Med hopp om ett Gott Nytt!

Jag är egentligen en fyrverkerifantast men med tanke på hundar och andra 

som lider av allt smällande så tycker jag att nyårslyktorna är ett vackert alternativ.

Cancerfonden har lyktor där vinsten går till forskning. Det är en bra grej.

Med hopp om ett gott nytt 2018! 

jag listar mitt 2017

Idag listar jag årets höjdpunkter.
Kika in på Kulturkollo!

downtons dräkter på Tjolöholm

Nästa sista dagen hann vi dit! På ett julpyntat Tjolöholm kan man fram till och med imorgon se utställningen med dräkter från Downton Abbey och det är fantastiskt fin miljö att visa dräkterna i. Tjolöholm är ett slott som är präglat av Arts and Krafts-rörelsen och interiören är ovanligt fint bevarad. Kläder berättar mycket om den tiden som de bars i och guiden berättar att kostymören varit mycket noga med att få dräkterna tidstrogna. De berättar om åren från 1912, den viktorianska eran är på väg ut och modernismen på väg in. Adeln och borgerskapet kommer närmre varandra, det första världskriget gör att kvinnorna får lov att ta en större plats och det avspeglas i också i dräkterna. Jag är otroligt förtjust i Tjolöholms trädgård också och idag var det mycket grått och vått, snart måste vi åka dit en solig dag. Vårens utställning fortsätter med dräkter från Downton, det nya temat tyckte jag mig höra heter i nöd och lust. Man kan gissa att det blir bröllopskläder ... På återseende! 

Under julen och mellandagarna så serverades fika inne i slottet, vilken sagolikt vacker miljö! 

det goda folket - vidskepelse på Irland på 1820-talet

Det goda folket  av Hannah Kent är en minst lika bra roman som hennes debut En mörderska bland oss och ännu en gång har Kent skrivit en historisk roman som kretsar kring en verklig händelse. 1826 dömdes en äldre kvinna i Kerry för mord på en ung, svårt sjuk pojke som dränktes för att han skulle botas. Enligt domen var pojken en bortbyting och kvinnan hävdar till sitt försvar att för att älvorna skulle skifta tillbaks så krävdes ett antal olika behandlingar.

Den berättelsen och många andra historiska källor har Hannah Kent skapat ett spännande och mycket gripande fiktivt verk av. När vi reste på Irland i somras så mötte oss älvor och älvsouvenirer överallt och jag var för dåligt påläst. Om jag hade läst den här romanen först så hade jag vetat mer och hade troligen intresserat mig mer. Älvorna och andra väsen på Irland och vidskepelsen kring dem liknar mycket den som finns i vår nordiska folktro och till exempel föreställningen om att man måste vara snäll mot bortbytingen eftersom ens eget barn blir behandlat likadant av trollen/älvorna känns igen.

I Kents roman så får vi möta Nóra som oväntat blir änka. Kvar i stugan har hon barnbarnet Micheál som hon gömmer för de andra byborna. Han är i fyraårsåldern och kan varken gå eller tala, Nóra har skickat efter doktorn men han kunde inte hjälpa. Hon sätter sin tro till bygdens läkekvinna Nance som med sina örter och sitt kunnande om det goda folket har hjälpt många bybor. Prästen är inte alls förtjust i Nances "trollkonster" och försöker få henne bort från byn, och än en gång så kolliderar två olika förhållningssätt. Människor har i alla tider försökt att förklara det i sin värld som inte går att förstå, om det handlar om sjukdomar eller naturväsen som måste blidkas eller annat. Så kommer vetenskapen, som i det här fallet (och hos Lars Levi Laestadius i Koka Björn) representeras av prästerskapet.

Min läsning av Koka björn, tittande på Alias Grace och Det goda folket passade synnerligen väl ihop. Olika perspektiv som belyser hur vårt moderna samhälle vuxit fram genom att människor genom mod och nyfikenhet har försökt att förstå mer.  

alias Grace - på ett Netflix nära dig

De senaste dagarnas Netflixande har bestått av Alias Grace, en serie baserad på Margaret Atwoods roman med samma namn. När jag googlar så kan jag se att Atwood i sin tur har baserat sin roman på ett autentiskt fall från 1843 där tjänstekvinnan Grace Marks dömdes till döden för att ha mördat sin husbonde och ha varit misstänkt för att ha mördat hushållerskan. Lite ger den kunskapen en extra nerv åt tittandet på den mycket välgjorda serien. 

