männsikorna som befolkar den här romanen har val att göra och de får leva med dem livet ut. Jag gillar motivet på just det här pusslet, jag gillar att Henshaw låter mig följa med på resan jorden runt och jag uppskattar att han låter mig passa in bitarna i min egen takt. Och att han uppmanar oss alla att börja lägga vårt pussel på det vis som passar oss bäst. Vissa bitar har sin givna plats, andra behöver flyttas för att komma till sin rätt. Du väljer!

Smakprova här!

Ryan Gattis - sverigeaktuell

repris från juli 2015: 

Semesterns första bok - det går inte snabbt direkt när Gästbloggarn läser - blev All Involved, en dramatisering av upploppen i Los Angeles efter frikännandet av de poliser som misshandlat Rodney King. Vi  tas genom de sex dagarna upploppen varade via sjutton kapitel, vart och ett berättade i jagform av olika personer. Dock är personerna kopplade till varandra så det är en tydligt avgränsad del av händelseförloppet vi följer. Jag läste bara boken för att Andres Lokko skrev att man skulle det så jag vet bara vad som står på pärmen om författaren Ryan Gattis - han föreläser på ett universitet och är medlem i en "urban art crew". Kanske är han av mexikansk härkomst för de gäng man följer i boken är latinos/hispanics (vad säger man på svenska egentligen).

I första kapitlet möter vi ett tragiskt offer för gängrelaterat våld. Personen ifråga är inte "involved" (uttrycket används konsekvent i boken för gängmedlemmar). Men som titeln antyder och som boken berättar så är alla involverade. Vare sig man är en av Los Angeles 103 000 aktiva gängmedlemmar (siffran från boken gäller tiden för upploppet -  1992 - och är så osannolikt hög att jag tvekar att sprida den) eller inte så påverkas man oupphörligt av den organiserade brottsligheten. Under de laglösa dagarna lämnar polisen gatorna åt gängen som passar på att vedergälla gamla orättvisor. Inte ens brandmännen får tillräckligt skydd när de försöker släcka de otaliga mordbränderna och ännu mindre skyddas de som bor i de drabbade områdena. Så småningom skildras en fruktansvärt brutal hämnd från myndigheternas sida, utförd av en halvmilitär polisfraktion som själva ser sig själv som ett gäng - bara bättre tränat och beväpnat.

Hade Lokko rätt - är All Involved bra? Jo. absolut. Jag får ingen riktig känsla över autenticiteten, men nerven är det inget fel på. Det som lätt skulle kunna bli våldspornografi håller sig med marginal på rätt sida linjen och istället skildras både kriminella och civila med stor empati men utan sentimentalitet. Och formen med skiftande berättarjag fungerar alldeles utmärkt - den känns naturlig och inte alls sökt. Ambitionen är väl att inte bara berätta om upploppen utan också att skildra staden Los Angeles. Sådant där  kan lätt gå fel och kanske svajar det lite på slutet när författarens favoritintresse (vad jag förstår), graffiti, får lite oproportionerligt stort utrymme. Randanmärkning som man brukar säga.

/Gästbloggare M 

ny bokcirkelbok vald - Kulturkollo läser Austen!

I början av mars kör vi ny bokcirkel inne på Kulturkollo Läser, vi ska prata om Jane Austens Northanger Abbey. Hoppas ni blir sugna på att läsa och sedan prata om den med oss! 

när livet börjar om - hotellrenovering, hundar och kärleksförvecklingar

När livet börjar om är precis den bok som du förväntar dig när du plockar upp en ny Lucy Dillon. Väldigt få överraskningar väntar och för en trött hjärna med behov av det lätt igenkänningsbara så är det perfekt. Lagom blandning av husrenoveringar, hundpromenader kryddat med en intressant tankelek där en av huvudpersonerna helt tappar minnet.

Handlingen i korthet är den att det koola londonparet Jason och Libby har lämnat storstaden för att ta över Jasons familjeföretag. Det är ett hundvänligt hotell i en liten stad i England och kvar på hotellet bor Jasons mor som nyligen blivit änka. Hennes tröst är beaglehunden som Libby mest tycker är ett störande inslag i hennes planer. Libby har nämligen stora planer för hotellet, det ska renoveras och locka sofistikerade gäster med gott om pengar. Självklart ska det byggas spa, duschar med vattenfall och beställas exklusiva tvålar.

När Libby och Jason bott på hotellet ett par månader råkar en okänd kvinna ut för en trafikolycka precis utanför deras infartsväg, kvinna tappar minnet och Libby bestämmer sig för att hon ska få bok hos dem tills någon saknar henne. Samtidigt så knakar förhållandet till Jason rejält, han beter sig underligt och Libby undrar om de hemligheter som de flytt från i London är på att hinna ikapp dem?

