Nu blev det inte så, Östergren vann inte och jag hann inte klart. Tant pis. Mina goda vänner på Breakfast Bookclub som var augustambassadörer i år var på plats och såg Johannes Anyuru förtjänstfullt motta priset och så undrade de än en gång varför Kjell Westös Den svavelgula himlen inte blev nominerad? Enkelt min käre Watson, enkelt.
Det fanns bara plats för att nominera en roman som utspelar sig på tidigt 70-tal, som beskriver en ung pojke ur arbetarklassen som träffar ett syskonpar ur överklassen som han hypnotiskt dras till och i sällskap med dem växer upp en smula. Och blir författare som berättar alltsamman långt efteråt.
Skimrande, aningen nostalgiska, miljöbeskrivningar, snygga dialoger, läroverk, hasch och hippies och vänskap som inte helt är jämlik. Lite USA - Vietnam och ett klassperspektiv där arbetargrabben betraktar överklassen samtidigt som han inte riktigt förstår sig på vad de sysslar med. En känsla som många klassresenärer kan känna igen. Så kan Klas Östergrens roman sammanfattas och jag förstår helt augustjuryn att de inte kunde nominera både den och Kjell Westö. Det hade på många sätt blivit för lika. Bra romaner är de båda men någonstans uppfattar jag Östergrens mer som en naiv retrospektiv där omvärlden visserligen är viktigt för handlingen men det finns en minnets rök av mystik som inte riktigt skingras. Man får inte lära känna varken Kenneth Jansson, Dan Schoultze eller hans syster Hellen och man får inte heller veta vad som hände sen. Något är det som jag saknar, något göt att jag inte riktigt engagerar mig och kommer berättelsen in på livet.
Låt nu inte min text avskräcka er från att läsa, det här är en perfekt present för alla som var med i början av 70-talet och som vill återuppleva sin ungdom, eller för dem som helt enkelt bara vill läsa en god roman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!