Långsamt och utförligt berättas det om hur en ung psykiater Dr Jordan kommer till fängelset för att samtala med Grace, han har fått i uppdrag att bedöma om hon var vid sina sinnes fulla bruk när de båda människorna mördades. Han samtalar med Grace och hon berättar om hur hon lämnar Irland med sin familj för ett bättre liv i Kanada, sin uppväxt och hur hon hamnar som piga i ett hus där hon trivs. Som i alla riktigt bra historier så svänger sympatierna flera gånger, man förförs av Grace och hennes sätt att föra sig och man vill så gärna att det ska gå bra för henne, man önskar Dr Jordan allt gott och samtidigt så är man hela tiden osäker. Vet man egentligen vad som hände? 

Dottern associerade till Tomas Quick, som berättade det som alla ville höra. Advokaten i serien talar om Scheherazade och visst kan Grace dupera sin omgivning. Mer ska inte avslöjas, det här är en skickligt berättad TV-serie med miljöer och kostym som känns äkta. Atwood skildrar tiden väl då spiritism och hypnos var på modet i vissa kretsar och den systematiska vetenskapen blir satt på undantag. Som av en händelse så har jag alltså hamnat i ett stim med böcker och filmer som handlar om mord i mitten av 1800-talet. Häromdagen Koka björn, idag Alias Grace. Imorgon kommer ytterligare en text! 

Bruce Munro - Lights

LIGHTS av Bruce Munro visas just nu i Palmhuset,
Trädgårdsföreningen.
Mycket ovanligt att promenera genom parken i vintermörkret och nästan lite kusligt.
Nu är ljusinstallationerna absolut vackrast i mörkret så passa på att göra ett besök.
Fritt inträde. 

Höjdpunkten var kameliahuset.
Där doftade underbart - många av buskarna var i full blom!

koka björn - ett berättarflöde fyllt av vetenskap och tro

Jag läste härom dagen på Instagram ett inlägg som kallade Koka björn av Mikael Niemi för deckare. Och ja visst. Hela den här berättelsen kretsars kring ett antal oförklarliga dödsfall som sker i och runt byn Kengis i mitten av 1800-talet men deckare. Nja, historisk roman skulle jag väl säga om jag måste facka in den. Prosten Lars Levi Laestadius är en hängiven botanist och har sinne inte bara för att predika den rena tron utan också för de små detaljerna. Han tar sig an dödsfallen genom att använda nya metoder som att dofta aska över pappilarlinjerna på kvarglömda glas och framkalla dagerrotypiplåtar. Till sin hjälp har han hittepojken Jussi som han tagit sig an och lär upp både i läse- och skrivkonsten.

För Jussi, som kommer från en samefamilj på fjället, är mötet med vetenskaperna som prosten tagit med sig från studierna i Uppsala helt överväldigande. Jussi vill lära mer, förstå mer och vill helst av allt vistas i prostens arbetsrum. Kärleken till kunskapen, kärleken till det nödvändiga skrivandet som på sätt och vis gör att Jussi finns till är så stark och när Jussi blir inskriven i kyrkoboken så legitimerar prosten honom. Trots att han är lappunge så får han komma med i boken, han får finnas och hans tankar är viktiga.

Man kan tänka sig att en roman som handlar om Lars Levi Laestadius skulle handla huvudsakligen om tro och visst finns där beskrivningar av prostens predikningar som förkunnar renlevnad, man skall leva efter den sanna läran och inte förföras av djävulen. Men det är kopplingen till vetenskap som mest av allt intresserar mig. Jag uppfattar att Laestadius vill gå till källorna, systematiskt undersöka naturen såväl mord och att han förhåller sig likadant till tron. Jussi som är uppvuxen i en otrygg miljö så är det mest av allt värmen och omsorgen i en familj som är så ovant att han i början inte vågar tro på att han får höra till, om det sedan innebär att han måste döpas så må det vara hänt. Kengis ligger i gränsbygd och svenskarnas syn på samer som hedningar som gränsar till djur beskrivs på ett smärtsamt sätt i den här romanen. Hur svenskarna behandlat sin minoritetsfolk behöver vi påminnas om gång på gång och Niemis grepp att låta Laestadius ta sig an den unge pojken som står vid vägkanten signalerar att medmänsklighet borde vara självklar oavsett religion och bakgrund.

Mikael Niemi samtalade med Ann Helene Laestadius på temat Att ta makten över den egna historien på bokmässan och de båda verkar i landsända som inte så ofta hörs i debatten. För dem båda är det viktigt att skriva böcker som återspeglar livet och naturen norr om Polcirkeln. För Niemi har både fjället och älven varit centrala i hans uppväxt och flerspråkigheten är vardag. Han berättade att han personligen haft ett stort intresse för Lars Levi Laestadius liv. Niemi är uppvuxen nära pörtet där han bodde och han har läst mycket om han liv, han ville ge en något annan bild än den gängse när han nu skulle ta sig an att skriva om den mytomspunne mannen.