Som sagt, det här är en härlig och underhållande roman för alla som vill drömma sig bort en stund. Den kräver väldigt lite av läsaren men Lucy Dillon är mycket duktig på att skriva texter med ett fint budskap som värmer. Hon gör det tydligt och utan några ursäkter. Att bry sig om andra, att bevara och kämpa för det som betyder något och att välja kärleken håller i längden, så det så!
 

tänker på Bodil Malmsten 2

Jag har otaliga inlägg här på bloggen om Bodil Malmsten och det vore för tjatigt att reprisera dem alla men det här vill jag ändå publicera igen. Från 2012, och det avslutats med den vackraste av rader. 

Bodil Malmstens loggböcker är fina små pärlor som man kan läsa i ett sträck eller bläddra i och läsa en dagboksnotering här och där. Bodil väljer sina ord och ämnen med omsorg  där finns röda trådar som återkommer, åldrandet, tidens obevekliga gång, den lilla människans kamp mot administrationen, våndan av att skriva och rotlösheten när man inte riktig har ett hem. Texterna består ju av tidigare publicerade blogginlägg från Finistère och i en Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag hade jag läst de allra flesta texterna innan. Eftersom innehållet till stora delar  var känt för mig så började jag fundera över det där med bloggtext contra boktext fungerar för mig, hur det än är så läser jag boktexten mer omsorgsfullt än bloggtexten. När jag klickar mig till bloggen så läser jag några inlägg och sedan iväg till nästa blogg medan i boken läser jag samma rad igen och igen. 

Det blir ett lugnare tempo i boken helt klart och jag undrar hur mycket jag missat i mitt bloggbrowsande. Bloggens styrka är ju dagliga uppdateringar och snabba kommentarer kring nyheter och dagsaktuell politik. Där finns säkert fler webbplatser som jag besöker som jag hastar igenom och det känns sådär. Är det bokformatet som gör att jag stillar mig? Tydligen. 

Jag funderade också över bloggjag och riktigtjag - Bodil berättar ju i babel att hon har ett tydligt bloggjag som skiljer sig från hennes verkliga jag. Genast tänker jag på mitt eget bloggjag, det skiljer sig också från mitt verkliga jag på flera sätt. Jag exponerar bara valda delar av jaget på bloggen och det är ett medvetet val, det som finns där är sant men det är inte alltid hela sanningen.  Det är lite spännande tankelek det där att fundera över vilket jag som sprids i olika sociala media. Är vi lika käcka som våra FB-statusrader,  för att ta ett exempel från Moa Herngrens roman Jag skulle aldrig ljuga för dig. Hur blir det att mötas IDVL, i det verkliga livet, när alla har ett socialamediajag att leva upp till? 

Bodil Malmstens loggböcker är böcker att älska och äga, läsa igen och igen. Klokskap, formuleringskonst och klarsynthet som sätter fingret på det där som många tänker men inte formulerar ens för sig själv. Hennes texter förlitar sig på läsarens intellekt vilket är skönt. Där finns bara en enda nackdel med den nya boken, jag saknar det fina lilla resårbandet. Jag gillade resårbandet som finns på de tre tidigare loggböckerna, det håll ihop så fint och fick mig att tänka på min barndom. Resåret gjorde att jag kände en särskild förväntan när jag spände loss, slog upp och läste.

Alla Malmstens bloggböcker har fått sin titel från diktstrofer och i den här lilaskimrande boken står Stig Dagerman för de vackra orden:

Jag niger herr August
Hur mycket är tiden och
aldrig har månen lyst så på vårt drömspel
Nog är den besynnerlig natten herr August
i Strindbergs kvarter
och en månad går fortare
nu än ett hjärtslag 

suffragette - inleder hjältar och hjältinnor

Idag inleddes veckans tema på Kulturkollo och vi kallar det hjältar och hjältinnor. Som om det var planerat så gick jag idag och såg Suffragette. Så tacksam jag kan vara att alla dessa kvinnor har gått före mig, kämpat för rätten till utbildning, rätten till rösträtt och rätten till att bestämma över mitt liv och min kropp. Visst kan man diskutera huruvida "handlingar och inte ord" var rätt väg att gå, filmen som utspelade sig 1912 i London var allt annat än förskönad. Det var riktigt fint att de inte gjort den här berättelsen till en solskenshistoria med vitklädda kvinnor bärande fanor i motljus. Skitig, uppoffrande och mycket ärligt skildras kvinnornas kamp för att själva få bestämma, att själva få välja.

