Arundhati Roy till Bokmässan - oj, oj, oj!

Igår dök De små tingens gud upp i min låda som pocket. Jag har läst den flera gånger så det är inte aktuellt med omläsning men visst är det en schysst gest för att bygga upp suget efter Arundhati Roys nya roman att skicka en pocket som uppvärmning.

Den yttersta lyckans ministerium heter boken som kommer på svenska i september, precis lagom till mässan. I följebrevet med pocketen avslöjar förlaget också att Roy själv kommer att vara med på mässan i år. Det kommer jag inte att missa!


Imorgon dyker förresten seminarieprogrammet upp och då blir det äntligen dags att börja planera mäss-läsningen. Najs!

Om någon vill ha min olästa pocket så hojta till här så skickar jag den på stört. Jag har redan två ex av just den här fantastiska romanen :-) 

mitt namn är Lucy Barton

Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout är en tunn liten roman med ett mycket rikt innehåll och jag är väldigt glad över att vi bestämde oss för att läsa den till nästa bokbubblarmöte. Det är New York, 80-tal och den handlar om hur den unga kvinnan Lucy Barton som blir oväntat sjuk och till sjukhuset kommer hennes mor på besök. Lucy, var den av syskonen som lämnade den lilla gården på landsbygden i Midwest och modern har aldrig förr eller senare besökt sin dotter. Inte heller har Lucy återvänt.

Barndomen och uppväxten var mycket udda, de levde på en enslig gård utan nästan någon kontakt med yttervärlden. Det enda andningshålet för Lucy var skolan där hon stannade tills de stängde. Där var det varmt och tyst och hon kunde läsa hur mycket som helst från biblioteket. Betygen gjorde att hon fick möjlighet att studera och snart var hon gift fru bosatt i New York. Långt från sin familj på alla sätt. När Lucy några år efter sin sjukdom tar sin författardröm på allvar och går en skrivarkurs så får hon rådet som hon tar till sitt hjärta:

“You will have only one story… You’ll write your one story many ways. Don’t ever worry about story. You will have only one.”

Det är utforskande av den historien som Strout beskriver i den här fantastiska romanen. Relationen med modern, den som finns fast den inte uttalas, och som under de fem dygnen på sjukhuset fördjupas trots att de inte alls samtalar om det som man kan tro är viktigt utan mest skvallrar om bekanta från förr. Armodet, isoleringen, utanförskapet, övergrepp och faderns krigsskador nämns inte. Ändå vet de båda vad de talar om egentligen. Lucy längtar så förfärligt efter sina egna två flickor och helst av allt så vill hon bara höra dem ropa "mamma"! Hur långt man än reser, hur mycket man än utbildar sig, även om ekonomiska förutsättningar helt förändras så försvinner inte längtan efter att få ropa på mamma, att bli skyddad och älskad. Även om man aldrig får höra orden "Jag älskar dig". 

bokcirkla med oss!

Bokcirkla med oss!
Mer info finns på Kulturkollo eller på Kulturkollo läser på FB. 

att återvända - Hisham Matar

”For a first-person elegy for home and father that examines with controlled emotion the past and present of an embattled region.”

Så löd motiveringen när Att återvända vann Pulitzerpriset för bästa biografi/autobiografi tidigare i våras. Hisham Matars vackra och totalt osentimentala, självbiografiska text handlar om hur det faktiskt är att återvända till ett hemland man flytt för drygt trettio år sedan. Han berättar om hur han, hans amerikanska fru och hans mor sätter sig på planet för att resa till det Libyen som så många år varit  helt omöjligt för honom att besöka. Hans far tillhörde de som först välkomnade ett folkstyre lett av Moammar al-Gaddafi men som snart organiserade sig för att strida mot den enväldige diktatorn. Familjen tvingas fly till Egypten och när Hisham är knappa 20 så försvinner hans far för gott. Spåren upphör i det fruktade Abu Salimfängelset och Matars resa mot/i hemlandet är både en resa till sin familj och ett sista försök att bringa reda i vad som hänt hans far.

Hisham Matar är till yrket arkitekt och han skildrar sina resa med sinne för personliga detaljer så väl som redogörelser för både historia och politik i landet som så länge var befolkat av beduiner och kolonialiserat av Italien. Jag lärde mig mycket om Libyen genom att läsa hans text och jag hoppas att han återvänder igen för att skriva mer skönlitterärt, där finns ett antal romaner att hitta både i landet och i hans släkts historia. Jag lyssnade till honom när han besökte Louisiana för några år sedan (och hyllade den fantastiska fina Analys av ett försvinnande), lyssna gärna på klippet när han berättar om sin senaste bok. Han är lågmält vältalig och det är väl värt en timma!

Året var 1917

Året var 1917 - det är veckans tema inne på Kulturkollo.

Jag hänger lite extra där - välkomna!

hemmet - oj så lätt det är att låta fantasin gå igång!

Hemmet av Mats Strandberg är nu den tredje boken på kort tid där jag nosar på skräckgenren. I Hemmet så är miljön ett demensboende och Strandberg använder den där rädslan som många av oss kan identifiera oss i, att inte längre känna igen oss själva, på ett rasande skickligt sätt. Fantasin går igång rejält och som ni vet är jag mörkrädd. Det blir inte bättre av att läsa den här boken om man säger så.

Vi möter Joel som flyttat hem till kungälvstrakten för att ta hand om sin dementa mor Monika och hans återseende med uppväxtmiljön är en av de styrkorna i den här berättelsen. Alla som vuxit upp i en liten ort och kanske varit annorlunda på något vis, kan känna igen sig i känslorna som Joel känner. Dessutom är platserna som nämns (något lite har han ändrat på namnen) mycket välkända för mig då jag arbetat granne med ålderdomshemmet Ekehaga i Kungälvs kommun i många år. Tallskuggan heter hemmet i romanen, byn heter inte Kareby men visst känner jag väl till Tempo ... Det ger en extra otäck dimension i läsningen. Jag har stått i bilkö efter EPA-traktorerna många gånger :-)

Monika flyttar alltså till Tallskuggan och där så möter Joel Nina. De var bästa vänner en gång, de skulle bli rockstjärnor men Joel hamnade i missbruk i Stockholm och Nina blev en ung mamma. Tillsammans märker de att det händer underliga saker på Hemmet och egentligen är det inte alls skräckmomenten som hänger kvar när jag lägger undan boken (jo, slutet är otäckt, förbered er på det!) utan den fina skildringen av relationerna. Mycket bra! Sedan är det ju också en hyllning till alla de som arbetar med demenssjuka människor, med vilken värme och med vilket tålamod de skildras i den här romanen. 