Jag tycker mycket om Mikael Niemis ordrika romaner, berättarglädjen är stor och han är fenomenal på att skildra miljöer. Jag förflyttas till den lilla byn utanför Pajala och jag kan känna dofterna från ladugårdskläderna och smaka solanum med smör. Det här är på många sätt en hyllningsroman till vetenskapen, läsandet, skrivandet och potatis. Dessutom inläst av Niemi själv! Mycket bra! 

temat för dagen var ull!

Tomten aka Jonna kom med en fin ullpläd från Klippan.
Perfekt färgmatchad till överkastet och härlig att läsa under.
M fyllde på med tre par ullstrumpor i grått som passar till min kulturtanstuniform.
Så typ var det med julgåvorna.
Jo, men jag glömde. Min mamma kom med ett skohorn också,
för de frågar alltid efter ett när de är på besök.
Otur att vi just köpt ett. Nu har vi två. Så kan det gå. 

granen önskar God Jul!

Den fantastiska utgåvan med två noveller ut samlingen Det osynliga barnet av Tove Jansson får avsluta min novellkavalkad. Hoppas att många är sugna på att läsa litteratur i kortformat under långhelgen som kommer. 

"Mamma vakna, någonting hemskt har hänt. De kallar det jul." 

Lyssna på Tove själv som läser den roande novellen Granen!

Och med det önskas alla bloggläsare en skön ledighet!

lucka nummer tjugofyra!

Som sista novell i årets novellixkalender låg Johanna Nilssons Levande läppar rekommenderas  och en fin anteckningsbok i samma mönster som omslaget. Charlie är en ung man som har en massa högskolepoäng men ingen riktning i livet. En sen natt möter han Smilla och förälskelsen är total. Sexet är bra och han blir som förtrollad. Han dras in i hennes liv, som är något helt annat än det han är van vid och livet snurrar allt fortare. 

Just den här novellen var inget för mig men det är det som är styrkan med novellen som format. Man läser en halvtimme och så är texten slut. Ibland så längtar man efter mycket mer och då kan man gå vidare med författarens andra texter, novellsamlingar eller romaner. Och ibland så kan man se det som den smakbit som det är och känna sig nöjd med det.

Så är då hela kalendern genomläst och jag kan verkligen puffa för novellen som format. Oavsett om man är en storläsare, som jag själv, eller mer sparsmakad i sin val så ger novellen en valfrihet som få andra texter. Utan att vara det minsta sponsrad av Novellix (jag har köpt min kalender ...) så kan jag varmt puffa för deras prenumerationer och olika boxar. De levererar verkligen stora läsupplevelser i snyggt litet format. 

lucka nummer tjugotre!

Diomedes hästar av Agatha Christie är dagas novell i novellixkalendern och i den möter vi Hercule Poirot i högform. Egentligen så tycker jag nog att novellformen blir allt för fattig för att man riktigt skall intressera sig för det aktuella fallet men Christie är Christie. Klassisk brittisk deckare!

nocturner - Kazuo Ishiguro

Fem noveller av den färske Nobelpristagaren med musik som gemensam nämnare, snabbt utgivna i ny pocketutgåva. Det handlar om musicerande i relation till lyssnande. Man kan gissa att Ishiguro varit mycket musikintresserad och att han varit amatörmusiker själv. Ett återkommande tema är framgång och brist på sådan. I den enda av novellerna som inte handlar om musiker bjuder mannen i ett fallerande förhållande hem en ungdomsvän för att frun skall förstå att det finns sådana som är mer misslyckade än hennes make. Utseende och image som förutsättning för kommersiell framgång inom musik tas upp.

Jag läste Återstoden av dagen och tyckte tydligen mycket om den när jag kollar vad jag skrev på bloggen. Nocturner är väl ingen sådan där fantastisk aha-upplevelse, det är mer trevlig läsning. Noveller kan ju hinna gripa tag i en mer på djupet än vad som görs här, men troligen är det meningen att det skall vara lite lättsamma skisser i det här fallet och som sådana är de eleganta. Jag köpte mitt exemplar på Pocket Shop på Göteborgs central och Nocturner kan väl ses som den perfekta tågläsningen under julhelgen. Man stoltserar med en Nobelpristagare på omslaget och läser lagom långa, lite underfundiga, berättelser medan jullugnet infinner sig.