Vid flera tillfällen var filmen på väg att glida in i sentimentalitetsfacket men mycket snyggt undveks det. Det tackar jag för. Sedan gjorde det ju inte filmen sämre att det var en brittisk dramafilm med fantastiska miljöer, kostymer och mycket fina skådespelerskor. Carey Mulligan spelar den unga Maud som levt hela sitt liv i tvätteriet. En dag bestämmer hon sig för att försöka förändra, kanske, kanske finns där ett annat liv än det som är hennes?  

Mycket sevärd film!

handen på hjärtat - ännu en lite för förutsägbar roman om kärlek med förhinder

Handen på hjärtat så var den här romanen av Hilary Boyd på gränsen till för mycket feelgood/chick-lit för mig. Jag lyssnade på den eftersom jag tyckte mycket om Torsdagarna i parken, men enligt mig är Handen på hjärtat inte alls lika bra. Förutsägbar, för pratig och ganska intetsägande persongalleri gjorde att jag faktiskt slölyssnade på de sista timmarna bara för att ha gjort det. 

Den här romanen handlar om Flora som bor i en liten lägenhet i sin systers hus i London, arbetar som hemsjuksköterska åt 93-åriga Dorothea och lever ett mycket stilla liv. Snart får man koll på att det beror på att hon för tre år sedan blev hastigt lämnad av sin sambo och sedan dess har hon hållit sig undan omvärlden. Systern Pru har hjälpt henne ur depressionen men så där vidare värst med att leva livet går det inte. Inte förrän Flora en dag stöter på sin ex-sambo på matvaruaffären - ska hon våga förlåta, börja om på nytt? 

Nja. Det finns bättre böcker i genren, helt klart. Ska man läsa brittisk feelgood så rekommenderar jag Lucy Dillon, bra mycket bättre.

Jorden runt: hausfrau

Min text om hausfrau är en repris från september 2015. Eftersom titeln är del av Lyrans Noblessers jord runt-resa så kommer den här ytterligare en gång. En av 2015 s bästa läsupplevelser så här i retrospektiv.  

Åh vad jag ångrar att jag inte skrev om hausfrau för en månad sedan när jag precis hade läst den. Det är nämmeligen precis en sådan bok som man blir totalt uppfylld av. Känslan av den klaustrofobiska miljön i det schweiziska förortslivet kröp under skinnet och jag var mest förb***ad hela tiden på Anna. Och på Bruno, bankmannen som hon gift sig med. Hon heter Anna, som jag, huvudpersonen i den här romanen. Hon är amerikanska och när hon blev blixtförälskad i Bruno så fann hon sig plötsligt gift i ett främmande land och bosatt några hus från sin svärmor, bredvid kyrkan där svärfar varit präst. Tre barn har det blivit, två pojkar i skolåldern och en liten bebisflicka, och för att hon ska kunna delta mer i samhället så har maken bestämt att Anna ska gå på språkkurs. Hon ska lära tyska, ta sig ur sin passivitet som hemmafru och kort sagt, hon ska rycka upp sig.

Passivitet och passion börjar likadant konstaterar Anna i den här romanen och på tyskakursen möter hon en man som åtminstone för stunden kan få Anna att leva upp. Mötena med honom (och andra älskare) blir ett sätt för Anna att hålla ledan borta, ett annat sätt är sessionerna hos psykoterapeuten. Återkommande stycken i den här romanen handlar om när Anna diskuterar ett särskilt ord med sin terapeut och de avsnitten tycker jag personligen är mycket läsvärda. Där någonstans vaknar språknörden i mig. Likadant när Anna går till sina tyskalektioner och funderar över språket. Det kan se ut såhär:

ALLA DE FEM VANLIGASTE tyska verben är oregelbundna. De följer inget böjningsmöster. Att ha. Att vara tvungen. Att vilja. Att gå. Att vara. Ägande. Tvång. Längtan. Flykt. Existens. Alltsammans begrepp. Och oregelbundet. Verb som är otillräcklighetens kulmen. Livet är förlust. Återkommande, regelmässig förlust. Förlusten följer inte heller något mönster. Man överlever enbart genom att minnas hur. 

Det vilar en känsla av förlust över hela den här romanen och visst kan man gissa att det är något som gjort att Anna hamnat i ett kallt äktenskap i främmande land men Anna är en svårälskad karaktär, jag gillar henne inte. Punkt. Hon är på randen till en kronisk depression, ja visst, men hur självisk får man bli? Man (jag) kan ju bli närmast tokig på hennes självcentrerade sätt och särskilt provocerad blir jag av hur hon lämnar sina barn. 

Läs - man förblir inte oberörd!