Enkät: tre sommarpocket!

Boktanken frågar oss om tips - vilka tre sommarpocketar ska vi passa på att läsa i sommar?

Jag tipsar helt enkelt om tre bra böcker som jag läst det senaste året och som redan kommit i pocket:

Störst av allt - Malin Persson Giolitos rättegångsroman var förra sommarens bästa för mig. Ingen har väl missat? 

Ett helt liv - Robert Seethaler är en finstämd kortroman som passar perfekt under verandataket en regnig dag. Vemodig och vacker.

Den gröna vägen - Anne Enright är irländskt berättande när det är som bäst. Mycket snyggt disponerat om en familj som man inte kan glömma!

Vilka tre böcker tipsar du om? 

hörni, är utseendet viktigt?

Som alltid på söndagskvällarna så tar jag mig en bloggrunda och kommenterar här och där. Det är en mysig vana som jag hållit fast vid i många år, precis som att att jag behållt min blogg helt oförändrad i hela sju. År, alltså. Nu vet jag att jag har trogna läsare och kanske har någon lust att ge lite feed-back?

Är utseendet viktigt här på bloggen, blir det mer intressant att kika in här och läsa om jag piffar till temat och förändrar? Vad saknar ni i så fall? Vad ska ändras och vad ska bli kvar? 

allt jag önskade - ny Lucy Dillon med hundar och allt

"Be careful what you wish for", var försiktig med vad du önskar för det kan gå i uppfyllelse och hur ska du då hantera det?

I Allt jag önskade av Lucy Dillon är det paret Caitlin och Patrick och deras lilla familj som allt börjar (och slutar) med. Patrick har fått ett nytt jobb som kräver en flytt och Caitlin är inte alls redo för att lämna sitt hus som hon ärvt av sin mormor. Barnen är rotade i skolan och Caitlin har inte alls lust att börja om, hon tycker Patrick arbetar alldeles för mycket och inte blir det väl bättre på ett nytt ställe? Det blir separation och för att barnen ska kunna träffa sin pappa så blir det bestämt att de ska åka varannan helg till faster Eva, hon bor passande nog mittemellan och har ganska nyligen blivit änka. Och visst har Eva två mopsar och en väninna som heter Anna och har en bokhandel, vi befinner oss ju i Dillonland.

Min enda invändning mot den här nya Dillon är att den är för lång. 16 timmars lyssning är för mycket för genren, så långt klarar inte ens den mest spännande deckare ... Annars finns där liksom inget att anmärka på. Man får precis det man förväntar sig och det är lite romantik, relationstrubbel, hundar, lite glamour och ganska mycket vardag. Människor som får upp ögonen för att det inte är för sent att drömma och till och med förverkliga sina drömmar är ett av de återkommande temana i Dillons böcker. Det är fint. Peppande och smart skrivet utan att bli alltför sockrigt.  

och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Fredrik Backmans nya kortroman med den vackra titeln Och varje morgon blir vägen hem längre och längre handlar om demens. Så var det sagt, ingen som tänker läsa den uppfattar väl det som en spoiler får man tro. Backman ville med sin text undersöka och sätta ord på det som händer när en älskad far försvinner från livet trots att kroppen är kvar. I mötet mellan barnbarnet Noa och farfar så skildras kärleken mellan generationerna och frustrationen när man inte längre kan mötas. Inte för ett samtal, inte ens för att ge varandra onödiga presenter som uppätna chokladbitar.

Farfar och Noa sitter på sin bänk och de minnen som farfar vill berätta finns allt längre bort i hjärnans vindlingar. Doften av hyacinter påminner om farmodern och det som en gång var deras gemensamma liv och precis som när hon levde så är det så väldigt svårt att säga farväl. Snart kommer dagen då han inte längre minns henne. Tiden blir allt kortare och avskedet närmar sig, skämten upprepas och upprepas och pojken vill ge sin farfar ännu en onödig present, en ballong som kan bära honom ut i rymden. Så att han kan flyga fritt.

Det hela är på gränsen till sentimentalt men på något vis tycker jag att Backman klarar sig ifrån att gå över gränsen. När man sedan vet att han skänker alla inkomster från boken till forskning om hjärnans sjukdomar så känns det hela ganska bra. Han använder sina försäljningsmuskler till att sprida både kunskap om en folksjukdom och samla in medel till angelägen forskning via Hjärnfonden. Gott så.

memorys bok - en efterlängtad roman

Jag minns mycket väl när jag lyssnade till Petina Gappah på Bokmässan 2010, hon berättade om sin nobelsamling Sorgesång för Easterly och jag läste den förstås sedan direkt. Gappah gav genom sina noveller röst åt kvinnliga erfarenheter i Zimbabwe på ett sätt som jag inte läst tidigare. I sin debutroman Memorys bok så är det Memory som talar. I ett antal anteckningsböcker har hon fått möjligheten att berätta sin historia från början till slut. Hon sitter, dömd till döden, i kvinnofängelset och väntar på att staten Zimbabwe skall anställa den bödel som behövs för att verkställa hennes dom. Hon vet att hon inte är skyldig till det mord av en vit man som hon anklagas för och hennes minnesbok blir kanske del av hennes försvar om hennes fall någonsin tas upp igen.

Faith, Hope, Joy, Memory och Moreblessings - så heter syskonskaran som växer upp i kåkstaden i Harare och namnen är väl valda av deras mor. De är en ovanlig familj där modern är oberäknelig och ständigt sökande efter någons slags ro. Fadern är lugn och praktiskt lagd, han driver en liten snickerifirma från gårdsplanen och tillbringar mycket tid med sina barn, särskilt med Memory. Hon har det mycket besvärligt med sin albinohud och måste hållas borta från solen och lider mycket av att vara annorlunda. En dag ombeds Memory att ta på sin julklänning och hon överlämnas till en vit man. Utan att förstå varför finner hon sin plötsligt i den rika delen av staden men alla möjligheter till utbildning och omvårdnad. Mannen som hon lämnas till heter Lloyd och det är honom hon tjugo år senare anklagas för att ha mördat.