/Gästbloggare M

lucka tjugotvå - en novellutlottning!

Lucka nummer 22 innehöll samma novell som jag redan fått  i lucka  nummer 11. 
Så kan det gå. Jag gör helt enkelt en liten utlottning av det hela.
Vinn ett litet paket med blandade noveller från Novellix.
Kommentera om du vill vara med - och gör det innan kl 08.00 på julaftons morgon!

lucka nummer tjugoett!

Lucka nummer tjugoett är den fina lilla novellen Snäckorna av Karin Boye. I den får vi möta Tord som utan att ha bett om det ska få en ny mamma. Hans egen dog för flera år sedan och nu ska pappan gifta om sig, Tord tycker det nya fruntimret inkräktar och stör. Hur skulle hon någonsin kunna tro att hon kan ersätta han riktiga mamma? Inte ens om hon ger honom den hett efterlängtade cykeln. 

Boye skriver här en lättläst text som många kan känna igen sig i och jag blir sugen på att läsa hennes andra noveller som återfinns i t ex samlingen Bebådelse (1941). Till augustpriset i år var Den nya dagen gryr av Johan Svedjedal nominerad och jag är verkligt pepp på att läsa den. Om man vill läsa en roman som baserar sig på Boyes liv så kan jag varmt rekommendera Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn. Mycket bra! 

julveckan bjöd på mys - och Pettson och Findus förstås

Skolans julkalender har ordnats av alla klasser och olika personalgrupper har
pyntat var sitt fönster ihop med "sina" elever. 24 olika fönster har avtäckts och min favorit
är julkulan som åk 1 gjort tillsammans med fröken Therese. Så läcker! 

Adventstiden är den mysigaste av tider i skolans värld, vi pyntar och myser och pysslar och sjunger och ... alla de schemabrytande aktiviteterna kan ställa till det rejält för elever med särskilda behov. I mitt lilla klassrum har alltså en hel del ändå varit sig likt och med risk för att bli tjatig så vill jag igen, och igen puffa för att använda skönlitteratur i undervisningen. Vill man få elever att utveckla sitt språk, läsande och skrivande så är det oslagbart! 

Eleverna har under hösten älskat att jobba med den vresige gubben Pettson och katten Findus i olika sammanhang. Varför ändra på ett vinnande koncept? Dags för att dyka ned i Pettson får julbesök. Illustrationerna är fantastiska att skriva till! Alla, jag lovar, alla blir så sugna på att läsa och skriva, ordförrådet och meningsbyggnaden hjälps vi åt med och läslusten kommer på köpet. 

Med en ögonblicksbild från korridoren så önskar jag alla
mina undervisningsintresserade läsare en God Läsjul!
(och ja, jag har fått tillåtelse att publicera bilden och nej, den är inte alls arrangerad)

nissar är vi allihopa, allihopa, allihopa

Idag avslutas nisseleken på jobbet och det har varit en adventstid full av bus och skoj. Om jag har fattat rätt så är det en dansk tradition att i hemlighet busa med sina arbetskamrater veckorna innan jul och stort tack L som tog med sig den till oss. Kollegorna har smugit runt och fixat och påhittigheten har inte haft ngn gräns ... Idag avslöjas vilken nisse som busat med vem och jag själv har bland annat fått ett fint födelsedagskort - som önskade grattis på 25-årsdagen! Mina bus har väl inte varit så särskilt innovativa men jag har iaf hunnit med att flytta om allt på skrivbordet inkl ställa om stolens inställningar, fylla kollegans jackfickor med skumtomtar, slå in i tomtepapper och gömma alla laddare (som var många), gömma chokladtomtar på diverse ställen och fixa ett spindelnät att ta sig igenom med hjälp av presentsnören. Idag var sista dagen och då låg där förstås en bok på skrivbordet. Den hemliga nissen önskar barnbarnen God Jul! 

lucka nummer tjugo!

Dagens novell är Lilla asken av Ania Monahof. En passande text att samtala med ungdomar kring. 

Diskussionsunderlag finns att ladda ned till texten som ingår i novellix fyra med temat

  4 berättelser om flykt.

jul i det lilla bageriet på strandpromenaden

Hösten har varit aningen slitsam och ganska mörk och jag tänkte mig att lätta upp den med att lyssna på ett gäng sköna feelgoodare så här innan jul. Sagt och gjort, jag började med en Jenny Colgan (för då vet man vad man får). Efter ungefär 5 timmars lyssning kommer jag på att det här hörde jag ju förra året. Snacka om att ha en avstängd hjärna ...