För många år sedan läste jag En röst ur djupet av Nawal el Saadawi och de båda romanerna har en gemensam ton och grundupplägg, en dödsdömd kvinna berättar sin historia. El Saadawi är läkaren som genom romaner vill diskutera kvinnors utsatthet i Egypten och lite kan jag tänka om Memorys bok att Gappah med sin erfarenhet som jurist vill använda romanens form för att belysa rättsväsendets upplösning i ett land som inte ännu hämtat sig från kolonialismen. Rhodesias historia som apartheidland och approprieringen av de stora farmer som ägts av britterna ligger som en fond i hela romanen.

Memorys bok är en oerhört fin skildring av en ung flickas uppväxt och hur Memory, precis som läsaren av hennes anteckningar, upptäcker allt mer om sig själv och sin resa i livet. Hemma hos Lloyd hittar hon läsandet och skrivandet och kärleken till ordet lyser starkt från boksidorna. När Memory beskriver hur avsaknaden av böcker plågar henne i fängelset, mycket mer än avsaknaden av mat och hygienmöjligheter så kan man förstå henne precis. Hon har alltid befunnit sig i någons slags mellanrum, hon är inte vit och inte svart och det gör att tillflykten till böckerna blir extra viktig. I Zimbabwe, när Memory växer upp, är tron på onda andar levande och hon blir en paria som ingen vill beblanda sig med. Då är böckerna vänner och anteckningsböckerna och pennan en tröst och sysselsättning.

Jag hoppas att många, många hittar till den här fina romanen som utspelar sig i en del av världen som sällan skildras. Läs!

om våren, om våren - Knausgård i högform

Min läsplanering spricker ju typ hela tiden. Till syttene mai hade jag tänkt mig bjuda på en text om en roman av en norrman men så kom livet emellan. Eller rättare sagt pollensäsongen. Våren för mig är faktiskt väldigt dubbel. Å ena sidan älskar jag vårblommor och späd grönska, å andra sidan är jag ständigt trött och måste planera därefter. Nog om mig. Om våren av Karl Ove Knausgård är den tredje boken i hans årstidskvartett och jag är helt såld.

Det lilla flickebarnet som familjen har väntat på i de två tidigare delarna är nu kommet och berättelsen utspelar sig under en enda dag. Det är valborgsmässoafton och jag får följa vardagslivet för den medelålders författaren på Österlen. Han väcks av sin lilla bebis, skickar iväg sina stora barn till skolan, hälsar på hos en granne och tar bilen till Helsingborg. Där på sjukhuset ligger bebisens mamma, hon behandlas för sin manodepressivitet, och författaren som hela tiden skriver i jag-form beskriver vardagslivet tillsammans med en sjuk partner. Kärleken till den lilla flickan är omåttlig men kärleken till flickans mamma kan inte längre vara kravlös. När valborgsmässobålet tänds på kvällen, efter en lång och innehållsrik dag, så vet han att den tunga och svåra våren är till ända. Han snusar in sin lilla flickas babydoft och vet att det stundar en sommar.

Det som börjar som brev till det ofödda barnet har blivit till en djupt personlig dagbok där Knausgård inte väjer för att visa sig både svag och stark och kanske kan man tänka att man fått nog av hans vardagsliv, reflektioner, analyser och allmänna funderingar efter sina tusen och åter tusen sidor med kampen?  Det är blandningen av oerhört vackra naturskildringar, kärleken och omsorgen om sin familj, de ärliga och uppriktiga beskrivningarna av egna tillkortakommanden och behovet av att läsa, tänka, skriva som fångar mig.

Jag läser och uppmanar alla som trodde de tröttnat på Karl Ove Knausgård att ge honom en chans till. Börja med Om hösten, Om vintern och läs sedan Om våren!

hunden som vågade drömma

Hunden som vågade drömma av koreanska Sun-Mi Hwang är en allegorisk fabelsaga helt i stil med Hönan som drömde om att flyga som tog mig med storm härom året. När nu berättelsen om Tufsen dök upp i min e-boksläsare så var jag tvungen att läsa. Valpen Tufsen föds i en kull hos farfar Gaphals och snart inser hon att hon inte ser ut som de andra valparna. När hennes mor och syskon blir stulna av en hundtjuv så blir Tufsen farfars nya avelstik och kanske finns där ett liv för henne trots allt.

Mest av allt så är det relationen mellan den allt äldre mannen och hunden som jag fastnar för i den här texten. Skrothandlaren och hans fru tar ömt hand om sina hundar och när farfar Gaphals blir sjuk påverkas Tufsen så starkt att hon matvägrar och också blir dålig. För mig är tanken inte långt borta med min pappa och hans hundar, de gjorde att han hade sällskap ända till slutet och de var så vilsna när han inte längre fanns kvar.

I Hunden som vågade drömma omges Tufsen av sin husse och matte men också av ett helt gäng med andra djur och det är framför allt när hönan Svägerskan kommer till hushållet som humorn dyker upp i berättelsen. Den feta katten från granngården irriterar sig så vansinnigt på den skrytsamma hönan så det slutar med förskräckelse och det är sådana här små sedelärande episoder i sagan som både roar och gör att den känns exotisk i formen. Det är ingen roman i vanlig bemärkelse, mer som en allålders högläsningsbok. Hwang illustrerar själv sina böcker och de enkla, vackra bilderna tillför fin stämning. 

braga - någon?

- Jag fryser så jag bragar, sa jag och sambon tittar undrande ...

Jag googlar på om ordet är dialektalt, får ingen träff. Jag kollar i SAOL - finns inte med. Allt jag hittar är en en ö i yttre hebriderna som heter Bragar. Undrar om det skakar väldeligt där?

Hjälp min nu alla bloggisar, är bragar i betydelsen skakar, skälver något som ni hört? Använt?

För mig är det ett helt och hållet självklart ord men tydligen för inte så många andra.

Edit: Den här frågan tog fart på FB och min 10 år äldre kusin hävdade genast att det var ett ord som hen använt hela sitt liv, andra hade inte alls hört det trots att de är uppvuxna i Skaraborg. Min pappa använde det relativt ofta och jag tror faktiskt att jag har det med mig också från min mammas sida. Tack till Bea som var bättre på att googla än jag och hittade listan från SR: https://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/files/97/13589.pdf

Läs och njut av härlig västgötska! 

mellan hägg och syren blommar apeln

Det är bråda tider och bloggen blir lite försummad.
Läser och lyssnar som vanligt och snart så blir det också tid att skriva.
Äppelträdet som växer i strandkanten i Köleröds kile får symbolisera livskraften.
Trots ständig västan och rötterna i saltäng så blommar det, trädet. 

en enastående karriär - på en blogg nära mig. Idag.

Skriver om dålig stämning i veckans tema på Kulturkollo. 

Kika in! 

den tunna blå linjen - hej på dig Leo!

Den tunna blå linjen av Christoffer Carlsson har recensionsdag just idag och det känns tydligt genom boken att nu är författaren redo att släppa greppet om sin karaktär Leo Junker. Den trasige och hetsige man som vi mötte i Den osynlige mannen från Salem har lyckats ta tag i sitt liv, landa på båda fötterna och kanske bli en nästan helt vanlig Svenssonsnut. Det är det reflekterande draget hos Leo som gör att jag uppskattar den här delen mesta av de fyra i serien. Utan att bli alltför uppenbart och klyschfilosofiskt så för Carlsson in ett resonemang om moral och etik som gör att man kan förstå Leos liv och livsval lite bättre än tidigare. Från att vara en serie som börjar i en ganska hårdkokt svart livssyn med droger och skit som vardag så har Fan nu blivit gammal. Inte religiös kanske, men absolut mer eftertänksam. 

Själva deckarhistorien utspelar sig hösten 2015, attentatet i Paris gör att terroristjakten eldas igång också i Sverige, flyktingströmmarna är extrema och polisen överarbetad och på helspänn. Av misstag skjuts en barndomsvän till Leo, samtidigt har Leo av samme vän fått ett tips om att det är dags att öppna ett mord på en prostituerad som skett fem år tidigare. Snart finns det skäl för Leo att arbeta i det tysta med sin undersökning och vi som läser påminns om jakten på kapten klänning. Sex, jakten på bevis mot höga polischefer och en skjuten vän på intensiven, typ så ser Leos liv ut. Han trasslar till det privat men du ska veta att vi hejar på dig Leo! Vi hejar på dig och vill att ditt fortsatta liv ska bli riktigt fint. Det blir nog inte villa, volvo och vovve men vem har sagt att det är nödvändigt för att vara lycklig. 

Hej på dig Leo. Ha det gött! 

och dagarna går ...

Och dagarna går. Såpass fort att den här lilla bloggen idag fyller 7. Plommonträdet vars blommor finns i min header är nedsågat, därför får det bli en skymningsbild av körsbären istället. Min plats på jorden på min plats på nätet. 

6064 inlägg har jag publicerat under de här sju åren, de flesta om läsning och böcker. Fint att så många troget kikar in här på min ganska personligt hållna lilla vrå. Tack alla läsare som ständigt uppmuntrar mig till att fortsätta skriva! 

mödrarnas söndag av Graham Swift

Graham Swifts kortroman Mödrarnas söndag skulle jag ju skrivit om igår när stora delar av Europa firade mors dag. Så blev det nu inte eftersom jag var på resa och datorn var hemma men bättre lite sent än aldrig.

Romance, så beskrivs den här romanen i säljtexterna och visst är det en romantisk grundhistoria som jag får läsa. Berättelsen börjar mitt i ett kärleksmöte mellan den unga föräldralösa bokslukande kvinnan som arbetar som husjungfru och den stilige unge sonen i grannherresätet. Det är 1924 och det är den dagen varje år som alla tjänare får en dag ledigt för att besöka sin mödrar. Eftersom Jane är föräldralös stannar hon kvar på godset där hon arbetar, familjerna skall ut på picknick och snart ringer telefonen och hennes hemlige älskare sedan 7 år tillbaka kallar henne till sitt rum. Han ska snart gifta sig och kanske kommer det här att bli deras sista möte. 

Handlingen utspelar sig under en enda dag och Swifts text är mycket snyggt disponerad med en början mitt i handlingen, återblickar och dessutom en parallellhandling där den åldrade Jane, som blir upphöjd författare, blickar tillbaka till just den här dagen. 1924 är en tid då moderniteten har smugit sin in i det brittiska samhället, ännu är det långt kvar till imperiets fall men en starkare medelklass är på väg att etablera sig. Jag tänkte till viss del på Sarah Waters roman Hyresgästerna som också utspelar sig i samma tid. 

Någonstans i surret kring Mödrarnas söndag har jag hört den liknas vid Downton Abbey eller kanske Herrskap och Tjänstefolk och till viss del kan jag se likheter. Tycker man om att läsa om England under mellankrigstiden så ska man absolut ta sig an den här korta romanen som i sin lågmälda och intensiva form skildrar en dag i en ung kvinnas liv där en oväntad händelse gör att hennes värld tar en annan riktning. 

Snyggt, välskrivet och mycket brittiskt! 

grattis till Ditt liv och mitt!

Slumpen har bestämt att Nirak vinner Majgull Axelssons nya roman.
Den kommer på posten! Fin läsning önskas :-) 

fotografiska!

Utställningarna är många på fotografiska och det är en av fördelarna med en tur dit. Nästan alltid finns där något som verkligen berör och tar tag. Det här besöket var det Cooper & Gorfers fantastiska fotocollage som var den stora behållningen. Foton blandas med personliga minnen, konsthantverk och natur som rekvisita för att förstärka de starka kvinnoporträtten. Minoritetsbefolkningar som eskimåer och samer får här synas på ett fantastiskt sätt. 

dagen efter dagen innan

Delar av Kulturkollot är hängivna schlagerfantaster så vi dukade upp allehanda gott på hotellet. Jag själv lyssnade på ljudbok och åt godis och så hade jag en vänlig ciceron som talade om när det var värt att lyssna. Nu kommer epic saxguy, nu är det joddlarna och gorillan. Och förstås nu kommer vinnarlåten, Lotta hade tippat Portugal och det blev det ju. Kul med ett nytt vinnarland, finstämd låt utan bomber och granater och dessutom på ett litet språk. Sånt gillar jag! Bäst var den ekologiska cavan. Rekommenderas! 

Marina Abramovic på Moderna

Marina Abramovics performancekonst kan man inte förbli oberörd inför. Jag tyckte att det var riktigt otäckt och blev illa berörd av flera av verken. När jag väntade på att ett performance skulle börja så blev det trängre och trängre i rummet och då gick jag. Jag upplevde så  påträngande känslor så jag tänker att jag får försöka läsa biografin istället.