Texten är från förra året men ja, jag har läst den igen. Riktigt så bra var den faktiskt inte så att den höll för omläsning :-)

 

Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden  var jag liksom tvungen att slänga in för att rädda upp julstämningen denna dystat höst och visst får jag hela kittet. Snöfall, julbasarer, julkalas, trassliga familjeförhållanden som accentueras vid juletid, en 3 våningar hög julgran och ett antal förvecklingar både när det kommer till romantik och annat ... 

Polly och Huckles bor i sin fyr på ön utanför Cornwalls kust och när vintern kommer är det långt från sommarparadiset som turisterna kommer för att besöka. Den tama lunnefågeln är som vanligt del av charmen och trots att det är ganska, väldigt förutsägbart så smälter jag för den här tredje delen om Pollys liv med sitt lilla bageri. Bakandet som återkommer igenom hela boken gör förstås också sitt till, jag är ju som bekant en riktigt svullare av Hela England bakar. Bakverken som beskrivs gör mig rejält sugen på både mincepies och fruitcake. Lättsamt, javisst! Mys-lit!

lucka nummer nitton!

Det blir nästan lite absurdt att fotografera Lars Noréns novell/pjäs De sista rummen  i lägenhetens tomtebolycka med lykta och allt (men färgerna och formerna passade ju så bra ...). Innehållet är allt annat än stämningsfullt, det oroar och stör och samtidigt är det oväntat humoristiskt.

I ett rum sitter fyra personer och talar förbi varandra. På ytan så sker en smula kommunikation men oftast så pratar de på och vandrar runt i sina egna rum, i sina egna tankar. Texten blir så absurd och samtidigt nästan lite otäck, jag associerar till ett äldreboende där människor sitter och väntar på döden. Det antyds i texten att det skulle kunna utspela sig i en sådan miljö (inledningen talar om en gammal man eller en gammal kvinna) men kanske är det inte alls dementa som talar? Kanske är det du och jag? Alla vi som mest talar om ditt och datt och sällan lyssnar ordentligt på svaret? 

den gamle kungen i exil - en drabbande bok om demens

Den gamle kungen i exil  av Arno Geiger är en sån där pärla till roman som man liksom bara ramlar över, läser och sedan inte kan glömma.

Glömmer gör huvudpersonen August Geiger, smygande och med oförutsägbart tempo tar sjukdomen grepp om allt mer av hans minnen, hans förmåga att klara sin vardag och hans relationer till familjen. I berättelsen om en ganska vanlig man med alzheimer som hela livet helst av allt bara velat gå hem så ryms också en berättelse om Europas historia. Delarna av boken som handlar om August upplevelser under kriget var för mig extra starka.

Vardagslivet som lunkar på i den lilla byn i Österrike, kärleken till odlandet och byggandet och minnen från barndom och uppväxt är skickligt återberättade av August son Arno och han skildrar sin fars liv på ett så ömsint och fint sätt att man blir mycket berörd. Med sinne för det absurda i situationerna och en klarsynt blick så fångar han ögonblick i samvaron med sin far som är oförglömliga. De små samtalen mellan far och son som Geiger spränger in i sin text ger läsningen en extra närhet. Liv och död kommer nära, nära.

Mycket fin läsning! Rekommenderas till alla! 

lucka nummer arton!

Vinnaren av novellixs novelltävling 2017 var Anton Hildingsson med Syrinx och det är dagens novell i kalendern. My återvänder till sin hemstad efter att ha hoppat av musikutbildningen i Piteå. Hemma är hemmet borta, föräldrarna har sålt huset och köpt en folkabuss och extrasängen hos brodern Simon får bli den fasta punkten. My tar också kontakt med sin tonårsvän Angie och i den här intensiva texten får man glimtar av det som format deras vänskap. Tonårsvilsenhet och magiskt tänkande är två teman som man kan skönja och för min egen del så väckte novellen mesta av allt minnen av när min dotter spelade tvärflöjt. Vad är det med alla duktiga flickor och tvärflöjter? Att kunna spela ett instrument kan vara en gåva och samtidigt så prestationsångestframkallande, aldrig är man väl så ensam som en solist på en scen?

veckans tema är ...

I veckan som kommer ska vi försöka hjälpas åt att komma i julstämning! 

Inne på Kulturkollo har vi tema Jul, jul, strålande jul! 

lucka nummer sjutton!