Har ni sett? Har ni läst? 

på Ark Des visas Josef Frank

Målet för dagen var Moderna på Skeppsholmen och utställningen av Josef  Franks arkitektur, möbler och mönster. De miljöer och den design som för många förknippas med det svenskaste av svenska är utformat av en österrikisk invandrare som flydde från antisemitismens Wien. Utställningen visar många av de möbler och mönster som han ritat, allt är inte möjligt att visa. Han ritade fler än 1000 möbler och konstruerade mer än 100 mönster bara för svenskt tenn. Hans filosofi var motsatt funkis, han ville låta former och mönster växa fram organiskt och arts and craftsrörelsen var en av de stora inspirationskällorna. Jag är väldigt förtjust i hans textila mönster och drömmen vore att äga en Malmstensfåtölj klädd i ett linnetyg med Franks mönster på. Tänk att sitta och läsa i en sådan! 

nedräkningen har börjat - eldpojken

                                                   

Den närmar sig sakta men säkert, min resa till Cornwall, och vad kan vara bättre än att ladda upp med läsning? Nu hade jag lovat mig själv att inte läsa så läskiga böcker för jag blir helt enkelt för rädd, men så tänkte jag att Eldpojken funkar nog. Istvillingar var ju mest lite mysrysig och miljöerna där var ju så fint beskrivna ... Dessutom handlar ju den nya om St Ives, Penzance och skogarna och hedarna däremellan. Och ett stort gammalt herresäte med 100 rum, gruvhål och en änkling med en liten moderslös son. Ni hör.

Den var ganska otäck den här boken faktiskt, otäckare än jag förväntat mig. Det börjar med att Rachel träffar David på ett galleri, hon är ung, vacker fattig fotograf med ett rejält bagage och han är en stilig änkling med ett gods i gruvbygden i Cornwall. De blir häftigt förälskade och snart är de gifta och Rachel har bosatt sig så nära världens ände som man kan komma. Hon tycker genast mycket om sin lille styvson Jamie men skuggan av hans döda mamma vilar tung över huset och familjen. Snart ställer Jamie profetian som förändrar allt. Han berättar för Rachel att hon ska dö till jul och på något vis kan hon inte slå det ifrån sig, tänk om det är sant?

Precis som i Istvillingar så spelar den speciella miljön stor roll i den här romanen, Davids familj har gjort sin förmögenhet på gruvdrift och det är också i ett gruvhål som den första frun drunknar. Skogen och heden mystik blandas med Cornwalls klippkust och de små byar som Rachel besöker. Miljöerna lever verkligen pp till mina förväntningar och gjorde definitivt suget på Cornwall ännu större. Snöovädren med tillförande strömavbrott och hjärnspöken av diverse slag hoppas jag håller sig väck när jag ska dit i juni!

idag besöker Yuri Herrera Göteborg

Idag kl 18 besöker Yuri Herrera Göteborgs stadsbibliotek för att prata om sitt författarskap. Jag hade så gärna velat vara där men det krockar med ett annat litterärt evenemang - Linn Ullman och Bob Hansson på Musikens hus. Så synd att behöva välja. 

Så här skrev jag i alla fall om Herreras roman i mars 2017: 

kropparnas själavandring - en mexikansk dystopi 

Kropparnas själavandring borde inte vara en bok för mig. En dystopi med en oförklarlig pest som smittar urskillningslöst, maffialiknande uppgörelser mellan de två släkterna som styr i den lilla mexikanska staden och en berättelse utan tidsmarkörer - vanligen inte för mig.

Men. Så drabbar språket mig som en slägga rakt i skallen, för att nu vara lika drastisk som omslaget. Huvudpersonen i den här romanen är budbäraren. Han rör sig i staden för att medla i konflikter och hans vapen är ordet.

Budbäraren hjälpte den som lät sig hjälpas. Och därför måste man finjustera orden. Ordet är ergonomiskt, brukade han säga. Det gäller att anpassa det efter person. (...) Så lärde sig budbäraren att hans talang inte låg i att vara hård, utan i att förstå sig på vilken sorts djärvhet olika strider krävde.

Han har också till uppgift att hjälpa de döda att komma till ro, han återför dem till sina familjer och trots våldsamheterna som möter mig när jag läser är det ändå förtröstan på människans möjligheter, människans omsorg, lojalitet och kärlek som stannar kvar i mitt minne.

Att det är det det ambitiösa förlaget Nilsson förlag som ger ut den här boken borgar för kvalitet, jag har ännu inte läst en enda roman från dem som jag inte tyckt mycket, mycket om. Jag har hittills skrivit om Där uppe är det tyst, Resa i månljus, Åkern är världen  och Den tid då ljuset avtar - missa inte dem! Tack och bock för att de överätter och lyfter fram titlar som skapar större bredd i utgivningen!


PS. Jag läser sällan böcker från Mexiko, det gör boken extra spännande. Är man intresserad av att läsa mer från landet så kan jag tipsa om En bön för de stulna  som jag läste inför bokmässan i höstas. 

ditt liv och mitt - vinn ett eget exemplar

Majgull Axelssons nya roman heter Ditt liv och mitt och jag lyssnade på den när den kom som ljudbok. Det var i påsktid och jag skrev direkt en text om den här på bloggen - texten hittar ni HÄR.

Hur som när jag kom hem från landet så väntade den inbundna boken i min brevlåda och nu tänker jag att den kan få ett nytt hem. Vill du läsa en riktigt fin roman om hur en uppväxt med en handikappad bror påverkar Märit, och hur hon på sin 70-årsdag bestämmer sig för att faktiskt göra upp med det en gång för alla?

"Märit sitter på tåget, hon är på väg för att fira sin sjuttioårsdag i Norrköping. Hennes tvillingbror bor kvar i barndomshemmet och hans fru har anmodat alla att komma till de båda syskonens högtidsdag. När tåget stannar på Lunds central tar Märit sin packning, stiger av. Hon vill återse den stad som hon inte besökt på mer än 50 år och mest av allt vill hon besöka massgraven där hennes bror ligger begravd. Han var under sina sista år i livet intagen på Vipeholm, anstalten för särskilt besvärliga sinneslöa och under dygnet i Lund hinner Märit reflektera över sin uppväxt i familjen där storebror Lars var av en annan sort. Som en kommentator till sitt liv har också Märit rösten i sitt huvud, de var egentligen trillingar som föddes då för 70 år sedan men en av flickorna föddes med navelsträngen runt halsen och överlevde inte. Den döda systern håller nu Marit sällskap och ger henne allehanda råd som hon inte bett om. Märit har hela sitt liv försökt att trycka tillbaka systerns röst och med åldern har det blivit allt svårare. Hon vill ju för allt i världen inte bli betraktad som tokig, det arvet vill hon inte släppa fram."

Kommentera här i fältet - om du dessutom delat tävligen i något annat socialt medium så får du extrachans att vinna.

Tävlingen avslutas på söndag den 14 maj kl 18 och senare samma kväll så meddelar jag vinnare här på bloggen. 

mannen mellan väggarna - nästa bokbubblarbok

Mannen mellan väggarna  av Emma Ångström är nästa bok i bokbubblarna och jag har i vanlig ordning lyssnat. Den här gången är det ett innehåll som är väldigt långt från min comfort-zone och jag blev rejält uppskrämd vid flera tillfällen. Man ska inte lyssna på allt för otäcka böcker, i alla fall inte i en sommarstuga. Sanning nummer 1.

Utan att avslöja för mycket kring handlingen så börjar det med att Vanja flyttar i i en nyrenoverad lägenhet i Stockholm med sina tre flickor. Alva, den yngsta, har inte så lätt att anpassa sig. Hon längtar efter sin pappa som oförklarligt inte går att kontakta och hon fantiserar om sin mormor som målat tavlor som Alva älskar att drömma sig bort i. Tavlor som på många vis påminner om Hilma af Klints verk, hon var förresten också precis som mormodern i boken med i en sekt där man lät andarna föra penseln i måleriet. Såg hennes måleri på Moderna för några år sedan och det var så fint!

Tillbaka till boken. När de bott där en kort tid så dör en av grannarna på ett mystiskt vis, Alva känner sig betraktad och det hörs mystiska krafsande ljud från väggarna. Ja, ni får utifrån titeln själva gissa vad som hänt ...

Det är en krypande obehagskänsla som förföljer en i den här boken som kulminerar i en riktigt otäck scen och jag konstaterar att jag är för räddhågan för den här sortens böcker. Sanning nummer 2. Sedan blir jag lite konfunderad, är det en ungdomsbok jag läser? Jag upplever att språket är nästan lite barnsligt och kanske är det uppläsaren som förvillar mig? I vart fall så skulle jag absolut kunna ge den här boken i present till en tonåring som gillar lite lagom med otäckheter. et var inte en bok som passade mig men jag är spänd på att höra vad mina kompanjoner i cirkeln tyckte? Hu eller Bu eller Nja?

här är jag - en roman att sluka

Jacob och Julia har i all hast kallats till den hebreiska skolan. Deras äldste son Sam har ertappats med att skriva en lista med kränkande ord och nu vill rabbin inte låta honom fortsätta sina studier om han inte ber om ursäkt.

Så börjar Jonathan Safran Foers nya roman Här är jag, den är en tegelsten som gör allt det där som en bra roman skall göra. Den underhåller, ifrågasätter och speglar samtidens allra svåraste frågor. Här är jag, det säger Abraham i moseboken när Gud kallar, Här är jag, det säger Moses när han tar emot stentavlorna och det finns en religiös fond genom hela romanen. Foer ställer oss frågan "när och för vem skulle du förutsättningslöst ställa upp"?

Jacob Bloch sitter i sitt vackra hem i Washington DC, vid fyrtiotvå års ålder har han plötsligt tvingats att reflektera över sitt liv. Äktenskapet med Julia är mesta av allt ett logistiskt projekt, arbetet som manusförfattare på HBO tråkar ut och snart skall den äldste av deras pojkar fira sin Bar Mitzvah, trots att han inte vill. Till råga på allt är den gamla hunden oförmögen att hålla sig och stanken av hundskit förpestar den annars mycket vackra och lyckade familjen. Julia i sin tur bygger helst av allt sina modeller av de hus hon har ritat och konstaterar att man kan bygga ett perfekt hem men inte leva i det.

Farfar Isaac, som har bestämt sig för att vänta med att dö tills efter Sams Bar Mitzvah, bär minnet av flykt från Polen inbänt i sin kropp. Han tänker ofta på att när han och hans bror, de enda i familjen som överlevde, valde var sin väg. Benny tog båten till Israel och Isaac for till USA, så beseglades deras öden på mer än ett sätt. Till Bar Mitzvahn ska de israeliska släktingarna komma och kanske, kanske kan den amerikanska grenen av släkten bevisa sin judiskhet med en överdådig fest? Innan festen har gått av stapeln förändras världen helt för familjen Bloch, en allvarlig jordbävning skakar Israel och hela Mellanöstern ligger i ruiner. När den judiska staten kallar, vem säger då Här är jag?

Mycket allvarliga frågor som identitet, uppriktighet och trohet avhandlas med rappa dialoger och snygga one-liners och jag kan riktigt se den här romanen framför mig som en påkostad HBO-serie. Huvudpersonen Jacob är i den här romanen författaren som blivit manusförfattare och texten är dialogdriven som den bästa sit-com. Foer blinkar själv till genren ett antal gånger när han t ex beskriver sin son som om att han liknar Kramer i Seinfeldt eller när han krasst konstaterar att "det här är inte Våra värsta år". Man kan inte annat än småle och särskilt barnen är helt underbart gestaltade. Den sanningsägande nästantonåringen Sam, den tystlåtne och studerande Max och minstingen Benji som i sin barnsliga naivitet sätter huvudet på spiken igen och igen.

Nu pratar och pratar de medverkande oavbrutet men lyssnar de någonsin? Jo, då. Emellanåt kommer där partier i boken som lugnar ned sig och där Foer försöker resonera sig djupare ned i frågor som identitet och traditionernas betydelse. I senare delen av romanen hålls en begravning och de kapitlen var för mig väldigt fin läsning. Någonstans väcks tanken på att traditioner är inte bara det som man ärver utan också de som man skapar och just den tanken att man kan bryta generation efter generations nedärvda skuld om man väljer att föra vidare traditioner som stärker och uppmuntrar istället för de som snävar in och begränsar. Gammelfarfar Isaac ser sitt långa liv som den allra bästa hämnden på tyskarna, rabbinen funderar över om det kanske är dags att se Torahn som trons heliga skriften istället för Anne Franks dagbok. Han är inte lågmäld i sina diskussioner Foer och jag undrar lite hur boken tagits emot av amerikanska judar?