Lappin och Lapinova av Virginia Woolf är dagens lucka i novellixkalendern. Det är en novell om äktenskapet och behovet av att odla ett eget rum för livet tillsammans. Hos paret Rosalind och Ernest i novellen så blir det fantasilandet där de båda är vildkaniner, där de kan leka och tumla runt och sorglöst längta efter sallad. Snart tränger sig vardagen på och släktträffar och sysslor gör att kaninlandet förefaller allt mer avlägset, Rosalind vill allt mer desperat fortsätta att vistas i sagolandet men Ernest (passande namnval för de båda) är den oförskräckta och målmedvetna praktikern. Det kan bara sluta på ett sätt. Kollaps. 

Jag har läst mycket lite av Virginia Woolf, hennes romaner har jag bara läst utdrag från. Inte ens resan till Cornwall och Fyren fick mig att läsa ut en hel roman. Jag är ingen fan av 'stream of consciousness' och det has gjort att jag tappet farten. Kanske är det dags för mig att ta mig an fler av hennes noveller. Jag har de samlade novellerna här i min hylla och loser man en novell i taget så är ju Woolf en fantastisk författare. Lite sugen blir jag faktiskt på att se om filmen "Timmarna".

teknikens under ...

Tänk att man haft en mobiltelefon som bara gick att ringa på. Och SMS a och hjälpligt fotografera med. Och tänk att man sparat densamma i en låda. Jag minns hur irriterad jag var när vi tömde min pappas dödsbo och hittade decennier av elektronikskrot, ni vet sånt som bara legat i en låda i åratal. Idag var det dags för en ny telefon till mig, efter år med ett batteri som klarar typ en halvtimmes användande och ett släpande på extrabatterier modell large är så tröttande i längden. Så ny telefon var det. Och som av en händelse så hittar jag ett gäng gamla i lådan när jag ska leta fram lappen med puk-kod och annat. Telefoner som jag sparat. Var alla laddare är kan man ju bara spekulera kring ...

Jag älskar min smarta telefon, jag fotar och bloggar, surfar, chattar, instagrammar och fejsbookar, lyssnar på ljudbok och läser tidningen och gör det mesta utom att ringa då. 

Hello iPhone 8, vi ska säkert bli goda vänner! 

lucka nummer sexton!

Dagens text blir inte läst. Punkt. 

juldagar - 12 historier och 12 rätter

Juldagar - 12 historier och 12 rätter är en helt fantastisk läsning! Jeanette Winterson är en författare som kan ta sig an det mest uttjatade av teman, typ jul, och göra texterna till helt magiska. Det kräver en förmåga utöver det vanliga och jag bjuds på 12 väldigt olika berättelser.  Det är spöklikt på gränsen till skräck, det är tragiska barndomsminnen och humoristiska anekdoter, det är känslan av sorgsenheten som stora högtider kan föra med sig och jublande glädje. Och personliga recept som presenteras i en inramning där man får en glimt av Wintersons vänner och sällskapsliv.

Man kan inte skriva en text om Jeanette Wintersons texter utan att nämna språket. Hennes sätt att uttrycka sig och de ord hon väljer för att bygga upp miljöer och stämningar är så väl valt och så snyggt. Välkända julmelodier och traditioner, den kristna julberättelsen blandas med skarpa iakttagelser av nutiden och nästanostalgiska tillbakablickar. Froststjärnor på fönstren bredvid tankar om hur det moderna samhället fragmentiserar våra sociala sammanhang och hur traditioner, självvalda inte påtvingade, kan hjälpa oss att hitta ett sammanhang. Ett höra till trots att man är en person som har ett stort behov av ensamhet.

Har ni klappar kvar att köpa? Då kan ni anser er tipsade om en riktigt fin bok som säkerligen skulle passa för högläsning under juldagar! 

lucka nummer femton!

Öknens alla blommor i P O Enquists tappning var väl inga amaryllisar utan helt andra lökväxter men jag fotar ändå med en amaryllis i fonden. Det var länge sedan jag läste Enquist nu och därför var det extra fint att få en novell ur hans samling Berättelser från de inställda upprorens tid (1974). 

Det äkta paret har bestämt sig för att försöka lappa ihop äktenskapet som knakar rejält i fogarna. Eftersom kassan är nästan tom så bestämmer de sig för ett motel i Palm Springs, vädret är förfärligt och uppbrottet blir definitivt. Frun lämnar honom, som mest av allt drömmer om intellektuella utmaningar och fransk poesi,  med de två barnen sovande i rummet och han får en ingivelse att han måste handla. Han packar in barnen i bilen och drar - genom den blommande öknen mot ett okänt mål.