I augusti kommer Jonathan Safran Foer till Stockholm. Alldeles säkert blir det mycket media kring honom då, vill man lyssna till hans tankar om sin bok redan nu så klicka er till babel. Det här samtalet  är från 2016 och hölls på Edinburgh International Book Festival. Läs, lyssna!

Macrons politik är vacker men hatet kan vinna

Det menar Nina Bouraoui, en av Frankrikes författare, som engagerat sig i det franska presidentvalet. Hela intervjun med henne kan man läsa i SvD idag och jag är så ledsen över att jag inte kan lyssna på henne i Stockholm den 13 juni.

Hoppas, hoppas att både Babel och Lundströms intervjuar henne när hon är på plats. Min absoluta favoritbok är Pojkflickan som jag skrivit om flera gånger här på bloggen, sommarens läsning blir Om lycka. 

idag väljer Frankrike väg

Den här bloggen är absolut inget politiskt forum men ibland så tränger sig verkligheten på på ett sådant vis att det är svårt att väja sig. Idag väljer fransmännen en ny president och i svallvågorna av Brexit och Trump så ter sig valet mellan Marine Le Pen och Emmanuel Macron ödesdigert. I väntan på valresultatet senare i kväll så kommer här några inlägg kring intressanta franska författare som inte väjer för att ta debatten. Edouard Louis skildrar i sin uppväxtroman den lilla by där Nationella Fronten är ett självklart val. Läs gärna artikeln i DN. Boka in 31 augusti, då besöker han internationella författarscenen i Stockholm!

Min text är en repris från maj 2015:

göra sig kvitt Eddy Bellegeule - våldsam uppgörelse med en barndom som var nyss

Jag såg Édouard Louis på babel för några veckor sedan och bestämde mig genast för att läsa hans roman. Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är en rasande uppgörelse med en barndom som var alldeles nyss. Killen är alltså 22 år och kan med en så precis och ofta ganska distanserad prosa beskriva det helvete som var delar av hans uppväxt. Det är mycket starkt. Det här är en självbiografisk text om hur det är att växa upp i en liten nordfransk by där framtidsdrömmarna för pojkar handlar om att arbeta på fabriken, skaffa sig bil, dricka sig full på helgen och få till ett rejält slagsmål. Flickorna förväntas arbeta i en kassa eller inom hemvården och bilda familj. Så ser Eddys familj ut, de lever i mycket små omständigheter och inte blir det lättare för familjen när deras efterlängtade son inte alls lever upp till deras förväntningar. Linda skrev på FB så klokt att miljön påminner om den i Avallones Stål och det är ju klockrent. Friheten ligger inte bara i att kunna bejaka sin sexualitet utan också kunna slå sig fri från de förväntningar som klasstillhörigheten för med sig.

Eddy är vek och feminin, tycker om att skapa och spela teater och leker helst med flickorna. Så länge han är liten så accepteras han i byn men när han börjag mellanstadiet i en större ort börjar mobbingen och trakasserierna. Han försöker desperat att passa in och skaffar sig till och med en flickvän men det fungerar inte. Han vet att han älskar män och han vet att han måste hitta ett sätt att kunna få bygga en identitiet som är sann och alltigenom hans. Man förstår att Eddy får en fristad i teatern, och just de delarna hade jag velat veta mer om.

Romanen rör sig huvudsakligen i hemmet och i byn, det som händer i skolan skymtar bara fram i våldsamma scener då och då. Jag hoppas på att Louis fortsätter skriva berättelsen om hur han hamnade på teaterskola som tonåring och hur han började skriva. Det anas att det blir en fortsättning på den här fantastiska debutboken.

- maj 2015 -

textilkonst på Södra hamnen 31

Just nu kan man se Gunilla Hallbergs textilkonst på galleri Södra Hamnen 31 i Skärhamn. Mest fångade det tuftade påfågelögat min blick. Det är svårt att se hur skickligt tredimensionellt Hallberg hade skurit ullgarnet. Riktigt fint, hoppas att den blir uppsatt på en plats där många få njuta av den. Varför inte ett sjukhus eller äldreboende.

Ett säkert vårtecken är de fjärilarna och jag har idag sett både citronfjäril och en sorgmantel.

Och förstås ett fantastiskt fint påfågelöga. 

men hur blev det här då?

För nästan precis ett år sedan var jag i Amsterdam på en härlig bokresa och som den inte så hemliga tant jag är innerst inne så hamnade vi en av dagarna på Keukenhof. Helt fantastiskt var det att se alla tulpanerna och de andra lökväxterna, klart att man måste ha med en påse lökar hem som minne. Glatt handlade jag en vacker sort, dubbel vit med limegröna kanter som skulle passa så fint i min rabatt på landet. Där har jag pärlhyacinter och ormöga i revor och vita enkla tulpaner från en annan resa till Holland - sagt och gjort. Lökarna inhandlades, fraktades från Keukenhof till Tjörn och planterades. Flera veckor i rad har jag orörligt spejat på knopparna, tänk nu om rådjuren kommer precis innan jag får se den utslagna. Vardagsegde när den är som bäst.

En vecka med värme och jag har rosaröda blommor så vackert prunkade i planteringen. Hmmm, men hur blev det så här? 

Man får helt enkelt gilla läget. M var mest orolig för att det blir en ÖIS-rabatt istället för den planerade Blåvita. 

idag skriver jag om yttrandefrihet och annat!

Veckans snackis är The Handmaid's Tale som nu går på HBO.
Norstedt passar på att ge ut Tjänarinnans berättelse i reviderad översättning.
Atwood är helt fantastisk som författare och TV-serien är grymt otäck.
Läs och se!

Hela texten finns på Kulturkollo. Välkommen dit! 

hösten på Internationell författarscen är släppt!

Kulturhuset Stadsteatern har varje säsong ett gediget program och det är alltid extra kul att se vilka författare som väntas till Stockholm. Våren avslutas superstarkt med Yuri Herrera, Orhan Pamuk och Nina Bouraoui för att följas upp med Jonathan Safran Foer i augusti. Tyvärr är det långt till Stockholm men ibland så tar de besökande författarna en sväng till Göteborg också. Hoppas på det!