Det här var en fin liten novell om den kvävande känslan som man kan få i ett liv som man inte känner sig bekväm med. Känslorna är liksom avstängda och en natt bestämmer han sig för att följa hjärtats bankande, uppfordrande röst. Jag ska absolut läsa mer av P O Enquist, hans språk är sylvasst och så precist och lämpar sig mycket fint för noveller. Just den här novellen hör till den västerbottniska kvartetten - vilka författare! 

lucka nummer fjorton!

Här snackar vi rysk klassiker, Nikolaj Gogols En dåres anteckningar låg i dagens novellixkalender. Jag har vaga minnen av att jag läst Kappan på någon litteraturkurs någon gång men jag ska villigt erkänna att jag aldrig vurmat för rysk litteratur och inte heller blir jag förförd av den här texten. 1835 publicerades den för första gången och den handlar om en man i sina bästa år (42) som är ämbetsman på departementet. Han tillbringar dagarna med att vässa chefens fjäderpennor och läsa dokument och när han får syn på direktörens dotter blir han handlöst förälskad. För att komma henne nära så lyssnar han in vad hennes hundar har att säga, och han stjäl också hundarnas brev där de berättar om sin matmor. Ja, det här är en skruvad berättelse om en man som tappat greppet om verkligheten och novellen som är skriven i dagboksform är skickligt genomförd. Dårskaperna och vanföreställningarna  som knappt märks i början av texten avslöjas efterhand och novellen slutar i total förvirring. 

Det här var inte en favoritnovell, men väl en del av en bildningsresa. Gott så. Nu har jag läst Gogol, också i vuxen ålder. Check. 

anna, vet du?

Jorå så att. Jag har boktipsat i årskurs sex under hösten och flera av eleverna söker nu upp mig för att få tips som passar just dem. Jag försöker alltid hjälpa om jag har en liten lucka mellan elever och  idag kom en tjej och knackade på dörren. På väg till bibblan säger hon:

- Anna, vet du vad vi kallar dig i klassen nu?
- Nej, säg!
- Anna Bok.

Varpå hon fnissar så att hon nästan kissar på sig ...

Även om jag kan mitt ABC så är jag ju inte precis Anna Book, men Anna Bok det är en hederstitel!  

lucka nummer tretton!

Jaha. Här var en nobelpristagare man aldrig hört talats om (och med man menar man jag). Luigi Pirandello var mest känd som dramatiker läser jag, men tyckte själv mest om att skriva noveller. Krukan utspelar sig någonstans i italienskt olivodlarland där don Lollò gjort en stor investering i en ny kruka att hålla en del av årets förväntade stora produktion av olja. Det vill sig dock inte bättre än att krukan av oklar anledning går sönder och när den gräl- och processjuke don Lollò skickar efter en krukmakare för att laga den kan han inte låta bli att lägga sig i reparationsmetoden, med katastrofalt resultat som följd. Slutar där för att inte spoila.

Det är en komisk och absurd historia vi får oss till livs, med italienskt lantliv som fond. Och det är så underbart mysigt att läsa att den först publicerades i Corriere della Sera, visst vill man tillbaka till en tid när skönlitteratur regelmässigt publicerades i dagspress. Frågan är väl om man skulle stanna upp vid sin platta för att läsa en novell i DN. Troligen inte, jag hoppar alltid över sommarföljetonger och dylikt, men själva tanken är... ja, mysig som sagt.

/Gästbloggare M

lucka nummer tolv!

I novellixboxen Grannar ingår Augustin Erbas novell Hiwa som börjar med ett underligt ljud som ljuder från tunneln som går rakt in i berget. Elin är på väg till skolan och hör det mystiska snarkandet, vad är det som döljer sig inne i berget? Vad har hänt med alla de arbetsfordon som kört in där och aldrig kommit ut igen? Som tur är så har Elin sin granne och klasskamrat Hiwa som hon kan ha sällskap med till skolan och som kanske vet mer än hon gör. 

Snart har föreställningarna om vad som egentligen finns där inne i berget delat upp befolkningen i staden, och det gäller att passa på vad man säger. Vem vet vem som är fiende eller vän? Någonstans i den här novellen vridas den till att vara en riktigt otäck berättelse och jag funderar över vad det är som får mig att känna obehag. Troligen är det när de som sympatiserar med "drakfalangen" börjar klä sig i glittriga kläder för att visa sin tillhörighet. Eller kanske är det när man förstår att också familjens samtal är övervakade? Hur som. Riktigt bra novell!

Nu måste jag ta tag i Augustin Erbas roman Blodsbunden som min goda vän har Annika har tipsat om så många gånger. Den ligger nedladdad på Storytel och väntar! 

så pokkar vi igen!