PS. Ni vet väl att de har många av sina samtal som podcasts också? 

till slut - äntligen vilar Patrick Melrose en smula

Till slut kan Patrick Melrose sätta sig ned i fåtöljen, andas ut och tänka att jakten på något annat, spänning eller rus eller sex, kanske är slut. Han har begravt sin mor, den rika amerikanska arvtagerskan, och nu kan han bara göra sitt bästa för att ta hand om sina små pojkar.

Hur det faktiskt går för Patrick det får vi inte veta. På något vis så hoppas man att han kan bli den far för sina söner som han vill och att han någonstans kan komma till ro med att vara medelålders. Lyckan kanske kommer i små saker, en sten, ett löv och ett fågelkvitter precis som när han var fem ochs strövade runt i familjen trädgård i Frankrike. Med sin femte del i den självbiografiska romanserien som liknats vid en modern Brideshead revisited. Jag är mycket, mycket glad att jag hittade till de här böckerna och det enda jag egentligen ångrar är att jag lyssnade. Det här är böcker som skall läsas. Tänk så många citat jag hade kunnat bjuda på! Stor eloge till Erik Andersson som översatt med bravur, visst lyser engelskan igenom vid ett par tillfällen men i stort så är det rasande skickligt gjort.

Vill man se en intervju med Edward St Aubyn (som inte allt för vanliga, han ger t ex inga alls i Storbritannien) så kan man klicka sig till UR. Ack så engelsk, ack så vältalig! Och uttalet, it's to die for!

toppuppställning till Louisiana

Ja, vad mer kan man begära än Paul Auster, Siri Hustvedt och Zadie Smith?
Boka in Louisiana Literature den 24 - 27 augusti! 

modersmjölk - del fyra i en serie som bara blir bättre!

Edward St Aubyn har ett sådant öra för språket och hans böcker växer allt eftersom jag lyssnar vidare. Dialogerna är rappa och samspelet (eller snarare) ickesamspelet mellan de vuxna är så väl skildrat. Det som tillkommit i den här, fjärde, delen av romanserien är barnens blick på världen. Det gör att plötsligt finns där någon som säger sanningar, ifrågasätter och visar på det absurda i Patrick och fruns sätt att leva. I Modersmjölk är temat dessutom mödrar och hur livet förändras när man själv blir förälder och det är väsentligt enklare för mig att relatera än de tidigare delarna som handlat om övergrepp, missbruk och rehab. Patrick har alltså nu gift sig, fått två pojkar och åker på sedvanlig semester till det franska hus som hans mor ännu äger. Modern har beslutat att en stiftelse skall få alla hennes ägodelar, också huset där Patrick är uppvuxen, och Patrick blir både melankolisk och nostalgisk. Vad ska han nu kunna ge till sina söner? Hur skall ha kunna skapa en familj som fungerar? Han väljer den enkla vägen, han flyr. Dricker och inleder förhållanden med andra, med modern på sjukhem och frun i symbios med barnen känner han sig övergiven. Och jag måste säga att jag blir emellanåt väldigt irriterad på den här egocentriske mannen. Tänk om han någon gång kunde ta sig lite utanför sig själv? I samspelet med baronen finns där en liten antydan om att han faktiskt kan se andras behov och en vilja att ge barnen en annan barndom än den han själv hade. Äntligen!

Synnerligen skickligt berättat med ironi, underdrifter och totalt avslöjande av den brittiska överklassens manér. Läs!  

Ny radioföljetong: Jeanette Winterson

Idag börjar ny radioföljetong: Det finns annan frukt än apelsiner 

av Jeanette Winterson. Fantastisk bok!

Lyssna eller podda!

den vita vägen - porslinets historia och själ

Den vita vägen - En berättelse om porslinets historia och själ är en bok som ingen annan. Edmund de Waal är keramikern som med utgångspunkt i sin egen besatthet av keramik och porslin bestämmer sig för att göra en resa för att uppleva porslinets historia.

Han börjar med att resa till Kina, där som det allra första porslinet tillverkades för mer än 1000 år sedan. Han letar efter den närmast magiska vita leran och hittar till sin samling en skärva porslin som manar honom att fortsätta sin odyssé. I Kina finner han en tusenårig kunskap kring den närmast magiska processen och vars varor som länge var förunnat kejsarens hov. Först på 1600-talet börjar man i Europa experimentera med att tillverka det vita guldet och många är de europeiska kompanier som gjort osannolika vinster i handeln med porslin. Nu kommer jag från Göteborg så självklart tänker jag på det Ostindiska kompaniet där, begäret efter kinesiskt postlin och kinesiska varor blev mycket stort i början av 1700-talet. I Delft i Holland lyckas man delvis härma det hemliga receptet på porslin och skapar det som kallas fajans men det är först i Meissen som kaolin tillsätts. Smått galna framställs de män som år ut och år in undersöker olika blandningar, prövar olika brännmetoder och arbetar sida vid sida med alkemisterna vid hovet. Så småningom hittas råvarorna till porslin också i Cornwall och en engelsk tillverkning tar fart. Jag har faktiskt i min ungdom besökt Wedgwoodfabriken och det engelska porslinet är underbart vackert.

De Waal reser till alla de här platserna och det som gör den här boken så läsvärd är att han med en forskares noggrannhet tar reda på fakta om de personer som bokstavligen riskerat liv och lem, förnuft och familj för att lösa mysteriet med porslinet. På vägen utforskar han sin egen och andras besatthet över det starka materialet som med sin hårdhet, värmetålighet och transparens skiljer sig från det stengods som tillverkas av röd lera. Han gör filosofiska utvikningar om vitt som renhetens färg och han kopplar det hela tiden till sina egna erfarenheter som keramiker.

I Haren med bärnstensögonen (som är en av mina favoritböcker) hänger De Waal upp berättelsen på netsuker, i den här boken är det porslin och det som han genomgående lyckas så bra med är att det på samma gång blir personligt och oerhört allmänbildande. Ibland blir utvikningarna lite långa, han har helt enkelt förirrat sig i arkiven och skulle behövt hejdats en smula, och det han beskriver är så intrikat och detaljerat att man nästan måste pausa ibland.  Samtidigt så drar han de svepande dragen och drar paralleller mellan nu och då på ett spännande vis.

Just nu kan man se Edmund de Waals utställning på Artipelag i Stockholm. Jag hoppas verkligen att jag ska kunna ta mig dit, om inte så får jag nöja mig med boken och intervjun i babel som sändes för några veckor sedan. Eller varför inte en film inspelad i USA?