Snön singlar ned över staden och nya pokémons är släppta.

Kvällspromenaden blir genast mer spännande.

Go, go, go!

lucka nummer elva!

Emma - ett fragment av Charlotte Brontë är dagen novell i min novellixkalender. De två kapitlen, som ingår i den lilla boken, är fragment av en trolig roman som hittades efter Charlotte Brontës död och som i novellixform för första gången publiceras i Sverige. Gun-Britt Sundström har översatt och man känner igen det snirkliga och omständliga språket samtidigt som det är uppriktigt, nästan uppfordrande. Jane Eyre är ju Charlotte Brontës mest kända roman och det var spännande att läsa också något annat från henne. 

I Emma - ett fragment så är det en änka som är berättare. Hon har levt ett tillbakadraget liv på landet sedan hennes make gick bort fem år tidigare. Hon umgås med systrarna Wilcox som nyligen öppnat en flickskola i grannskapet och en dag anländer en fin herre med sin dotter. Han skriver in Matilda Fitzgibbon på skolan, systrarna är mycket glada över en så förnäm herres flicka i deras oansenliga skola och miss Fitzgibbon får allehanda privilegier. Så närmar sig julledigheten och alla flickorna på skolan ska resa hem, vad ska hända med Matilda Fitzgibbon?

Med tanke på Charlotte Brontës egna erfarenheter från olika flickskolor, både som elev och lärarinna, så kan man tänka sig att hon kände till miljöerna och det sociala strukturerna väl. Eftersom romanen bara blev till fragment så kan man ju bra fantisera vidare själv hur berättelsen skulle fortsatt, jag kan i alla fall se ett persongalleri, handling och en miljö som säkert skulle blivit en underhållande roman. 

Spännande att novellix översätter och ger ut den här typen av texter - en kulturgärning.  

utlottning: vinn två novellixer!

Det har blivit ett par dubletter hittills i årets novellixkalender och då är det klart att jag vill passa på att lotta ut dem. Två skruvade och spännande nordamerikanska klassiker varav en är en riktig skräckis! För att vara med så kommenterar du här på bloggen - delar du utlottningen i andra sociala medier så genrererar det ytterligare lotter. Hojta till om du delar på insta, FB eller twitter så att jag inte missar.

Utlottningen stängs på onsdag den 13/12 kl 20.00

Väl Mött! 

lucka nummer tio!

texten är en repris från söndag 2 juni 2013

Oj, oj. Här pratar vi klassisk skräckis. Edgar Allan Poe, 1839: ett förfallet stenslott, en ung nervöst lagd man, en sinnessjuk ungmö, gravkryptor, mystiska ljussken, stormar som viner, fönsterluckor som slår, fullmåne och ett blixtnedslag. Han sätter agendan för den gotiska genren rejält här den gode Edgar.

Berättaren är den unge Ushers barndomsvän som har blivit tillkallad, han har inte träffat sin vän på många år och inser när han anländer att det är Huset Ushers undergång och fall han är på väg att bevittna. 

Jag är, som bekant, ingen hängiven läsare av skräckisar. Men just den här novellen insåg jag att jag läst redan innan. Troligen ingick den i någon litteraturkurs som jag läste på 80-talet och jag kan helt förstå varför den gjorde just det. Här ser man födelsen av en genre som mängder av författare och filmskapare, och läsare förstås, älskar. Frågan är om de når mästarens klass?  På några sidor lyckas han bygga upp en atmosfär av olust. Redan när berättaren närmar sig huset känner vi hur

 - en atmosfär, som inte på något sätt liknade himlens fria luft, utan utdunstade från de murkna träden och de gråa murarna och den tysta tjärnen - en gåtfull och pestbringande ånga, glanslös, stillastående, blygrå och knappt urskiljbar 

tar ett grepp om oss som läser. 

Jag läser på insidan av min Novellix att Poe skrivit mer än 1000 sidor skräck i novellform. 34 var tillräckligt för mig. Tur att jag läste mitt på dagen ...

nobelfest!

Idag delas nobelprisen ut och min nobelpristagarläsning den här hösten har begränsat sig till Never Let Me Go som jag tyckte var en mycket fin upplevelse. Jag samtalade om den med Fanny på Kulturkollo och vill man så kan man läsa våra funderingar där.  SVT har dessutom gjort ett porträtt av Kazuo Ishiguro som man kan se på Play. Gör det och knäpp sedan på själva festligheterna framåt eftermiddagen - det lär bli pompa och ståt. Precis som vanligt!